Widar Andersson
politisk redaktör Folkbladet
widar@widar.nu

Publicerad: 2006-10-27

Regeringen Reinfeldt vann valet på en mitten-höger-politik. Ett stort antal väljare gick direkt från s till moderaterna. Kalenderbitarna i valstatistikens värld kallar denna väljargrupp för
"Ove 41". Ove är arbetare, lägre tjänsteman, småföretagare, man och medelålders.

Socialdemokratin är sedan lång tid tillbaka ett mitten-vänster-parti. Mittenpolitiken delar socialdemokratin med flera andra partier. Här finns tunga områden som en positiv inställning till EU, en i huvudsak offentligt finansierad hälso- och sjukvård, bilden av Sverige som en öppen marknadsekonomi utan handelshinder och en positiv hållning till parternas starka ställning på arbetsmarknaden.

I den gemensamma mitten finns också en uppslutning bakom arbetslinjens budskap om att det är arbete som skapar välstånd. Det är inte troligt att det var mittenpolitiken som fick "Ove 41" att lämna socialdemokraterna i höstens val. Snarare var det moderaternas högerlutning som vann större gehör än socialdemokratins vänsterdito.

Det faktiska innehållet i moderaternas och socialdemokraternas höger- respektive vänsterpolitik varierar från tid till annan. Under drygt ett par decennier har moderaterna frivilligt ställt upp som "högerspöke" i valrörelserna. Frustrationen över den socialdemokratiska hegemonin jämnade marken för ett slags högeragitation som fick dem att lämna mittenfåran där de flesta väljare befinner sig. Våldsamma skattesänkningar och braskande appeller om radikala systemskiften i välfärdsmodellen har skrämt bort många väljare från moderaterna.
Socialdemokraterna har däremot oftast vårdat mittfältet väl. Det är bara vid några enstaka tillfällen som sansade väljare under senare tid har haft välgrundade skäl att betvivla socialdemokratins grundläggande förnuft.

Men nu ökar riskerna för socialdemokratin. Förmår moderaterna att hålla ett stadigt tag om mitten, endast ta små myrsteg högerut och hålla de värsta högerideologerna på armlängds avstånd så kan s stressas och pressas att utvecklas till ett valförlorande "vänsterspöke" i politiken.

Vi har sett sådant hända flera gånger förut. Under Reagans och republikanernas långa era i USA distanserade sig demokraterna alltmer från det politiska mittfältets medelklass. Man förlorade sig i minoritetsfrågor som t.ex. sexuell läggning och etnicitet och glömde bort majoriteten. I Storbritannien gick Labour vilse bland skattehöjningar, strejkromantik och socialistisk retorik, och under Helmut Kohls långa maktinnehav i Tyskland förlorade sig SPD långt ut i den antiamerikanska och frasradikala terrängen. I Danmark är socialdemokratin nere på historiskt låga nivåer i opinionsmätningarna.

Valet av ny partiledning och oppositionspolitikens inriktning kommer att ge indikationer på hur dagens socialdemokrati dels väljer att förhålla sig till mittfältet i svensk politik, dels väljer att definiera sin vänsterpolitik.

Det finns signaler som väcker viss oro inför det kommande vägvalet. Man må till exempel tycka vad man vill om det lämpliga i att välja Pär Nuder eller Mona Sahlin till ny partiordförande. Men för svensk socialdemokrati är det djupt olyckligt om de kretsar vinner gehör som avfärdar Nuder/Sahlin enbart därför att de är medelålders, svenska, heterosexuella personer med lång erfarenhet av en i allt väsentligt framgångsrik, socialdemokratisk mitten-vänster-politik.
I dag presenterar s sin budgetmotion i riksdagen. Innehållet i motionen kommer att ge en indikation om läget i partiet. Jag hoppas på en viss öppenhet när det t.ex. gäller reformering av Ams, avskaffande av flygskatt och friår, lärlingsprogram i gymnasieskolan, tidsbegränsning av a-kassan och arbetskraftsinvandring istället för arbetslöshetsinvandring.
Socialdemokratin måste tydligt markera att de inte tänker släppa mitten till moderaterna. µ