Man tror, att Israel håller på och utvecklar den mest sofistikerade arsenalen utanför de fem stora kärnvapenmakterna. Israel har aldrig erkänt att de bygger kärnvapen, men det finns tillförlitlig information som visar att de har kapacitet för det.

Centret för Israels vapenprogram finns i Negev atomundersökningscenter nära den fjärran belägna staden Dimona. En kärnvapenreaktor och byggnader för plutonium- framställning byggdes av Frankrike i slutet av 1950-talet och i tidigt -60 tal. All produktion och tillverkning av speciella kärnvapenmaterial (plutonium, lithium, anrikad och oanrikad uran) finns i Dimona även om utförande och monteringshall för kärnvapen finns någon annanstans.

Det här visar fabriken i Dimona, tagen av en amerikansk spionsatellit vid namn Corona år 1971. Fysiskt är det omöjligt att ta en likadan bild i luftrummet eftersom Israel avundsjukt vaktar luftrummet över Dimona. På 1960-talet sköts ett israelsiskt Mirageplan olyckligtvis ner när det av misstag kom för nära Dimona.

En senare tagen bild av samma Corona spionsatellit.

Här är en jämförelsebild tagen av Corona och en bild tagen på lägre höjd med en SPOT-satellit. SPOT bilden visar platsen (se de vita pilarna) för Dimonas kärnreaktor och Machon2, som inhyser en anläggning för plutonium separation.

Bilden föreställer kärnreakton i Dimona

Den mest specifika och detaljerade information som har blivit känd angående kärnvapenprogrammet, kom från en före detta kärnvapentekniker på mellannivå, Mardechai Vanaunu. Vanaunu hade arbetat vid anläggningen Machon 2, där pultonium produceras och bombkomponenter sammanfogas. Det här hände 9 år innan han anslöt sig till den vänstersinnade pro-palestinska politiken. Detta förorsakade att han avskedades år 1986.

Mardechai Vanaunu

På grund av den slappa interna säkerheten på hans avdelning kunde han ta omkring 60 foton, som i det närmaste visar alla delar inne på Machon 2.

Efter att ha rest omkring i världen under flera månader som bohem, konverterade han till kristendomen i Australien. Den religiösa grupp han tillhörde har en anti-kärnvapen aktivistisk inriktning och han bestämde sig snart för att offentliggöra sin kunskap om den israeliska kärnvapenteknologin. Han tog kontakt med London Sunday Times, som flög honom till London. Här förberedde man sig för en exklusiv nyhetsuppgift.

Olyckligtvis hade den israeliska regeringen upptäckt Vanaunus aktiviteter och den israeliska underrättelsetjänsten Mossad beslöt att kidnappa honom och föra honom tillbaka till Israel för att där ställas inför domstol.

Här avslöjar Vanaunu detaljer vid hans gripande

Han lyckades lura in en kvinnlig israelisk agent, Cheryl Bentov, in i en fälla. Hon arbetade under kodnamnet "Cindy". Hans plötsliga försvinnande före publiceringen av hela historien i Sunday Times, befanns mystisk. Historien publicerades flera dagar senare eller den 5 oktober 1986. Flera månader senare uppdagades det att Vanaunu satt fängslad och den israeliska regeringen bekräftade att han skulle ställas inför rätta. Trots betydande svårigheter att kommunicerna, lyckades Vanaunu avslöja detaljer från hans dramatiska flykt. Han skrev informationen i handflatan och höll den upp för fotograferna när han fördes bort från tingshuset.

Vanaunu beskriver Dimona komplexet som ett område med
9 byggnader, inklusive en reaktorbyggnad. Anläggningen har 2700 anställda.

Det här är en bild inifrån kontrollrummet för Machon 2 där man utvinner plutonium

• Machon 1, är kärnreaktorn som är en 20 fot hög silverfärgad byggnad
  
  
• Machon 2, är där Vanaunu arbetade tillsammans med 150 andra personer. Utifrån ser Machon 2 ut som en obetydlig tvåvåningar hög fönsterlös byggnad som är 80 fot bred och 200 fot lång.
  Den del som befinner sig över marken utgörs av luftkonditionerade utrymmen, såsom kontor, förrådsutrymmen och en personal kantin. Vid ingången finns även hissar så man kan ta sig sex våningar under jorden. Den underjordiska delen av huset inrymmer en automatiserad Purex plutonium utvinningsmaskin, platser där man tillverkar plutonium samt återvinningställen för bombkomponenter som görs av lithium och deryllium. Utvinningsställena finns i en separat hall kallad "Tunneln" och finns inom de fyra första våningarna. Våning 5 avser tillverkningsområdet för plutonium, lithium och beryllium. Tunneln är normalt i produktion bara under en 34 veckor lång "produktionskampanj" varje år och är stängd för service under resten av året.
  
  
• Machon 3 är en kemisk anläggning som producerar lithium-6, men även producerar naturligt uran och tillverkar bränslestavar för reaktorn.
  
  
• Machon 4 utgörs av en övergiven anläggning för behandling av radioaktivt utflöde från utvinningsprocessen av plutonium i Machon 2. Denna anläggning kan förmodligen omvandla bortslängda produkter för lämpliga användingsområden. Det kan förmodligen ockå separera uran för återvinning.
  
  
• Machon 5 inhyser det ställe där flytande uran inkapsas i aluminium.
  
  
• Machon 6 är den fysiska platsen för Dimona som tillhandahåller energi och annan service.
  
  
• Machon 8 (det finns nämligen ingen Machon 7) innehåller ett laboratorium för testning och tillverkningsutveckling. Den här byggnaden inrymmer också Hus 840 som sysslar med gasutvinning för anrikad uran.
  
  
• Machon 9 inhyser en laser isotopisk anrikning för uran.
  
  
• Machon 10 producerar kraftigt reducerad uranium metall för tillverkning av icke vapen ammunition.

Bombkomponenter som görs av plutonium, litium-6 och beryllium tillverkas på avdelning 5 i Machon 2. De transporteras sedan i konvoj på oregistrerade bilar till huvudbyggnaden för krigsmateriel i Rafael som ligger norr om Haifa.

Den främsta ovissheten i frågan om utvecklingen av den israeliska vapentillverkningen, utgörs av kraftstationen vid Dimora. Man har redan länge trott att Israel har uppgraderat reaktorn i flera omgångar för att förbättra produktionen av plutonium. Vanaunu påstod att Israel förfogar över 100-200 kärnvapen (innefattande några 400-800 kg tunga i plutonium) och man kan producera 40 kg plutonium per år. Produktionen behöver i snitt en 150 Megawatts kraftstation. Analyser uppskattar genomsnittet till så högt, men man är överens om att tillverkningen vanligtvis sker med 40 Megawatt och man vet att den uppgraderades till 7 Megawatt någongång före 1977.

En studie som man gjort i Stockholm vid Fredsforskningsinstitutet SIPRI, tyder på man höll en något lägre produktionskapacitet. Detta skulle betyda att Israel har producerat 330-580 kg plutonium under 1995, vilket är tillräckligt för ett lager innefattande 80-150 förstörelsevapen.

Vanaunu erhöll information som tydde på att flytande uran brinner när det utsätts för 400 Megawatts hetta/ton, vilket tyder på liknande uppgifter som USA använde sig tidigare av, i sitt vapenproduktionsprogram. Det här förutsätter ett höggradigt plutonium med ett Pu-240 innehåll på 2 %. Enligt Vanaunu används 140 flytande stavar bestrålade under en tre månaders period före man laddar dem med plutonium. Vid 70 Megawatts reaktorn i Dimona kunde man använda cirka 48 ton vätska per år och producera omkring 18 kg plutonium.

Vanaunu påstod också att Israel tillverkade sammansättningskomponenter för vapen och man har också utvecklat den hydrogena bombteknologin. Han erbjöds information om både lithium-6 och tritium produktion. Han påstod att speciellt tritium tillverkades i utrymmena på Machon 2, Hus 92. Det gick till så, att man avskiljde det från tillverkningen av tungt vatten och fick så som biprodukt små kvantiteter tritium. År 1984 utökade man produktionen när man öppnade en ny avdelning, kallad Hus 93. Här utvann man tritium från anrikad lithium som hade blivit bestrålad i reaktorn. Den stora kvantiteten i tillverkningen av tritium i Israel har bekräftats av Sydafrika, som fick en last med 30 g tririum mellan åren 1977-79. Det här tyder på att tritium används för tillverkning av vapenkomponenter. Det är svårt att finna någon annan förklaring till en så stor produktion av tritium utanför någon form av termokärnvapen.

Sammansättnings- komponenter till en israelisk bomb

Det är rätt så svårt att tillverka gasutvecklingsteknologi liknande dem som används i amerikanska vapen och vapentester är troligtvis nödvändiga. Troligen kan man tillverka strålningsvapen utan att testa dem. De skulle vara stora och tunga och skulle kanske vara oförenliga med den utrustning som Israel innehar. Det är ganska säkert att ett Sloika/Alarmklockstypsystem har utvecklats genom att använda sig av lithium-6 lösning runt plutoniumkärnan (i stil med den som finns avbildad på fotografiet). Man kunde kanske använda sig av tritium för att spetsa fusionsvätskan, precis så som Sovjet gjorde med sin 400Kt "Joe-4".

Bombkomponenter bestående av plutonium, lithium-6 och beryllium tillverkas på våning 5 i Machon 2. De transporterades med oregistrerade bilar i konvojer till Rafael norr om Haifa.

Hersh påstår (utan angivande av källa) att Israel har utvecklat en utbredd uppställning av taktiska kärnvapen: kompakta spitterbomber, neutronbomber (troligen ett hundratal i mitten av 80-talet), kärnkraftsartilleripjäser och minor innehållande kärnvapen. Neutronbomber behöver också mycket tritium
(20-30 g per vapen) vilket kunde påverka produktionen av plutonium på ett allvarligt sätt. (Varje gram av tritium ersätter 80 grams plutoniumproduktion). Artilleripjäser är så osäkra på grund av sitt slöseri av plutonium. Taktiska vapen är troligtvis avsedda för flyg eller missiler, eller i förväg utplacerade minor.

Burrow och Windrem påstår, utan att avslöja källan, att Israel har producerat 300 stridsspetsar, inklusive sådana som senare har blivit omantlade. Man tror att det omfattar omkring 200 vapen.

Ett antal rapporter har påstått att Israel har någon form av kapaciet för att anrika uran i Dimona. Vanaunu påstår att gascentrifuger användes i Machon 8, och att man skulle öppna en laser anrikningsstation i Machon 9 (Israel innehar ett patent från 1973 på laser isotopisk utvinning). Enligt Vanaunu fungerar produktionsanläggningen sedan 1970-80. Antalet centrifugala operationer kunde tillhöra rymdrestriktioner, och kunde vara fokuserade framåt på en anrikad reducerad reaktorvätska för att tillfredsställa Israels behov av uran. Ett anrikningssystem med laser, om det är utvecklat för produktion, kunde trots allt bli ganska kompakt och kunde användas för tillverkningen av klassificerat material av betydande kvantitet. Ifall högt anrikad uran tillverkas i betydande kvantiteter, så då har Israel en kärnvapenarsenal som är mycket större än den man tror sig få ut ur plutonium tillverkningen.

Rapporter som talar för att Zalman Shapiro, en amerikansk ägare till ett företag, NUMEC, som tillverkar kärnvapenvätskor har försett Israel med anrikad uran nångång på 60-talet och det verkar vara bekräftat av Hersh.

Israel tillverkar uran inom landet och får det som en biprodukt vid utvinningen av fosfat ur gruvorna vid Döda havet, men det här skulle röra sig bara om ca 10 ton per år och är otillräckligt för att täcka behovet. Israel har löst det här bortfallet genom att återanvända lågt bränt avfall för att återskapa uran (vilket de flesta nationer inte gör). Det är också känt att man har köpt 200 ton naturligt uran på världsmarknaden samtidigt som man använt sig av antaget namn. En viktig källa däremot var 600 ton uran som skeppades från Sydafrika som motprestation till Israels hjälp till deras vapenprogram. En kombination av återvunnen och möjligtvis användningen av anrikat uran, skulle då täcka behovet av uran. Dessa kvantiteter kunde vara tillräckliga för den användring av vätska som behövs i Dimona fram tills idag (1997).

Israel kan otvivelaktigt utveckla kärnkraftstridspetsar för sitt stridsflyg. Man har upptäckt stridsflyg och besättningar vid leveranser av kärnvapen lokaliserade till flygbasen i Tel Nof. Från början var det troligen F-4 Phanton II planen som år 1969 var avsedda för att bära sådana vapen, idag är det troligen F-16 plan. F-16 planen har en tankad radie på 1250 km, vilket sträcker sig ända till västra Iran, stränderna vid Svarta havet, Riad eller Libyens gräns. Vid bränslepåfyllning kan det flyga mycket längre förstås. En enkel väg utan bränslepåfyllning, kan ta sig så långt som till Moskva.

Israel tillverkar också mellanstora ballistiska missiler: Jericho-1 (Ya-1 "Luz") med ett 500 kilos spelrum och en räckvidd på 480-650 km (sedan 1973); och Jericho 2 (eller Ya-2 eller Ya-3) med ett 1000 kilos spelrum och har en räckvidd på över 1500 km (sedan 1990). Man håller på och utvecklar Jericho-2B, som har ett spelrum på 2500 km. Dessa missiler tillverkas mestadels som bärare av kärnvapenstridsspetsar (även om man inte kan avskriva användningen av kemikaliska stridsspetsar). Man tror att omkring 50 st Jericho-1:or och 50 st Jericho-2:or har utvecklats. Israel har också ett 100-tal eller fler amerikanska Lance taktiska missiler med en räckvidd på 115 km. Även om de är försedda med konventionella stridsspetsar, kan dessa bytas ut mot kärnstridsspetsar eller kemiska stridsspetsar.

Jericho-1
Man tror att det kallas Luz och är av Israel märkt som YA-1. Det är framställt som en fransk missil MD-600 och byggda i Dassault och utvecklades omkring 1960-talet.

Specifikationer

Jericho 2
Utveckligen av Jericho 2 startade strax efter att Jericho 1 var utvecklad. Testuppskjutningar påbörjades år 1986 och de två första hade en räckvidd på 465 km (1986) och 820 km (1987). Jericho 2 har samma två steg som det civila Shavit rymdvapnet, som har skjutit upp Israels fyra satelliter, Offeq-1, tre stycken rekognoseringssatelliter och så Amos kommunikationssatellit.

Specifikationer

	Längd	12 meter
	Bredd	1,2 meter
	Vikt	6500 kg
	Tändsystem	Tvåstegs propellrar
	Räckvidd	1500 km
	Spelrum	1000 kg

Både Jericho-1 och 2 är utvecklade nära Kfar Zahariah och Sderot Micha vid foten av bergen i Judeen, omkring 23 km väster om Jerusalen och omkring 40 km sydost om Tel Aviv. Några kilometer till nordväst härifrån ligger Tel Nof flygbasen. Bilder på missilkomplex har gjorts av kommerciella satelliter och blivit publicerade under de närmaste åren. I september 1997 publicerade Jane's Intelligence Review en 3-dimensionell analys på bilder tagna av den indiska IRS-C satelliten.

Stället är kompakt - mindre än 6 km x 4 km. Missilerna kan flyttas med specialutrustade fordon (TEL) och man har dem inne i bunkrar och tunnlar inne i bergen. Det finns tecken på missila silos. TEL behöver ett utbrett område, varifrån den kan avfyra. Av den orsaken finns det ett antal färdigt preparerade avfyrningsramper som står i förbindelse med dessa bunkrar med stenbelagda gångar. Bilder på en sådan Jericho 2 TEL visar att det rör sig om ett omkring 16 meter långt, 4 meter brett och 3 meter högt fordon. Den assisteras av tre fordon, troligtvis en för bränslepåfyllning, en avskjutningsramp och ett kommunikationsfordon. Zacharias misilbasen har förstorats mellan åren 1989 och 1993 samtidigt som man utprovade Jericho-2. Några kilometer härifrån, norrut från Tel Nof ligger fabriken Be'er Yaakov, där Jericho missilerna och Shavit troligtvis har tillverkats.

Från sådana platser i centrala Israel kan Jericho-1 missilerna nå sådana mål som Damaskus, Aleppo och Kairo. Jericho-2 kan nå alla delar av Syrien eller Irak, så långt som till Teheran och Benghazi i Libyen. Jericho-2B kan nå alla delar av Libyen eller Iran, och så långt som till södra Ryssland. Kortdistansroboten Lance är avsedd främst för användning på stridsfält, även om den når till Syriens huvudstad Damaskus om man avfyrar den från norra Israel. Enligt Jane's World Air Forces, har Israel tre Jericho-försedda missilskvadroner.

Man har också lokaliserat en grupp bestående av 21 bunkrar som innehåller gravitations atombomber. Fem av de större är omkring 15 meter breda och 20 meter långa, och reser sig 6 meter ovanför jordytan.

Israel har aktivt verkat för att förebygga att länder som officiellt befinner sig i krig med dem, inte ska få tillgång till atomvapen. Bombningen av reaktorn Osiraq i Irak år 1981, är ett sådant fall. Men ett tidigare sabotage mot en reaktorkärnan i Frankrike kan troligtvis tillskrivas Mossad.

Israels officiella policy är att den inte vill bli den första nationen som introducerar kärnvapen i Mellanöstern. I motsats till blygsamma antydningar från ospecifiserade vapenstater, förnekar Israel att de tillverkar kärnvapen.