Sommaren 1991 söker jag tjänsten som expeditions-föreståndare på sjukhuset. Det lät som en utmaning och med spänd förväntan väntade jag på att telefonen skulle ringa och jag blir kallad till en anställningsintervju.

Jag trodde knappt det var sant när telefonen ringde en tidig morgon på min arbetsplats. Jag hade blivit uttagen bland de andra sökandena, främst för att jag var äldre än de övriga. Därigenom ansågs jag ha en viss livserfarenhet och även pondus jämfört med de unga läkarsekreterarna som jobbade på röntgenavdelningen. De var alla under 30 år.

Nu får jag träffa klinikchefen, representanter för läkarsekreterarna och sköterskorna samt personalassistenten. Det känns något pirrigt i magen, men jag tycker att jag kan svara bra på deras kritiska frågor. Förstår att saken plötsligt är klar och jobbet är mitt. Jag blir visad runt omkring på avdelningen och blir dessutom bjuden på glass och kaffe på terrassen tillsammans med de övriga anställda. Många nyfikna blickar iakttog mig, och själv kände jag mig något förvirrad över att allt hade gått så fort och lätt.

Genom min referent på min gamla arbetsplats får jag veta att de haft problem med den nu avgående expeditionsföreståndaren. Hon har blivit avsatt på grund av samarbetssvårigheter och schismer mellan henne och de andra sekreterarna Nu har hon fått återgå till sin gamla tjänst som läkarsekreterare och nu såg hon säkert inte med blida ögon på att jag kom och tog hennes plats.

Med stor tillförsikt och önskan om att göra ett bra jobb går jag till min första arbetsdag. Jag blir mottagen av en trumpen och ohövlig Evelyn. Hon önskar mig inte ens välkommen utan formligen slänger mig på en av sekreterarna som får ta hand om mig. Monica visar mig runt på avdelningen och presenterar mig för de andra. Sedan börjar hon lära upp mig att arkivera röntgenbilder och utlåtanden.
- Det måste du ju kunna för att sedan hoppa in om någon blir sjuk, säger Evelyn vasst till Monica, som en förklaring.

Stackars Monica, det här var hon nog inte alls beredd på. Men hon gör sitt bästa för att lära mig och jag tycker att hon är en trevlig och frispråkig tjej. Här trampar man inte henne på tårna utan att vederbörande också får veta om det. Sådant gillar jag.

Evelyn går istället in för att lära upp två nya sekreterare som kommit samma dag som jag. Mig behandlar hon som "icke önskvärd", med förakt och gliringar. En dag berättar Monica att Evelyn har talat om för henne att hon inte tänker lära upp mig överhuvudtaget. Hon tänker se till att jag vantrivs så, att jag vill sluta. Därigenom hoppas hon ha möjlighet att få tillbaka sitt gamla jobb som expeditionsföreståndare.

Stämningen på avdelningen är fientlig och det verkar som om alla är rädda för Evelyn på något sätt. Det är hon som bestämmer och ingen vågar egentligen gå emot henne.
När jag frågar någon angående arbetet, får jag oftast en axelryckning med ett svar "vet inte". Det tycker jag är mycket märkligt och jag känner mig många gånger frustrerad och illa bemött. I mitt stilla sinne undrar jag många gånger hur jag ska lösa det här problemet.

Jag har en obehaglig känsla i maggropen varje dag och jag känner mig ständigt trött. Jag går upp varje morgon kl 6 för att hinna med bussen kl 7, för att sedan vara på min arbetsplats en halv timme senare. Jag känner mig ovan att stiga upp så här tidigt om morgnarna. Min tidigare arbetsplats låg ju bara ett par kilometer från mitt hem och där började vi först kl 8 på morgonen. Men jag tror inte att hela sanningen ligger här. Jag blev nog också trött på grund av den obehagliga stämningen på avdelningen.

En gång kommer Lilian in där vi står och jobbar, var och en med sitt. Själv har hon några år tidigare jobbat som föreståndare men lämnat jobbet och återgått till sin läkarsekreterartjänst. Lilian slår knytnäven hårt i bordet och säger med hög röst:

- Nu är det på tiden att ni lär upp vår nya expeditionsföreståndare!

Evelyn ser något förskräckt men samtidigt skamsen ut. Hon bestämmer sig för att visa mig några enklare uppgifter. Mer blir det inte. Jag ber Lilian om hjälp och hon berättar i stora drag om sitt jobb. Tack vare henne får jag ett hum om vad det hela går ut på.

Ungefär en månad efter mitt tillträde blir jag inkallad till klinikchefen. Han är sextioårsåldern, har gråsprängt hår och vänliga bruna ögon. Gösta undrar hur det går för mig och hur jag trivs. Jag berättar för honom om mina svårigheter med Evelyn och om hur hon vägrar att lära upp mig. Hon vill tvinga mig att sluta så att hon själv kan få tjänsten tillbaka. Jag talar också om för Gösta att jag aldrig tidigare har blivit behandlad på det här sättet på en arbetsplats.

Gösta tittar vänligt på mig och beklagar att detta fått ske. Dessutom försäkrar han mig, att Evelyn aldrig kommer att få tillbaka sin tjänst. Hon är för omogen och är inte heller någon ledartyp. Däremot hoppas han att jag vill stanna kvar. Visst värmer mig dessa ord min utfrusna själ, men samtidigt undrar jag hur situationen ska bli uthärdlig. Alla på avdelningen ser hur Evelyn bär sig åt, men jag finner inte heller något stöd hos varken övrig personal eller hos klinikchefen.

När min tre månaders prövotid är tillända frågar man mig om jag vill fortsätta jobba eller om jag tänker återgå till mitt gamla jobb. Den som ställer mig frågan är Tomas, arbetsledare för sjuksköterskorna. Därför blir jag rätt så överraskad av att det är just han som ställer mig den frågan.

- Som du ser så sitter jag fortfarande här på stolen och det tänker jag också fortsätta med, svarar jag något uppkäftigt.

- Så kan du inte göra, det måste först behandlas på ett klinikrådsmöte, svarar han mig och försvinner med hastiga steg ut ur kansliet.

- Klinikrådsmöte? Vad är det, undrar jag.

Har aldrig hört talas om något sådant. Den där obehaglighetskänslan snör till min mage. Jag känner mig yr och mitt hjärta bultar vilt. Vad var det Tomas egentligen sade till mig? Undrade om jag tänkte återgå till mitt gamla jobb. Menade han, att de hade för avsikt att avskeda mig? Tanken gör mig nästan illamående av skräck och rädsla. Jag känner hur paniken griper tag i mig och jag måste dra ett par djupa andetag för att befria mig från den obehagliga känslan. Nej, jag tänker inte ge mig så lätt. Jag tänker kämpa för mitt jobb och mot de destruktiva krafter som hotar mig.

Jag blir kallad till ett hastigt sammankallat möte. När jag kommer in sitter alla redan där, Gösta, Tomas, Ellen som är personalassistent och så en representant för facket. De sitter alla i en rund ring och jag hänvisas till den ännu tomma stolen. Jag sätter mig och känner mig iakttagen och minst sagt förvirrad.

- Har du ditt gamla jobb kvar? frågar Ellen.
- Nej, det har jag inte. Det lämnade jag i samband med att jag började här, svarar jag.
- Det var ledsamt det, konstaterar Ellen och tittar på mig med forskande ögon.

Jag förstår ingenting av detta samtal, men jag får veta att de är tveksamma till mina ledaregenskaper och ber mig skärpa mig. Då berättar jag, att jag inte har haft det så lätt med Evelyn som vägrar att lära mig. Av de andra sekreterarna har jag inte heller fått något stöd då alla verkar vara rädda för henne. Trots denna upplysning blir jag ombedd att bättra mig och jag får en ny tre månaders period för att " visa vad jag kan".

Situationen börjar det bli alltmer outhärdlig men jag försöker ändå bita ihop och kämpa vidare. Ständigt stöter jag på uppgifter som jag borde känna till, men som jag inte har en aning om. Ingen har informerat mig. Nu får jag klagomål mest varje dag. Hela arbetsglädjen försvinner och många gånger vill jag helst strunta fullständigt i allt och bara gå därifrån för att aldrig mer återvända. Jag känner mig helt maktlös. Det är många på avdelningen som ser vad som pågår, men det är ingen som har mod nog att öppet stötta mig.
Vi är rädda för att mista våra jobb, säger en av sjuksköterskorna som viskar detta till mig, så att ingen annan ska höra det.

- Men du ska veta att vi stöttar dig och hoppas att du vill vara kvar, viskar hon till mig innan hon försvinner till det hon hållit på med.

En morgon har jag stått och ordnat morgondagens program, precis som så många morgnar förut. På eftermiddagen hade jag lämnat in gamla röntgenbilder tillsammans med utlåtandena till respektive laboratorium för att de skulle ha materialet där när patienten kom nästa morgon. Övrigt material läggs in i receptionen där patienten först anmäler sig.
Stressad och nervös kommer en av sköterskorna till mig och ber mig genast ta fram de gamla röntgenbilderna, patienten är inne för röntgen och de behöver de gamla bilderna att jämföra med. Jag vet att jag har gjort det på just den här patienten. Hans namn påminner om en person jag känner, men nu är de här röntgenbilderna förvunna!
Jag letar överallt på hela avdelningen och hittar dem efter en timmes letande i receptionen, i högen för utgående bilder för arkivering. Hur de hamnat där är för mig en gåta. Tyvärr, blir detta inte enda gången utan fenomenet upprepas några gånger till. Jag börjar undra om det är någon som medvetet saboterar mitt arbete.

Årets influensa har nu även nått min arbetsplats. Det är många som är sjuka. Själv kommer jag att bli borta i nästa två veckor. Får hög feber och värk i hela kroppen vilket göra att varje rörelse är en plåga. I ett annat ärende ringer jag upp Anna, fackets representant på avdelningen, och passar samtidigt på att fråga henne om hon har hört något om att jag ska fortsätta som expeditions-föreståndare eller ej. Hon nekar till det, men berättar samtidigt att frågan ska behandlas på klinikrådsmötet under inkommande vecka. Här ska då även finnas en representant för läkarna. De ska ge sitt utlåtande för hur jag har skött mina arbetsuppgifter.
Jag har inte hört talas om något "klinikråd" men förstår nu att det måste ha varit ett sådant jag blev kallad till för tre månader sedan. Jag blir mycket förvånad över att upplysningen kommer från Anna och ingen i den ledande ställningen. Själv har jag redan beslutat mig - jag kan inte fortsätta på dessa villkor. Jag tänker sluta.

När jag kommer tillbaka till jobbet kontaktar jag Ellen, personalassistenten, och meddelar henne mitt beslut. Då får jag veta att "mitt fall" redan behandlats efter ordinarie klinikråd. Det var redan bestämt att Eva, som skulle komma tillbaka från sin mammaledighet, skulle ta över. Hon var vidtalad sedan länge. Det tyckte jag var både fult och oärligt, så jag går in till Gösta och meddelar honom om mitt beslut. Samtidigt påpekar jag för honom, orsaken till att jag nu slutar, beror på det sätt jag har blivit bemött på här på avdelningen. Gösta beklagar det inträffade och tycker inte att det är så mycket att bråka om.

Så kommer då dagen när Eva övertar mitt jobb och jag tar över hennes jobb som sekreterare. Snabbt ändras hela möbleringen på skrivcentralen och nya rutiner kommer in. Precis som för att understryka, att nu ska det äntligen bli ordning och reda. Så kommer styrelsemötet där semesterlistorna ska gås igenom och godkännas. Här får jag veta, att jag måste avstå från min fjärde semestervecka till förmån för nån annan. Jag vägrar att gå med på det eftersom jag väntar utländska gäster under den här perioden och de har redan bokat sin resa till mig. Jag råkar höra hur Eva diskuterar med Anna om att ta in en vikarie, men den tanken slår Eva genast bort. Yrsa ska jobba, punkt och slut.

Ungefär vid den här tiden kontaktar jag kuratorn för Landstingshälsan. Jag mår psykiskt mycket dåligt av alla intriger. Jag framhåller också för henne, att jag anser att sjukhuset är skyldigt att ge mig ett annat arbete på grund av sitt ointresse för att på något sätt stötta mig. Även hon anser det här vara rimligt, men hon hänvisar även till dagens svåra situation på arbetsmarknaden och de varsel som ligger i luften då avdelningar tvingas stänga för att spara pengar i vården. Vi beslutar oss i alla fall att nästa gång träffas tillsammans med Ellen. Hela det mötet urartar och liknar mest ett hönsgårdskackel med oväsentliga frågor och beskyllningar ställda i ett allt högre tonfall. Jag får också höra att Ellen på nytt har kontaktat min referent på den tidigare arbetsplatsen. Hon anser att jag har fått falska referenser.
Nu ilsknar även jag till. Säger att jag fortfarande inte kan acceptera ett sådant ointresse för att lära upp mig i mina arbetsuppgifter. Jag undrar också varför de överhuvudtaget anställt mig när de inte kan uppfylla dessa krav. Tydligen blir det här för mycket för Ellen och mötet avslutas hastigt. Högröd i ansiktet lämnar hon hastigt rummet och stänger dörren efter sig med en smäll. Hennes fotsteg försvinner hastigt bort och allt blir sedan väldigt tyst.

Nu satt jag i receptionen där jag trivdes riktigt bra. Kontakten med patienterna gav mig mycket samtidigt som jag helt kunde strunta i de intriger som förekom inne på avdelningen. Varje morgon kom Eva till receptionen och stod och tisslade med väntrumsvärdinnorna. Jag undrade i mitt stilla sinne vad hon höll på med, men jag ville inte visa min nyfikenhet. Till väntrumsvärdinnornas uppgifter hör, att hämta patienterna och föra dem tillbaka till avdelningarna efter utförd röntgenundersökning, om de inte själva klarade av det. Det var också värdinnorna som ropade upp patienterna och förde dem till respektive laboratorium där de skulle undersökas. Däremellan, när de inte hade någon uppgift eller när de väntade på att någon patient skulle blir klar med sin undersökningen, satt de i receptionen och pratade och fnissade med varann.

En dag kom Eva in till mig och frågade hur det går för mig här. Jag svarade att jag trivdes och tyckte att det gick bra.

- Men man vet ju inte vad andra tycker, sade jag och syftade på hennes dagliga småpratande med värdinnorna.

- Nej, det lär inte gå så bra, fick jag till svar. Jag hade enligt uppgift svarat "ja-ja" till en patient som hade frågat mig om något.

- Det får man inte göra, utan man måste svara och betjäna patienterna till hundra procent, fick jag veta.

Jag hade inget minne av det påstådda, så jag kunde varken förneka eller bekräfta saken. Troligen hade jag varit stressad och inte hört frågan ställas. I fortsättningen känner jag mig bevakad. Varje gång jag talar med en patient tystnar alla och verksamheten avstannar. Eva fortsätter sitt dagliga och lågmälda prat med värdinnorna.

Min sista arbetsdag före semestern kommer Eva och talar om för mig, att Ellen vill träffa mig. Av henne får jag höra att jag inte längre är önskvärd på avdelningen. De vill snarast bli av med mig eftersom jag "gör så många fel och dessutom har svårt för att lära mig".
Helt chockad sitter jag där och ser hela min framtid raserad. Jag frågar Ellen om hon har för avsikt att avskeda mig. Är det det hon menar? Hon säger sig inte ha den möjligheten eftersom jag har ett tillsvidare jobb (fast jobb). Ellen anser vidare att jag också har spolierat alla mina möjligheter till ett annat jobb på sjukhuset "eftersom jag inte har klarat av ett enda jobb så här långt". Det enda hon kan erbjuda mig är ett städerskejobb, men jag tackar bestämt nej till det. Det är inte för att sluta som städerska som jag en gång kom till sjukhuset!
Ellen ber mig nu gå tillbaka till avdelningen och prata med Eva om vilka arbetsuppgifter jag skulle kunna tänkas få efter semestern. Det tänker jag inte göra. Jag är alldeles för stolt för att gå tillbaka och be på mina bara knän om några arbetsuppgifter. Upprörd och nästan gråtfärdig går jag till caféet för att sätta mig där och tänka över den nyuppkomna situationen. Det här var en verklig chock för mig. Hur kunde det få gå till så här? Vem är ansvarig?

Även min semester är nu förstörd. Det går inte en dag, inte ens en timme, utan att jag tänker på hur framtiden ska bli för mig och mina barn. Ska jag tvingas sälja vårt nyligen inköpta radhus för att jag inte längre har råd att betala räntor och amorteringar? Som arbetslös betyder det ju också att vi får mycket mindre pengar till mat och övriga utgifter. Jag får ingen ro i själen, men inser nu att det är dags att koppla in facket.
I semestertider är det dock svårt att få tag i någon. I sjukhusets växel får jag rådet att kontakta fackets distriktskontor i Jönköping och be att få tala med Tobias Johansson. Jag ringer upp honom med en gång och redogör i korta ordalag vad saken gäller. Vi kommer överens om att jag sänder honom ett sammandrag av vad som hänt för att ha en utgångspunkt varifrån vi sedan kan gå vidare. Han kontaktar även sjukhuset och vill tala med Ellen som har semester. Istället får han tag på hennes vikarie och de bestämmer om en träff. Jag ber också om att få vara med på den, vilket medges med en viss tvekan.
Vid mötet går vi igenom de papper som jag har sänt till Tobias. Personalchefen försöker få mig att erkänna att mina arbetsuppgifter har varit för svåra och att jag därför inte har klarat av mitt jobb. Istället påpekar jag för henne det sätt som jag har blivit bemött på under hela min tid på avdelningen. Det kallar jag för mobbning, men hon vill absolut inte kalla det så. Hon påstår sig också ha fått uppgifter om att jag har tilldelats arbetsuppgifter som jag sedan nekat till att utföra. Uppgifter som inte var sanna. Nu får jag också veta att Gösta har blivit avskedad. Hans bristande intresse för personalen och ledningsfrågor fick honom på fall. Det blev resultatet av påtryckningarna och klagomålen från personalens sida.
När mötet var slut gick Tobias och jag till caféet för att fundera över det som kommit fram. Han gav mig ett gott råd: "Sök ett nytt jobb, sluta så snart som möjligt. Förstör inte ditt liv på skiten som finns här!" Han lovade mig att pressa sjukhuset på att ordna mig ett annat jobb där eller på min hemort. Om förhandlingarna helt låste sig eller om jag psykiskt sett inte längre orkade, skulle han föreslå en omedelbar avgång med lön till årets slut.

Semestern är slut och jag tvings återvända till min arbetsplats. Jag möts av Eva som genast vill prata med mig. Hon meddelar att jag från och med nu har arbetsförbud. Det betyder att jag i praktiken är helt förbjuden att utföra sysslor som har med avdelningens rutiner att göra. Jag förklarar för henne att jag vill ha arbetsuppgifter för att göra rätt för min lön.

- Men vad gör du när det inte finns några arbetsuppgifter för dig, slänger hon tillbaka. Hon undrar också varför jag inte har sagt upp mig så mycket tidigare eftersom jag ändå inte tycks trivas här.
- Jag tänker inte säga upp mig. Dessutom har jag anmält det här till facket, svarade jag henne morskt.

Jag märker en viss nervositet i hennes ansikte och hon ville veta vad jag har att anmärka på.

- Det får du tids nog veta, svara jag henne.

Nu hade jag blivit placerad i röntgenavdelningens bibliotek för att rensa upp där och sortera ut alla gamla tidningar och katalogisera alla befintliga böcker. Nu är jag helt avskild från den övriga personalen. Ingen talade till mig eller frågade mig hur jag har det. Var det här någon form av straff? För vad då?
Tack vare Karin som alltid varit min vän och stått vid min sida, orkade jag ta mig igenom alla dessa dagar. Hon kom ibland ut till mig för en pratstund, vi fikade och åt lunch tillsammans. Vilken välsignelse hon var. Det kändes skönt att kunna tala ut med någon om mina tankar och känslor. Någon som lyssnade och visste precis hur jag hade det. Hade hon inte funnits, hade jag för länge sedan gett upp.

Ingen hade räknat med att jag skulle trivas med här jobbet. Eftersom jag tidigare hade arbetat på ett bibliotek visste jag precis hur jag skulle göra. När jag var klar med mitt arbete kom Eva och den vikarierande klinikchefen in för att inspektera mitt jobb. Båda två måste erkänna att jag hade gjort ett bra jobb.
Nu fanns det inget att göra, men jag måste ändå varje morgon komma in till jobbet, stämpla in och stämpla ut för dagen. Timmarna däremellan fördrev jag med att läsa böcker eller genom att sitta i sjukhusets bibliotek. Det gjorde jag helt öppet och det var ingen som kommenterade mina förehavanden.
Plötsligt en dag blir jag inkallad till personalchefen, Annelie. Biträdande klinikchefen följer med mig dit och jag frågar henne på vägen till mötet om hon vet vad det ska gå ut på, men hon vet ingenting. När vi hälsat och satt oss i var sin stol undrar Annelie om jag har planerat för vad jag hädanefter ska syssla med. Jag finner hennes fråga som mycket konstig eftersom det var hon som hade kallat oss till mötet. Då borde hon ju ha haft något att säga till oss, men istället väljer hon att ställa mig den frågan. Jag berättar som det är. Att jag inte har planerat för något och det tycker hon är märkligt. Annelie påstår sig nu också ha kollat med berörda avdelningar och därifrån fått det bekräftat att jag har fått den utbildning som anses nödvändig.
Sedan får jag tre bud att ta ställning till:
1) Ta jobbet på städcentralen
2) Gå på någon kurs. Få den betald och lön till årets slut
3) Bli uppsagd på grund av arbetsbrist

Städcentralen tackar jag nej till varför det återstår kurs eller uppsägning. Jag får ledigt fredag - måndag för att kontakta arbetsförmedling, KomVux och Högskolan. Nästa vecka vill hon ha redovisning av resultatet.
Jag vill att Tobias ska komma till nästa möte och jag ringer därför upp honom. I en sådan här situation tycker jag att det hade varit nödvändigt med fackets stöd.
Han säger sig inte hinna så jag får klara ut det här själv på bästa möjliga sätt. Jag känner mig något nonchalant bemött.

Besöket på arbetsförmedlingen ger inget. Köerna till någon utbildning är årslång. Samtalen med KomVux och Högskolan gav inte heller något resultat. Alla platser är redan fulltecknade. Jag känner också att jag inte är villig att hoppa på vad som helst, bara för att döva arbetsgivarens dåliga samvete. Skall jag gå nån kurs, ville jag också vara intresserad av den.

Dagen närmade sig när Karin skulle åka på semester, två veckor i Portugal. Jag bävade för den tiden då jag skulle bli helt hänvisad till mig själv. Ingen som talade till mig. Kom jag in i rummet försvann alla snabbt åt olika håll. I en vecka stod jag ut. Sedan sjukskrev jag mig.

När den andra veckan led mot sitt slut fick jag en förmiddag telefonsamtal från Ellen. Hon bad mig sjukskriva mig för ytterligare två veckor och sedan börja på den kurs jag själv kommit in på. Nu hade Ellen ordnat en plats för mig där. Till avdelningen var jag inte längre välkommen. Hon bad mig också att säga upp mig själv från nästa års början, eftersom de inte kunde säga upp mig i detta skede. Jobb fanns det men jag ville ju inte ta emot det, såsom Ellen uttryckte sig.

Jag kontaktade facket ännu en gång för att få ett råd. Tobias tyckte det var klokt att jag själv sade upp mig, gick på kurs och fick lön till årets slut. Sagt och gjort. En morgon åkte jag in till sjukhuset och skrev under de nödvändiga pappren. Nu kunde jag vända dem ryggen och försöka skapa ett helt nytt liv och en ny framtid. På kursen blev jag uppskattad för den jag var och vad jag gjorde. Jag fick många nya vänner och en ny syn på att vara arbetslös.

Trots de mörka framtidsutsikterna på arbetsmarknaden ser jag ändå med tillförsikt på framtiden. Ibland skänker jag mina plågoandar en tanke och undrar om de har kunnat gå vidare med gott samvete, övertygade om att de har fattat riktiga beslut.