Många vittnen som hört av sig efter TV 3s Efterlyst-sändning om Estonia berättar att det funnits vatten på bildäck även under tidigare resor. Det innebär ett allvarligt brott mot den svenska sjölagen.

Trots detta beivrar åklagaren Tomas Lindstrand inte brottet. Det har gått så långt att delar av brottet preskriberades på 2-års dagen av olyckan. Åklagaren hade nämligen intagit den bekväma hållningen att vänta ut haverikommissionens slutrapport innan han själv skulle vidtaga någon utredning.

Efter Sveriges största civila olycka genom tiderna, där hundratals svenskar omkom under vidriga omständigheter, anser åklagaren inte att det är nödvändigt att driva en egen utredning, trots att bevismaterial finns lättillgängligt, till och med nedtecknat i en bok som kom ut 1995.

Den enda åtgärd som vidtagits är hållande av vittnesförhör med många - dock inte alla - överlevande. Även detta har delvis gjorts på ett så slarvigt sätt att viktiga fakta inte antecknats i protokollen.

Istället skriver åklagare följande:
Däremot har de rykten som alltsedan förlisningen varit i svang om helt andra orsaker i katastrofen, som t ex sabotage, inte varit föremål för utredningen eftersom dessa huvudsakligen har karaktär av fantasier och dessutom varit oprecisa och därför i praktiken omöjliga att utreda.

Sammanfattningsvis motiverar Lindstrand sitt beslut enligt följande:
"En grundförutsättning för att ens kunna delge någon misstanke om att ha orsakat 852 människors död är att orsaken till olyckan är klarlagt bortom rimligt tvivel.

De ovannämnda utredningarna anger två helt olika förklaringar till olyckan. Jag anser inte att någon utredning klarlägger vad som hände bortom rimligt tvivel. En förutsättning för att en utredning skall anses visa vad som verkligen hände och varför är att övriga utedningars olycksförklaring utan tvekan kan avfärdas.

Både haverikommissionen och den tyska expertgruppen har lagt ner ett omfattande och såvitt jag kan bedöma noggrant och seriöst arbete på att utreda vad som tekniskt sett orsakat katastrofen. Båda utredningarna innehåller fakta, antaganden, slutsatser och hypoteser. Båda utredningarna ger visserligen, enligt min uppfattning, en sannolik och god bild av respektive förklaring, men långt ifrån varje länk i händelseförloppet är bevisad bortom rimligt tvivel.

Ingen av dessa utredningar kan heller avfärdas till förmån för den andra utredningen. Jag anser därför också att någon ytterligare, ny utredning, inte skulle kunna förklara olyckan på ett sådant sätt att orsaken till denna blev helt och otvetydigt klarlagd. Inte heller anser jag att några nya dykningar skulle bringa klarhet i anvarsfrågan. Den omständigheten att dessa skulle kunna bekräfta eller dementera huruvida det finns ett hål i skrovet medför inte enligt min uppfattning att ansvarsfrågan skulle kunna klarläggas".

Efter att jag synts mer och mer i media har jag erhållig en hel del tips från allmänheten, innehållande uppgifter om att förlisningen gick till på ett helt annat sätt än vad myndigheterna vill att allmänheten skall tro.

Den stora mängd tips jag erhållit har gjort, att jag funderat på om polisen resp. åklagaren under den närmaste tiden efter olyckan måste ha erhållit mycket mer information än jag som kom så sent in i bilden.

Jag kontaktade åklagare Lindstrand och bad om tillgång till de tips han mottagit för att sedan jämföra dessa med mina egna. Jag tänkte att det kunde vara värdefullt för hans utrednings-arbete att ha tillgång till mina tips. Han svarade att han inte hade några tips. När jag föreslog ett möte för att kunna jämföra våra tips så hänvisade han till att förundersökningssekretess förelåg och att det var åklagarens uppgift att tillåta mig få tillgång till underlagen eller ej.

Jag vände mig då återigen till Lindstrand som i sin tur svarade att det var polisens uppgift att fatta beslutet. Vid ytterligare kontakt med Wide meddelade han, att han nu lämnat över allt material till Lindstrand och at han för övrigt inte var intresserad av något samarbete.

Polis styr sökandet
Citat ur Johan Ridderstolpes artikel i Finanstidningen 1999-02-03

Dagen efter genomsöker dykare ett antal hytter på däck 6. Polisen styr sökandet, vilket framgår av videobandet. Meister har alltså skäl att påstå att svensk polis ledde dykningarna och att de hade en agenda som skilde sig fråm kommissionens estniska huvudmans.

... Polisen sökte efter väskor och en påträffas i hytt 6230, tillhörig den estniske medborgaren Alexander Voronin som ursprungligen kom från Tatariska republiken och som med sin son överlevde haveriet. En väska med hans namn påträffas i hytt 6230. I förhör uppgav han hyttnummer 6320, men har uppenbarligen kastat om två siffror. En märklig omständighet är att hytten enligt purserns uppgift var Avo Pihts. Piht är den "försvunne kaptenen", mannan som rapporterads räddad från helikoptern olycksmorgonen och så sent som 2/10 räknades bland de överlevande, för att senare förklaras omkommen.

Ritningen och väskan

En ledtråd till vad sökandet gällde är ordet drawing, ritning, som nämns när den första väskan påträffas. Dykarna letade efter något och för den skull föste de undan kroppar och bröt upp dörrar. Det förefaller viktigare än att undersöka hela fartygets skrov, något som ännu inte är gjort. Och om det var så viktigt för polisen, som tydligen betraktar vraket som en brottsplats, så kan andra ha haft ett ännu större intresse av att hindra att detta något, vad det nu var, inte nådde sin adressat.