12.10.2006

Publicerad 7.10.2006 Af
Skriven av Johan Hakelius

Det är, nästan alltid, bakgrunden som är intressant.
Strax före lunch i går och tv:n var full av dem. Ministrar för bistånd och handel. För näring och kultur. För socialförsäkringar, för skolan och för de delar av världen som råkar vara något annat än Sverige och därför kallas utrikes.

Som de log. Inga tillgjorda filmfestivalleenden, heller. Det här var äkta vara. Endorfiner spetsade med adrenalin. Sådana leenden som går hand i hand med vimmelkantigt snurr, så att man nästan väntar sig att se seriespiraler hänga i luften över huvudena på de nya ministrarna.
Men en kameraman wobblade lite, snubblade kanske över en färsk statssekreterare, och plötsligt kom bakgrunden i fokus. Där stod Peter Eriksson, miljöpartisten. Han såg ut som om han råkat svälja skägget. Som om någon just sagt ”Peter vem?”

Och ju mer man tittade i gliporna mellan ministrar på tjosan-hejsanhumör, desto fler sådana såg man stryka omkring. Före detta ministrar i gamla regeringen. Vänsterpartister och miljöpartister. Men också en och annan borgerlig riksdagsledamot. Ledamöter som kanske suttit hemma de senaste dagarna och väntat på att det skulle ringa. Som kastat sig på telefonen vid första signal, bara för att få en prenumerationssäljare i örat. Ledamöter som aldrig fick det där samtalet som skulle ha gjort att de fått stå i förgrunden och vara vimsiga i pallet av glädje.

Förlorarna. Visst skulle man hellre ha hört en intervju med dem? För på något sätt känns det som om det är där det riktigt spännande händer. Det man skulle kunna skriva roman, eller långfilm, om. Besvikelse, bitterhet och sorg, snarare än tok-lycka.
Och, förresten, ännu längre bort i bakgrunden måste det ha suttit ett Råsunda av departementstjänstemän, utspridda över innerstan, och tittat på samma tv-program. Kollat in de nya cheferna. Suckat åt ett och annat hopplöst namn. Snabbskissat på hur de ska få pli på just sin minister. Småskrattat åt ministrarnas entusiasm och naiva tro att det är de som ska styra Sverige.

Sedan reste tjänstemännen antagligen på sig, borst- ade av brallorna och gjorde sig redo att ta emot sina nya förgrundsgestalter. Ju fortare desto bättre. Så att de, i all tysthet, kan få lugn och ro att styra landet igen.
I bakgrunden, som vanligt.