Redan vid mina allra första kontakter med Jutta Rabe under våren 1996 berättade hon att ett nyckelvittne hade uppgivit för henne att han blivit uppsökt av två civilklädda svenskar som sade sig komma från polisen och som hotade med att de inte skulle kunna garantera hans säkerhet om han fortsatte att påstå att han sett att bogvisiret satt kvar när Estonia fick slagsida och att visiret hade öppnats.

Vittnet tillsades att över huvud taget ligga lågt med all information från olycksnatten för att inte påverka andra vittnen innan slutrapporten var färdig. Han fick en känsla av att männen kom från SÄPO. Jag har sedermera träffat vittnet och han har bekräftat dessa uppgifter för mig. Av rädsla för sitt liv vägrade han att berätta om detta inför medierna.

Den mest skrämmande formen av vittnesförtryck yttrade sig i fallet Juhani Luttunen. Luttunen är en finsk sjöman som arbetade ombord på Estonia under den tid som hon gick under finsk flagg, dvs relativt kort tid innan hon såldes till Estland. Efter Estoniakatastrofen har han uppgivit att han själv fått i uppdrag att manipulera atlantlåset eftersom det var problem med öppningen och stängning av bogvisiret redan under den tiden. Bogvisiret hade förskjutit sig så att låsen inte längre passade in i varandra. Dessutom visste han att Christer Koivisto, en finsk sjöman som hjälpte den etniska besättningen, i juni 1993 hade manipulerat med atlantlåset. Efter att Luttunen påtalat detta förhållande vid ett par tillfällen fick han påhälsning av denne fd kollega.

Han uppmanade Luttunen att låta bli att berätta om manipulationen av atlantlåset, annars skulle det gå honom illa. De båda matroserna råkade i gräl om detta. Grälet urartade i ett slagsmål som slutade med att Luttunen bragte den hotande fd kollegan om livet. Luttunen åtalades för mord och under tingsrättsförhandlingen yrkade åklagaren att han skulle genomgå en psykiatrisk undersökning. Detta yrkande grundades på att Luttunen skulle ha sagt att han känt sig hotad av den andre matrosen, bl a på grund av att denne försökt hypnotisera Luttunen för att han skulle låta bli att tala om manipulationen av atlantlåset.

Luttunen motsatte sig den psykiatriska underökningen. Han var beredd att ta sitt straff för mordet men ville inte bli förklarad sinnesjuk. Under utredningstiden spärrades Luttunen in på ett sinnessjukhus i mellersta Finland. Han behandlades med psykofarmaka som han mådde mycket illa av och som han eller hans advokat hävdar var absolut onödiga. Han vände sig till sin advokat, Daniel Allén, som i sin tur kontaktade massmedier för att uppmärksamma fallet och rädda Luttunen.

Spiegel TV var det första medium som intresserade sig för fallet. Sjukhuset beviljade Spiegel TV en intervju med Luttunen men där Jutta Rabe var på väg till sjukhuset ändrade sjukhusledningen sig plötsligt och vägrade släppa in dem. Det enda Spiegel TV lyckades åstadkomma var att få närvara vid ett telefonsamtal mellan Luttunen och hans ombud.

På så sätt kunde en indirekt intervju med Luttunen hållas. De uppgifter som Luttunen lämnar om manipulation av atlantlåset stämmer väl överens med uppgifter från andra håll. Han ger inte alls intryck av att vara sinnessjuk enligt Spiegel TV. Hans ombud är övertygad om att man försöker tysta ner honom med gamla sovjetiska metoder genom att mata honom med psykofarmaka som inte gagnar honom. Syftet är antagligen att nedvärdera hans vittnesmål om atlantlåset. Detta skulle nämligen avlasta varvet och istället lägga skulden på det estniska och svenska rederiet.

Ett vittne från rederiet uppger sig ha blivit hotad om han skulle yppa någonting om att han hört att bogvisiret skulle ha öppnats och att båtens höga hastighet var ett försök till undanflykt.

Säkerhetsofficeren Erwin Roden, som fanns med ombord på Estonia och överlevde katastrofen, har uppgivit för en anhörig att han absolut inte får berätta att han sett att Avo Piht, Lembit Leiger och tvillingsystrarna Veide delade livflotte, dvs de personer som officiellt uppges ha omkommit men vilkas anhöriga envist hävdar att de överlevt men försvunnit under mystiska omständigheter efter räddningen.

Vid mitt första telefonsamtal med Thure Palmgren frågade jag honom om hade iakttagit en båt alldeles i närheten av Estonia när hon sjönk. Han svarade ja på denna fråga. Just när han hamnat i livflotten, som blev hans räddning, hade han observerat ett fiskebåtsliknande fartyg, vilket belystes bara svagt alldeles i närheten av den sjunkande båten, till skillnad från Mariella och Silja Europa som befann sig på långt avstånd från Estonia. Denna båt deltog dock inte i räddningsarbetet.

Detta kunde ha varit Estonias största livbåt. Den återfanns nämligen enligt haverikommissionens slutrapport nära finska Hangö, till skillnad från alla de övriga livbåtarna som spolades iland vid den estniska kusten. Antagligen flydde massmördarna i denna säkra, övertäckta båt.