Den femte katastrofen är mindre känd än tidigare. Den handlar om vad som sker efter Holmérs avgång. Holmér efterträds som spaningsledare av en administrtiv chef på rikspolisstyrelsen, Ulf Karlsson, men det hela är bara en formalitet. Karlsson gör nämligen ingenting. De olika enheterna inom polisen jobbar vidare, var och en på egenhand utan central ledning. Det är som den gamla spaningsorganisationen fast utan huvud.

Från regeringens sida visar man upp en motsvarande höglöshet. Under Holmérs tid hde justitiedepartementet två observatörer hos spaningsledningen. När Holmér avgår kallas de tillbaka. Nu får polisen reda sig själv. Litar regeringen så på den nye spaningsledaren (han som inte gör något) eller struntar man i mordspaningarna? Räknar man rentav med att det hela ska tona bort, att mordet så sakteliga kan läggas till handlingarna utan en grandiost regisserad final? Mycket tyder på det.

Men mordet tonar inte bort. Bråket mellan Holmér och åklagarna har i stället öppnat dörren för något nytt: en utbredd och öppen misstänksamhet mot själva utredningen, ungefär som det blev i USA efter kennedymordet. Det är nu uppgifter om mystiska polisaktiviteter i samband med mordet börjar uppmärksammas i massmedierna och "polisspåret" blir ett begrepp. Det hela blir inte bättre av att krigsmaterielinspektören Carl Algernon - en centralfigur i Boforsaffärerna - i början av 1987 dör under ett tunnelbanetåg sedan han fallit eller hoppat eller knuffats ner.

Man skulle kunna tro att åklagarna tagit knäcken på PKK-spåret - eller åtminstone att regeringen skulle hålla sig borta från det efter Holmérs misslyckande. Och så ser det ut i början. Men snart är det dags för den sjätte katastrofen, den mest osannolika av dem alla. Det är när Holmérs gode vän förlagsdirektören Ebbe Carlsson i hemlighet tar över mordutredningen.

Ebbe har funnits i bakgrunden som inspiratör och bollplank åt sin gamle vän Holmér redan från första början. Och han har de bästa kontakter med det socialdemokratiska toppskiktet. I den närmaste bekantskapskretsen ingår exempelvis justitieministern Anna-Greta Leijon. Och en annan god vän är ambassadören Carl Lidbom.

Hösten -87 blir Lidbom utnämnd av Ingvar Carlsson till ordförande i en kommitté som ska utreda Säpo. Lidbom gör Ebbe till sin informelle rådgivare. Det har kommit en ny rikspolischef, Nils Erik Åhmansson, och Lidbom gör mycket klart för denne att Ebbe är en viktig person som det är bäst att lyssna på. Ebbe sätter genast igång med att intala Åhmansson att Säpo har något att dölja när det gäller PKK-spåret: man tycks ha känt till allvarliga PKK-hot mot Palme som man aldrig gjorde något åt. Och nu vill man inte röra i det hela. Särskilt pekar Ebbe ut den operative chefen på Säpo, P-G Näss, och antyder att det kan finnas en ond avsikt från Näss sida, att denne kanske rentav är KGB-agent.

Den verkliga bakgrunden till Ebbes utspel är att han genom Holmérs försorg har fått kontakter med Säpos PKK-utredare som finns i Västtyskland, ta honom till Sverige och låta honom arbeta som polisagent bland sina partivänner. Men Näss har sagt att han inte vill ha några pensionerade terrorister i Sverige.

För Ebbe är PKK-avhopparen viktig. Denne skulle kunna användas för att återupprätta Holmérs gamla huvudspår och därmed skapa ett slut på den plågsamma mordotredningen. Och då gäller det att isolera Näss så att man ska kunna gå bakom hans rygg.

Det hela fingerar. Åhmansson och den nye säpochefen Sune Sandström drar den naturliga slutsatsen att Ebbe är utsänd av regeringen och låter honom jobba tätt och hemligt ihop med Säpos PKK-experter. Ebbe låter ett par av dessa säkerhetspoliser träffa justitieminister Anna-Greta Leijon under ett långt hemligt mte. Och han skaffar fram pengar från finansmannen Tomas Fischer så att hans partners nom Säpo ska kunna ta PKK-ledren till Sverige utan att fråga Näss om lov.

Så blir det. Avhopparen - internt kallad "källa A" - kommer in i Sverige under falskt namn och hålls gömd av Säpos PKK-grupp. Tillsammans med Ebbe smider gruppen planer på att inreda en buggad lägenhet där "källa A" ska kunna sammanträffa med intet ont anande PKK-are som är bosatta i Sverige. Han ska sedan försöka leda in de andra på planering av våldsdåd mot PKK-kritiska kurder, "förrädare". Och så ska dessa samtal registreras av de dolda mikrofonerna.

Holmér misslyckades visserligen under sin tid som spaningsledare med att få fram något användbart genom sina buggningar av PKK-kretsen. Men den här gången ska polisen vara med och styra vad som sägs. Då bör det inte kunna gå fel.

Det ser ut att bli en strålande comeback för Hans Holmérs huvudspår. Ifall massmedierna hakar på kommer det svenska folket snart att betrakta Palmemordet so uppklarat.

Det finns dock ett litet problem: eftersom Näss hålls utanför går det inte att låna avlyssningsutrustning inom Säpo. Men Ebbes grupp hittar snabbt en samarbetspartner som för en utomstående kan framstå som osannolik. Det är en högerextrem Palmehatare, i medierna ofta kallad "Ö". Denne "Ö" har själv figurerat i mordutredningen: han hade tillgång till en lägenhet längs mördarens flyktväg och låg inne på sjukhus i februari 1986 men skrev hastigt ut sig under morddagen trots att läkarna avrådde. "Ö" var inte vem som helst, han var anställd som vapenexpert inom polisen vid tiden för mordet, men återvände aldrig till det jobbet efter sjukskrivningen. I stället inledde han en privat karriär som säkerhetsexpert och vapenhandlare.

Han fick en flygande start. Som spaningsledare valde nämligen Holmér att utanför alla regelverk göra miljonaffärer med "Ö:s nystartade företag. Bland annat fick "Ö" sälja k-pistar till livvakterna och pansarglas till spaningsledningens "Palmerum".

Och nu åtog sig "Ö" gärna att mot betalning få fram lämplig avlyssningsutrustning. Han fick snart tag i varorna genom internationella kontakter. Ett par av Holmérs gamla livvakter hjälpte till att smuggla in dem i Sverige - Ebbe hade för övrigt sett till att få överta en av livvakterna för egen del. Det hela slutade med en skräll: Ebbes livvakt fastnade i tullen i Helsingforg med bilen fylld med avlyssningsutrustning. Det hände på kvällen den 1 juni 1988. Saken skulle kanske kunnat ha smusslats undan från allmänhetens kännedom om inte Expressen tidigare samma dag avslöjat att Ebbe hade en märkligt inflytelserik ställning i Palmeutredningen.

Nu gällde det plötsligt för höga poliser och politiker att undvika att sammankopplas för tätt med Ebbe Carlsson. Rikspolischefen Åhmansson, säpochefen Sandström, justitieminister Leijon, säpoutredare Lidbom och statsminister Ingvar Carlsson själv - alla såg de sina karriärer hotade. Ingen vågade försöka tysta ner smugglingen och ingen ville medge att man känt till någonting i förväg.

Den värsta smällen fick Anna-Greta leijon som skrivit under ett rekommendationsbrev åt Ebbe. Ingvar Carlsson var tvungen att låta henne avgå och slapp därmed undan en närmare granskning av sin egen roll.

Efter Ebbe Carlssonaffären fanns det inte längre någon i regeringen som vågade "hjälpa till" med att lösa mordgåtan. Makten hamnade där den borde ha hamnat från början - hos åklagarna. Men hur använde de den?

Det skulle snabbt visa sig. I december 1988, bara ett halvår efter kraschen för Ebbe Carlsson, hämtades missbrukaren och förtidspensionären Christer pettersson in till förhör från sitt hem i Rotebro.

Antingen man anser att Pettersson är skyldig eller oskyldig blev det hela en ny katastrof, den sjunde.

Många menade att Pettersson slapp undan sitt rättmätiga straff bara genom att polis och åklagare slarvade med hanteringen av huvudvittnet Lisbet Palme. Och det vore skandal nog. Men om man tittar lite närmare på fallet Pettersson avtecknar sig snarast en motsatt bild. Pettersson upphöjdes till huvudmisstänkt fastän det från början inte fanns någonting som band honom till brottet.

Det hela började med att polis och åklagare sommaren 1988 beslutade sig för att ta en titt på kretsen kring spelklubben "Oxen". Vid tiden för Palmemordt var den ett känt tillhåll för kriminella och det cirkulerade mycket vapen där. Klubben låg bara några minuters väg från platsen där Palme sköts och den var en av de fåtaliga platser som faktiskt blvit genomsökt av polisen under mordnatten.

En av delägarna på den tiden var Sigge Cedergren, en känd knarkhandlare. Sigge var alltid mån om goda relationer med polisen och hade redan hörts många gånger om Palmemordet. Han var hjälpsam - kanske lite väl hjälpsam - med tips om misstänkta och hade redan pekat ut såväl popsångren Ted Gärdestad som våldsbrottslingen Lars Inge Svartenbrant.

När Sigge på höstkanten 1988 mörkte att Palmeutredarna fått ett förnyat intresse för honom och hans bekanta kom han med ett nytt förslag: "Christer Pettersson. vittnen hade sett en man med otäck blick vid Grandbiografen, hade Sigge förstått. Det kunde ju vara Pettersson eftersom han brukade vistas i krokarna där. Sigge påminde sig också att Pettersson kände "bombmannen" Lars Tingström. Säkert skulle han mörda Palme om Tingström badhonom om det.

Sigges spekulationer hade förstås inget bevisvärde, men under hösten -88 spanade Palmegruppen på Pettersson i hopp om att hitta något mer påtagligt. Ingenting av substans kom fram. Men man beslutade sig ändå för att förhöra Pettersson ordentligt samt låta vittnen från Grand och brottsplatsen titta på honom i en konfrontationsuppställning.

Dt var läget när Pettersson hämtades in till förhör den 14 december. Hans Ölvebro som var spaningsledare vid den här tidpunkten ha i efterhand sagt att Pettersson skulle ha skickats hem igen samma kväll om inte Lisbet Palme pekat ut honom. Men det gjorde hon. Det första hon sa var visserligen bara: "Det ser man vem som är alkoholist", men hon gick snart tidare och förklarade att hon sett honom vid mordplatsen.

Problemet var bara att Palmeåklagarna haft förtroliga samtal med henne före konfrontationsvisningen och att hon då fått veta att de hade en misstänkt person som var alkoholist. De hade också fått henne att tro, att det verkligen fanns substans i misstankarna mot honom. Och hon förstod att åklagarna hoppades på att hon skulle klara av att göra ett utpekande. Det hela var snarast ett skolexempel på en situation där vittnen brukar ha lätt för att missta sig.

Att Lisbet Palme ändå hade det svårt med sin roll som huvudvittne visade sig tydligt under mordrättegången. Hon förmådde sig bara att komma och svara på frågor sedan tingrätten gått med på ett antal speciella undantagsregler - bland annat att hennes vittnesmål inte fick bandas och att Pettrsson inte fick vara närvarande i salen.

Bevisningen i målet stod och föll med Lisbet Palme. De två yrkesjuristerna i tingsrätten ville fra Pettersson men röstades ner av nämndemännen. När målet överklagades friades Pettersson av en enig hovrätt.

Åren har gått. Palmeutredarna har hittat en del nya vittnen som varit villiga att peka ut Pettersson och gick till och med en gång till Högsta domstolen för att få till stånd resning i målet. Men HD lät sig inte imponeras.

Och fastän utredarna nu i många år har satsat sitt mesta krup på hypotesen Pettersson har de varit tvugna att inse att de inte kan bevisa den. Motvilligt måste de medge att det faktiskt kan vara en helt annan ensam gärningsman - eller till och med en konspiration.