|  
  
  
  * 
        9/11
 * 
        Frimurare och illuminater
 * Bilderbergare
 * Nya Världsordningen
 * Israel och Palestina
 * Kriget i Irak
 * USA
 * Balibombningen
 * Estonia
 * Mordet på Anna Lindh
 * Medicin och hälsa
 * MindControl
 * Chemtrail
 * HAARP & Echelon
 * EU
 
  
   
 
 
 
 | 24.10.2006
 Sedan Carl Bildt blev utrikesminister har han   återkommande sagt att vi går in i en tid med fler konflikter, både inrikes och   utrikes.
 
 Det har han med   all säkerhet rätt i. Den 15 år långa period av vad man kan kalla liberalismens   seger verkar vara på väg att ebba ut. Kalla krigets slut, globaliseringen och   informationsteknologin skapade ju under många år ett intryck av att allt skulle   ordna sig, bara man gjorde "rätt".
 Marknadsekonomins   seger, den liberala demokratins lysande exempel och det enade Europa skulle leda   världen mot ett förutbestämt mål.
 
 Ytligt sett var 90-talet en sådan   period, inte minst i Europa. En enorm expansion av den globala handeln, snabb   demokratisering i öst och tydlig självrannsakan hos de stora socialistiska   partierna i Storbritannien, Tyskland och Frankrike gav syn för sägen. Att   krigen på Balkan, i Kaukasus och Centralafrika samtidigt var de dödligaste sedan   andra världskriget ändrade märkligt nog inte bilden av att den eviga freden hade   infunnit sig. Att islamismen höll på att formera ett ideologiskt hot lika stort   som 30-talets europeiska fascism störde inte heller, trots att Afghanistan blev   ett skyltfönster för det extrema förtrycket. Varningar från Ryssland   ignorerades. Det där var bara lokala avvikelser från   den enda vägen mot en bättre värld. Nu gällde det att hålla   kursen. Den förändring i det politiska klimatet som Bildt nu känner av   är i huvudsak därför ett synliggörande av verkligheten. Den enda vägen   förutsatte stora skygglappar. För USA försvann de brutalt efter 11/9 och det är   bra att även Sveriges utrikesminister inte längre bär dem.
 
 Men Bildt har rätt i att konfliktnivån håller   på att öka. Marknadens och internationalismens attraktion flagnar, den   blairitiska revolutionen av socialdemokratin är över, ett alltmer
 reaktionärt Ryssland hotar åter sina grannländer, USA:s idealistiska mission   har knäckts i Irak och kommer när som helst att bytas mot cynisk realism, precis   som på 70-talet.
 Utvecklingen mot demokrati, marknadsekonomi, studentutbyten   och snabbspårjärnvägar mellan huvudstäderna är inte längre given. Det finns   ingen som helst automatik. Nu gäller det inte längre bara att göra rätt utan   framför allt att vilja och att vilja rätt.
 
 Och här   finns ett antal frågetecken för Sveriges nya utrikespolitiska   ledning.
 Förra gången Carl Bildt hade ansvar i regeringsställning   förkroppsligade han den ödesbestämda tidsandan. Det gjorde honom delvis   moraliskt blind. Han var totalt oförmögen att skilja på förövare och offer i   Balkankrisen. Hans dragning till det diplomatiska spelet bidrog till Europas   svek. Visserligen tog Sverige ett stort ansvar för flyktingkrisen och han själv   gjorde personliga insatser i Bosnien sedan han slutat som   statsminister.
 
 Men under hans ledning var Sverige   inte en entydig röst för mänskliga rättigheter och Sverige tog inte tydligt   ställning i den värsta europeiska krisen sedan andra världskriget.
 Som   civilist hade han givetvis inte något politisk ansvar, men det är ändå   intressant att notera att han även under denna period såg mellan fingrarna vad   gäller stora humanitära kriser. Hur man än vänder och vrider på det var hans   engagemang i Sudans oljeindustri, via Lundin Oil, ett indirekt stöd för en av de   värsta regimerna i världen med folkmordet i Darfur på sitt samvete.
 Han kom   också att satsa en betydande del av sin privatförmögenhet i rysk energiindustri   under en period då det blev tydligt för alla att Moskva använder gas och olja   som redskap för en i allra högsta grad diskutabel politik.
 
 Det är en stor ironi att 80-talets tydligaste   svenske antikommunist i dag anklagas för undfallenhet mot Moskva. Då hade Bildt   rätt när han läxade upp Palmeregeringens eftergiftspolitik mot Sovjet, men   frågan är vilka bevekelsegrunder han egentligen stod på. Var han en högerman som   ville rusta svenska flottan mot bolsjevismen eller var han en demokrat som ville   öka friheten i världen? Som utrikesminister i en orolig tid har han alla   möjligheter att räta ut frågetecknen. Ett självklart första steg vore att kapa   alla privatekonomiska band till rysk energiindustri.
 
 
 |