24.10.2006

Sedan Carl Bildt blev utrikesminister har han återkommande sagt att vi går in i en tid med fler konflikter, både inrikes och utrikes.

Det har han med all säkerhet rätt i. Den 15 år långa period av vad man kan kalla liberalismens seger verkar vara på väg att ebba ut. Kalla krigets slut, globaliseringen och informationsteknologin skapade ju under många år ett intryck av att allt skulle ordna sig, bara man gjorde "rätt".
Marknadsekonomins seger, den liberala demokratins lysande exempel och det enade Europa skulle leda världen mot ett förutbestämt mål.

Ytligt sett var 90-talet en sådan period, inte minst i Europa. En enorm expansion av den globala handeln, snabb demokratisering i öst och tydlig självrannsakan hos de stora socialistiska partierna i Storbritannien, Tyskland och Frankrike gav syn för sägen. Att krigen på Balkan, i Kaukasus och Centralafrika samtidigt var de dödligaste sedan andra världskriget ändrade märkligt nog inte bilden av att den eviga freden hade infunnit sig. Att islamismen höll på att formera ett ideologiskt hot lika stort som 30-talets europeiska fascism störde inte heller, trots att Afghanistan blev ett skyltfönster för det extrema förtrycket. Varningar från Ryssland ignorerades. Det där var bara lokala avvikelser från den enda vägen mot en bättre värld. Nu gällde det att hålla kursen. Den förändring i det politiska klimatet som Bildt nu känner av är i huvudsak därför ett synliggörande av verkligheten. Den enda vägen förutsatte stora skygglappar. För USA försvann de brutalt efter 11/9 och det är bra att även Sveriges utrikesminister inte längre bär dem.

Men Bildt har rätt i att konfliktnivån håller på att öka. Marknadens och internationalismens attraktion flagnar, den blairitiska revolutionen av socialdemokratin är över, ett alltmer
reaktionärt Ryssland hotar åter sina grannländer, USA:s idealistiska mission har knäckts i Irak och kommer när som helst att bytas mot cynisk realism, precis som på 70-talet.
Utvecklingen mot demokrati, marknadsekonomi, studentutbyten och snabbspårjärnvägar mellan huvudstäderna är inte längre given. Det finns ingen som helst automatik. Nu gäller det inte längre bara att göra rätt utan framför allt att vilja och att vilja rätt.

Och här finns ett antal frågetecken för Sveriges nya utrikespolitiska ledning.
Förra gången Carl Bildt hade ansvar i regeringsställning förkroppsligade han den ödesbestämda tidsandan. Det gjorde honom delvis moraliskt blind. Han var totalt oförmögen att skilja på förövare och offer i Balkankrisen. Hans dragning till det diplomatiska spelet bidrog till Europas svek. Visserligen tog Sverige ett stort ansvar för flyktingkrisen och han själv gjorde personliga insatser i Bosnien sedan han slutat som statsminister.

Men under hans ledning var Sverige inte en entydig röst för mänskliga rättigheter och Sverige tog inte tydligt ställning i den värsta europeiska krisen sedan andra världskriget.
Som civilist hade han givetvis inte något politisk ansvar, men det är ändå intressant att notera att han även under denna period såg mellan fingrarna vad gäller stora humanitära kriser. Hur man än vänder och vrider på det var hans engagemang i Sudans oljeindustri, via Lundin Oil, ett indirekt stöd för en av de värsta regimerna i världen med folkmordet i Darfur på sitt samvete.
Han kom också att satsa en betydande del av sin privatförmögenhet i rysk energiindustri under en period då det blev tydligt för alla att Moskva använder gas och olja som redskap för en i allra högsta grad diskutabel politik.

Det är en stor ironi att 80-talets tydligaste svenske antikommunist i dag anklagas för undfallenhet mot Moskva. Då hade Bildt rätt när han läxade upp Palmeregeringens eftergiftspolitik mot Sovjet, men frågan är vilka bevekelsegrunder han egentligen stod på. Var han en högerman som ville rusta svenska flottan mot bolsjevismen eller var han en demokrat som ville öka friheten i världen? Som utrikesminister i en orolig tid har han alla möjligheter att räta ut frågetecknen. Ett självklart första steg vore att kapa alla privatekonomiska band till rysk energiindustri.