The Palestine Chronicle, 19 mars, 2002
Skriven av Mark Schneider

	Han röker på en cigarrett. Ansiktet är utmattat och fårat. Han har en tvådagars skäggstump, Amjad Shawa, chefen för människorättsorganisationen i Gaza City. Han gav mig några förfärliga bilder på palenstinska tonåringar som hade blivit mördade på ett mystiskt sätt av den israeliska militären just dagen innan.
Shawa bad mig: "Var snäll och skriv en pressrelease om det här och låt det komma ut i amerikansk media!"

Min delegation bestod av fem amerikaner och en från Canada. Vi var bara fem västerlänningar i Gaza. Det fanns inga andra.

Jag skrev en pressrelease, jag var tårfylld för jag fylldes av massa känslor. Tre ungdomar försökte förmodligen smyga iväg till Israel för att arbeta. De hade blivit skjutna, misshandlade och sedan hade deras organ tagits ut ur deras kroppar. Utan ceremonier återlämnades kropparna fyra dagar senare, utan någon förklaring. Utan tecken på medmänsklighet. Det är en massiv historia full av politiska intriger.

Genast när jag hade skrivit färdigt pressreleasen skulle jag skicka den till ett dussintals amerikanska medier. Jag visste, att ingen amerikansk tidning eller TV station hemma skulle läsa den här pressreleasen,
bry sig, och göra händelsen känd. Ingen gjorde det heller.

Det finns verkligen många sådana hjärtskärande historier som enligt amerikansk pressattityd inte kvalificerar sig som "värt att publiceras". Varför?

I enlighet med de reportrar jag har pratat med i kombination med de erfarenheter min grupp har, har nationen Israel en speciell plats i amerikanska medier. Man kan inte heller förneka att det amerikanska samarbetet, militärt och på regeringsnivå, med Israel står bergfast.

Endast några enstaka gånger har den amerikanska media "misslyckats" och plötsligt berättat hur man ser på det från palestinsk synvinkel, eller ur ett människorättsperspektiv. Jag brukade förhålla mig skeptisk till sådana påståenden om censur och självcensur inom den amerikanska medien, men nu har jag sett den med egna ögon.

Här följer några exempel:
Tillbaka i mitten av februari 2001, gjorde USA en stor bombningsraid i Irak, utanför den internationella "flygförbudszonen". Det var Bush Jr:s första massiva bombning av Irak sedan han tillträdde. Jag visste att vår grupp kunde protestera mot bombningen till den lokala TV stationen och vi blev kallade till en intervju. I studion, några timmar senare, frågade vår talesman för gruppen, reportern Bob Kinsey, som ansågs som något av en veteran bland studions reportrar. Vi ville veta vad han ansåg sig vara den främsta orsaken till problemen i Mellanöstern. Reporter Kinsey nämnde den massiva amerikanska militära hjälpen till Israel och den instabilitet som den förorsakar. Reportern sade också med en viss frustration: "Samtidigt som jag håller med er, kan jag inte uttala mig något alls om USAs geopolitiska intressen i Israel. Om jag gör det, får jag sparken". Naturligtvis sändes aldrig den här intervjun.

År 1994 fann man också en förfrågan från Kongressen som talade om att ett dussintals biologiska agenter, inklusive ett antal antraxprodukter hade sänts av amerikanska företag till Irak, med licenser utskrivna av handelsdepartementet.

Dessutom skickades år 1988 presticider från företaget Dow Chemical Company till ett värde av 1,5 miljoner dollars till Irak, trots att man visste att de kunde användas för kemisk krigsindustri.

Den enda gången som ett irakiskt användande av förbjudna vapen har bekymrat Reagan-administrationen var år 1988. Detta sedan Lt Col Francona hade rest omkring på slagfälten på al-Faw halvön i södra Irak och rapporterat om saringasfynd.

"När jag vandrade här omkring såg jag injektionssprutor som låg överallt. Vi såg saneringsvätskor uppe på fordon, men där fanns inga insekter, sade Mr Francona. Han har skrivit en bok, om den varierande amerikanska politiken i Irak, med titeln Ally to Adversary. Det kom ett väldigt snabbt svar från Washington som löd; låt oss avbryta vårt samarbete, men det dröjde inte länge - högst några veckor".

Några månader senare talade jag med den här reportern och frågade honom varför han fortsatte att arbeta i denna censurerade atmosfär. "Vid var femte eller tionde story får jag utskällningar, sade han, men det finns en meningsfull uppgift jag har. Inom den oberoende eller alternativa mediaapparaten kan jag göra vilka artiklar som jag vill, men de är få, de som lyssnar bakom körsången. Han berättade för mig, att han kunde åka till Palestina när som helst i egenskap av TV-reporter, men inte inom en snar framtid. Han förklarade: "De bolag som äger sådana TV stationer och deras medarbetare är inte intresserade av undersökande journalistik eller av undersökande internationella nyheter. Varför skulle de göra det? När det är som bäst, kunde någon göra en god journalistik - endast för att få ett erkännande eller ett diplom - men inte för att erbjuda allmänheten ett gott reportage.

Senaste december, när jag förberedde mig för en resa till Palestina - för att sammanträffa med andra internationella för ett ickevålds-demonstrationsförsök för att få ett slut på den israeliska illegala ockupationen - hade min grupp arrangerat en intervju med den lokala Fox News stationen. Reportern blev förtjust, då han såg, liksom vi gjorde, att det skulle bli ett reportage med lokal förankring men sändas internationellt. Trots att intervjun var inbokad dagar i förväg och hade genomgått ett antal nyhetschefer, blev intervjun abrupt återkallad endst 15 sekunder innan vi skulle ut i etern. "Jag är soldat, inte general" svarade reportern när vi frågade varför.

Tio dagar senare förekom det två förfärliga självmordsbombningar i Israel och plötsligt ville samma station få någon lokal anknytning. Snabbt, av rädsla för att igen få klagomål, hade vi en kort 15 minuters intervju. Efteråt berättade han att nyhetschefen hade skällt på honom att han skulle rapportera om "båda sidorna" och påminde honom om att han "höll ett öga på honom". "Jag fick båda sidorna" berättade den tillrättavisade reportern för mig, "sänd det och gå hem för att be".

En erfaren reporter från en annan TV-station, en sammarbetspartner till CBS, hade för två år sedan gjort ett förbjudet reportage om min grupps fredssträvan för Irak (fastän USA har ett lagförbud mot amerikaner att besöka Irak), avböjde även de detta enastående erbjudande genom att säga: "Din resa till Irak var av humanitär karaktär, den här resan skulle vara politisk". Ingen rapport.

För att få ett bättre grepp om vad som försiggår innanför, angående den lokala TV stationen Warner Brothers återvände vi från vår lyckade och traumatiska resa till Palestina. En av den här stationens reportrar var angelägen om att få oss att i direktsändning berätta vår historia och även visa några av våra videon. Från toppen bestämde man sig för en dag i förväg när den här direktsändningen skulle ske. Sedan, mindre än 24 timmar innan intervjun, ringde den här producenten upp mig. Han var mycket ursäktande, arg och konfys. Hon hade under ett antal timmar haft ett praktgräl med cheferna för toppstationen angående den här intervjun.

"Jag förstår inte riktigt vad som pågår, sade hon förtvivlat till mig. När hon återvände den här morgonen talade man om för henne, utan ge någon förklaring, att man skulle återkalla den här intervjun omedelbart. När hon insisterade på att få veta varför, berättade en redaktör för henne "vi gjorde det här inslaget igår kväll". Kvällen innan hade min grupp protesterat mot att besöka Israels fd statsminister Benjamin Netanyahu, som öppet talade om den "fördrivande Arafat" och sade: "Vi kunde sopa ut alla de palestinska invånarna. Vi behöver inte använda oss av ett uns av vår makt". För att förtydliga detta, bredde redaktören på med att säga: "Vi behöver inte sådana som ni på vår TV". Uppenbart chockerad bad producenten mig igen om ursäkt och jag talade om för henne att det bekymrade mig att hon måste arbeta i en sådan omgivning.

Det tryckta media behöver fler exempel
I april 2001, flyttade en av våra medarbetare Brian Wood, till Palestina för att han skulle bli mer direkt involverad i den internationella hållningen till Israels ockupation. Före han reste iväg, skrev han ett kontrakt med sin chef för en alternativ dagstidning, om att skriva en artikel två gånger i månaden. De gjorde upp om 40 dollars för en spalt. Efter bara tre spalter var överenskommelsen bruten.
Var Brian en dålig jounalist?
Nej, problemet var att utgivaren som hade återvänt från sin semester, och när han såg spalterna blev han knallröd och började gorma över hur snedvriden spaltinnehållet var. "I ett enda drag tog redaktören över och gjorde de sista redaktionella besluten, genom att låta utgivaren vandra på äggskal.

Vid ett tillfälle av tur, tryckte en av Denvers främsta dagstidningar,
The Rocky Mountain News en artikel skriven av Beth Daud. Hon var en av de fem som nyss kommit hem från en fruktansvärd erfarenhet i Palestina. Utan motstycke, ringde den ansvarige redaktören Vincent Carroll upp Beth. Han började ifrågaseätta sanningshalten i hennes artikel.

"Jag hänvisade honom till CCMEPs webside för att få se bilder" www.ccmep.org/palestine.html återberättade hon "och sade att hon gärna gav namn och telefonnummer till ögonvittnen". Han avböjde. Han talade sedan om för mig att han ogillade tonen i mitt reportage och vad det hade att säga, och började debattera med mig om min åsikt. Han frågade mig om jag någonsin SETT en palestiner bli dödad. Jag svarade honom "nej" men jag kände många som hade gjort det. Jag berättade för honom om tre medlemmar av min mans familj som hade blivit mördade bara för att de råkade befinna sig på fel plats vid fel tidpunkt. Han skrattade åt mig på ett väldigt hånfullt sätt och sade: "Så du har alltså aldrig i verkligheten SETT en palestinier bli dödad, palestinierna berättar bara sagor. Efter att ha attackerat mig i några minuter till, sade han till mig: "Du är ett hopplöst fall, du kommer aldrig att ändra någons åsikt angående palestinierna".

Fler tillfällen av censur
En av våra medlemmar som hade rest till Palestina förlorade sitt jobb vid en "alternativ" veckotidning. Medan vi befann oss i Palestina hade den här veckotidningen tryckt en artikel skriver av en annan i vår grupp. Som en repetition av det som hände Brian, när utgivaren kom tillbaka från sin semester och hittades den här artikeln han flög i taket. Innan vi lämnade vår medlem hade en muntlig överenskommelse fattats om att skriva två övergripande artiklar om sin resa. Dessa två artiklar blev inte bara refuserade på grund av den politiska situationen veckorna efteråt, utan hon blev formligen avskedad utan möjlighet till att överklaga.

När gör medierna ett scoop, och vad händer då?
Efter att vi hade sett den protest som vår grupp hade skrivit angående den fd israeliske statsministern Benjamin Netanyahus besök i Denver, återkallade Denvers Företagskvinnoforums Grupp en inplanerad presentation som skulle hållas av tre av vår fempersoners delegation om Palestina.

Varför?
De gillade inte det som Val Phillips skulle säga för Channel 4 (en medarbetare till CBS) och tyckte att pratstunden kunde bli "för politisk".

Såhär sade Val:
"Ockupation är terrorism. Det är det fundamentala hindret för fred i Mellanöstern. Och det måste få ett slut. Staten Israel och staten Palestina kan båda fredligt existera. Det palestinska folket har sagt att de vill det. Men den israeliska armén och de israeliska bosättningarna måste lämna Västbanken och Gaza för att ge det palestinska folket en möjlighet att leva i frihet".

Vill du kontakta Mark Schnider skriver du till dogbuckeye@cs.com
Besök även deras hemsida http://www.ccmep.org/palestine.html