17.1.2007



Skriven av advokat Thorulf Arwidson
GP 2007-01-07

Polisens möjligheter att använda DNA-tester riskerar att leda till ett Orwellskt samhälle. Ska det inte räcka att var och en visar upp sin mjölpåse den dagen man ertappas med att ha varit farligt nära en brottsplats? skriver advokat Thorulf Arwidson

Alla bär vi på vår personliga kod vare sig vi vill eller inte. DNA-koden är unik och kan lätt identifiera en människa. Polisen jublar över möjligheten att hitta kriminella genom DNA-tester. Den som stoppas misstänkt för grovt rattfylleri kan efter laboratorietest visa sig vara våldtäktsmannen som man sökt i fem år. Bingo.

Det är väl bra att polisen får nya tekniska resurser att söka efter brottslingar. Vi andra som går omkring med rent mjöl i våra påsar har ju inte något att frukta. Vi har ju inte gjort något (ännu). Men den som plockas in för DNA-test får sin kod i polisens register för all framtid. Det har kanske en avhållande effekt. Man kanske funderar en extra gång på att vara med om det där planerade rånet när man vet att ens DNA-profil finns i polisens datorer (Orwell, du glömde några kapitel i din bok!).

Själv arbetar jag som advokat och har ännu inte tvingats lämna något DNA-prov. Vi var några advokater som pratade om de nya reglerna vid kaffet häromdagen. Någon sa: Det är ju ändå bara de som är misstänkta för de grövre brotten som hamnar i registret. Tänk så många brott som i framtiden kommer att klaras upp genom DNA-analys. (Jag hörde inom mig hur mjölpåsen dunsade i väggen några gånger så att det rök mjöl om den). Pyttsan, inte ens advokater känner till att man i vårt land numera kan tvingas till DNA-prov även om man inte är misstänkt för det minsta (inte ens fortkörning). Det räcker med att det är "erforderligt för utredningen". Om någon person förekommer i periferin i en utredning, utan att vara misstänkt för något, kan han eller hon tvingas till DNA-prov bara för att polisen vill utesluta den personen från misstanke. Eller möjligen innesluta personen i kretsen av misstänkta - om provet visar sig intressant.

Visste inte varför hon gripits

En eftermiddag för två månader sedan ringde en klient till mig från sin mobil. Hon satt i en polisbil på väg till polisstationen för att "förhöras". Hon sa att hon hade gripits en kvart tidigare i sin bostad. Hon visste inte varför hon gripits och hon visste inte vad hon skulle förhöras om. Visserligen är hon dömd för ett grovt brott för sju år sedan, men sedan har hon nog hållit sig på mattan. Hon hade städat i sin lägenhet på fredagens eftermiddag då två civilklädda poliser hårt bultade på dörren och ropade genom brevinkastet att det var polisen och att hon skulle öppna. De släpptes in och förklarade genast att hon var gripen och skulle medföras till polisstationen för förhör. Inget sades om vad det gällde och bråttom var det. Hon fick inte ens möjlighet att ta på sig kläder innan hon skulle i väg. Hon hade gärna velat ta på sig bh:n, men det fick hon inte. De var dock lite hyggliga som lät henne ringa sin advokat från polisbilen.

Det lät allvarligt det hela så jag sa till henne: Jag kastar mig i en taxi och kommer till polisstationen. Säg inte ett ord till polisen förrän jag är på plats. Vilket jag var efter 25 minuter.
Polisen såg mer än förvånad ut över att jag i egenskap av hennes privata försvarare uppenbarade mig i polishuset. Jag fick det glada beskedet: Här behövs ju inte någon advokat eftersom vi bara ska ta DNA-prov på henne och ställa några korta frågor! Jasså, tänkte och sa jag: Nu är jag ju här och då vill jag minsann vara med på förhöret. Förhörsledaren förklarade snabbt att min klient inte var misstänkt för något alls och att man skulle ta DNA-provet för att kunna utesluta att hon varit med om något brott. Och så ville man ställa några frågor förstås.

Åklagaren har fattat beslut om att ta DNA-prov på henne, jag har inte beslutet här, men det finns säkert ett sådant beslut, sa polisen. Vi tänker alltså topsa henne förklarade hon. Det heter i praktiken topsa eftersom provspateln liknar de där som man gör rent i öronen med. Javisst, sa min klient och jag, gör det. Hon lämnade DNA-prov eftersom hon inte har något att dölja.
Stilla tänkte jag: Om hon vägrar så blir hon väl misstänkt av den anledningen. Provet lämnades på tre minuter och så var det frågorna.

Enda frågan

Har du hösten 2005 varit i Göteborg? Det var den enda frågan. Den enda titten ned i mjölpåsen som polisen ville göra för stunden. Nej, sa min klient, jag var inte i Göteborg förra hösten. Som den noggranna advokat jag är frågade jag om frågan avsåg just Göteborg (Göteborgs kommun kantänka) eller Göteborgsområdet mera allmänt? Ville polisen veta om hon varit i Uddevalla också? Och vad menades med hösten? Var det september - november, vilket är hösten för en stockholmare. Jo, sa polisen, det är klart att vi menar "Göteborgsregionen" och att det är hösten vi frågar om. Jag frågade då min klient om hon alls hade varit på västkusten eller i närheten av västkusten andra halvåret förra året. Efter en stunds funderande var svaret: Jag var inte där.

Senare har jag frågat efter åklagarbeslutet och protokollet från förhöret. Jag har naturligtvis frågat klienten om hon har någon aning om vad polisen letar efter. Inte en aning säger hon, jag var inte på västkusten den hösten och jag har inte gjort något som ens kommer i närheten av något kriminellt. Men jag tycker det är obehaglig. Det skrämmer mig att de ändå vill ha mitt DNA. Men det är klart att den som bär omkring på en påse med rent mjöl behöver ju inte känna något obehag.
Själv var jag i Göteborg ett par gånger förra hösten och blev inte ens tillfrågad av polisen.

Hundratals topsade sig

I Umeå var det visst många män som själva gick till polisen för att bli topsade. De ville inte ens riskera att bli misstänkta för att vara Hagamannen. Hundratals män topsades utan annat resultat än att de kunde uteslutas. Så blev en man utpekad för att han liknade fantombilden och hade ovanligt små fötter. Han topsades och vips hade man fast gärningsmannen. En utredare hos polisen sa i en intervju: Egentligen skulle vi vilja ha DNA-profilerna på alla som vistas i landet. Men det går ju inte av politiska skäl. (Orwell, nytt tips om nytt kapitel i boken!) Tacka för det. Ska det inte räcka att var och en visar upp sin mjölpåse den dagen man ertappas med att ha varit farligt nära en brottsplats?

Själv har jag små fötter, men har inte varit i Umeå på länge.