Tillsammans med Henrik började jag skapa en ny tillvaro för oss. Den lugna vardagen återvände, men jag led ännu svårt av sviterna efter alla intriger i Mariestad. Småningom återkom vardagen i alla fall.

En dag när jag promenerade genom köpcentret i den stadsdel där jag bodde, gick jag förbi något som hette Skådespelet. Härifrån kom en massa människor ut och det verkade som om de hade varit på fest. Man hörde trumslag från en orkester och en härlig doft av kaffe spred sig ut för var gång dörren öppnade sig och människor skyndade ut. Jag beslöt mig för att gå in och se efter vad som pågick här. Det hade varit en barnfest av något slag och nu var alla på väg hem.

Jag tar en hastig titt innanför entrén och får då syn på några grant gula broschyrer om en förening som söker en sekreterare. Jag tar pappret med mig hem för att läsa det där. En förening för arbetslösa hade bildats och nu sökte de någon som kunde sköta kansliet. Jag beslöt att ringa Helen, tjejen som startat föreningen, och vi kom överens om att träffas nästa dag. Det var på så sätt jag kom in i föreningen AllaBehövs! Nätverk för arbete åt alla. Vi hade fått ett rum till vårt förfogande i Skådespelet och det inredde vi med möbler vi fick sponsrade av olika företag i stan.

Verksamheten tog fart och vi inledde även samarbete med andra arbetslöshetsföreningar i landet. Vi ordnade olika kurser för arbetslösa och andra daglediga. Bland annat en skrivar-kurs, där vi fick hjälp av en författare från orten. Han lärde oss hur man skriver insändare i tidningar. Vi inledde också ett samarbete med Örebro Kuriren där AllaBehövs! fick en alldeles egen sida och där våra alster publicerades. Tidningen blev ett språkrör för våra åsikter och i våra kontakter med beslutsfattare. Det blev många möten med olika politiker och beslutsfattare inom Länsstyrelse och Kommun där vi presenterade vår "affärsidé" och sökte bidrag till vår verksamhet.

Lyckan var enorm när vi fick bidrag från Länsstyrelsen till våra löpande utgifter. Vi ordnade också en basar där vi sålde våra egna alster. Jag hade också ett bord här med målade korgar och vattenljus som gungade på vattnet i en skål och gav ett extra festligt intryck. Idag kan man hitta sådana ljus i affärerna, men de här hade jag stöpt själv genom att smälta ner gamla ljusstumpar i små aluminiumformar. Det låg många timmars svettigt jobb bakom dem. Jag hade också sytt några clowner som genast blev sålda, men annars gick det trögt. Det var vid den här tiden det började bli allt svårare för mig att klara mig som arbetslös. Hyrorna hade stigit och maten hade blivit ännu dyrare.

Hos det sociala fanns inte heller mycket att hämta. Regeringen hade tagit bort rätten till att få hjälp med obetalda räkningar och nu hade de även bestämt att bostadsbidraget inte längre gällde för andra än barnfamiljer och pensionärer med liten pension. Det här beslutet grävde ett mycket stort hål i plånboken när plötsligt hela hyran skulle betalas. När jag frågade om råd av socialsekreteraren, om hur jag skulle göra med mina räkningar, fick jag till svar
- Lämna alla räkningar utom dem för hyra, el och fackavgift. Låt resten gå till Kronofogden. De blir ändå avskrivna därifrån efter tre år.
Ett mycket märkligt råd kan man tycka. Det är ju en direkt uppmuntran att missköta sig och låta samhället ta stötarna, samtidigt som kunden hamnar i en allt djupare skuldfälla.

För att klara av detta tvingades jag flytta ännu en gång, till en tvåa och Henrik flyttade till en egen etta. Bodde vi tillsammans kunde vi inte få någon ekonomisk hjälp från det sociala, så än en gång tvingades vi flytta på grund av omständigheter vi inte kunde rå för.
Det var en mycket tuff tid där pengarna inte alltid räckte till mat. En gång hade jag bara 20 kr i plånboken att handla för till den stundande påskhelgen. Det var då jag skrev den här insändaren som också blev publicerad i Nerikes Allehanda:

Hur länge ska jag orka stå ut?
Det är påskhelg. Jag äter min lunch bestående av potatis och smör.
- Inget mer.

På banken har jag 3000 kr, men redan hyran kostar mer.
Nu skall också el- och telefonräkningarna betalas
- med vilka pengar?
Snart blir jag också utförsäkrad från facket för att jag inte har råd att betala fackavgiften.

För att inte tala om alla andra räkningar.
Också.

Efter helgen ringer jag upp socialen och lägger fram mitt problem.
Nej, du ligger 45 kr över norm och kan inte få något extra. Det räcker bara till en påse kattsand och en burk kattmat till katten. Men månaden är lång.

Varför är vi svenskar så tysta, varför accepterar vi slöseriet inom stat, EU och så alla dessa miljonbelopp i fallskärmar?
Jag vill ha grundtryggheten kvar!
Är ni fler som har det som jag?
Vi måste säga ifrån NU!
Så länge vi inget gör, får jag fortsätta att äta potatis med smör.

Men hur länge skall jag orka?

Redan samma dag min insändare står att läsa i tidningen började telefonen ringa. Det var många som stöttade mig, människor som hade arbete och sådana som också var utan. Det ringde också en man från Ängelholm. Han erbjöd mig ett rum och mat hos honom om jag ville komma. Jag försökte vänligt tacka nej utan att för den skull såra. Nästa morgon kom ett brev på posten. I det låg en 100 kr sedel och en lapp med texten: Mat till katten. Vem givaren är, vet jag fortfarande inte, så jag har aldrig kunnat tacka personen ifråga. Men det blev både mat till mig och katten. En liten andhämtningspaus mitt i bedrövelsen.

Några dagar senare ringer telefonen hemma hos mig. De ringer från TV Örebro och undrar om jag ville komma till studion och spela in när jag läser min insändare som stod i tidningen. De hade blivit berörda av den och tyckte det var bra att någon vågade säga ifrån. Inslaget skulle ingå i programmet "På din sida" som handlade om olika orättvisor i samhället där människor kommit i kläm på ett eller annat sätt. Oh, kära nån! Visst ville jag det!

Hastigt tvättar jag håret och klär om mig och så kör jag iväg till TV-huset. Här möts jag av redaktionen för programmet. Jag får instruktioner om hur jag ska göra. De har byggt upp en scen ur ett kök. Jag sitter vid köksbordet med rödrutig bordduk. Tittar in i TV-kameran och så kör vi igång. Efter två omtagningar är vi klara och producenten är nöjd och jag kan åka hem igen. Inslaget sänds nästa vecka.