Nya tider - ny politik
 




Yrsas Blogg
* Artiklar på engelska
* Tsunami

* 9/11
* Bilderbergare
* Frimurare och illuminater
* Nya Världsordningen
* Israel och Palestina
* Kriget i Irak
* USA
* Balibombningen
* Estonia
* Mordet på Anna Lindh
* Mordet på Olof Palme
* Medicin och hälsa

* MindControl
* Chemtrail
*HAARP & Echelon

* EU
* Böcker

* Video






4.2.2007

Nyhetsbrevet Prometheus


Den 4 januari svor de nyinvalda och omvalda ledamöterna av den amerikanska kongressen för 110:e gången i USA:s historia sin trohet till den amerikanska författningen.

Och för första gången i landets historia var det en kvinna, demokraten Nancy Pelosi, som satt i ordförandestolen i representanthuset, landets tredje högsta politiska ämbete efter presidenten och vicepresidenten.

Även om fru Pelosis kön självfallet kan betecknas som en historisk kuriositet är det snarare hennes politiska tillhörighet som bör fånga folks uppmärksamhet, även utanför USA:s gränser. Med en nyvald demokratisk majoritet i båda kamrarna i kongressen är det nämligen upplagt för en ytterst dramatisk uppgörelse med de senaste sex årens radikala, neokonservativa politiska kurs under president George W. Bush och vicepresident Dick Cheney. Och den uppgörelsen kommer att få globala politiska konsekvenser.

Den politiska atmosfären i Washington är så spänd att det inte går att säga någonting bestämt om vilken ordning de kommande händelserna kommer att följa. Den demokratiske f.d. presidentkandidaten Lyndon LaRouche betecknade situationen som: "A moment of indecision - with a decisive quality", ett obestämt ögonblick - men med en bestämd betydelse. Viktiga politiska omvälvningar kommer att äga rum, men exakt vilka de blir, och i vilken ordning de kommer, är omöjligt att förutse.

En stor grupp aktivister från LaRouches ungdomsrörelse, LaRouche Youth Movement - LYM, sörjde för att det blev den rätta politiska stämningen, vartefter de nya och gamla senatorerna och kongressledamöterna anlände till sin första arbetsdag i den amerikanska huvudstaden. Vid huvudingången till den amerikanska kongressbyggnaden fångade en stor LYM-kör allas uppmärksamhet med vackert framförda flerstämmiga amerikanska julsånger, för tillfället försedda med nya politisk-satiriska texter, som väckte stor munterhet (se nedan).

Överallt på gatorna runt kongressbyggnaden och på kontoren som hade öppnats igen efter julledigheten engagerade LYM-ungdomarna de folkvalda och deras medarbetare i diskussioner om de kommande månadernas politiska dagordning. Och alla fick med sig ett exemplar av Lyndon LaRouches omfattande pm till den nya kongressen om nationalekonomi, "What the Congress Needs to Learn: The Lost Art of the Capital Budget" ("Vad kongressen behöver lära sig: Den glömda konsten att lägga upp en kapitalbudget", kan läsas på engelska på www.larouchepub.com) och det första numret 2007 av veckomagasinet Executive Intelligence Review, EIR, som under rubriken "The Power of the New Politics", "Den nya politikens styrka", innehåller en noggrann genomgång av den underliggande politiska processen som ledde till maktskiftet genom mellanårsvalet den 7 november 2006.

Att demokraterna genom det valet fick majoritet i både representanthuset och senaten tack vare ett markant ökat valdeltagande bland unga människor i åldern 18-30 år kom som en överraskning för de flesta. Men inte för LaRouche och ungdomarna i LYM. I hela landet ökade valdeltagandet från 20 till 24 procent (vilket är högt med amerikanska mått), men i universitetsstäderna i delstaterna i mellanvästern, där LYM-rörelsen hade koncentrerat sitt politiska kampanjarbete, exploderade de ungas valdeltagande med hela 157 procent jämfört med mellanårsvalet 2002.

För att konsolidera den demokratiska valsegern i representanthuset och för att bevisa att det verkligen var LYM:s nya, utåtriktade massorienterade politiska kampanjarbete som hade fällt avgörandet, meddelade LYM i slutet av november att man skulle göra en särskild insats i det 23:e kongressdistriktet i Texas, där valet skulle göras om mellan den sittande republikanske kongressmannen Henry Bonila och den demokratiske veteranen Ciro Rodriguez. Rodriguez hade förlorat valet i sitt distrikt och därmed sin plats i representanthuset därför att den f.d. republikanske majoritetsledaren Tom Delay på bästa maffiamaner hade ändrat valdistriktsindelningen i Texas med det klara syftet att försvåra för demokraterna.

I den första valomgången i det nya 23:e kongressvaldistriktet, där hela sju kandidater ställde upp, hade Bonila, som är god vän med president Bush och den republikanske valstrategen Karl Rove, fått 49 procent av rösterna, medan Rodriguez hade kommit tvåa med bara 20 procent. Därför räknade alla kommentatorer och väljarbarometrar med en säker seger för Bonila. Och det demokratiska partiets nationella ledning, med partiordföranden Howard Dean i spetsen, gjorde ingenting för att hjälpa Rodriguez, som såg ut som en säker förlorare. Men så anlände sju unga aktivister från LYM till San Antonio i Texas. De kartlade valdistriktet, prickade in alla de högre läroanstalterna, med universiteten University at Texas at San Antonio och Palo Alto College i spetsen, och valde ut de områden där ungdomarnas röster verkligen kunde göra skillnad. Utan hjälp från de etablerade demokratiska studentföreningarna, som antingen inte vågade trotsa påbudet från Democratic Leadership Council om att inte samarbeta med LYM, eller som tyckte att det var viktigare att plugga till examen än att arbeta för en demokratisk valseger, inledde LYM-medlemmarna ett koncentrerat politiskt kampanjarbete bland stadens ungdomar.

På bara fjorton dagar delades tiotusentals flygblad och tusentals valpamfletter ut på universitetsområdena och vid alla större vägkorsningar i staden. Gradvis började valvinden vändas. Till och med traditionella republikanska områden omkring universiteten utvecklades till "krigszoner", där röstetalet kunde tippa över åt ena eller andra hållet. Och den sista knuffen i rätt riktning kom två dagar före valdagen, då den förre presidenten Bill Clinton dök upp och höll ett brandtal på Palo Alto College. Den 12 december var sensationen ett faktum: med 55 procent av rösterna hade Ciro Rodriguez vunnit en jordskredsseger över Henry Bonila. VSB: LaRouches och LYM:s "nya politik" fungerar. Avsätt Cheney - sedan Bush Efter ett par dagars intensivt politiskt kampanjarbete i Washington i samband med öppnandet av USA:s 110:e kongress den 4 januari rapporterade LaRouches ungdomsrörelse om en markant ändrad politisk stämning i landets huvudstad.

Aldrig förr hade det funnits en så stor villighet, bland både demokrater och republikaner, att diskutera behovet av ett riksrättsförfarande mot vicepresident Dick Cheney och - om nödvändigt - mot president George W. Bush. Den stora demokratiska segern i mellanårsvalet i november ses av alla som en massiv protest mot kriget i Irak från den amerikanska befolkningen, och den fortsatta strömmen av dåliga nyheter från Irak, med ett ständigt ökande antal dödade amerikanska soldater, samt en ändlös räcka skandaler om tortyr i både Irak och Afghanistan och korruptionsskandaler kring de privata företag som är verksamma där, bl.a. vicepresident Cheneys gamla företag Halliburton, har fått kraven på att de ansvariga ska ställas till svars att nå förut oanade höjder. Samtidigt har igenkänningsfaktorn för LYM och respekten för Lyndon LaRouches politiska arbete aldrig varit större.

Ödet var heller inte nådigt mot president Bush under julhelgen. Den 26 december avgick expresidenten Gerald Ford med döden, 93 år gammal. Under de följande dagarna spolade alla landets medier tillbaka hela befolkningens medvetande till de dramatiska händelserna i augusti 1974, då den robuste, ärlige och trovärdige vicepresidenten Ford svors in som landets 38:e president efter den konspiratoriske och paranoide Richard M. Nixon, som hade tvingats avgå på grund av Watergateskandalen. Bara nio månader tidigare, i december 1973, hade Gerald Ford ersatt den genomkorrumperade vicepresidenten Spiro T. Agnew, som hade ertappats med fingrarna i syltburken i ett skatteärende. På mindre än ett år hade USA bytt både vicepresident och president. Det går alltså att göra det. Och som Lyndon LaRouche påpekade med anledning av president Fords död: Det amerikanska republikanska systemet fungerade. Utan militärkupp eller revolution kunde man avsätta en korrupt regering. Och den amerikanska befolkningen är den avlidne president Ford stort tack skyldig. Han samlade en nation som var skakad i sina grundvalar av Watergate och Vietnamkrig.

Sålunda inspirerad av det förflutna kände sig den politiske kommentatorn Nicholas Kristof i New York Times den 31 december manad att ge president Bush några förslag till hur han kan rädda sitt politiska eftermäle. Det viktigaste goda rådet var förslaget att låta vicepresident Dick Cheney se sjuk och trött ut när han syns i tv. Då kommer ingen att bli förvånad om vicepresidenten redan under våren skulle träda tillbaka "av hälsoskäl". Enligt Nicholas Kristof har vicepresident Cheney varit den absolut mest ödeläggande faktorn för USA:s utrikespolitik och Bush-regeringens omdöme. Dessutom, föreslog Kristof, borde president Bush klart signalera till Israel och den övriga världen att USA inte stöder ett militärt angrepp på Iran. Men det kommer knappast att ske.

Den 10 januari ska president Bush lägga fram sin "nya strategi för Irak". Ignorerar han rådet han fick från den s.k. Baker-Hamilton-kommissionen i december om att inleda ett gradvist amerikanskt truppbortdragande från Irak inom ramarna för ett omfattande diplomatiskt fredsinitiativ för hela Mellanöstern, och i stället följer vicepresident Cheneys och den neokonservativa tankesmedjan American Enterprise Institutes vanvettiga förslag om en "tillfällig" ökning av den amerikanska militära närvaron med uppemot 20.000 eller 50.000 soldater, så kommer han att utlösa en av de mest dramatiska konfrontationerna med den amerikanska kongressen i USA:s historia. Men det kan bli ännu värre. I en förstasidesartikel den 7 januari avslöjade den brittiska tidningen Sunday Times att israeliskt stridsflyg redan har tränat intensivt på angrepp på Irans kärntekniska anläggningar, och att dessa anläggningar ska bombas med taktiska kärnvapen, s.k. "bunker busters".

Tidningen påpekade att det i så fall blir första gången sedan USA:s angrepp på Hiroshima och Nagasaki 1945 som kärnvapen används i en krigshandling. Enligt Sunday Times har israeliska och amerikanska regeringstjänstemän stått i kontinuerlig kontakt under hela förloppet. Samtidigt har Bush-regeringen klart signalerat att den inte tänker följa Baker-Hamilton-rapportens råd om att ge upp planerna på ett militärt angrepp på Iran. Därför kan världen om några få veckor konfronteras med en massiv amerikansk eskalering av kriget i Irak kombinerat med ett israeliskt kärnvapenangrepp på Iran.

Flera källor i Washington varnar för att den verkliga orsaken till önskan om en "tillfällig" ökning av de amerikanska trupperna i Irak är att man vill vara säker på att kunna slå ned det massiva shiamuslimska uppror som kan väntas i kölvattnet på ett israeliskt angrepp på Iran. Det brådskar att få vicepresident Dick Cheney avsatt!

Det nödvändiga paradigmskiftet Den nya demokratiska majoriteten i både senaten och representanthuset har gjort klart att det inte bara är ifråga om kriget i Irak som Bush-regeringen får räkna med att möta effektivt politiskt motstånd. Också vad gäller den amerikanska inrikespolitiken får Vita huset ställa in sig på att kongressen efter sex års passivitet återigen kommer att ta egna politiska initiativ. Tyvärr är det långtifrån klart vilka konkreta åtgärder demokraterna har tänkt sig att ta på sådana väsentliga områden som den växande ekonomiska krisen och det haltande amerikanska sjukvårdssystemet.

Därför har LYM som redan nämnts sett till att samtliga av kongressens ledamöter och deras rådgivare har fått ett exemplar av Lyndon LaRouches pm "What the Congress Needs to Learn: The Lost Art of the Capital Budget". Som titeln anger är rapportens omedelbara fokus det akuta behovet att återuppbygga USA:s svårt förfallna infrastruktur och att återuppliva en ekonomisk politik som innebär långsiktiga investeringar i den moderna infrastruktur som kan utgöra grundvalen för en fungerande nationalekonomi två till tre generationer in i framtiden. Men LaRouche gör mycket mer än så.

Med en ironisk hänvisning till hans och Helga Zepp-LaRouches 29:e bröllopsdag den 29 december inleder han sin rapport med en djupgående genomgång av det nödvändiga paradigmskiftet bort från 40-talistgenerationens anti-industriella stryptag på samhället och de politiska besluten. 40-talisterna, vare sig de är miljöfanatiker på vänsterkanten eller nyliberaler på högerkanten, tror inte på långvariga äktenskap, och de tror inte på långvariga investeringar över huvud taget. Men den ekonomiska krisen kommer helt enkelt att diktera en dramatisk brytning med de senaste fyrtio årens ekonomiska vanetänkande, om USA och den övriga västvärlden ska ha en chans att överleva. Och de politiska beslutsfattarna blir nödgade till att "återupptäcka" en djupare förståelse för den dynamiska, fysiska lagbundenhet som ligger bakom verklig ekonomisk utveckling, och som låg inbyggd i grundandet av Amerikas förenta stater 1776, och som återupplivades med Franklin D. Roosevelts "New Deal" på 1930-talet.

Det politiska uppbrottet är redan i gång. 40-talisternas sätt att tänka är en oupplöslig del av det politiska och ekonomiska system som är i upplösning. Framtiden kommer att formas av en helt ny politik och ett nytt kulturellt paradigm. Men, som LaRouche understryker i sin rapport, den kommande generationen måste återetablera förbindelsen med de generationer som föregick 40-talisterna. Skapa sin egen förbindelse till det klassiska europeiska kulturarvet. Det har LYM redan börjat göra, och det är förklaringen till LYM-ungdomarnas effektiva politiska ingripande. I rapporten beskrev LaRouche det så här: "Ungdomsrörelsen, som jag har skapat och utvecklat, har två relativt unika program för självutveckling. Det första är utvecklingen av insikt i vetenskapshistorien med utgångspunkt från de tidiga klassiska grekiska upptäckterna och vidare fram till de viktigaste moderna europeiska framstegen, som man finner i verk av Kepler, Leibniz, Gauss och Riemann.

Det andra är ett regelbundet arbete med att utveckla klassisk körsång med utgångspunkt i den florentinska belcanto-röstträningen och J.S. Bachs motetter. Bland de avsedda upplevelserna, utlösta av samspelet mellan det naturvetenskapliga och det musikaliska arbetet, är att dessa körverks kontrapunkt ska utvecklas till en så hög grad av precision att man kan uppleva det lidelsefulla sambandet mellan sångarnas musikaliska kontrapunkt och den passion som borde upplevas under en självständig återupptäckt av en allmängiltig fysikalisk princip. Denna sammansättning av musik och naturvetenskap är till för att ta itu med problemet att studerande ofta har en tendens att tänka på fysikaliska principer, som bevisas med hjälp av experiment, i 'svart och vitt', medan övning i klassisk kontrapunkt har en känd tendens att få övade konstnärer att drömma i färg.

Förbindelsen mellan musik och naturvetenskap, i form av sammankopplingen av båda sidorna av arbetet i en och samma person, är den synnerligen önskvärda återföreningen av känslorna på det naturvetenskapliga och konstnärliga området: att skänka naturvetenskapen mer passion och konsten mera sträng precision. Målet är att föra samman dessa två sidor av det stora europeiska kulturarvet till en: att övervinna den paradox mellan de 'två kulturerna' som C.P. Snow pekade på i den moderna europeiska kulturen. Vad jag vill illustrera med denna hänvisning, är att klassisk kultur, klassisk i den mån den fyller det syfte jag beskrivit ovan, i sig själv har en djupgående betydelse för samhället. Den enskilda människans mest väsentliga egenskap är den passion hon är i stånd att uppbåda i en insats till fördel för sin nation, sin kultur.

En befolknings känsla av en uppsplittrad kultur - vetenskap utan passion, och passion utan lagbundenhet - har en tendens att redan i unga år leda till intellektuell impotens hos människor. Den politiska lärdomen av dessa reflektioner är att en befolkning handlar effektivt som följd av den passion den känner för ett uppdrag, och inte genom att importera ett känslomässigt stöd för en sak som är helt främmande för den passion som ska bära den. Därför är kultur och förmågan att uppbåda en passion för ett nödvändigt uppdrag faktiskt oupplösligt förbundna med varandra. Eller, som både Cotton Mather och Benjamin Franklin formulerade det: Ett samhälles välmåga beror i hög grad på den passion att göra gott som väcks hos dess invånare. Om inte annat så för att göra vårt folk och vår nation moraliskt starkare, och mera effektivt främja den kreativa passion som tjänar som roten till ett folks rätta patriotism, som hjälper det att göra ett hållbart val av passion att göra gott. Valet måste vara det rätta valet, och det måste vara motiverat av passionen att göra gott."

LYM:s nya text till "We wish you a Merry Christmas"

We wish Dick would leave the White House (x3)
and go straight to jail. Dick Cheney likes torture, he thinks it's real nice.
His wife often beats him to prepare him for vice. We'll give him some bread and water(x3)
and a big man named Biff. Dick Cheney likes torture, he thinks it's real nice.
His wife often beats him to prepare him for vice. We'll give him some S&M clothes (x3)
and his wife's whips and chains. Dick Cheney likes torture, he thinks it's real nice. His wife often beats him to prepare him for vice. He won't go unless convicted (x3)
in handcuffs and chains. Since 2002, LaRouche has led the fight to dump Cheney, so get out of bed.

Lyndon LaRouche om vad FDR.s död betydde för läget i Europa i dag Den historiska period som går mot sitt slut dessa månader började med president Franklin Roosevelts död i april 1945. Min första föraning om att detta var början på en ny historisk period, ett brott med den gamla historiska perioden, slog mig på kvällen samma dag som mitt militära förband, som då färdades genom Indien på väg till tjänstgöring i norra Burma, fick veta att president Franklin Roosevelt hade dött. Under den dagens lopp var det flera soldater som bad att få tala med mig på kvällen.

Efter solnedgången gick vi ut och vi samtalade, och frågan var mycket enkel: Vad innebär president Roosevelts död för oss nu? Frågan överraskade mig väl inte, men jag överraskades av orden som jag hörde komma ut ur min mun. Jag kommer fortfarande ihåg hur jag svarade, för det förvånade mig - mitt eget svar, än i dag - och jag sa: "Jag är inte helt säker. Men jag vet att vi gick in i det här kriget ledda av en stor man. Och nu leds landet av en mycket liten man. Jag är orolig för vårt land."

Detta var början på en ny period - den nuvarande - i världshistorien. (.) Mot slutet av kriget hade Roosevelt gjort klart för Churchill flera gånger: "Vi tänker inte använda brittiska metoder; världen ska styras med amerikanska metoder. Vi ska befria kolonierna!

Vi ska hjälpa dem att utvecklas, inklusive Afrika söder om Sahara." Han hade planer för Afrika, för dess utveckling. "Vi ska inte ha dina metoder längre, Winston! Vi ska ha amerikanska metoder." Men i samma ögonblick som Roosevelt dog, dog den politiken. Och Churchill och den nye presidenten i USA, Truman, gjorde ett antal saker för att se till att det blev så. Återkolonisation skedde. Den holländska armén gick in i Indonesien för att slå ner de fria människorna där. Den brittiska regeringen tog, med stöd från amerikanerna, ut de japanska krigsfångarna från krigsfångelägret i Indokina och släppte dem fria!

När det var USA som tillsammans med Ho Chi Minh hade befriat Indokina från den japanska ockupationen - Ho Chi Minh, en vän till USA. I Afrika och på andra håll var det samma politik. Folkens strävanden slogs ner, medan Roosevelt hade velat befria folk som varit förtryckta, och låta den amerikanska krigsmaskinen i stället producera det som behövdes för att hjälpa dessa länder att bygga upp sin infrastruktur och utveckla sina ekonomier, och bli verkligt fria.

Några decennier senare berättade min vän Max Corvo för mig att han hade varit med när OSS-chefen general Donovan besökte Roosevelt på hans rum. Själv väntade han utanför, när D onovan kom ut askgrå i ansiktet och sorgsen, och sa: "Det är slut." Och min vän sa om det ögonblicket: "En dålig tid för USA och hela världen blev det decennielånga världhistoriska skeendet från och med den dagen då Franklin Roosevelt dog."

Max hade också inblick i förhandlingarna som den japanske kejsarens ombud förde med de allierade, via Vatikanen i Rom, om villkoren för Japans kapitulation. Villkoren som förhandlades fram var de som sedan gällde när Japan till slut kapitulerade, efter bombningen av Hiroshima och Nagasaki. Men då hade Roosevelt dött. Truman, som inte visste att det fanns atomvapen förrän han blev president, hämtade sin politik från det förra seklets ondaste människa: Bertrand Russell.

Bertrand Russell föreskrev att atomvapen - han var inblandad i forskningen på den brittiska sidan - skulle användas för att angripa Sovjetunionen, innan Sovjetunionen hann skaffa sig egna atomvapen. Och syftet med detta, som han hade lagt fram i skrift, och som var britternas politik och Trumans politik, var inte att besegra Sovjetunionen, utan att skrämma Sovjetunionen till att underkasta sig en världsregering, ett världsimperium: den suveräna nationalstatens avskaffande med hjälp av atomvapen. Och han gjorde det. En helt onödig bombning av Japan!

Det fanns ingen militär motivering - det var ett brott mot mänskligheten!. Att skjuta upp en besegrad motståndares kapitulation, och bomba invånarna med ett nytt slags massförstörelsevapen inte för att skipa fred, inte för att vinna ett krig, utan för att bana väg för den nukleära imperialismens politik, för att avskaffa den suveräna nationalstaten som en institution på vår planet! Detta var Trumans politik.

Jag hade alltså helt rätt i april 1945, när jag kände mig illa till mods över Franklin Roosevelts död. Franklin Roosevelt hade knappt hunnit dö förrän Truman-administrationen med hull och hår anammade Winston Churchills strategiska politik. Och den politiken, som fördes då liksom nu, <I>av samma gruppering, är en imperiepolitik, som går under namnet "globalisering".

Maastrichtfördraget är ett verktyg för denna globalisering, denna nya imperialism. Tanken var att införa ett världsstyre. Ben Bernanke, chefen för USA:s Federal Reserve-system, säger att han vill införa ett amerikanskt världsimperium, ett nytt romarrike överallt i hela världen. Men han är för dum för att veta vad han pratar om. Han är dum i många andra frågor också, särskilt när det gäller ekonomi. (.)

Det är inte ett nytt romarrike Bernanke talar om, utan ett imperium som har Venedig som modell - det som i dag, om vi kan vår historia, egentligen är den anglo-holländska liberala modellen. Den anglo-holländska liberala modellen är detsamma som sofism. Det är detsamma som regeringar som inte har några principer, bara sofism. De gör precis som de vill. Grunden för detta är: "Låt världen regeras av pengar." Detta är John Lockes och Bernard Mandevilles politik. Det är brittisk politik över huvud taget, och holländsk politik. Titta bara på den holländska befolkningen: försök hitta nån som är över 70, i Holland i dag. Sådan är liberalismen. Det är den politiken vi har att göra med, politiken att bankerna ska styra världen. Eller grupper av finansmän ska styra världen, och regeringarna ska bara vara deras lekbollar. Vi har det i Europa, i form av de s.k. oberoende centralbankerna. En oberoende centralbank är inte underställd regeringen. Det är en privat institution. Och om regeringen inte gör som centralbanken säger, kan centralbanken fälla regeringen. I ett parlamentariskt system är det lätt att fälla regeringen. Regeringen kan fällas på ett ögonblick, så fort den misshagar den oberoende centralbanken - d.v.s. finansmännen som står bakom den. Detta är läget i Europa i dag. Det är det som Maastricht betyder.

Det är ett steg mot imperialism, mot att slå sönder vartenda europeiskt lands suveränitet. Och de vill göra samma sak mot USA och övriga världen också