20.2.2007


Innehåll:
1. Ledare
2. Cheney i stormväder
3. Krig mot Iran?
4. Kina utlöser Sputnik-kris

Ledare: Kärnkraft eller bara väder

FN:s klimatpanel har kommit ut med en ny politisk rapport. "Sammanfattning för politiska beslutsfattare" heter den, och med många vackra illustrationer fyller den 21 sidor. De cirka 1600 sidorna med torra vetenskapliga fotnoter kommer först om några månader. När man, som panelen själv säger, är färdig med sorteringen och urvalet av siffrorna, så att de ska passa till slutsatserna. Det kallas helt visst konsensus, men vetenskap är det inte.

Huvudbudskapet har säkert trängt in hos de flesta: Det moderna samhällets förbrukning av fossila bränslen som kol och olja ökar mängden koldioxid i atmosfären. Koldioxiden håller kvar solens värme, en så kallad växthusgas. Därför stiger temperaturen, isen på Grönland och Antarktis smälter. Vattennivåerna stiger och öar försvinner. Vattenspegeln höjs med mellan trettio och fyrtio centimeter de kommande hundra åren, säger klimatpanelen, och väntar vi ett par tusen år får kanske också miljöfantasten Al Gore rätt. Då har världshavet i Öresund möjligtvis stigit med hela sju meter.

Här på redaktionen har vi ingen större tilltro till datamodeller, matematiska framskrivningar och konsensuskonklusioner. Vi föredrar riktig grundforskning och stringent naturvetenskap. Men låt oss för en gångs skull ta klimatpanelen och miljöpolitikerna på orden. Låt oss anta att förbränningen av kol och olja faktiskt är ett allvarligt klimatproblem. Vad gör vi då?

Den första åtgärden är enkel och uppenbar: Världens elektricitetsproduktion måste läggas om till kärnkraft. De nyaste och minsta reaktortyperna, som t.ex. den så kallade "pebble bed"-reaktorn, kan uppföras nära städerna, medan större och mer avancerade reaktorer placeras längre ut, som en viktig övergång till det som måste vara framtidens mål: fusionskraft.

För det andra ska det genomföras ett globalt forsknings- och utvecklingsprogram som snabbt realiserar den gemensamma drömmen om en fungerande vätgasmotor till våra bilar. Det är ohållbart att fortsätta med att elda upp oljan för rena transportsyften. Det finns mycket bättre sätt att använda kolväteföreningar.

För det tredje ska merparten av flygtransporterna ner på jorden. Det kan bara ske med hjälp av supersnabba magnetsvävartåg. Med tågtransporter i mer än 500 km i timmen finns det ingen anledning att spilla tid på en flygplats. I Kina finns redan några sådana tåg. Vi behöver dem också i Skandinavien och Europa.

Så enkelt kan det göras. Dessa tre åtgärder kommer att eliminera merparten av människans och det moderna samhällets utsläpp av växthusgaser. Och skulle det sedan visa sig att det inte fanns något fog för historien om den "globala uppvärmningen" så är åtminstone ingen skada skedd. Vi satte bara lite extra fart på den teknologiska och vetenskapliga utvecklingen. Detaljerna går att läsa i Schillerinstitutets kampanjtidningar.

Cheney i stormväder

Den 23 januari inleddes rättegången mot I. Lewis "Scooter" Libby, f.d. stabschef åt USA:s vicepresident Dick Cheney. Lewis Libby står åtalad för att ha vittnat falskt och försökt lägga hinder i vägen för den federala polisen FBI:s utredning av vem i Vita huset som sommaren 2003 hade ansvaret för att en hemlig agent för den amerikanska underrättelsetjänsten CIA fick sin identitet avslöjad i pressen. Och redan från den första dagen stod det klart att detta blir en rättegång som kan skaka Washington och Vita huset.

I sin inledande sakframställan avslöjade Lewis Libbys advokat Ted Wells att försvarets huvudargument blir att Libby blev offrad av den politiska ledningen i Vita huset i ett försök att skydda Karl Rove, president George W. Bushs mångåriga toppolitiska rådgivare. Till stöd för detta påstående framlade Wells en handskriven anteckning från vicepresident Dick Cheney, skriven under hösten 2003, där han kräver att Vita huset officiellt skulle backa upp Libby, eftersom han (Cheney) inte "vill vara med om att skydda en stabsmedlem och så offra den som blev ombedd att sticka halsen i kötthackaren på grund av andras inkompetens".

Men även specialåklagaren Patrick Fitzgerald, som driver åtalet mot Libby, kunde framlägga en handskriven anteckning från vicepresident Cheney när det blev hans tur. Det var en detaljerad promemoria till Libby om hur den f.d. ambassadören Joseph Wilson skulle misskrediteras och svärtas ned inför den amerikanska pressen. Det skulle han, därför att han i en artikel i New York Times den 6 juli 2003 hade avslöjat att det inte fanns någon grund för vicepresident Cheneys och president Bushs påstående om att Saddam Hussein hade försökt köpa uran i den afrikanska staten Niger. Det visste Wilson med säkerhet, för han hade själv varit utsänd till Niger för att undersöka saken för Vita husets räkning.

Avslöjandet att påståendena om Saddams köp av uran var falska gjorde vicepresident Cheney rasande, och han ställde sig personligen i spetsen för en omfattande kampanj för att undergräva ambassadör Wilsons trovärdighet. Det kom fram den 26 januari när Cathie Martin, tidigare pressmedarbetare i vicepresidentens kontor, förhördes. Hon berättade att det var hon som hade vidarebefordrat upplysningar från CIA till Cheney och Libby om att Wilsons fru, Valerie Plame Wilson, arbetade som hemlig agent för CIA:s avdelning för massförstörelsevapen. Efter mottagandet av dessa upplysningar hade Cheney personligen övertagit nedsmutsningskampanjen mot Wilson, som några få veckor senare kom att innehålla ett falskt påstående om att det var Valerie Plame som hade sänt sin man på en liten CIA-betald semester till Niger. (Plame arbetade vid den tiden inte alls med frågan om massförstörelsevapen i Irak, men däremot, ironiskt nog, med Irans atomvapenprogram.)

I samband med CIA:s utredning hade Lewis Libby förnekat all kännedom om Cheneys anteckning, men andra vittnesutsagor bekräftade dess existens, och FBI-agenter lyckades återskapa en elektronisk version, som Libby hade raderat från sin dator.

Rättegången i Washington har således, efter bara några dagars förhandlingar, avslöjat vicepresident Dick Cheneys helt centrala roll. Det har fått flera amerikanska medier att fråga sig om det inte är vicepresidenten som borde sitta på de anklagades bänk. Samtidigt har demokratiska ledamöter av den amerikanska kongressen i privata samtal uttryckt förhoppningar om att åtalet mot Libby ska tvinga vicepresident Cheney att avgå, så att de själva därmed ska befrias från pressen från den amerikanska befolkningen om att inleda ett egentligt riksrättsåtal. Sådana fromma förhoppningar har den demokratiske f.d. presidentkandidaten Lyndon LaRouche på det starkaste avrått från. Med mindre än att Cheney dabbar sig ordentligt under sitt vittnesmål och gör sig skyldig till uppenbar mened, kan han inte avsättas enbart på grundval av Libby-affären. Därför måste kongressen snabbast möjligt vidta de nödvändiga åtgärderna för ett riksrättsåtal, innan vicepresident Cheney drar in USA i ett nytt krig, nu mot Iran eller Syrien, varnade LaRouche. Det kan också skapa möjligheten för att Cheney, liksom Nixon i samband med Watergate-affären, "övertalas" till att avgå hellre än att bli fälld.

Ett riksrättsåtal är en stor och komplicerad process, som de flesta folkvalda politikerna i Washington helst skulle vilja slippa, men det betyder inte att vicepresidenten kan känna sig säker. USA:s nyvalda 110:e kongress är på allvarlig konfrontationskurs med Vita huset. En uppsjö av motioner och lagförslag har redan lagts fram i båda kongressens kammare, syftande till att återinföra den författningsenliga politiska kontrollen över och insynen i Bush-regeringens ämbetsutövning. Något som fullständigt har saknats under sex år med republikansk majoritet.

En väsentlig del av de nya politiska utspelen tar sikte på att förhindra att Bush-regeringen på egen hand inleder ett militärt angrepp på Iran eller Syrien. Andra innehåller hård kritik mot regeringens ämbetsutövning, bland annat president Bushs egendomliga vana att lägga fram sina egna politiska dekret varje gång han undertecknar en lag som antagits i kongressen. Ordföranden för senatens särskilda underrättelseutskott, demokraten Jay Rockefeller, har också aviserat en undersökning av vicepresident Cheneys försök att lägga hinder i vägen för den s.k. "andra fasen" i senatens utredning av det missbruk av underrättelseuppgifter som föregick kriget mot Irak. Visar det sig att vicepresidenten rent faktiskt har obstruerat senatens utredningsarbete rör det sig om ett lagbrott som kan ligga till grund för ett riksrättsåtal.

Men att det verkligen rör sig om en "ny politik" i Washington, som Lyndon LaRouche kallade det efter demokraternas stora seger i mellanårsvalet i november förra året, illustrerades tydligt den 24 januari, när senatens utrikesutskott, med rösterna 12 mot 9, röstade igenom en motion som på det starkaste tar avstånd från president Bushs planer på att öka USA:s militära närvaro i Irak med 20.000 man. Även om omröstningen i stort sett följde partiuppdelningen mellan demokrater och republikaner, avslöjade den föregående tre timmar långa debatten att president Bush bara har direkt stöd för sin "nya" Irakpolitik från en enda av utskottets tio republikanska ledamöter. Däremot fanns det ett massivt tvärpolitiskt stöd för den s.k. Baker-Hamilton-planen för diplomatiska förhandlingar med alla länderna i Mellanöstern som Bush-regeringen ställt sig avvisande till.

Redan innan den första motionen kom upp till omröstning hade den ledande republikanske utskottsledamoten, senator John Warner, framlagt ett förslag till en uppföljande tvärpolitisk motion. Även om den väntas komma upp till omröstning först i början av februari har den redan lagt massiv press på Vita huset. Senator Warners motion har nämligen blivit en central samlingspunkt för det republikanska motståndet mot Bush-regeringens felslagna militära angrepp på Irak.

Under senatsmötet den 24 januari framlade den demokratiske senatorn Robert Byrd ytterligare en motion som syftar till att förhindra att president Bush utvidgar kriget i Mellanöstern med militära angrepp på Syrien och Iran utan att först ha bett kongressen om lov. Med hänvisning till de skrämmande parallellerna till Vietnamkriget, som startades i och med att kongressen godkände Lyndon Johnson-regeringens krav på vedergällning för Nordvietnams "oprovocerade angrepp" på ett amerikanskt örlogsfartyg i Tonkinbukten i augusti 1964 (angreppet ägde aldrig rum), och som slutade tio år senare med 58.000 döda amerikanska soldater och ett förödmjukande bortdragande från Saigon, manade senator Byrd sina kolleger att stå enade i ett försvar för kongressens författningsenliga politiska roll.

"Om regeringen skulle försöka tänja, sträcka ut eller skriva om 11 september-motionerna och användningen av våld mot Irak till att på ett skandalöst sätt omfatta ett angrepp på Iran, Syrien eller något annat land, så slår denna motion fast: Författningen säger att det är kongressen, inte presidenten, som ska fatta beslut om krig eller fred. Makten att förklara krig ligger hos kongressen, och det är vi, de folkvalda representanterna, som är beslutsfattarna."

Krig mot Iran?

Den 24 januari, bara några timmar efter det att den amerikanska senatens utrikesutskott hade antagit sin motion mot president George W. Bushs planer på att öka de amerikanska trupperna i Irak med 20.000 man, framträdde vicepresident Dick Cheney i en direktsänd intervju med CNN:s politiska redaktör Wolf Blitzer. Vicepresidenten kommenterade utrikesutskottets motion med sitt typiska brummande: "Det kommer inte att stoppa oss . Vi fortsätter som planerat . Presidenten har fattat sitt beslut."

I Washington och många huvudstäder runt om i världen växer oron för att Cheneys svar i verkligheten också täcker frågan om ett nytt krig, mot Iran. I ett tal till nationen den 10 januari kungjorde president Bush att amerikanska trupper i Irak kommer att inleda en offensiv mot "iranska agenter" som korsar gränsen. Efter presidentens tal lovade regeringstjänstemän den amerikanska pressen att man snarast möjligt skulle sammanställa en rapport som skulle underbygga presidentens påstående om iransk inblandning i striderna i Irak. Denna rapport har ännu inte sett dagens ljus och Bush-regeringen har redan två gånger fått uppskjuta det planerade offentliggörandet. Enligt tidningen Los Angeles Times den 1 februari beror det på att regeringen är rädd för att göra om fiaskot från mars 2003, när den dåvarande utrikesministern Colin Powell sattes att presentera information inför FN:s säkerhetsråd som helt enkelt inte stämde.

Men Los Angeles Times kunde i alla fall rapportera den 31 januari att det amerikanska flygvapnet är redo att öka sina insatser i Irak, i synnerhet med luftangrepp längs gränsen mellan Irak och Iran, och att denna upptrappning är direkt förbunden med presidentens påstående om en ökande iransk inblandning. Samtidigt håller den största amerikanska flottstyrkan i Persiska viken sedan krigets början på att dras samman. Hangarfartyget USS John C. Stennis är med sina nio flygdivisioner och sju eskortfartyg på väg att ansluta sig till hangarfartyget USS Dwight D. Eisenhower. I en intervju med veckomagasinet Newsweek den 29 januari förklarade vicepresidet Dick Cheney utan omsvep vad flottkoncentrationen handlade om: "Det sänder en mycket stark signal till alla i regionen. USA är här för att stanna. Vi har betydande resurser. Och vi arbetar tillsammans med våra vänner och allierade samt internationella organisationer för att ta itu med det iranska hotet."

Och för att försäkra sig om att budskapet skulle gå hem i Teheran fortsatte den amerikanske vicepresidenten: "Vi gör vad vi kan för att lösa sådana saker som atomfrågan med diplomatiska medel genom FN, men vi har också gjort klart att alla möjligheter finns kvar på bordet." Historien om vicepresident Cheneys vapenskrammel mot Iran nådde första sidan på Berlingske Tidende den 1 februari, med mycket stora bokstäver: "Krig mot Iran?"

Kina utlöser Sputnik-kris

Den 11 januari, 94 minuter före soluppgången i Sichuanprovinsen i centrala Kina, pulvriserades en uttjänt kinesisk Feng Yun-vädersatellit 859 kilometer ovanför Jorden. Exakt vad den träffades av vet man inte säkert, men en vecka senare, den 19 januari, meddelade den kinesiska regeringen att man hade utfört ett lyckosamt test med ett nytt anti-satellit-vapensystem. Enligt källor i den amerikanska rymdstyrelsen Nasa, som Prometheus' samarbetspartner Executive Intelligence Review har talat med, sköts satelliten ned med en liten snabbgående projektil, avfyrad från en ballistisk robot.

Militära källor i Indien gör dock bestämt gällande för Executive Intelligence Review att den kinesiska vädersatelliten sköts ned med ett laservapen. Det har inte bekräftats från annat håll, men redan i september 2006 bländade Kina en av USA:s övervakningssatelliter med hjälp av en markbaserad laserkanon. Om det visar sig att Kina nu har använt ett laservapen, som varken USA eller Ryssland förfogar över, handlar det om en banbrytande strategisk begivenhet, som vida överträffar den berömda Sputnikchocken 1958, då det dåvarande Sovjetunionen demonstrerade sin förmåga att avfyra ballistiska kärnvapenrobotar som kunde nå USA, genom att skicka upp en liten satellit i omloppsbana runt Jorden.

Men även om det "bara" handlade om en ballistisk robot eller en laserstyrd robot har den kinesiska styrkedemonstrationen vittgående politiska och strategiska konsekvenser, påpekade den demokratiske f.d. presidentkandidaten Lyndon LaRouche i en kommentar den 2 februari. Och han vet vad han talar om. LaRouche var arkitekten bakom det Strategiska försvarsinitiativet SDI (det som pressen kallade Stjärnornas krig) som den dåvarande presidenten Ronald Reagan tillkännagav i ett TV-tal den 23 mars 1983.

Med nedskjutningen av en satellit i rymden har Kina definitivt begravt efterkrigstidens globala "nedrustningsregim", framhöll LaRouche. Det skulle egentligen ha skett redan då Reagan, på LaRouches enträgna uppmaning, erbjöd Sovjetunionen att vara med om att bygga upp ett globalt, laserbaserat försvarssystem mot ballistiska robotar. Men erbjudandet avvisades av en paranoid sovjetisk ledning, som klamrade sig fast vid "nedrustningsregimen" ända till den dag då den sparkades ut från Kreml. Och det nya Ryssland, under Jeltsin och Putin, har också hållit fast vid samma föreställning om global kontroll av massförstörelsevapen genom "nedrustningsförhandlingar", eftersom det är det enda som håller liv i den ryska illusionen om att vara en "supermakt".

Med Bush-regeringens aggressiva försvarsdoktrin, som propsar på USA:s rätt till "preventiva" kärnvapenangrepp på potentiella fiender, avgick "nedrustningsregimen" i realiteten med döden. För USA har sedan dess inte förhandlat med någon om någon enda strategisk angelägenhet över huvud taget. Man har ensidigt försökt diktera vem som får göra vad, och vem som inte får. Enträgna kinesiska böner om internationella förhandlingar rörande den snabbt växande militariseringen av rymden har arrogant avvisats av USA.

Nu har Kina alltså sagt ifrån, och världen blir aldrig densamma igen. Och paniken har så smått börjat sprida sig i korridorerna i Washington. Om man kan peta ned andra länders satelliter från himlen, så kan man i dessa högteknologiska tider också slå ut hela det amerikanska samhället utan att sätta en fot på amerikansk mark eller invadera amerikanskt luftrum med robotar eller flyg. En ny strategisk verklighet är i hastigt antågande.