Finns det en mening i historien? Eller är denna bara summan av en rad mer eller mindre slumpartade händelser som saknar färdriktning och sammanhang?

Det hör numera till god ton bland historiska bedömare att svara ”ja” på den senare frågan. Att förutsätta att historien är slumpartad är lika gångbart som att hävda att människans utveckling från aplik hominid till homo sapiens sapiens skett av en slump, det vill säga utan någon ordnande kraft. I föreliggande jämförande studie har jag valt att avvika från den historiska korrekthetens mönster och i visst avseende ansluta mig till Hegels idealistiska uppfattning om historien som ett organiskt skeende på väg mot ett slutmål. Med andra ord har jag valt att anlägga ett teleologiskt perspektiv. Hegel har förvisso utsatts för berättigad kritik för sitt bidrag till den marxistiska ideologin, främst i form av dialektiken men även för den idealiserande tolkning av (den preussiska) staten som hans konservativa lärjungar svarade för utifrån mästarens synsätt. Hegel själv ansåg att någon ideal stat ännu inte existerade. Även andra delar av Hegels tänkande har nagelfarits. En av de främsta kritikerna har varit Karl Popper, som inrangerar Hegel bland det öppna samhällets fiender. Detta hindrar emellertid inte att Hegels historiska insikter i andra avseenden förtjänar att lyftas fram inför en modern publik i begynnelsen av det nya millenniet.

En sammanfattning av den hegelska historieuppfattningen återfinns i Förnuftet i historien, som är en till svenska översatt serie föreläsningar av den på sin tid oerhört inflytelserike tyske filosofen. Alf Ahlberg framhöll i den 1919 utgivna upplagan av detta verk: ”Hegels verk äro guldgruvor, må vara att det äkta guldet ligger blandat med slagg.”1 Det ”äkta guldet” är den hegelska uppfattningen, att allt som sker har en mening och ett förnuft. Historiens mål, ansåg Hegel, var att förverkliga frihetens idé. Historien var instrumentet varigenom detta mål kunde åstadkommas. ”Allt verkligt är förnuftigt och allt förnuftigt är verkligt”; så löd en mångomtalad sats från mästarens Philosophie des Rechts. I Hegels perspektiv uppbärs historieutvecklingen av den gåtfulla Världsanden, den storhet som Hegel menade uppenbarade sig i historiens nyckelgestalter. Då filosofen en gång såg Napoleon till häst utbrast han lyckligt: ”Jag har sett världsanden rida”.

Jag vill särskilt fästa läsarnas uppmärksamhet på Hegels vy att ingenting sker av en slump utan att allt som sker faktiskt tjänar det historiska slutmålet. Hegel skriver: ”Man måste gå till historien med den tron och tanken, att viljans värld icke är prisgiven åt slumpen. Att i folkens öden ett sista mål är härskande, att det finns förnuft i världshistorien – icke ett särskilt subjekts förnuft utan det gudomliga, absoluta förnuftet – är en sanning, som vi förutsätta: dess bevis är just världshistorien, den är förnuftets bild och gärning.”

Men det förnuft Hegel talar om kommer inte till uttryck genom en oavbruten rad godartade händelser. Det framgår i stället i form av en rad processer, vilka är en följd av människans fria vilja på gott och ont. Det är här berättigat att tala om en historisk utveckling av trial and error, där vårt öde är att på vägen mot det hägrande slutmålet övervinna hinder och ibland begå ödesdigra misstag ägnade att öka det mänskliga lidandet, men där den erfarenhet som blir följden på lång sikt kan vara av oskattbart värde. Hegel beskrev, det erkännes, denna utveckling en aning för stelbent. Det är i detta perspektiv de tre ”ondskans imperier” som denna bok handlar om måste ses: maktstinna världsriken vilka drivit fram 1900-talets tre världskrig, där den tredje världskonflikten var den mellan kommunismen och den fria världen. 1900-talets destruktiva ”ismer” har varit varianter på två temata – nationalism och egalitarianism in absurdum. Genom den principiellt goda sidans seger i dessa tre globala konflikter har lagts en grundval för det historiska mål av frihet och förnuft i absolut mening, vilket Hegel såg som det yttersta mänskliga idealet. Erkännes att det kan vara svårt att skönja detta mål med exempelvis vansinniga terrordåd som de i USA i september 2001 eller en rad eldfängda konflikthärdar världen över i blickfånget.

Hegel är inte ensam om att hävda att historien har en mening. Den ryske filosofen Nikolaj Berdjajev uttrycker i sin betraktelse Historiens mening sin syn på historien som ett drama mellan aktörerna Gud och människan. Berdjajev belyser bland annat frågeställningar som rör judendomens historiska innebörd, kristendomens roll i historien, renässansens och humanismens betydelse och vad som kommer att avlösa den historiska renässansepoken, vilken Berdjajev hävdar nått sitt slut med humanismens kris. Berdjajev framhåller i nämnda arbete: ”I den nya historien uppenbaras en ny slags ande som leder människan längs helt nya vägar som varken liknar de vägar hon gick under sitt medeltida öde eller de hon gick under antiken.” Det är om de destruktiva av dessa vägar som denna bok handlar.

Om kommunismen uttryckte sig en gång den svenske proletärförfattaren Karl Östman från sågverksindustrins Sundsvall på följande insiktsfulla sätt: ”Bolsjevismen är demokratins och kulturens och ländernas köldsommar.”
1974 diskuterade jag kommunismens framtid med en god vän, som – och detta var under en tid då sovjetkommunismen under Leonid Bresjnevs ledning tycktes oövervinnelig och tränga fram på bred front överallt – förutspådde att inom överskådlig tid skulle kommunisterna bli betraktade på samma sätt som nationalsocialisterna blev under denna tid: alltså som löjeväckande, om än osympatiska, stollar och reliker från en för alltid svunnen era. I dag står det klart att min gode vän hade rätt.4 Kommunismens grymheter – till exempel Stalins skräckvälde och Pol Pots massmord på en stor del av den egna befolkningen i Kambodja – betraktas av de flesta på samma sätt som nazismens omänskligheter i Auschwitz och Dachau. Att det finns förblindade eller aningslösa individer som förringar eller förnekar såväl nazisternas som kommunisternas förbrytelser är en annan sak. Stollar är de likväl. Till kategorin förringare av kommunismens grymheter måste man räkna den svenska vänsterledaren Gudrun Schyman med ett förflutet i en av extremvänsterns bokstavssekter (Marxist-leninistiska kampförbundet, MLKF).
Man behöver emellertid inte ha kommunistiskt förflutet för att försvara kommunistdiktaturer och –diktatorer. Socialdemokratiska riksdagsledamoten (tidigare folkpartisten) Birgitta Dahl tillhörde vårt lands mest prominenta uppbackare av omänskliga diktaturer i Indokina; hon blev som bekant sedermera mångårigt statsråd och riksdagens talman. I en debattartikel i Dagens Nyheter 1997 erkände i alla fall Dahl att hon varit godtrogen och haft fel om Indokinas ”befrielse”. Varför hade hon då, långt om länge, valt att äntligen ta bladet från munnen? Svaret var att hon kände sig besvärad av att den envetne debattören Per Ahlmark i åratal bedrivit en ”partipolitisk kampanj” mot henne och att hon därför kände ett behov av att bekänna gamla försyndelser. Någon ”partipolitisk kampanj” var det naturligtvis aldrig fråga om – sådana påståenden får ses på samma sätt som när olika vänsterpartister önskar ge intrycket av att all kritik mot kommunismens grymheter är sak samma som partiangrepp på vänsterpartiet.

Det är alls ingen tillfällighet att det just avslutade seklet har sett fler människor mördas av politiska skäl än under hela den tidigvarande historien. Orsaken är uppenbar för den som inte är fullständigt blind och döv: dessa människor har dött därför att en hegemonistisk ideologi – wilhelmismen, nationalsocialismen, fascismen eller kommunismen – har motiverat det. Sanningen är den, att eljest så kallade normala människor kan bli totalt okänsliga och brutala om de i sitt handlande drivs på av en ideologi som förklarar att mänskliga offer är fullt ursäktliga för Sakens skull. Ty vad är väl ett människoliv, resonerar man, mot uppbyggnaden av det Perfekta Samhället? När det gäller de kommunistiska massmördarna – Lenin, Stalin, Mao, Pol Pot med flera – var det heller inte en enda som under deras samtid betvivlade, att de var kommunister och att det var kommunismen som var deras inspirationskälla. Så varför skulle vi börja göra det nu?

Parallellerna mellan nationalsocialismen och kommunismen blev under senare hälften av 1980-talet så uppenbara för en bredare allmänhet att det inte längre ansågs kontroversiellt att påtala dem. Eftersläpningen bland vänsterinriktade så kallade intellektuella och aktivister är emellertid påfallande. Här är det alltjämt anatema att jämföra brun diktatur med röd. Baltikums frigörelseprocess, in i det längsta bortrationaliserad av den socialdemokratiska svenska regeringen, fäste vår uppmärksamhet på den ökända Molotov-Ribbentroppakten av den 23 augusti 1939, vilken kastar ett obarmhärtigt ljus över vår tids totalitära stormakter med deras uppenbara intressegemenskap och delvis gemensamma värderingar. Utan detta samförstånd mellan nazism och kommunism skulle det inte ha varit möjligt för Josef Stalin att ockupera Estland, Lettland och Litauen. Inte heller skulle Adolf Hitler ha kunnat kasta sig över den del av Polen som Stalin inte redan lagt beslag på och därmed ge upphov till Andra världskriget.

Jag ämnar emellertid ej inskränka mig till att skildra och jämföra nationalsocialismen och kommunismen utan föredrar att gå ett steg längre – min skildring av den moderna tidens ideologiska förvillelser börjar med kejsartidens Tyskland, ”Andra riket”. Då järnkanslern Otto von Bismarck i Versailles 1871 upphöjer den preussiske konungen Wilhelm I till tysk kejsare, inleder han en katastrofal historisk process som inte får sin slutpunkt förrän Sovjetunionen upplöses 1991. 120 års mänsklig mardröm var till ända, låt vara att uppgiften att skapa stabilitet i det globala samhället i det kalla krigets kölvatten är extremt svår för alla berörda. Vi lever så här i början av det tjugoförsta århundradet i en till stor del kaotisk värld där renlärig kapitalism, gammal nationalism, nattstånden socialism och allsköns andra tänkesätt inklusive miljöfundamentalism och extrem feminism utgör en märklig mångfald. Den nu dessbättre detroniserade serbiske diktatorn Slobodan Milosevic förenade i sin bisarra personlighet gammeldags militant nationalism och nationalsocialism med etnisk rensning på agendan med kommunism och socialism. Intet under att han blev den direkta orsaken till den svåraste krigiska förvecklingen i Europa sedan Andra världskriget.
Det finns ett organiskt och lätt påvisbart samband mellan vår tids tre auktoritära och totalitära grundpelare wilhelmismen, fascismen/nazismen och kommunismen. Vart och ett av de tre systemen representerar en ytligt materialistisk syn på världen och en grundläggande (och farlig) tro, att alla problem kan lösas genom de rätta utvärtes metoderna. Den kristna religion som det kejserliga Tyskland officiellt hyllade var för den styrande militära eliten blott ett konventionernas utanverk, ägnat att skänka wilhelmismens verkliga ideologi en respektabel fernissa. Denna ideologi bestod i dyrkan av preussiska, krigiska traditioner samt den uppblåsta högfärd och aggressivitet som oundvikligen följde på detta synsätt. Denna livshållning skulle komma att störta världen i fördärvet, ej endast genom utbrottet av Första världskriget 1914 utan fastmer genom de kataklysmiska följdverkningar den i ett längre perspektiv gav upphov till.

I själva verket kan inte nazismens och kommunismens utbredning förstås utan hänsyn tagna till wilhelmismens insatser. Kejsar Wilhelms ledande krigsherre, general Erich von Ludendorff, var exempelvis en pionjär för den tidiga nationalsocialismen och medverkade i Hitlers misslyckade militärkupp i München den 8 november 1923. Ludendorff blev senare riksdagsman för nazistpartiet NSDAP och var yttermera mycket representativ för en betydelsefull ideologisk strömning inom nationalsocialismen: en hedendom med ockulta inslag som bland annat yttrar sig i utformningen av nazismens mest framträdande symboler. Såväl hakkorset som SS-runorna går tillbaka till fornnordisk mytologi, vilken var föremål för ett entusiastiskt studium i ledande nazikretsar. Ludendorff, och i ännu högre grad Heinrich Himmler, företrädde drastiska rasteorier som byggde på uttalat hedniska övertygelser. Ludendorff, Himmler och deras talrika meningsfränder ansåg att kristendomen var en korrupt troslära från Orienten och ett redskap för judarna i deras påstådda strävan efter världsherravälde. Det var därför minst av allt någon tillfällighet att aktiva kristna förföljdes svårt i Hitlers tredje rike. Av allt att döma förföljdes Jehovas vittnen svårast av alla kristna, eftersom de konsekvent vägrade delta i Nazitysklands krigsansträngningar och dessutom vägrade göra Hitler-hälsning med motiveringen att de i så fall skulle hälsa Hitler som världsfrälsare.

Sådana här föreställningar emanerade ur inflytanden som började utbreda sig på 1800-talet och hade Houston Stewart Chamberlain och Joseph Arthur Gobineau som sina främsta exponenter. Dessa var för nationalsocialismen vad Karl Marx och Friedrich Engels var för kommunismen. Sambandet med wilhelmismen tydliggörs av att Chamberlain under en period utövade ett betydande inflytande över Wilhelm II, vilken Chamberlain för övrigt hälsade som den så kallade germanska rasens befriare. Det är sant att det wilhelminska Tyskland inte var något totalitärt samhälle likt Hitlertyskland. Där fanns också godartade och modererande inflytanden, och det är välkänt att det inom den preussiska aristokratin fanns en utbredd motsvilja mot ”den där korpralen” Hitler (åtminstone när det började gå dåligt för Tyskland i Andra världskriget). Wilhelm II är inte heller på långa vägar så motbjudande som Der Teppichfresser (mattätaren) Hitler. Men i allt väsentligt byggde det kejsardöme Bismarck skapat på illusionen, att en nation kan hållas samman med våld och andra yttre medel – nämligen Blut und Eisen (Blod och järn), som kanslerns bevingade uttryck lyder. Under Hitler och hans anhang renodlades kejsartidens negativa inflytanden och ledde småningom fram till Andra världskriget.

Nazismen häftar alltså i stor tacksamhetsskuld till det wilhelminska Tyskland. Men detta hjälpte också kommunismen att bli en världsmakt. Då Tysklands krigsmotståndare Ryssland drabbats av mensjevikernas revolution i februari 1917 hjälpte den tyska generalstaben Vladimir Uljanov-Lenin att transporteras i tåg från Schweiz till Ryssland via bland annat Stockholm. Därigenom ville tyskarna försvaga det redan svårt anfrätta Rysslands motståndskraft i kriget. Detta lyckades verkligen. Men de tyska stabsofficerare – med Ludendorff i spetsen – som förhandlade med bolsjevikerna om att låta deras ledare färdas i tåg genom norra Europa till revolutionens Petrograd bekymrade sig inte om vilka långsiktiga konsekvenser Lenins statskupp i oktober 1917 skulle kunna få. Att Tyskland mycket väl hade kunnat gå samma revolutionära utveckling till mötes som Ryssland tycktes inte falla dem in. Eller kanske ville de avvärja revolutionen hemmavid genom att förflytta den österut. Det militära samarbetet mellan Tyskland och Ryssland skulle komma att fortgå och ge båda länderna viktiga fördelar. Denna samverkan skedde utifrån realpolitiska premisser, men den försiggick så pass länge och så envetet att det ligger nära till hands att se en fundamental andlig släktskap mellan wilhelmismen och nazismen i Tyskland och kommunismen i Sovjetunionen.

Således är dessa tre ideologier oupplösligt sammanlänkade i en mörk historisk kedja: wilhelmismen utdelar stöten som ger upphov inte bara till Första världskriget och nationalsocialismen (och med denna Andra världskriget); den gör det också med sitt finansiella och logistiska stöd möjligt för kommunismen att etablera sig i det ryska imperiet. Det är därför naturligt och befogat att benämna dessa tre makter – Kaisertyskland, Hitlertyskland och Sovjetunionen och de synsätt de står för – för Ondskans imperier. Mörkrets makter vore en annan adekvat beteckning. Dessa tre tänkesätt tar fram det sämsta i människan: falsk stolthet, aggressivitet, intolerans, avund och hat.

Dagens kommunister och socialister brukar ibland förneka, att hat fyller någon viktig roll i den ideologi de bekänner sig till. Hur ihåliga dessa förnekanden är visas med önskvärd tydlighet av sammanställningen Hatets sånger, där tidig svensk socialistisk diktning (1885–1910) presenteras. En av den tidiga socialismens stora förebilder var för övrigt Satan, den fallne ängeln Lucifer eller Ljusbringaren. Atterdag Wermelin, en originell svensk samhällsomstörtare i slutet av 1800-talet, skrev en dikt med titeln Ljusbringaren som trycks av i boken. Diktens första vers lyder så:

Ur rymdernas djup jag sjunger min sång
I vilda, mäktiga toner,
Men tuttar väl på en verldsbrand en gång
För kval, som jag led i äoner

Genom att likt Jesus Kristus, då han frestades av Djävulen i öknen, övervinna de tre fördärvelsebringande frestelserna har dock mänskligheten lagt en påtaglig grund för en ny tidsålder. Slutuppgörelsen med den materialistiska utopismen skedde under perioden 1989 till 1991, då det kommunistiska väldet och dess företrädare i Östeuropa och Sovjetunionen vältes över ända. Diktatorer såsom Nicolae Ceausescu (Rumänien), Todor Zjivkov (Bulgarien), Milos Jakes (Tjeckoslovakien), Erich Honecker och Egon Krenz (Östtyskland) och till sist även Michail Gorbatjov förvandlades på olika sätt med förbluffande hastighet till gårdagens män. Det mest apokalyptiska slutet fick Ceausescu, av många rumäner kallad Anti-Krist, som störtades som en konsekvens av folkliga protester mot regimens försök att vräka och avsätta den antikommunistiske, reformerte ungerske prästen Laszlo Tökés.

Det är en händelse som ser ut som en tanke att den rumänske diktatorn och hans lika hatade hustru avrättades på själva Juldagen, enligt kristen tradition Kristi födelsedag, 1989. Att sedan representanter för den kommunistiska nomenklaturan i Rumänien efter diktatorns fall har fortsatt att klamra sig fast vid makten visar hur komplicerad världen efter det kalla kriget blivit.
Vi kan med en engelsk tidning utbrista: ”Communism… RIP” (Kommunismen… vila i frid). Det var alltså 1989 som det effektivaste och mest förslagna av de totalitära systemen började knaka i fogarna för att två år senare upplösas som fungerande världsmakt. Men svårigheterna att av vanskötta diktaturer på kort tid och med begränsade resurser skapa demokratiska och välfungerande nationer är gigantiska. Det fanns därför ingen anledning för den segrande sidan att förfalla till övermodig och improduktiv triumfalism. Vi får heller inte glömma att det var en kommunistisk ledare – Michail Gorbatjov – som tog initiativet till den nya politik som slutligen ledde till Sovjetunionens fall och kommunismens sammanbrott, även om Gorbatjovs mening faktiskt var att reformera den sovjetiska ekonomin och därmed göra kommunismen starkare. Glasnost och perestroika satte igång en internationell process som inom några år hade förvandlat den bipolära kalla krigets värld till oigenkännlighet. Den medförde också en ekonomisk och social katastrof i Sovjetunionen som vi ännu inte sett slutet på i det efterrevolutionära Ryssland. Den stalinistiska militärrevolten i Moskva den 19 augusti 1991 var den enskilda händelse som fick kommunismen slutgiltigt på fall också i Sovjetunionen. Visserligen har kommunismen återuppstått som en politisk kraft i det postkommunistiska Ryssland, men den har långt ifrån samma kaliber som den imperiebärande ideologi som grundades av V. I. Lenin och utvecklades av Josef Stalin och dennes efterträdare utan är väl mest av nostalgisk protestkaraktär. Det demokratiska tänkesätt som framför andra Boris Jeltsin etablerade är alltför djupt rotat för att totalitarismen skall kunna återsuppstå i någon allvarligare mening.

Det kan alltså sägas att det var Michail Gorbatjovs maktövertagande i Kreml 1985 som ledde till den globala kommunismens nedmontering, men det är ett i dag vida accepterat faktum att Gorbatjovs nya politik dikterades av Förenta staternas president Ronald Reagans realistiska, på militär styrka byggda stormaktspolitik. Reagan vägleddes i sitt umgänge med ”ondskans imperium” Sovjetunionen dels av illusionslös realism, dels av en intuitiv övertygelse om att kommunismen är falsk och i längden måste förlora den globala kampen mot den fria världen. Reagan gjorde därmed upp räkningen med företrädaren Jimmy Carters blåögda barmhärtighetsidealism vilken nog var gångbar inom sydstatsbaptismen, men icke när det gällde internationell maktpolitik. Det viktigaste med Reagans inställning var att han – informerad av kompetenta rådgivare – insåg, att Sovjetunionen trots det imponerande yttre skalet innerst var svag och möjlig att besegra.

”Det kommunistiska systemet”, förutspådde Reagan i ett tal till det församlade brittiska parlamentet 1982, ”kommer att ihågkommas som en kort parentes i mänsklighetens historia.”

Parallellt med den politiska utvecklingen i världen utvecklas också den mänskliga naturen. Tvärtemot en vanlig konservativ uppfattning hävdar jag (som politiskt anser mig vara huvudsakligen konservativ) det vara en felsyn att tro att människans natur förblir oförändrad genom seklernas och millenniernas andliga och materiella utveckling. Ty om människojaget inte ändras trots allt som sker saknar verkligen historien mening. Människan utvecklas alltså andligt och intellektuellt i takt med historiens framåtskridande. Det är ett odiskutabelt faktum att demokratin utvecklades i Europa och Nordamerika som ett led i den moderna utvecklingen; folkstyre och/eller respekt för mänskliga rättigheter var i forntiden okända fenomen. Den positiva utvecklingen hade inte kunnat ske om inte människoanden hade genomgått motsvarande metamorfos. En viktig milstolpe på vägen var den amerikanska fri- och rättighetsförklaringen 1777.

Ännu en gång vill jag understryka, att framåtskridandet stundom varit oerhört smärtsamt och krävt fruktansvärda offer i samband med de i denna bok beskrivna och analyserade världskonflikterna. Därför är inget historiskt skeende meningslöst. När det gäller 1900-talets grymheter tycks alltfler se dem som oundvikliga resultat av människans strävan efter absolut makt och total kontroll över naturen och sig själv. Det är en strävan som pågått ända sedan byggandet av Babels torn men som blivit särskilt tydlig från och med renässansen, då människans traditionella förbund med Gud på allvar började ifrågasättas och omprövas.

Kanske något också bör sägas om Sveriges roll i det globalt politiska skådespel som här skisseras. Vårt land har förvisso inte varit någon mer betydande aktör på den politiska arenan i modern tid, möjligen undantagandes den tid då Dag Hammarskjöld var generalsekreterare i FN 1953–61; det inflytande Sverige då eventuellt kunde utöva var emellertid av indirekt natur. Den olyckliga och ibland löjeväckande moralism vårt lands utrikespolitiker stundom hängivit sig åt sedan Östen Undén blev utrikesminister 1945 har på intet sätt motsvarats av vår globala betydelse.
Både under Första och Andra världskriget gjorde Sverige långtgående eftergifter till Tyskland och ådrog sig därvid – enligt min mening välförtjänt – de västallierades misstänksamhet. Den socialdemokratiska regeringen krävde före krigsutbrottet 1939 att den nazistiska regimen i Tyskland skulle stämpla ”J” i judarnas pass. Och då tyskarna krävde att i samband med invasionen av Sovjetunionen midsommaren 1941 få skicka en hel division stridande soldater genom Sverige föll den svenska koalitionsregeringen till föga. 1940 hade Sverige som första land efter Nazityskland erkänt Sovjets ockupation av Baltikum. Länge sökte svenska regeringar legitimera den inställningen genom att hävda, att stöd till baltiska frihetssträvanden vore sak samma som att verka för reaktionära krafter som ville förlänga det kalla kriget. I vänsterkretsar kallades länge baltiska frihetskämpar föraktfullt för ”baltfascister”.

Vidare började socialdemokratin i mitten av 1960-talet stödja allehanda kommunistiska regimer och revolutionsrörelser i Tredje världen: Vietnam, Laos, Kambodja, Mellanöstern, Sydafrika, Angola, Moçambique, Rhodesia, Guinea-Bissau, Nicaragua och Kuba. Fidel Castro sågs av dåvarande kabinettssekreteraren Pierre Schori som ett hopp för de förtryckta massorna: ”Han är en av de största i nutidshistorien. Någon har sagt att han är för stor för sin ö. Castro ser allt i ett mycket långt perspektiv, han är en encyklopedist och har närmast en renässansfurstes drag.”

Den historiska utvecklingen har visat att Schori och hans meningsfränder, inklusive Birgitta Dahl och Olof Palme, satsade på fel häst. Därför har också bortförklaringarna och tillrättaläggandena, avsedda att visa att de egentligen hade alldeles rätt, blivit synnerligen invecklade. Det har i efterhand dessutom framkommit, att Sverige parallellt med den ställvis prosovjetiska utrikespolitiken i hemlighet samarbetade med den västliga försvarsalliansen NATO. Sverige sade alltså en sak och gjorde i lönndom en annan, sannolikt i syfte att på samma gång gå inhemska vänsterradikala krafter och västvärlden till mötes.

En kraftigt bidragande orsak till utgången i Tredje världskriget var slutligen att den fria världen vad beträffar ekonomi och näringsliv anammade kapitalismen eller i varje fall starka inslag av denna. Ekonomen Wesley Mitchell (1874–1948) har uttalat sig på följande sätt: ”Reform genom agitation eller klasskamp är ett krampaktigt sätt att röra sig framåt.” Visserligen har kapitalismen sina brister, menar Mitchell, men är ändå ”…det bästa ekonomiska systemet som människans förstånd ännu så länge konstruerat.”

Följ med på den spännande resan genom historien!

Tommy Hansson

Källa: Contra