13.9.2004

Du litar inte på näringslivet. Hur kan det komma sig? Skandalia, kanske. Eller att det delas ut generösa bonusar samtidigt som tusentals avskedas.
Verkligheten är mycket värre än så...

Tidningen Veckans Affärer kunde nyligen visa att landets tio mäktigaste styrelseproffs sitter i styrelsen eller nomineringskommittén för 18 av de 28 mest omsatta bolagen på stockholmsbörsens A-lista.
Väl inne i styrelserummen agerar de som ett brödraskap – sällan släpps kvinnor över tröskeln (det är detta motståndet mot kvotering av styrelseplatser egentligen handlar om).
Männen i näringslivets maktgrupper beslutar om våra pengar. De styr var produktionen ska ligga, hur den ska skötas, vilka produkter som ska utvecklas och vart vinsterna ska gå.
I år kommer över 250 miljarder i vinst att skapas i de stora bolagen i Sverige. Den största delen av kakan kommer att gå till ägarna. Bara en liten del blir skatt, det vill säga går till alla andra.
En privatperson som Stefan Persson kommer att – till sig själv – ta ut runt två miljarder kronor.
Det ger makt.
Men samtidigt är det en makt som är helt odemokratiskt styrd.
Dessa fem maktgrupper kan ingen politiker styra, inga anställda påverka. Vad de gör respektive (och kanske framförallt ) INTE gör med sina pengar avgör hur Sverige ser ut om några år.

Det finns fyra mediegrupper som bestämmer berättelsen om våra gemensamma liv. Som faktiskt styr vad vi ska tala om imorgon.

- Är det Bert Karlssons ”utfall” mot en schlagervokalissa.
- Eller är det ”våldets Uppsala”.
- Eller kanske arbetslösheten.

Nej, inte det sista.
Medierna granskar inte makten. De är en del av den.
Den politiska. Den ekonomiska.
Bonnier är ett mediekonglomerat. De äger tidningar (Dagens Nyheter, Sydsvenska Dagbladet, Expressen, GT, Kvällsposten, Stockholm City med flera) som når miljoner. De förfogar över en tevekanal; man styr TV 4 med 45 procent av rösterna
Styrelsens ordförande heter Thorbjörn Larsson. Han håller i ordförandeklubban även i Expressen och Stockholm City.

Det var produktionsbolaget Strix som lade första tegelstenen i vad som nu bäst beskrivs som en industri. 1996 köpte Anna Bråkenhielm in idén till ett lekprogram som gick ut på att strandsätta en grupp människor på en öde ö. Sedan har det fortsatt med andra format – branschspråk – som Farmen, Baren, Villa Medusa, Camp Malloy, Harem, Fame Factory…
Är det mångfald?
Strix ägs av MTG. En dag bestämde sig Jan Stenbeck för att flytta hem till Sverige och bygga sig ett medieimperium. Brukar du titta på TV 3, Z TV eller TV 1000? Alla ägs de av Stenbecksfären. Liksom landets största dagstidning Metro. Liksom flera radiokanaler.
En handfull aktörer levererar massmedia åt folket.

Den tredje maktgruppen inom media heter Schibsted. I deras stall samsas Aftonbladet och Svenska Dagbladet. När Schibsted köpte Aftonbladet från LO fanns ett särskilt avtal, ägaren har lovat inte styra valet av chefredaktör, tidningen ska trots borgerliga ägare fortsätta var socialdemokratisk. Schibsted äger också landets största internetsajt, aftonbladet.se.
Den fjärde gruppen kallas public service. Det är några radiokanaler och internetsidor och Sveriges Television. En maktsfär som styrs av riksdagen i grunden.
Men makten utförs av den gamle finansministern Allan Larsson. Och den gamle radiochefen Ove Joansson. De styr styrelserna som i sin tur utser de chefer som i sin tur bestämmer varför vi ska diskutera det ena istället för det andra.
Det alla dessa mediegrupper är ense om är detta enkla: dels är de bara ödmjuka tjänare i allmänhetens tjänst, dels vill de aldrig diskutera mediernas makt.

Alla vet att Göran Persson i kraft av sitt ämbete har väldigt mycket att säga till om. Sverige har en märklig regeringsform; det är statsministern som utser alla andra ministrar och därför är dessa helt beroende av honom för sin eventuella utövande makt.
Sverige har också den märkliga regeln att en regering alltid är ense. Vem som tycker vad i regeringen vet vi egentligen inte.
Men vi vet att alla ministrar inte har samma makt.
Pengarna styr.

Finansministern är mäktigare än socialministern som är mäktigare än kulturministern som är mäktigare än… nej, just det.
Politisk makt handlar om att ha medborgarnas stöd för att kunna driva igenom något andra maktgrupper inte vill. Om medborgarna inte tillfrågas är politiken väldigt kraftlös. Det gäller i de flesta fall utom ett – när politiken beslutar om det vi äger gemensamt.
Vill man se den svenska politiska makten måste man därför kombinera Persson med utövarna av makten: de som sitter på pengarna – och i förlängningen de som har kopplingar till näringslivet. Då ser makthavarna annorlunda ut. Det är inte ”opinionsbildarna” eller partiledarna vi talar om…

Kommunalrådet Göran Johansson i Göteborg har makten över näringslivets utveckling i regionen, vilket gör honom mycket inflytelserik. Johansson och Kurt Eliasson, en annan lokal sossepamp, har fem styrelseuppdrag var i kommunens egna bolag, vilket garanterar dem både insyn och inflytande.
Styrelseuppdragen är förresten en mansdominerad syssla i Göteborg. Endast 28 procent av de höga posterna innehas av kvinnor. Men Kurt Eliasson ser inte det som ett problem. Kvinnorna är på frammarsch. Hur han kommit fram till det är dock höljt i dunkel eftersom rekryteringen av kvinnliga chefer i praktiken står still.
I storregionen Malmö är det likadant, fast där styr sossarnas starke man Ilmar Reepalu, som på senare tid mest gjort sig känd för att han vill begränsa invandringen till regionen – ett förslag som utarbetats tillsammans med moderaterna.
Tilläggas kan att Göran Johansson har givit sitt stöd till Reepalu för förslaget om en begränsning av invandringen.
Tillsammans har de två även gjort gemensam sak i att kräva att bygget av tunnlarna i Hallandsåsen och Malmö city återupptas.

Rågången mellan den politiska makten och näringslivet brukar vara relativt hård i Sverige. Det som sker, sker mellan skål och vägg. Men på senare tid har politikens närhet till näringslivets maktgrupper blivit allt öppnare.
Den gamle näringsministern Björn Rosengren, som är nära vän med Göran Persson, drar till exempel nytta av sina brokiga politiska erfarenheter nu när han arbetar för Stenbecksfärens mediebolag MTG. De anlitar honom som rådgivare och lobbyist. Bland annat har han i förhandlingar med sin forna kollega, kulturminister Marita Ulvskog, fått igenom att MTG:s kanaler TV3 och ZTV ska börja sändas i det digitala marknätet.

Så var kommer motmakten in? Demokratin? Den 15 februari förra året gick hundratusentals svenskar ut och demonstrerade mot kriget i Irak. Det gjorde att regeringen bytte politik, från pro krig till motstånd.
Svårare är det inte.
Det enda som kan få dessa maktgrupper att göra något de inte vill är om tillräckligt många människor säger stopp.
Oberoende om det sker genom val, demonstrationer, strejker eller bojkotter.

ETC
Tidigare publicerad i ETC 2/04.