Finländaren Kari Yli-Kuha har på internet gjort en sammanställning av de första uppgifterna som publicerades i finska medier efter katastrofen.

Det finns ingen anledning att tvivla på riktigheten i dessa uppgifter. Det var Utö radarstations uppgift att övervaka och registrera båttrafiken. Allt detta upptecknades också. Trots detta använder den internationella haverikommissionen inte dessa uppgifter utan gör vaga antaganden om Estonias sista väg. Rapporten innehåller en mycket noggrann redovisning av radiotrafiken men de minst lika viktiga radaruppgifterna (även de från båtarna i grannskapet) förtigs.

Finska Vikens Sjöbevakningssektion bekräftar i en anmälan 950502:
"Från avfärdsögonblicket var Estonia i Finlands sjöövervaknings radarövervakning, liksom också den övriga fartygstrafiken. Fartyget försvann från Utö forts radars automatuppföljning kl 01.48. Vid samma tidpunkt försvann fartyget också från Mariellas och Silja Europas radarskärmar".

På Figure 17.1 på sid. 206 visas så kallade radarplottar från de båtar som kom till undsättning kl 00.12--03.44. Eftersom det finns radarplottar från alla båtar runt omkring Estonia måste det finnas en sådan även för henne. Märkligt nog, har den försvunnit! Istället anges Estonias väg i Figure 17.1 enbart med en svart punkt som är försedd med följande text: "Klo 01.40 Estonia diasappeared from the radar 01.50 hrs".

Estonias sista färdväg var ju det mest väsentliga. Varför mörkläggs information om denna då det finns radaruppgifter? Istället gjorde Hans Rosengren ett modellförsök vid marinhögskolan i Kalmar, se sid. 173 Figure 13.2 i slutrapporten, vilket enbart baseras på vaga antaganden och därmed är värdelöst. Rosengren har uppgivit för mig att han vid försöket inte tog med några radaruppgifter i beräkningarna, trots att den finska kommissionen hade sådana med sig. Han vet dock inte från vilken radarstation.

Johan Ridderstolpe har på internet även funnit följande citat från den finska tidningen Aamulehti 940929 längst ner på sidan 13:
"On Wednesday night, an hour after Estonia had sunk, the coast guards of Jussarö lighthouse noticed a ship sailing off course towards underwater rocks. They tried to alert the crew with searchlights and radio messages in Finnish, Swedish and English. No response.

The ship passed the lighthurse, averted the first rocks by sheer luck, then turned sharply to south and safety. After this radio contact was established and the captain of the "Leonid Bykow" explained that the fresh First Officer keeping watch didn´s know any English but when the radio messages continued had figured out that maybe he needed to wake up the captain (who had made the safety move). Earlier this month another Russian vessel, Volgonett 4, was in a similar situation near Jussarö".

Utan att någon begärt det, gick Ryssland ut med följande pressmeddelande i Baltic News Service:

"Tallinn, Sept 29 1994
- Neither Russia nor any other country had its military vessels in the area of the Baltic Sea where the Estonia ferry sank...,
officials at the Russian navy's security department said. The senior officer on duty at the headquaters of Russia's Baltic Sea fleet, Alexander Gorbachuk, said no ships or submarines of the fleet had been in the area where the disaster happened".

Ridderstolpe och Spiegel har funnit att Leonid Bykow byggdes 1991 och har 4540 brton. Det är ett civilfartyg som ägs av Moscow River Shipping som i sin tur tillhör det ryska inrikesdepartementet som vägrar att lämna ut information. Enligt ett ryskt skeppsanalysföretag var Leonid Bykov under 1994 och 1995 tagen ur bruk.

Leonid Bykov finns ej redovisad i slutrapporten såsom andra fartyg i Finska viken. Leonid Bykov kom inte till undsättning trots att finska kustbevakningsfartyg från Jussarö kom till förlisningsplatsen.

Överlevande Thure Palmgren från Uppsala (gammal sjöman, mycket trovärdig) iakttog från livflotten ett fiskebåtsliknande fartyg vilket bara belystes svagt alldeles i närheten av den sjunkande Estonia, till skillnad från Mariella och Silja Europa som då befann sig på långt avstånd. Denna båt deltog inte i räddningsarbetet trots sin närhet till Estonia. Istället försvann den från platsen.

Slutrapporten har skrivits på ett mycket svårförståeligt sätt. Den är osystematisk och ämnena uppsplittrade. Förhållandevis lite av texten berör själva katastrofen. Enligt min mening har detta gjorts medvetet för att försvåra upptäckt av fuskarbetet.

Avlutningsvis kan konstateras att den internationella haveri-kommissionen inte har presenterat sanningen om Estonias förlisning varför det krävs en ny och opartisk utredning. Det enda värdefulla med slutrapporen är antagligen bevisföringen mot Meyervarvet, dvs att det föreligger konstruktionsfel när det gäller låsanordningarna och att den långa bogrampen stack in i visiret.