26.12.2006


Expressen, 2006-12-20

Berättelsen om Mats Perssons resa till en självmordsklinik i Schweiz är gripande och mäktig. Men argumenten för aktiv dödshjälp övertygar inte.

Journalisten Fredric Karén har skildrat sin väns självvalda död (SvD 17/12). Mats Persson fick diagnosen multipel skleros 1988. Den 23 november i år intog han en dödlig dos sömnmedel på kliniken Dignitas i Zürich och avled, 47 år gammal. Det finns ingenting att säga om hans personliga val. Men det finns andra öden att ställa i relief till Mats Perssons.

Lasse Gustavsson, 61, råkade ut för en svår olycka som följdes av en stroke (SvD 18/12). Svårt smärtpåverkad och kopplad till respirator bollades han mellan olika Stockholmssjukhus. En dag fick han ett erbjudande av en läkare:
- Tycker du inte det är ett värdigt liv att inte kunna andas själv, aldrig mer kunna dricka eller äta, så hjälper vi dig att dö. Men det är bråttom att du bestämmer dig för det är sommar och vi har dåligt med folk och ska snart stänga här.

Lasse Gustavssons släktingar, en dotter och en kusin, hade bett personalen att inte ställa den sjuke inför ett val på liv och död när han var i så dålig kondition, och dessutom omtöcknad av smärtstillande mediciner. Men frågan ställdes alltså ändå. Släktingarna vägrade dock att godta en avstängning av respiratorn. Nu, ett halvår senare, har Lasse Gustavsson tack vare stora vårdinsatser blivit mycket bättre och bor hemma igen. Han kan fika med sina assistenter, tala via en dator och chatta på nätet.

Dödshjälpsförespråkare understryker hur viktigt det är att beslutet att dö kommer ifrån patienten själv, att han är vid sina sinnens fulla bruk och inte påverkas. Lasse Gustavssons fall visar hur otillräckliga sådana försiktighetsmått är.

En akut smärtpåverkad människa har inget fritt val, eftersom viljan till flykt från smärta är så stark. En drogad människa har naturligtvis inget fritt val heller, det ligger i drogers natur. Och den djupt deprimerade har en hårt beskuren förmåga att se alternativ och överlevnadsstrategier.
I sitt arbete med sjuka människor måste vårdpersonalen stå odelat på livets sida.
Vi kan inte ha en vård där patienter med välartikulerade och bestämda anhöriga har vida större chanser att överleva vården att få dyr, bra vård i stället för dödshjälp än de ensamma och resurssvaga.

Svenska läkare har till uppgift att bota och lindra utan att tillföra onödig smärta. I praktiken innebär det att döende med svår smärta får morfin trots att detta medel kan förkorta livet. Förbud mot tvångsvård gör att patienter kan avsäga sig livsuppehållande behandling.
Den ordningen tycks fungera i stort. En liberalisering vad gäller passiv dödshjälp, i form av större hänsyn till så kallade livstestamenten, bör vi vara ytterst försiktiga med.

Holland var först med att legalisera aktiv dödshjälp 2002. Redan har åldrarna på de dödshjälpta sjunkit mot 60-årsstrecket. Det var inte tanken. Nyfödda med missbildningar eller obotliga sjukdomar har också medicinerats till döds. Det är inte lagligt, men läkarna har frikänts. Det är en oroande utveckling. Men inte särskilt förvånande.

Jag har jobbat i vården. Jag har upplevt hur tunn den civiliserade fernissan är, hur lätt det är att vänja sig vid döden, se den som en allierad i det tunga vårdarbetet.

Men jag vet hur opålitliga, hur subjektiva, de där känslorna är. Optimistiskt lagda sköterskor tänker annorlunda än tungsinta. Personal med bra arbetsförhållanden tänker annorlunda än de som är på gränsen till utbrändhet.

Etiken håller organisationen i schack, motverkar godtycke och värdeglidningar. Tabuet mot dödshjälp är omistligt.