11.11.2006

Skrivet av Jan Gillberg, DSM

Lena Mellin är en av Sveriges mest inflytelserika journalister. I många år
har hon återfunnits på listan över Sveriges Viktigaste Opinionsledare. Nu
senast på 3:e plats efter Göran Persson och Fredrik Reinfeldt. Därmed kan
hon också räkna sig som en av Sveriges största makthavare - en av dessa ett
antal journalister som ingår i division "007 med rätt att avsätta". Men hon
har också makt att - tillsammans med samma några stycken - fria. Väljer Lena
Mellin & Co att tiga om något aldrig så sensationellt och/eller allvarligt,
då gäller inte "allmänintresset". Då är det andra intressen som gäller och
det blir tystare än tyst.

Sedan länge - i varje fall sedan någon gång i våras - har Lena Mellin
haft full kännedom om den roll Olof Palme spelade i "BORDELLHÄRVAN",
nämligen:

€ att sexuellt ha utnyttjat en barnhemsomhändertagen minderårig - en av de
båda ²lillflickorna², som förmedlades genom bordellmamman Doris Hopp.
Rätteligen skulle detta renderat Olof Palme - oaktat att han var Sveriges
statsminister - fängelsestraff.

€ att försätta sig i en situation i vilken det blev möjligt att utöva
utpressning på Sveriges statsminister. Den bordell Palme köpte tjänster från
betjänades nämligen av öststatsprostituerade med koppling till den polska
spionorganisationen Z2 med polske militärattachén som ett slags Överste
Hallick.

€ att inför Sveriges riksdag blåljuga om hela affären. I riksdagsdebatten
förklarade Palme med all den emfas han var mäktig: "Snus är snus och strunt
är strunt, om än i polisiära promemorior".

€ att utnyttja sin ställning till att offra det svenska polisväsendets
högste chef - rikspolischef Carl Persson - när denne i enlighet med sitt
ämbete slog larm.

€ att gentemot statsledningarna i omvärlden allvarligt skada tilltron och
respekten för Sverige och dess statsledning. Det som svenska folket inte
fick veta, var ingen hemlighet i vare sig Kreml eller Washington. Detta är
numera omvittnat.

Allt detta och mer därtill gällande Palmes roll i Bordellhärvan har Lena
Mellin och ett antal av hennes kolleger haft full kännedom om men valt att
undanhålla den svenska allmänheten.

En annan som haft full kännedom om Palme och Bordellaffären är Public
Service-chefen Christina Jutterström - på sin tid en av Olof Palmes "damer"
- som trots dokumenterat dålig känsla för skriftlig framställning kom att i
kraft av sina "förbindelser" göra en enastående mediachefskarriär.
Andra som haft ingående kunskap om Palmes roll i affären är Aftonbladets
chefredaktör Anders Gerdin och Expressens chefredaktör Otto Sjöberg. Båda
kända för att högprioritera "allmänintresset".


Tigandets konsekvenser

Förtigandet av Olof Palmes roll i bordellhärvan reser en rad frågor med
avseende på tigandets konsekvenser. Detta är några:

€ Vilka fördelar har socialdemokraterna haft av att denna skandal inte
släppts fram i ljuset?

€ Vad har detta haft för betydelse för socialdemokraternas möjligheter att
i pressade lägen samla styrkorna med Olof Palme som partiets ikon?

€ Och vad har det i sin tur betytt för partiets möjligheter att hålla sig
kvar vid makten oaktat uppenbara politiska tillkortakommanden?

€ Vad sänder journalister i chefsställning för signaler genom att beordra
locket på när det gäller Palmes roll i bordellhärvan samtidigt som vanliga
människors integritet gjorts till handelsvara i jakten på ständigt nya
upplagerekord?

En mer övergripande konsekvens av detta förtigande är, att det varit möjligt
att göra "Palmeeran" till en i medierna "skyddad zon". Med detta följer att
även den politik, som Palme stod för inte kommit att underkastas den
kritiska genomlysning, som utifrån hyggligt objektiva grunder hade varit
både motiverad och önskvärd.

Frånvaron av en sådan genomlysning har helt givet haft en återhållande
effekt på förnyelsearbetet inom svensk politik - ett arbete som haft ett
frigörande från "palmeismen" som en av sina viktigaste förutsättningar. Lägg
till detta att det knappast finns något kollektiv, som ännu denna dag känner
en starkare lojalitet med Olof Palme än den svenska journalistkåren.
I förstone kan detta tyckas anmärkningsvärt. En förklaring, som det
sällan talas om är, att när mediavänsterns gamla gudar detroniserades en
efter en - Lenin, Trotskij, Stalin, Mao, Pol Pot och i varje fall till
hälften Castro - uppstod ett tomrum, som denna vänster hade ett behov av att
få uppfyllt. För många blev just Olof Palme och då inte minst den mördade
Palme den som fick fylla detta tomrum. För många inte minst militanta
feminister med sitt "uppror mot patriarkatet" tycks Palme också kommit att
tjäna som ett faderssubstitut.

Att då konfronteras med en verklighet, som inte stämmer med den
idealiserade bild, som alliansen mediavänster-feminismen odlat fram, måste i
ett fall som detta upplevas som problematiskt intill chockartat. I det läget
väljer Lena Mellin och de andra mediamaktjournalisterna att "kringgå
problemet" genom att förtiga sanningen. Det är bekvämast så.
Det bekymmersamma är, att detta är en bekvämlighet, som gör sig alltmer
gällande inom mediamaktjournalistiken. Det som kallas "allmänintresset" blir
något, som vägs och mäts efter alltmer relativa skalor. Den journalistiska
granskningen blir alltmer selektiv och då inte skönsmässigt selektiv utan
medvetet selektiv.


KÄLLOR: Deanne Rauschers bok "Makten, männen, mörkläggningen" samt artiklar
i Världen idag, där SÄPO:s dåvarande operative chef Olof Frånstedt bekräftar
att Olof Palme var en av "flera ministrar" (!) - således fler än
statsminister Olof Palme och justitieminister Lennart Geijer - som var
kunder hos Doris Hopp.