Nu hade vi bott i det stora huset i ett år. Men när vi kom, måste vi först städa av hela huset för den förre ägaren hade lämnat allt renoveringsmaterial som det fallit ner och inte heller städat efter sig. Ett mycket digert arbete återstod innan det var klart för inflyttning. Vardagsrum och kök tapetserade vi om så att åtminstone de mest använda rummen skulle vara trivsamma.

Trädgården hade stått ovårdad i tre år. Högt ogräs täckte det som en gång varit en gräsmatta. Tidigt på våren brändes allt av och snart kunde en grön gräsmatta växa upp. Framför entrén fanns något som en gång varit ett stenparti. Jag började gräva upp allt. Rensade ut allt ogräs och planterade in nya växter. Den blev verkligen en vacker prydnad för hela tomten där perenner samsades med riktblommande sommarblommor. Det fanns hur mycket som helst att göra, allt efter intresse och tid.

Anders Bladh, den förre ägaren hade själv gjort renoveringen av huset. Eftersom han jobbade på sjön största delen av året och endast var kortare perioder i land, blev hans renoverings-arbete lidande. Mycket var slarvigt gjort och inget riktigt slutfört utan lämnat på hälft. Därför var det svårt att veta var man egentligen skulle börja.
Anders hade själv dragit elledningarna i huset. Överallt gapade lösa elledningar där det egentligen borde ha suttit en avbrytare i väggen. När vi undrade hur man fick lyse i köket, visade Anders hur man sätter ihop två elledningar och då tänds lyset över diskbänk och arbetsbänk. Ett skrämmande sätt, med tanke på att han själv hade små barn och mixtrandet med strömförande ledningar inte är att något att rekommendera.

I taket i de flesta rum fanns stora fläckar efter läckage. Dem förklarade Anders med att de uppstått när huset ännu hade gammalt pärttak, men det hade nu åtgärdats med ett nytt tak av röda tegelpannor. Vi lät oss nöja med den förklaringen. Det blev dock ett digert arbete att byta ut alla skadade takplattor, men fint blev det när de väl hade målats.

Men det var inte mycket som fungerade inomhus. Vattenpumpen som skulle pumpa in allt vatten från den egna djupbrunnen vägrade att fungera så vi måste investera i en ny. Kylskåp, tvättmaskin och frysbox hade också lagt av efter att ha stått oanvända så länge. Det blev att byta reservdelar eller köpa nyare begagnat. Allt detta besvär tärde dessutom hårt på humöret, men det djupaste problemet var nog det stora hålet alla utgifterna förorsakade i plånboken.
Hela sommaren hade elpannan snurrat för fullt trots att värmen var avstängd. Säkringarna gick i elskåpet flera gånger i veckan. Flera gånger hade vi ringt upp Småländsk Energi i Nybro och bett dem skicka ut en kontrollant som mätte strömstyrkan och försökte hitta felet. Vi möttes av total oförståelse och nonchalans. Kamrer Bo Jonsson hånskrattade när han fick höra att mätaren snurrade med rekordfart även mitt i sommaren. Han nekade blankt till att skicka ut någon trots att vi lovade att betala för vad det kostade.
- Låt de´ bara snurra, var Bo Jonssons kommentar.

En kväll var ingenting som vanligt. Det var mitt i vintern och kallt ute. Det luktade bränt i huset och vi tvingades stänga av elpannan. Vi kontaktade en elektriker omedelbart och han kom över för att undersöka vad som hänt. Nu var vår enda värmekälla en gammal kakelugn som stod i matvrån. Den matade vi med ved så att värmen skulle hålla sig konstant, men kvicksilvret i termometern vägra stiga högre än till +16 grader.

I två kvällar arbetade elektrikern med att ta bort svartbrända elledningar. Det hade varit kortslutning i pannan och det var bara en stor tur att det inte hände nattetid med en förödande eldsvåda som följd och vi kunde ha blivit innebrända. Elpannan dömdes helt ut, men han kopplade i alla fall så att vi kunde använda en av de tre elpatronerna och få värme in i huset.

Nästa chock kom med en elräkningen på 20.000 kr. Nu började vi ana att här stod nog inte allt riktigt rätt till. Vi kontaktade byggnadsnämnden i Nybro kommun för att få besiktnings-protokollet för huset. Det visade sig att det fanns ett flertal erinringar och den elektriska installationen var helt underkänd.

Besiktningen hade gjorts tio år tidigare, men fortfarande var inget åtgärdat. Huset var fortfarande obesiktigat. Hur kunde det vara möjligt? Det var en fråga vi ställde oss många gånger. Vem var ansvarig för att elektriciteten trots allt fick kopplas på? Men den frågan fick vi aldrig svar på. Vi betraktades närmast som obekväma och tjatiga när vi kontaktade Smålands Energi eller byggnadsnämnden. Våra kontakter med kommunens kommunalråd rönte samma framgång. Ingen ville ta på sig ansvaret, detta trots att huset är K-märkt och kommunen har det yttersta ansvaret för att en kulturbyggnad vårdas.

I samband med våren kom snösmältningen och en morgon hörde jag ett konstigt droppande ljud av vatten ner på golvet. När jag tittade efter rann det vatten in i övre hallen. Vi fick sätta upp baljor och andra kärl för att samla upp vattnet i innan det förstörde den övriga inredningen. Det var nog ett kråkslott vi hade köpt och bosatt oss i.

Det finns ett talesätt som säger att "en olycka kommer sällan ensam" och det var vi verkligen beredda att skriva under. Hela projektet "stora huset" hade blivit en mardröm för oss. Inte nog med detta, utan nu fick vi även problem med att betala alla banklån och räkningar. Hyresinkomsterna som lyste med sin totala frånvaro, gjorde ett stort avbräck i budgeten. De kalkylerade inkomsterna skulle ju mer än väl skulle täcka de kostnader vi själva hade för huset. Men nu blev allt bara till en mardröm utan något slut.

Bankerna började höra av sig med krav om betalningar och de skyhöga elräkningarna fick vi ingen hjälp med. Våra kontakter med socialkontoret resulterade inte heller i något konkret. Indirekt hade ju deras handlande, och utbetalningen av socialbidrag, förorsakat att vi hamnat i denna ytterst brydsamma situation. Men de vägrade totalt att ta på sig någon del i ansvarsfrågan.

Den 8 maj 1999 kommer två kontrollanter från Smålands Energi till oss. Deras uppgift är att stänga av strömmen till båda husen och plombera elskåpen. Trots telefonsamtal med Bo Jonsson med anhållan om uppskov åtminstone tills det blir varmare, möts vi med kalla handen. Strömmen bryts och här tvingas vi leva i ett hus utan varken värme eller vatten. Vi kunde inte ens tillaga någon mat eller sköta vår personliga hygien. Man har svårt att tro, att sådant kan få förekomma i dagens välfärdssverige. Trots läkarintyg som bekräftade att det är hälsofarligt för mig att bo i ett råkallt hus, utan värme med tanke på att jag endast har en njure och helt nyligen tillfrisknat från en njurbäckeninflammation, stod Bo Jonsson fast vid sitt beslut. Han skulle ha alla pengarna in direkt innan strömmen kunde kopplas på igen.

Vi kontaktade några bostadsbolag inne i Kalmar och jag hade turen att få en tom tvårumslägenhet. Det blev en hastig inflyttning för mig. Nu hade vi i alla fall ett ställe där vi kunde tillreda mat, tvätta och sköta vår personliga hygien. Göte stannade kvar på landet och bosatte sig i husvagnen. Han vägrade acceptera att han skulle bli vräkt från sitt hem på detta sätt. Han mådde allt sämre psykiskt och var tvungen att söka läkarhjälp. Magen hade börjat krångla och sömnen ville inte infinna sig när alla tankar malde på i huvudet.

Ett brev från Götes dotter till socialen resulterade i alla fall i ett möte mellan dem, Göte och hans fyra barn. Det enda råd som socialen hade att ge, var att Göte fick en vecka på sig att flytta in till annat boende. Ett erbjudande som han naturligtvis förkastade. Göte fortsatte att bo i husvagnen hela sommaren, men kom in till mig för att få ett mål varm mat om dagen.

Först till hösten när det började bli kallt också i husvagnen, flyttade Göte in i en lägenhet i stan. Hos mig kunde han inte bo. Alla hans möbler kunde inte få plats tillsammans med allt det jag hade. Dessutom hade jag börjat studera och det krävdes mycket ostörd tid och arbeten ibland in på småtimmarna när något projekt skulle bli klart. De 8000 kronor vi tillsammans tvingades sätta av i hyror, hade mer än väl räckt till räntor och amorteringar för huslånen. Hade vi fått hjälp med elräkningen från Nybro Kommun eller Socialkontoret, hade vi kunnat bo kvar och vi hade besparats en massa bekymmer, sjukdomar och ständiga hot från jagande myndigheter som kräver oss på pengar.

Men säg det som inte tar kål på även den starkaste människa. En eftermiddag ringer Göte till mig och ber mig ögonblickligen komma över till honom. Han hade fått en blodpropp i benet. Benet var rödflammigt, hett och det värkte. Det blev raka vägen till sjukhusets akutintag där de första undersökningarna gjordes innan han rullades in på avdelningen. Här fick han stanna i över en veckas tid medan han behandlades med Waran, ett blodförtunnande medel som skulle lösa upp proppen i benet. Trots mycket jobb med kursen besökte jag Göte varje dag. Försökte muntra upp honom mitt i eländet. När han ansågs frisk tillräckligt fick han komma hem, men stod under ständig läkarkontroll med blodprov hos distriktssköterskan.

Sakta började vardagen återvända. Nu började också kreditgivarna höra av sig för att driva in skulderna på lån och räntor. Huset gick till kronofogden för försäljning. Trots upprepade försök har ingen hugad spekulant infunnit sig. I takt med att tiden går, att huset står ouppvärmt och med ett läckande tak är risken för ett snabbt förfall överhängande och huset förblir osålt. Man undrar hur allt detta kunde hända? Maximal otur eller myndigheters totala likgiltighet, eller en blandning av dem båda.

När vi senare kontaktat jurister för att på något sätt skipa rättvisa i allt det som drabbat oss, har vi fått besked om att vi aldrig kan vinna ett sådant mål och därmed avrått oss från att börja en process. Orsaken ansågs ligga i vår brist på otillräcklig kontroll av huset innan köpet upprättades. Socialkontorets bristande engagemang och nonchalans i hur pengar till bistånd förvaltades, resulterade i en anmälning till Länsstyrelsen.

Resultatet härifrån var att Socialkontoret i Nybro hade brustit i sina åtaganden och de fick en varning. Den varningen var helt betydelselös i sig, för den föranledde ingen förändring av deras tidigare fattade beslut. Ärendet var slutagerat för deras del.