* * 9/11
* Frimurare och illuminater
* Bilderbergare
* Nya Världsordningen
* Israel och Palestina
* Kriget i Irak
* USA
* Balibombningen
* Estonia
* Mordet på Anna Lindh
* Medicin och hälsa
* MindControl
* Chemtrail
*HAARP & Echelon
* EU

Morgonen grydde. Och in på polishuset klev länspolismästare Hans Holmér. Han hade varit omöjlig att nå under natten trots att man inom polisen kände till att han skulle till Dalarna för att åka Vasaloppet. Nu var han på plats och skulle snart göra sig till utredningens envåldshärskare. Det var den andra katastrofen.

Det finns regler för brottsutredningar. När ett ärende är viktigt eller komplicerat eller om det finns någon misstänkt ska en pklagare gå in. Det är åklagaren som ska avgöra huvudinriktningen på utredningen för att i sinom tid komma fram till om det går att väcka något åtal eller inte.

Hos polisen leds arbetet av en spaningsledare, vanligtvis en kriminalkommissarie. Det är spaningsledaren som ska se till att ingenting viktigt glöms bort och att saker görs så fort som möjligt.

Självklart kan det uppstå disputer inom polisen - eller mellan polis och åklagare. Då finns det högre polischefer som har möjlighet att gå in och rätta till saker, kanske till och med byt ut spaningsledaren.

Nu blev Hans Holmér spaningsledare - men en spaningsledare som inte tog direktiv av åklagarna och som inga poliser kunde klaga på. Han var ju deras högste chef. Holmér smög sig in i den rollen utan att andra märkte vad som höll på att ske. De första tecknet på att han tog kommandot var att han höll i presskonferenserna. Sedan byggde han upp en grupp omkring sig och placerade den i ett speciellt rum, "Palmerummet". Varje dag, sjudagar i veckan och utan semester ledde han sedan spaningsaktiviteterna till sin avgång elva månader efter mordet. Inget kunde ske utan att han godkänt det.

Holmér var verkligen inte någon gammal mordspanare som gått den långa vägen inom kåren. Han var jurist och hade startat karriären med en administrativ tjänst på rikspolisstyrelsen. Därifrån hade han rekryterats till posten som säpochef. Sedan han blivit osams med dåvarande rikspolischefen Carl Persson hade regeringen placerat om honom som länspolismästare i Stockholm.

Enligtligen var han alltså fullkomligt osannolik som spaningsledare. Att han ändå lyckades behålla den positionen berodde på att han hade den nye statsministerns förtroende. Holmér och Ingvar Carlsson hade ett diskret möte den första vardagen efter mordet och därmed var saken klar.

För den som var insatt i det svenska statliga maktspelet på toppnivå var kanske etta inte helt överraskande. Holmér hade nämligen redan tidigare varit poltisk fixare åt socialdemokratiska regeringar.

På 70-talet, då han var Säpochef, hade han tillsammans med Ebbe Carlsson räddat Palmeregeringen från en rejäl skandal på temat åsiktsregistrering. Det har avslöjats att en mystisk person spionerade på sina radikala arbetskamrater inom sjukvårdsförvaltningen i Göteborg och det såg ut som om socialdemokratin och den hemliga underrättelsetjänsten IB var djupt inblandade - vilket också var fallet har det senare visat sig.

Holmér klarade regeringen ur knipan genom att säga att det vr hans egen organisation, Säpo, som tillsatt "sjukhusspionen" och att det funnits en god anledning: Den ökände terroristen "Carlos" ("Schakalen") hade nämligen planerat attacker mot den västsvenska sjukvården. Det där got massmedierna till sig och därmed var den politiska faran för regeringen över. Förklaringen var rent påhitt från Holmér. Men när det set omsider avslöjades var den så kallade sjukhuspionaffären ingen het fråga längre.

Holmér kontrollerade alltså Stockholmspolisens insatser. Men hans makt sträckte sig längre än så. Eftersom Palmemordet kunde tänkas gälla statens säkerhet eller kräva omfattande internationella spaningar vore det egentligen naturligt att utredningen hamnade under rikspolischefen Holger Romander. Men Romander fick till sin häpnad skarpa instruktioner från justitiedepartementet att släppa fallet för egen del och istället låna ut all personal som Holmér begärde.

Lika illa gick det ör åklagarna när de försökte hävda sin rätt. De fick snabbt höra från riksåklagaren att justitiedepartementet sagt att ingen fick gå i vägen för Holmér.

Om Holmérs egna poliser? Ja, hans närmaste underlydande i spaningsledningen vågade inte opponera sig trots att de var erfarna chefer som brukade ha stor auktoritet i andra sammanhang. Som en av dem sa efteråt: "Jag har sällan sett en så stor skara tysta människor".

Vad gjorde då spaningsledningen under Holmér? Ja, bland annat lät den bli att göra saker - precis som sambandscentralen under mordnatten. Det här är några av spaningsledningens många missar som särskilt påpekades av juristkommissionen, den första av de kommissioner som granskade mordutredningen:

• man genomförde inte systematiska dörrknackningar i området kring brottsplatsen;
• man letade inte igenom Olof Palmes bostad och arbetsplats efter eventuella spår;
• man såg inte till att Lisbet Palmes ytliga skottskada blev undersökt av läkare;
• man avvisade ett erbjudande från rättsläkarna om ytterligare medicinsk utredning utöver obduktionen;
• man lät bli att hämta råd från Statens Kriminaltekniska Laboratorium

Allt detta var sådant som Holmér personligen sa nej till eller struntade i. Låg han på latsidan? Nej, inte alls. Han satsade hårt, problemet var bara att det väldigt ofta handlade om åtgärder som var mer PR-mässiga än effektiva. till exempel skickade han upp ett militärflygplan som skulle leta efter mordvapnet från luften. Han höll sina berömda presskonferenser där han gjorde spännande och mystiska uttalanden. Och han stäppte sina två konstruerade efterlysningsbilder som skulle föreställa gärningsmannen respektive en medhjälpare till honom "fantomen" och "skuggan" som de kom att kallas.

Båda bilderna avfärdades av dagens Palmeutredare eftersom de inte byggde på några seriösa vittnesuppgifter. Men genom att de slogs upp hårt i massmedierna ledde de till en flodvåg av förmodligen meningslösa tips från allmänheten, tips som fullkomligt slukade polisens dyrbara tad.

Men Holmér försörde inte bara det grundläggande utredningsarbetet. Han drev också ett par konkreta spår med metoder som foftade rättsskandal.

Det ena spåret var det man som i medierna kommit att kallas "33-åringen". Där har vi utredningens tredje katastrof.

"33-åringen" hade någon timme före mordet suttit på sitt stamställe, caféet Mon Chéri på Kungsgatan - bra några minuter från brottsplatsen. Han hade slagit sig i samspråk med tre flickor och bland annat uttalat sig fientligt och provocerande om Olof Palme. Han hade också hävdat att den som sa sin uppriktiga mening i Sverige riskerade att bli "skjudet i ryggen". Just då hade flickorna inte reagerat så mycket, men när de hörde om Palmemordet tyckte de att hans uttalanden låtit hotfulla. han hade lämnat sitt telefonnnummer, så när flickorna kontaktade polisen var han inte svår att spåra. Han blev tagen till polishuset för förhör.

"33-åringen" försörjde sig på tillfälliga jobb, bland annat som väktare och lärare. Han hade bott en tid i USA och va en närmat fanatisk USA-beundrare. En gång hade han skrivit unde en appell från den extremt Palmefientliga organisationen EAP om att Sverige borde gå med i Nato, och polisen hittade också EAP-material i hans bostad. Han talade utmärkts engelska och utgav sig ibland för att vara amerikan. det var lite anmärkningsvärt, men räckte ju inte precis till ett mordåtal. Medan han var i polishuset dök det dock upp ett annat tips som möjligen kunde handla om honom: Ett par flicksor hade sett en man sklinka in på en biograf nära mordplatsen mitt under föreställningen, bara en kvart efter Palmemordet. Polisen arrangerade så flickorna fick titta på "33-åringen" i en konfrontationsgrupp. Den ena pekade ut honom med viss tveksamhet. Hennes väninna fick ett nervöst sammanbrott.

Än så länge räckte detta inte alls för ett anhållande, menade den förste Palmeåklagaren K G Svensson och "33-åringen" skickades hem.

Holmér var först också avvaktande men beslutade sig de följande dagarna för att satsa polisens krafter på detta spår. Nya personer hördes i jakt på användbara uppgifter om den misstänkte och polisen gav K G Svensson en dramatisk beskrivning av bevisläget.

Plötsligt såg det hela ganska lovande ut. Framför allt följande; en afrikan hade kommit körande i bil på Döbelnsgatan nära mordplatsen strax efter mordet och blivit stoppad av en mycket upphetsad man som ville åka med. Afrikanen hade blivit illa till mods och vägrat ta upp läftaren. Svensson fick nu veta att afrikanen med 100-procentig säkerhet pekat ut 33-åringen.

Den 12 mars går K G Svenssom med på att anhålla den misstänkte och begär att domstolen ska besluta om häkting. Det ser ut som ett stort steg i riktning mot ett åtal. Inför häktingsförhandlingen börjar Svensson att i detalj gå igenom dokumenten i fallet. När Svensson kontrollerar saken visar det sig att Holmérs poliser fifflat med bevisningen: tidpunkten för observationen på Döbelnsgatan är i själva verket mycket osäkra och afrikanens utpekande av "33-åringen" är högst tvivelaktigt. Andra delar av utredningsmaterialet lider av samma brister. Svensson känner ig lurad. Den 19 mars återtar han sin häktningsframställning och beslutar att "33-åringen" ska friges.

I efterhand framstår Svenssons beslut som klokt och balanserat. Det har aldrig funnits någon egentlig bevisning för att "33-åringen" varit vid vare sig biografen Grand eller mordplatsen. Men Holmér blev rasande: Svensson hade punkterat spaningsledningens prestige.

När Svensson ytterligare kontrollerar polisutredningen hittar han ännu en sak som inte spaningsledningen berättat för honom: att "33-åringen" faktiskt uppgett ett alibi, nämligen att han pratat med ett par pojkar på "Mon Chéri" sedan de tre flickorna gått. Samtalet bör ha pågått ungefär fram till tiden för Palmemordet.

Svensson ber Holmérs spaningsledning att efterlysa pojkarna via massmedia. Holmér vägrar. K G Svensson får själv gå till TT med efterlysningen. Nästan direkt hör två pojkar av sig och berättar att de varit på Mon Chéri under mordkvällen och talat med en man de inte kände, troligen i en timme. De kan senare peka ut "33-åringen". Därmed är saken i det närmaste klar: den förste huvudmisstänkte kan knappast vara Palmes mördare. Men vid det laget är det mitten av maj, hela två månader ha gått sedan "33-åringen" först berättat för polisen om sitt alibi.

Viktig tid har förspillts i utredningen och ett liv är slaget i spillror. "33-åringen" flyttar senare till USA där han blir mördad i slutet av 1993. Gärningsmannen är en svartjuk före detta polis.

Samtidigt som det blir klart att "33-åringen" måste avföras tar Holmér de förstta stegen i lanseringen av ett nytt spår. Den här gången är det dags för PKK, det som snart kommer att kallas "huvudspåret". Utredningen närmar sig därmed sin fjärde katastrof.

PKK, Kurdistans Arbetarparti, betecknr sig som en marxist-leninistisk organisation och är mitt inne i ett gerillakrig mot den turkiska staten. I Sverige har PKK också uppmärksammats som misstänkt för att ligga bakom två mord på tidigare partimedlemmar, ett i Uppsala och ett i Stockholm. Därför är organisationen terroriststämplad i Sverige, vilket naturligtvis gjort dess anhängare förbittrade på den svenska regeringen.

Dagarna efter mordet på Palme granskades ledande PKK-anhängare av polisen. Det var inte så konstigt med tanke på att partiet klassats som en terroristorganisation. Inget misstänkt kom dock fram. Och det var kanske inte heller att vänta. Dels hade PKK aldrig tidigare kopp.ats samman med attentat mot europeiska politiker och det vore lite märkligt om man skulle börja med Olof Palme, som ju var vänsterpolitiker och kritisk till den turkiska staten. Och dels var kretsen av PKK-anhängare i Sverige noga övervakad av Säpo. Dessa kurder skulle ha haft ytterligt svårt att planlägga ett statsministermord även om de velat det.

Holmér har gett en egen motivering till varför han på vårkanten ändå beslutade sig för att satsa på PKK-spåret. En dag hade nämligen Seppo, en berusad återfallsförbrutare och känd mytoman, hört av sig till polien med en märklig historia. Han hade suttit på Täbyanstalten och blivit bekant med den kroatiske terroristen Miro Baresic samt en kurdisk knarklangare som var släkting till en känd PKK-are. Ett par veckor före Palmemordet hade kurden och Baresic bett Seppo att köpa några grova revolvrar av Smith & Wesson (Magnumrevolvrar) och åkte hem med dem till kurden.

Det fanns flera skäl att var askeptisk till att detta skulle vara ett verkligt tecken på att PKK var inblandat. Dels var det osannolikt att organisationen skulle samarbeta med en högerextramist som Miro Baresic. Dels föreföll det amatörmässigt att skaffa sig mordvapen så kort tid före mordet och genom en person man inte visste om man kunde lita på. Och slutligen fanns det inga som helst bevis för nögon del av berättelsen om vapenköpet - allt handlade bara om Seppos trovärdighet och den var låg.

Det blev inte bättre av att det fanns en lockande belöning utfäst, vid den tidpunkten av halv miljon kronor. Och de två Smith & Wessonrevolvrarna i Seppos berättelse stämde oroväckande bra med att Hans Holmér nyligen viftat med just ett par vapen av den typen på en presskonferens.

Inte desto mindre satte Holmér nu in alla spaningsresurser på PKK. Lika lite som förra gången var beslutet förankrat hos någon åklagare. K G Svensson hade lämnat morutredningen och ersatts av ett team som leddes av Claes Zeime, överåklagaren i Stockholm. Åklagarna var häpna över att Holmér satsade så hårt på ett enda spår utan starkare bevis. Och snart blev de också direkt upprörda: PKK-satsningen ledde nämligen till att grundläggande utredningsåtgärder kring exempelvis biobesöket inte blev utförda.

Ännu mer misstänksamma blev åklagarna över att Holmér inte ville att Seppos vapentips - kärnan i huvudspåret - skulle utredas med skyndsamhet. Inga förhör fick hållas om saken, menade Holmér: det skulle bara varna PKK-arna. Istället ville han satsa på en fullständig kartläggning av PKK-kretsen med hemlig övervakning och inläsning av allt tänkbart material om organisationen. Bland annat såg Holmér till att det sattes in hemliga mikrofoner i PKK-arens bostäder. (Eftersom buggning var olagligt berättade han inte om just detta för åklagarna) Allt skulle slutligen leda till ett välregisserat tillslag mot ett stort antal personer.

Och nästa steg skulle vara en hemligstämplad terroristutredning och ett regeringsbeslut om utvisning av ett stort antal kurder. Därmed skulle PKK:s svenska förgrening vara krossad och mordutredningen presenteras som framgångsrikt avslutad - "mördaren fanns bland dessa PKK:are, men vi kunde inte bevisa vem som gjorde det..." En mordrättegång med fällande dom mot en gärningsman skulle naturligtvis vara en fjäder i hatten, men det var ingen nödvändighet i Holmérs strategi.

Palmeåklagarna beslutade sig för att hålla någorlunda god min tills vidare och nöjde sig med att få ner omfattningen på det planerade tillslaget. Fortfarande tyckte åklagarna att det hela påminde om "invasionen av Normandie", men de bet ihop. De ville inte bli anklagade för att ha hindrat Holmér. Och trots allt var det de som skulle göra den formella bedömningen av styrkan i misstankarna när väl alla förhör hade hållits. Om det hela var ett sådant korthus som det verkade, var det bara att sätta punkt för PKK-spåret.

Klockan sju på morgonen den 20 januari 1987 inleddes den dramatiska aktionen. Misstänkta vittnen togs till förhör, bostäder husrannsakades. Reportrar och fotografer hade tipsats och var på plats. Holmér hade iscensatt det hela väl, det här skulle bli hans stora stund efter månaders förberedelser. Men efter förhören deklarerade Zeime för pressen att det inte fanns mycket att ta på. De misstänkta släpptes.

Schismen var nu i öppen dag och PKK-spåret i spillror. Holmér kämpade för att få fortsätta sitt projekt. Men regeringen vågade inte låta honom fortsätta driva utredningen som han ville och han tvingades avgå. Ansvaret för både polisens och åklagarnas arbete flyttades nu upp ett snäpp i organisationen, till rikspolisstyrelsen respektive riksåklagaren. Zeime tog det med ro, men för Holmér var de en katastrof. För mordutredningen borde detta ha blivit slutet på katastroferna. Det blev det inte.