Ska Vladimir Putin slår in sista spiken
i den israeliska kistan?
 



* 9/11
* Frimurare och illuminater
* Bilderbergare
* Nya Världsordningen
* Israel och Palestina
* Kriget i Irak
* USA
* Balibombningen
* Estonia
* Mordet på Anna Lindh
* Medicin och hälsa

* MindControl

*
Chemtrail
*HAARP & Echelon

* EU






20.11.2003

Skrivet av Joe Walls

När Michail Khodorkovsky arresterades i Ryssland och hans och Yukos oljetillgångar ökade, innebar processen något mycket mer är bara en återbetalning till de kraftfullaste sionistiska judarna i Moskva. I ett enda slag tillförsäkrade sig president Vladimir Putin Rysslands nationella säkerhet, befästade några av de gamla republikerna inom den gamla Sovjetunionen, men viktigast av allt, han blockerade för alltid Israels försök till att använda sig av "gratis" olja från Yukos för att driva sina egna krigsmaskiner i Mellanöstern.

Inom några timmar efter det att Khodorkovsky hade arresterats i Sibirien flydde Yukos-löjtnanterna till Israel. I Tel Aviv gnällde de om "att man skulle påskynda beslutet att få rättigheterna till ett israeliskt medborgarskap" samtidigt som man erbjöd tjänstemännen inom den judiska staten obegränsade kvantiteter rysk råolja ifall de garanterades asyl snabbt. I sin desperation att klara sig undan själva, lyfte löjtnanterna från Yukos olyckligtvis på slöjan till ett tophemligt och storskaligt israeliskt oljenätverk.

Delvis hade den byggts upp av baron Edmond Rothschild på 1950- och 60-talen. Från början hade man byggt dessa oljeledningar för att man skulle kunna importera obegransade kvantiteter gratis råolja från Iran för att tillmötesgå sionistspringpojken Reza Shan.

Officiellt sade man förstås, att huvudledningen gick från Eilat till Ashkelon för att göra det möjligt för iransk olja att via Suez kanalen nå Medelhavet och den europeiska marknaden. Men det här var bara av kosmetisk natur. Det mesta av den olja som importerades till Eilat lämnade aldrig Israel igen, utan fann sin väg till ett antal raffinaderier inom den judiska staten.

Efter den iranska revolutionen år 1979 upphörde den fria oljan abrupt och oljeledningen låg oanvänd i mer än tjugo år. Men nu erbjöd Yukos löjtnant Leonid Nevzlin den judiska staten samma förmåner igen, den här gången med gratis råolja från Yukos, men nu i motsatt riktning från Ashkelon till Eilat, i utbyte mot att Ryssland fick "lättare tillgång till den asiatiska marknaden".

Mottagandet blev översvallande och utan att man tänkte igenom det hela noggrant, påstod en talesman för premiärminister Ariel Sharon att Israel och Ryssland hade gemensamma intressen i utvidgningen av oljeledningen mellan Eilat och Ashkelon. "Vi vill tjäna pengar på dessa transitkostnader" och Ryssland kommer att skicka olja genom den, sade talesmannen Raanan Gissin och glömde för en stund att de enda "ryssar" som sammankopplades med denna plan var sionistiska judar som hade flytt från Moskva till
Tel Aviv.

Tillbaka i Kreml åsåg de som i verkligheten kontrollerade oljeflödet från Kaspiska havet och från Ryssland, hela spelet med förtjusning. Den judiska staten var verkligen desperat nu och greppade tag i varje halmstrå som inte längre existerade. Ryssarna (och kineserna) visste mycket väl att ett Israel utan olja, skulle innebära att deras vidriga krigsmaskiner plötsligt avstannade, och gjorde den judiska staten än mer sårbar än den någonsin tidigare varit under hela dess existens.



Man hade redan avlett Israel och det amerikanska avskräckande kärnkraftsnedslaget genom att sprida den mycket fruktade SS-N-22 Sunburn missilen till Syrien.

Iran, Kina och Kreml beslöt att använda sig av ett militäriskt skämt, under veckan för Yukons sammanbrott, och läckte diskret ut en rapport som visade att dessa förödande Sunburn missilerna skulle stegvis bli ersatta år 2004 med den än mer förödande N-25 "Onyx" missilen.



Vid första ögonkastet verkar det vara omöjligt för ryssarna att överträffa den ostoppbara Sunburn missilen, de har hanterat det så, trots att Ryssland och Kina har försäkrat sig om sin överlägsenhet inom den östra hemisfären för åtminstone de tjugo närmaste åren framöver.

Trots att Sunburn kan flyga 150 km (1,520 mph) på en medelhöjd på 60 fot, är avsikten för Onyx att döda. Genom att man kan använda samma avfyrningsramper som för Sunburn kan Onyx sträcka sig så långt som 200+ km (2,100 mph) och på en höjd av 45 fot, innan det exploderar i ett enormt ljus och en intensiv hetta. Onyx kan sänka ett amerikanskt transportflygplan genom att använda endast konventionella stridsspetsar. Onyx betyder för Ryssland eller Kina, att man kan skjuta ner ett amerikanskt transportflygplan utan att man behöver använda sig av kärnkraftsstridspetsar.

Om vi återvänder till Mellanöstern och till Israel speciellt, måste vi ta ytterligare en resa in i det förgångna. För att vi ska förstå framtiden, måste vi först förstå det förgångna. Det finns ingen hemlighet i det att baron Rothschild hade en hel del att säga till om vid bildandet av den judiska staten år 1948. Inte är det heller hållits hemligt att de arabiska staterna kränktes och utsattes omedelbart för en oljebojkott. Vad man däremot i stor utsträckning har glömt, är att de arabiska länderna var ensamma i sitt beslut om att påskynda den judiska staten. Denna lilla bit historia är mycket viktig att komma ihåg, eftersom man kan härleda samtida händelser till denna.

I april 1948 stängde britterna av oljetillgångarna från Irak till Haifa, och i maj stängde Shell och det brittisk-iranska oljebolaget (senare BP) sitt raffinaderi i Haifa. Trots att man var tvungen till att "erkänna" den judiska staten diplomatiskt den 29 januari 1949, behöll britterna en fullständig hemlig ekonomisk krigsföring i avsikt att förorsaka bekymmer för andra. Oljetillgångarna var oregelbundna och osäkra, och år 1958, två år efter det att Ryssland hade blockerat sin oljeexport till Israel beslöt Esso, Shell och Socony Vacuum att plugga igen och lämna den judiska staten tillsammans. Just tio år efter att de sionistiska judarna hade illegalt invaderat Palestina och påstått sig ha "av Gud givna rättigheter" att våldta och plundra den forna nationen, stängdes oljetillgångarna fullständigt, men inte för alltid.

Sionisterna kontaktade omedelbart Shahen av Iran. Mohammed Reza Pahlavi var en man med näsa för ett extravagant leverne och föredrog ett liv med bestämdbar kurs. Hans enväldiga sätt att regera blev föremål för beundran av de äldre medlemmarna inom den judiska staten. Om någon småbrukare blev okontrollerbar eller ifall han bad om mat, kallade shahen till sig sin avskydda säkerhetspolisstyrka, Savak, som genast såg till att problemet löstes.

Här var en man som sionisterna verkligen kunde samarbeta med! I utbyte mot att man försåg Reza Shah med all lyx han kunde få från väst, allt från kaviar till korgossar, fick Israel tillräckligt med råolja för att hålla igång sina krigsmaskiner.



Egentligen behövde man lägga ut ett stort oljeledningsnätverk för att sammanlänka hamnarna i Eilat och Ashkelon med raffinaderierna i Ashold och Haifa. Dessa kunde även fungera som en "säkerhet" för Israels fria olja från källorna i Iran. En liten procent av den iranska råoljan kunde sedan säljas vidare på den europeiska marknaden. Därigenom skulle man ge en illusion av att vara en laglig "mellanhand".

Även på den här punkten, endast halvvägs på den korta historien om att vara en judisk oljenation, har problemen i Mellanöstern bringats i skarpt fokus. Sionisterna är aggressiva invaderare, vilka har för avsikt att ta kontrollen över alla oljefält i Mellanöstern, men för att nå dit måste de först förse deras krigsmaskineri med stora mängder olja. De som motsätter sig en judisk stat är Shell, BP, Esso och de irakiska oljebolagen, och även en del andra mindre oljebolag.

Omkring år 1957 bildades ett internationellt oljeledningsföretag och det drevs av baron Edmond Rothshild. Även om oljan som kom från Iran var gratis, kostade bara en enda oljeledning från Eilat till Ashkelon mycket pengar. Övriga investerare anslöt sig också, men för största delen av kostnaderna stod ändå det amerikanska folket genom sina betalda skatter. De sionistiska lobbyisterna gick runt med fatet, och som vanligt återvände de med en hel del donationer. Man kan inte påstå något annat än att gratis olja och fri användning av oljeledningarna var idealet för sionisterna och svar på deras förtretliga problem.

Medan allt strömmade in gratis genom landets hamnar och oljeledningar, beslöt sig sionisterna för något helt otroligt. Israelerna började festa natt efter natt, vecka efter vecka. Medan miljontals arbetare svettades och arbetade övertid i USA för att generöst kunna donera 5 % av sina skatter till Israel. Livet var helt enkelt för gott och man kunde inte slösa bort tiden med att invadera sådana länder som Irak och Syrien.

Sent på eftermiddagen den 11 februari 1979, kunde en främmande röst höras på Radio Teheran. Budskapet var kort men laddat "In sedaay-e enghelaab-e mardom-e Iran ast!", vilket betyder "Det här är revolutionens röst från det iranska folket"! Forskare hos både CIA och Mossad togs helt på säng. Båda organisationerna var helt övertygade om att shahen kunde stanna kvar på sin Påfågelstron ännu i ettusen år.



Guldtacka med Rothschilds namn inpräglad


Baron Edmond Rothschild på den israeliska 500-sedeln


Blod rann på Teherans gator under tre dagar. Savaks högkvarter stormades och namn och adresser undersöktes. Dessa i sin tur ledde till att man gick lös på könsorganen hos sina forna torterare med samma råhet som dessa använt sig av. De revolutionära hittade på nya och verkligt råa sätt att hålla sina forna torterare vid liv och vånda så länge som i en vecka innan de togs av daga med en kniv eller ett skott.

Revolutionärerna använde inte hela sin tid till att lyssna till de outhärdliga skriken från de döende Savak-torterarna utan man sände ett team till oljeterminalerna för att slutgiltigt stänga av den fria oljetillförseln till Israel - för alltid. Reaktionen i Tel Aviv var fördröjd, inte helt olik den, där knarkare långsamt vaknar upp ur sitt transtillstånd. Drömmen hade tagit slut, men ingen märkte det egentligen förrän oljeledningsgynnarna började kämpa efter luft. Då var allt redan över och man hörde justitieministern kommentera "Vi har förlorat vår främsta oljeleverantör". Vi blir beaktade som en av de enfaldigaste under hela 1900-talet, eftersom Iran var Israels enda oljeleverantör, och inom loppet av en enda dag förpassades den judiska staten ännu en gång till samma utsatta läge som det befann sig i under den senare hälften av 1950-talet.

Inom några veckor lyckades den judiska staten ersätta den iranska oljan med olja från Mexico, vilken, som alltid, hade fonderats med amerikanska skattemedel, men det var ju inte samma sak som att ha sin egen tama shah runt knuten, och en iransk oljeflotta väntande på sin last med råolja vid Eilat. Det är ingen överdrift att påstå, att de nu uppkomna problemen i Mellanöstern härrör sig direkt från shahens fall. Under åren som följde, fick sionisterna ännu en gång bli påminda om sin jakt på att besegra Mellanöstern av religiösa orsaker.

Det råder inget tvivel om att sionisterna spelade en viktig roll i det första Gulfkriget, speciellt då de rådde Saddam Hussein att invadera Kuwait. Deras verkliga mål var en fullständig invasion från Irak i avsikt att underminera landets inrikessäkerhet, men George Bush Sr beslöt att dra sig ur i sista stund och beslöt sig för att spela ett spel med FNs lagar. Detta resulterade endast i att irakierna drog sig ut ur Kuweit. Det här blev en rannsakan för de mer otyglade sionisterna, som redan inför sina ögon hade sett hur irakisk råolja skulle ersätta den från Iran.

Under slutet av 1900-talet trängde sionisterna djupare in i den amerikanska politiken och det militära etabishemanget, i avsikt att linda in och förvränga underrättelsetjänsten till deras fördel och på det här sättet finna nya vägar till att få USA att igen agera som ett surrogat där man igen utnyttjade amerikanska män och kvinnor i kampen för det goda med en judisk stat.

En av de mer iögonfallande sätten att förvränga underrättelsetjänsten gav sig nyligen uttryck i form av "ett kontor med speciella planer" inom Pentagon. Detta "kontor med speciella planer" leddes av de mest motbjudande personerna i USA, sådana som till exempel Paul Wolfowitz, Richard Perle och Douglas Feith, med Dick Cheney som direkt ansvarig för förbindelserna med Tel Aviv. Denna speciella avdelning är relativt ny, men Cheney är den ständigt återkommande länken från en opertion till den följande. Försvarsminister Cheney, under George Bushs tid, är en inställsam tjänare för sionismen. Han har gjort allt för att underminera USAs favorisering för en judisk stat, åtminstone under de femton senaste åren.



Dick Cheney

På det hela taget tror ingen på att amerikanerna kommer att levera sionisterna i Israel en motsatt plan för att ersätta den från tidiga 2001, vilken gick under namnet "Operation Shekhinah". Den presenterades åtta månader innan George bush Jr invaderade Irak illegalt. I Shekhinah ingick att man skulle kidnappa den irakiska oljan och lägga om flödet tillbaka till Israel genom de redan befintliga oljeledningarna. Men mindre än en månad innan detta skulle förverkligas i oktober 2001, var det någon som anföll de sionistiska banktillgångarna i World Trade Center, och planen måste överges på grund av bristande finansiella samarbeten. Det här för oss tillbaka till den illegala invasionen av Irak, vilken den i sin tur vänder tillbaka till början för den här rapporten.

Medan vi i väst har varit oförmögna att dra i bromsarna på sionisterna som dagligen utsätter våra nära och kära för risker i den judiska statens goda namn. President Vladimir Putin verkar ha gjort jobbet åt oss. Genom att låta Michail Khodorkovsky sköta Yukos så länge som han fått, lät Putin bygga upp ett falskt hopp hos sionisterna där gratis rysk råolja skulle bli frälsningen för den judiska staten, och fylla på i deras krigsmaskineri, för att senare utföra en statskupp i det lättförsvarade Saudi Arabien. Det är kanske en slug illusion, men det är det som underrättelsetjänster sysslar med, och Vladimir Putin var ju en gång ordförande för KGB.

Nu står den judiska staten inför en dyster framtid, för idag finns det egentligen inga mjuka mål. Shahen är död, Irak befinner sig i kaos, och Saudi Arabien är besatta av sina F-15 Eagles, som flygs av experter och hungriga europeiska leverantörer. Medan man skickligt skyddande närmar sig Syrien och Iran med först Sunburn och senare med Onyx, har Ryssland på en och samma gång skickligt klippt att hopp om kaspisk eller rysk råolja.

Det spelar ingen roll att folket i Tel Aviv idag vrider sina händer och stönar att det här skulle aldrig ha behövt sluta på det här sättet. Frågan som borde ha ställas är "Vad i himmelens namn trodde de egentligen?". Man kan inte bara gå omkring och skjuta försvarslösa kvinnor och barn i hundratal på en kort tid, utan att ha med i beräkningen hur man ska återvända på kort eller lång sikt. Judarna i Israel har hängt ut Josef Stalin och själv börjat agera som han. Alla vet vi ju vad som hände honom.

Kanske har den sprittrade israeliska galenskapen tagit slut, även om jag tvivlar på det. Kanske har Ryssland gett sionisterna en tankeställning så att de tänker två gånger på sitt avskyvärda beteende i Palestina, men djupt inombords vet jag att det är omöjligt. Idag finns det ingen annan råd för en hund som blir fullständigt galen - man avlivar den med ett nackskott. Lyckligtvis kanske, behöver varken du eller jag utföra detta, då det finns tillräckligt med lokal befolkning som kan göra det för oss.

Den dag då amerikanarna slutligen är tvingade att återvända från Irak, och när Israel inte längre kan förmås att köpa råoljan, kommer de. De sionistiska judarna har redan känt lukten av faran, de har svarat med att bygga en stor mur.

När den här tiden kommer, kommer den att liknas vid den då iranierna marscherade över höga berg för att få fast shahens män i Teheran. Kom ihåg att de gick över höga berg, inte över en fånig liten mur. Det röda högvattnet kommer inte att kunna stoppas. För dem innebär det inte bara livet utan också spökena av de kvinnor och barn som de sionistiska judarna har torterat, våldtagit och dödat ända sedan de första gången invaderade Mellanöstern.

Det är omöjligt att säga exakt när det röda högvattnet väller in, på samma sätt som det var omöjligt för CIA och Mossad att förutse att Iran måste frigöras av sitt eget folk. Morgonen den 11 februari 1979 var det Savak-torterarna som satte fast elektriska elektroder på invånarnas testiklar, men senare samma eftermiddag var det deras tur. Det är det som hände i Iran, och det kommer också att hända med den judiska staten.

Ett antal sionistiska judar vill fly, så är det alltid när deras chefer har en plan. Ja, det finns ännu en ambitiös sionistisk plan för en bättre morgondag för dem själva. Så många som 250 000 kan komma att fly från Mellanöstern under beskydd av detta topphemliga initiativ, kallad "Amerikas fästning", men det är absolut för sista gången. Resten lämnas kvar i Palestina, landet som de förorenade, som en massuppoffring för det aggressiva röda högvattnet.