Det var sannolikt en exploderande experimenttorped ombord på Kursk som sänkte den ryska ubåten i Barents hav den 12 augusti förra året. Förödelsen observerades på nära håll av Natos spionfartyg.

Uppgifterna presenteras i senaste numret av den australiska marinens tidning "The Navy". Författare är den brittiske militärforskaren Lee Willett vid "Royal United Services Institute for Defence Studies". Doktor Willett är specialist på världens krigsflottor och står den brittiska försvarsmakten nära:

- Jag grundar mina slutsatser på de ljudupptagningar som gjordes på plats samt på trovärdiga underrättelsekällor, säger Lee Willett till Ny Teknik.

Med hjälp av information från spionfartygen, seismiska mätningar från bland annat Sverige samt hemliga underrättelser, har Lee Willett försökt kartlägga vad som hände de sista minuterna innan Kursk gick till botten med 118 man.

På Kursk fanns, förutom den ordinarie besättningen om 107 sjömän, ett antal höga officerare. Enligt Lee Willett var deras uppgift att övervaka provskjutningen av "VA-111 Shkvall", världens snabbaste torped. Ombord fanns också två tekniker från det företag som tillverkar den raketmotor som driver den hemliga torpeden.

Shkvall är en ny supertorped som forsar fram under vattnet med 350 kilometer i timmen. På mindre än en minut når den sitt mål, och den kan träffa fientliga torpeder i full fart.

Hemligheten bakom den höga farten ligger i att "Shkvall" är en "superkaviterande" torped. Det innebär att den omges av en gasbubbla som minskar motståndet mot vattnet.

Lee Willett är helt övertygad om att det var en torped som orsakade olyckan. Och han är nästan säker på att det var den hemliga supertorpeden:

- Jag har en trovärdig källa på att det var Shkvall som testades, säger han till Ny Teknik.

Alldeles före explosionen kunde Natos signalspanare höra att kaptenen på Kursk fick eldtillstånd via radio för en icke namngiven torped. Ubåten gick då på periskopdjup, redo att skjuta en torped.

Men när den raketdrivna experimenttorpeden avfyrades från Kursk, klockan halv åtta på lördagsmorgonen den 12 augusti, gick någonting snett. Sannolikt exploderade torpedens kraftfulla raketmotor, med allt sitt bränsle, innan den hunnit lämna torpedtuben. Troligen klickade utskjutningsanordningen som skulle blåsa ut Shkvall ur torpedtuben.

Den första smällen, som registrerades av bland andra svenska seismografer, kom från den exploderande raketmotorn.

Hettan från den intensiva branden i raketbränslet spred sig bakåt i ubåten, och spionfartygen samt seismograferna kunde registrera flera mindre explosioner med korta mellanrum. I strid mot gällande regler, stod troligen de vattentäta skotten öppna i torpedutrymmet för att förbättra ventilationen. Därmed var det fritt fram för det brinnande bränslet att värma upp de skarpladdade torpeder som fanns ombord. Efter två minuter kom en andra, större smäll. Det är ungefär så lång tid det tar att få bränslet i en torped att börja koka och explodera.

Den mycket kraftiga explosionen, som syns tydligt på de svenska seismogrammen, kom sannolikt från stridsspetsen på en skarpladdad torped, menar Lee Willett. Det var denna explosion som blev dödsstöten för Kursk; ett stort hål revs upp i skrovet på styrbordssidan, och ubåten gick snabbt till botten.

Ljudet från smällarna, och radiotrafiken mellan de ryska fartygen, registrerades av minst fyra Natofartyg. Två amerikanska attackubåtar fanns på plats, liksom ett amerikanskt och ett norskt spionfartyg, specialutrustade för signalspaning och hydroakustisk övervakning. Deras uppgift var att bevaka marinövningen, som var den största sedan Sovjetunionens fall.

Nato har varit mycket intresserat av att få veta mer om "VA-111 Shkvall" och dess prestanda. Supertorpeden har funnits på de ryska torpedkonstruktörernas ritbord sedan 1977, men utprovningen har kantats av ett otal tekniska problem. Först 1998 provades den för första gången till sjöss, skriver Willett i den australiska tidningen, och nu skulle den provas på Kursk under en realistisk övning.

Natos spionfartyg i Barents hav hoppades kunna registrera information om provskjutningen av torpeden. Istället var det ljudet av en katastrof som hamnade på bandspelarna.

Björn Lund, seismolog på Totalförsvarets forskningsinstitut, Foi, har tagit del av rapporten.

- Ur seismologisk synvinkel verkar Willets scenario rimligt, säger han.

Ett antal alternativa orsaker har lagts fram om olyckan med Kursk.

Enligt en teori var det en antiubåtsraket, avfyrad i våda från det ryska ledarfartyget "Peter den store", som sänkte Kursk. Natos spionfartyg borde i så fall ha hört avskjutningen och nedslaget det i sina avlyssningsapparater. Och några sådana registreringar finns inte, enligt tidningen.

En annan förklaring skulle vara att Kursk gick på en mina. Inte heller det stöds av några underrättelser. De seismografiska upptagningarna, dels från Natofartygen på plats, dels från svenska och norska mätstationer, visar inga tecken på minsprängningar.

Ryssarnas förklaring är att Kursk kolliderat med ett Natofartyg. Man namngav till och med den engelska ubåten "Splendid" som skyldig. Enligt Willet finns inga tecken på en kollision. På inspelningarna finns exempelvis inga sådana ljud.



Unikt fenomen ger extrem fart åt ryssarnas supertorped

Den har kallats världens snabbaste torped. Tack vare ett unikt fysikaliskt fenomen är den ryska torpeden "VA-111 Shkvall" flera gånger snabbare än något som väst kan visa upp.

Shkvall tar sig fram under vattnet med hjälp av "superkavitation" och en raketmotor. Superkavitationen innebär att torpeden omges av en gasbubbla som kraftigt minskar motståndet mot vattnet. Bubblan fungerar som glidmedel och gör att torpeden kan komma upp i oerhört höga hastigheter.

En vanlig, propellerdriven torped gör drygt sjuttio kilometer i timmen, och den snabbaste västtorpeden kan komma upp i det dubbla. Det är ändå ingenting mot den superkaviterande Shkvall som tar sig fram under vattnet med mellan 350 och 500 kilometer i timmen.

Farten är så hög att ett anfallet fartyg inte har en chans att hinna manövrera undan. Det finns inga motåtgärder mot supertorpeden, som kan avlossas på fjorton kilometers håll från fyra hundra meters djup, enligt uppgift.

Svårigheterna med att bemästra superkavitationen gör att de tidiga versionerna av Shkvall var närmast ostyrbara; efter avfyrningen gick torpeden bara rakt fram tills den exploderade. Utrustad med kärnvapen behöver den dock inte träffa exakt, utan kan slå ut en hel stridsgrupp till sjöss med en enda kärnvapenexplosion i mitten.

Den senaste versionen, den som sannolikt skulle testas på Kursk, är sannolikt avsedd för en konventionell stridsspets och utrustad med avancerad styrning. Därmed kan den träffa enstaka fartyg, exempelvis ett hangarfartyg eller en ubåt. Den sägs till och med kunna träffa en ankommande torped.

Troligen var experimenttorpeden på Kursk försedd med en billigare, men farligare, vätskeraket som ersätter den tidigare raketmotorn med fast bränsle. Det kan ha bidragit till den ödesdigra explosionen på Kursk.

Vid utskjutningen av Shkvall måste torpeden först accelereras till mer än etthundraåttio kilometer i timmen. Först då börjar torpeden superkavitera, och den eftertraktade gasbubblan tar form. Shkvall startas därefter med en speciell utskjutningsanordning för att få upp farten. För tre år sedan byggdes torpedtuberna på Kursk om så att torpeden kan blåsas ut med avgaserna från ett flytande bränsle som antänds vid avfyrningen.

Först efter att torpeden har skjutits ut ur tuben startas raketmotorn och forsar fram genom vattnet med ett kraftigt oväsen. ("Shkvall" betyder ungefär "tjutet" eller "skriet" på svenska.) Den höga farten, närmare fyrahundra kilometer i timmen, gör att superkavitationen upprätthålls och torpeden kan fortsätta sin färd, helt innesluten i sin gasbubbla.

Kavitation ställer normalt till med stor skada inom sjöfarten. När en propeller går mycket snabbt börjar den kavitera, vilket innebär att trycket bakom bladen blir så lågt att vattnet börjar koka. Små gasbubblor uppstår runt propellerbladens kanter varvid effekten från propellern minskar och bladen slits.

Det som är en stor nackdel för propellern (dålig kontakt med vattnet) är istället en fördel för Shkvall. "Superkavitation" innebär att bubblorna inte hinner pressas ihop av vattentrycket förrän torpeden passerat. Därmed blir torpeden omsluten av smörjande vattenånga i hela sin längd. Vattnet, där kraften för att ta sig fram ökar med kuben på hastigheten, ersätts med en gas, vars motstånd är lågt och kraftbehovet ökar med kvadraten på farten.

Formen på torpedens nos är avgörande för att superkavitationen ska uppstå. Bäst är en svagt kupad, nästan platt front. Det mötande vattnet tvingas då rakt åt sidan med hög hastighet. Det är i bakvattnet efter denna kraftiga strömning som det låga trycket, och därmed kavitationen, uppstår. Gasbubblans form beror till stor del på hur snabbt vattnet pressas åt sidan, och med vilken vinkel.

Likaså har ytskiktet längs torpedsidan stor betydelse för hur gasbubblan, eller snarare skummet av mindre gasbubblor, kan upprätthållas. För att hjälpa till att hålla gasbubblan uppblåst kan avgaser från raketmotorn pressas ut framme vid nosen.

Ett stort problem är att bubblan runt torpeden är mycket instabil. Minsta sväng får den att spricka och torpeden skär in i vattnet. I trehundra kilometer i timmen är det som att köra rakt in i en vägg. Mycket forskning görs för att hålla bubblan stabil, och samtidigt kunna styra torpeden mot målet. Mycket tyder på att de ryska teknikerna nu har löst problemet med styrningen.

Teorin bakom de superkaviterande torpederna utvecklades av ryska forskare redan i början av 1960-talet. Men tekniken är svår att bemästra och konstruktionsarbetet kom inte igång förrän 1977. Såväl tekniska som ekonomiska problem har fördröjt tillverkningen av de superkaviterande torpederna. Först 1994 kom de första rapporterna om de åtta meter långa och en halvmeter tjocka Shkvalltorpederna. Den senaste versionen, med bättre styrning och konventionell stridsspets, provsköts till sjöss första gången 1998. Och nu, ombord på Kursk, var det troligen en förbättrad Shkvall som skulle testas under realistiska förhållanden.