Vi var nu inne i december månad, 8 december 1987, närmare bestämt. Åtskilliga gånger hade vi haft inne en annons i ortspressen om att vi ville hyra ut det lilla huset. En dag kom Lasse Bergström och hans fru för att se på huset. Med sig hade de en ung familj, som de presenterade som dotter och måg. De förklarade att den unga familjen var i behov av bostad omgående. De hade bott i ett mögelhus i en annan by och nu bodde dottern hemma på grund av att bostaden var otjänlig för hennes hälsa. De ville absolut fira julen tillsammans.

Eftersom Göte dessutom hade varit arbetskamrat med Lasse och även Götes son kände honom väl, trodde vi att det var en person vi kunde lita på och allt var i sin ordning. Vi tog ingen kreditupplysning på det unga paret. Det visade sig senare vara den största miss vi gjorde. Det hade besparat oss mycket obehag i framtiden.

Vi flyttade in i det stora huset och den 12 december flyttade Peter, Ingela samt deras femåriga sonen Robert in i lilla huset. Vi kom överens om att de behövde betala bara 3000 kr i hyra
för december månad. När de flyttat in och vi skrivit och undertecknat hyreskontrakt, bad Peter om att få betala decemberhyran med 1000 kr i månaden under det första kvartalet. Han påstod, att han redan betalat hyran till sin gamla husvärd och att denne vägrat betala något tillbaka. Det visade sig senare vara en ren lögn. I verkligheten var de skyldiga hyresvärden närmare 40.000 kr i obetalda hyror och riskerade nu att bli vräkta. Huset de bott i tidigare var helt fritt från mögel. Allt var en stor lögn från början till slut.

Samtidigt kom det fram att de levde helt på socialen. Peter sade, att han jobbat på en transportfirma på orten vid ett tidigare tillfälle och hoppades på att få ett chaufförsjobb där. Men Ingela berättade vid ett senare tillfälle att Peter, redan efter två dagars arbete stannat hemma och därför blivit avskedad härifrån. Han hade även jobbat på en annan ort i närheten.

En kontakt med den arbetsgivaren avslöjade, att Peter fått sparken därifrån efter bara två veckors anställning. Anledningen till avskedandet var att det hade försvunnit gods. Vi hade också förvånat oss över att familjen kunde ha en dubbel uppsättning av både TV apparater och videon. Robert hade egen TV och video på sitt rum och ett femtiotal videofilmer upptog många av hans hyllor. Förklaringen till hur en socialbidragstagare kunde ha råd med allt detta kunde vara mycket enkel.

Peter kom ofta in till oss för att prata bort en stund. Han var bra på att umgås med människor, göra sig trodd trots att han kunde stå och ljuga en rätt upp i ansiktet. "Jag har ett förslag", var ett ofta återkommande uttryck när Peter försökte bortförklara varför han inte kunde betala in för decemberhyran såsom avtalat. Han lät nästan som Sickan i Jönssonligan, men här slutar också all likhet.

Det fanns alltid tusen och en ursäkt för varför inte pengarna fanns. Vi började bli allt mer irriterade över denna nonchalans, samtidigt som vi kunde förvåna oss över hur de hade råd att servera stek och andra dyrbara delikatesser till sina gäster. Med två inkomster ansåg vi oss själva inte ens ha råd med sådana extravaganser.

Nu började Peter också arbeta i grannens ladugården med skötseln av korna. Peter kunde senare berätta hur korna hade fått stå i dynga för att bonden inte hann med djuren. Peter påstod sig älska djur och gick troget morgon som kväll till ladugården. Han berättade en dag om hur han blivit stångad av en ko och brutit några revben och fått åka till läkare. Det var troligtvis en av hans många påhittade historier. Trots hans brutna revben och sjukskrivning var han i ladugården och jobbade varje dag. Den månaden fick vi inte heller in för den eftersatta hyran. Nu tog kronofogden pengarna istället till utmätning för hans skulder.

En dag kom en hundvalp in i familjen, en golden retriver. Den påstods utgöra som betalning för det jobbet hos bonden. När vi frågade om han inte fått ersättning i reda pengar slängde Ingela ur sig:
- Femhundra kronor, det är väl ingenting. Han är så snål den jäveln!

Som den sanne djurvän, Peter påstod sig vara, förvånade det oss mycket hur de kunde binda fast en valp i ett träd och själv vara borta hela dagen. Den hade inte tillgång till varken vatten eller mat där den stod. Det var flere gånger jag gick till valpen och gav den vatten. I timmar kunde den stå och yla i sin ensamhet och den visste inte till sig av glädje när vi kom och pratade med den. Vi påtalade detta för Peter, att han borde sköta hunden bättre, eller allra helst ta den med sig när de åkte bort. Det här började likna djurplågeri och en dag fick jag nog.

Då hade valpen stått en hel dag ute i hällregnet utan att den kunde ta skydd någonstans. Jag ringde upp hälsovårdsmyndigheten i kommunen. De kom över och tog sig en titt på förhållandena och Peter fick en varning, men i övrigt skedde ingen annan förändring. Tills en dag, då hade valpen blivit bortlämnad till någon som kunde ta bättre hand om den.

Februari-hyran behöll Peter för sig själv. Som orsak framhöll han att det var problem med bilen och reservdelarna hade varit dyra. Peter köpte alltid sina bilar på skroten och många gånger hade de trafikfarliga fel såsom odugliga bromsar. Trots det, drog han sig inte för att köra sin familj i den. Skatter eller försäkringar var också helt okända begrepp.

Vi började få nog av dessa fasoner och tog kontakt med socialkontoret i Nybro. Berättade om det inträffade och bad att i fortsättningen få hyran insatt direkt på Götes postgirokonto. Men det visade sig totalt omöjligt. Socialassistenten påstod, att det är bidragstagaren som själv bestämmer till vem hyresbidraget skall betalas ut. Hon kunde ingenting göra. Samma krav hade Peters gamla hyresvärd också ställt, med lika klent resultat.

En dag kom Peter in till oss igen och "hade ett förslag", som så många gånger tidigare. Vi satt i köket och avnjöt vårt eftermiddagskaffe. Men nu var måttet rågat. Göte slog knytnäven i bordet och krävde en omedelbar betalning av eftersatta hyror. Det blev ett fasligt liv i huset. Stolar vältes när Peter och Göte höll på att råka i handgemäng med varandra och jag fick gå emellan så inget värre inträffade. Det blev troligtvis också för mycket för katten Mirran. Samtidigt började hon kräkas mitt bland fötterna på de stridande tupparna. Jag hade ett fasligt sjå att sära på dem alla tre och för att kunna göra rent på golvet. Slokörad försvann Peter hastigt ut ur huset. Småsvärande och högröd i ansiktet närmast flög han ner för yttertrappan. Sprang över gårdsplanen och försvann in till sig. Då var det som om luften hade gått ur oss båda. Gapskrattande och nästan dubbelvikta satte vi oss på stolarna vid köksbordet för att kunna ta igen oss.

Trots det inträffade, fick vi inte in nästa månads hyra. Det började likna en dålig fars utan något egentligt slut. Göte var borta en dag och jag var ensam i huset när Peter kom in till mig på kontoret och framförde någon ny version på varför de inte hade pengar till hyran. Jag blev så arg att jag bad honom om att omedelbart börja se sig om efter något annat boende. Såhär kunde det inte få fortgå i all evighet.

Peter försvann. Om en stund fick jag ett telefonsamtal från Hyresgästföreningen dit Peter hade anmält mig. Men ganska snart var vi överens, tjänstemannen och jag, att det här var ingenting som förorsakade en åtgärd. Familjen skulle ut ur huset.

Flåsande kommer Peter in till mig en stund senare. Han påstår att Ingela har fått ett nervöst sammanbrott när hon fått höra att de måste flytta därifrån. Han bad om förståelse och att jag skulle ta tillbaka mitt hot. Men jag var obeveklig.

Ett spel på folks känslor var Peter bra på och han utnyttjade det också tillfullo när han några dagar senare kom in till oss och berättade att Ingela var gravid. Jag gratulerade dem till den lyckliga tilldragelsen, men i övrigt förblev allt oförändrat.

Så kom då dagen för deras flyttning. Peter och Ingela hade lånat föräldrarnas släpkärra. Styvfar Lasse och Ingelas bror hjälpte till att bära ut sakerna. När de var nästan klara, började Lasse gräva upp alla hundratalet gladioler som de hade planterat i en rabatt. Han fortsatte till en annan rabatt också, den med rosor. Blommor som varit i jorden i många år. Vi bad Lasse lämna växterna här på plats eller så hade han en polisanmälan för stöld att vänta sig. Han hejdade sig dock och stämningen lugnade ner sig för tillfället.

Med mobilen ringer jag upp Götes dotter och son och ber dem komma hit omedelbart. Med tjutande bildäck kommer de in på gården en stund senare och blockerar utfarten till stora vägen. Vi ber Peter och Lasse att stiga ur bilarna för att visa vad de har i släpkärran. Här möter oss möbler och växter om vartannat i en salig röra. Göte avkräver Peter på pengar för de obetalda hyrorna och säger att de inte blir utsläppta förrän de har betalat sin skuld. Det blir dödläge i förhandlingarna och vi kommer ingenvart. Vi nöjer oss med att Lasse skriver ett "intyg" där han intygar att Peter och Ingela är skyldiga tre hyror och att dessa summor ska vara reglerade senast inom en vecka. Med det låter vi familjen passera. Veckan går och vi får naturligtvis inte in några pengar.

Vi gör en polisanmälan på polisstationen i Nybro. Två år går, men ingenting händer. När vi ringer upp polisstationen för att höra om de tänker göra något åt saken, får vi veta att vår anmälan ligger i bunten över alla outredda fall. Vår anmälan blir avdammad och hamnar så småningom på en åklagares bord. Först då händer något och nu är Lasse inkallad till polisförhör misstänkt för bedrägeri, osant intygande och stöld av plantor och annat gods. Det visade sig inte bara vara gladioler som var eftertraktat. Det hade även försvunnit rabarberplantor och buskar från tomten, likaså en dyrbar utelampa i koppar. Den hade förvarats uppe på den orörda vinden.

Familjen brydde sig inte om att ändra adressen till den lägenhet de lyckades få hyra för att det var en semestervikarie som skötte ärendet. Nu började det droppa in närmare hundra brev och fordringar från alla tänkbara fodringsägare i hela landet. Peter och Ingela hade handlat varor i andra personers namn och sedan låtit bli att betala. De drog sig inte heller för att utnyttja sin femåriga sons namn, så nu hade även Robert en skuld hos kronofogden.

Alla dessa omständigheter gjorde att vi började efterforska i var de bott tidigare. Vi kom fram till att Peter och Ingela hade flyttat femton gånger inom loppet av fem år och vid en rundringning hos några husvärdar framgick det även att de smitit från hyran där. Peter och Ingela hade satt i system att lura hyresvärdar, affärer och bensinbolag. En före detta hyresvärd kunde berätta hur Peter hade handlat mat på kredit i grannens namn. När handlaren sedan kommit för att kräva in skulden fann han att det bodde en helt annan person på den adressen. Att de väntade barn tillhörde också de knep de använt sig tidigare av när de blivit hotade med vräkning.

Allt detta har skett med myndigheternas och socialkontorens stöd och goda minne.
Det är en märklig värld vi lever i, det svenska samhället.