22.3.2002

Genom ett skakande fönster följer jag kriget från första parkett.
Hela hotellet skälver när Saddam Husseins palats går upp i rök bara några hundra meter bort. Det är på riktigt nu.

Några minuter efter klockan 20 i går kväll gick flyglarmet i Bagdad och ögonblicket senare brakade det välbekanta fyrverkeriet av irakisk moteld loss på himlavalvet.
Ett par kraftiga explosioner hördes på avstånd, men ännu väntade vi på det utannonserade storanfallet som enligt den amerikanska taktiken ska lamslå de irakiska ledarna och soldaterna till sådan grad att de ger upp.
Det dröjde inte ens en timme.
Exakt klockan 21 började kriget på riktigt. De två första dagarnas anfall kändes som rena barnleken när bomberna började vräka ner.
Attacken varar i en knapp halvtimme och med bara några sekunders mellanrum skakas centrala Bagdad av den ena kraftiga explosionen efter den andra.

Himlen står i brand
Genom hotellfönstret ser jag enorma eldklot stiga mot skyn när Saddam Husseins presidentpalats på motsatta sidan Tigris raseras.
Fönsterrutorna skakar och trots att jag befinner mig på ett i sammanhanget tryggt hotellrum går det att känna tryckvågen. Hela hotellet hoppar till, det känns som ett vilddjur som liksom försöker slita sig loss.
Upplevelsen är svår att beskriva, men jag överdriver inte när jag säger att explosionerna känns ordentligt i magen. Både fysiskt och mentalt.
Den här gången kom kriget kusligt nära. Det är bara 200 meter till floden och presidentpalatset, eller rättare sagt det som finns kvar av det, ligger mindre än kilometer från hotellet.

Sju-åtta hus brinner
När jag tittar ut ser jag sju-åtta byggnader som står i brand. Himlen färgas orange, gul och röd och den tjocka svarta röken ligger så tät att jag är tvungen att stänga balkongdörren.
I kakofonin av krevader, smattrande luftvärnskanoner tjutande sirener är det många känslor som väller fram.
Men de stängs av lika fort.
När man sitter på första parkett, är rusig av adrenalin och bevittnar ett overkligt skådespel är det lätt att bli fascinerad och glömma bort allvaret:
Att USA, enligt egen utsago i natt, avfyrade 320 Tomahawk-robotar bara mot Bagdad.
Att människor oundvikligen dör, lemlästas, bränns ihjäl.
Strax före klockan elva kommer nästa bombvåg.
Plötsligt hör jag något som svischar förbi utanför fönstret. Det låter som en badmintonboll i väldigt hög fart och min första tanke är att en robot är på väg rakt mot hotellet.Jag hoppar rakt upp i luften och river ner telefonen.

För första gången blir jag riktigt rädd.
Kroppen blir alldeles stel av skräck och jag och min kanadensiske kollega som är på besök på mitt rum springer reflexmässigt ut på balkongen för att se vad som händer.
Vi ser att flygplatsen någon mil bort blir träffad och drar en lättnadens suck.
Senare får jag veta att de svischande ljuden sannolikt inte kommer från några robotar utan från jaktplan som passerar på låg höjd. Men min rädsla är total och omedelbar. För några ögonblick är jag lamslagen av panik.

El och telefon funkar
Trots de massiva anfallen har vi kvar elektriciteten. Broar och vägar är intakta. Telefonerna fungerar.
På ytan är mycket som vanligt.
Bagdad vaknade i går till 20 grader och sol och visade sig från vackra sida. Det var fredag och människor var lediga och normalt hade gatorna kryllat av liv.
Men staden låg öde.

Frånsett enstaka människor som antingen tittade till sin egendom eller försökte hitta en öppen affär för att köpa mat syntes bara soldater och fordon som används av militären.

Statstelevisionen - som fortfarande sänder fosterlandssånger och propagandabilder på Saddam Hussein - uppgav i natt att de irakiska styrkorna har skjutit ner tre amerikanska helikoptrar och dödat 16 soldater.

- Vi kommer att kämpa till siste man för att se till att Saddam Hussein kan stanna vid makten, sa en militär i sändningen.

Urban Hamid