Skriven av Arkadij Waxberg Han är jur dr, medabetare i Literaturnaja gazeta och författare bl a
till ett fyrtiotal böcker om rysk politik. Han är bosatt i Paris.

När året 2006 går mot sitt slut kan vi konstatera att Ryssland åter hamnat i fokus för världens intresse. För tjugo år sedan följde hela världen de hoppingivande politiska förändringar som kom att bli synonyma med det nya begreppet perestrojka. Det har gått femton år sedan vi fick uppleva det historiska ögonblick då kommunismens skräckinjagande mastodont föll samman. För tio år sedan såg vi hur korruption, makthunger, inkompetens och girighet var på väg att omintetgöra de demokratiska reformerna. I dag kan vi uppgivet konstatera att det forna KGB rest sig ur askan, mäktigare än någonsin, och i ohelig allians med det militärindustriella komplexet de facto har lagt under sig makten i Ryssland. Det är mot denna bakgrund vi skall betrakta den senaste tidens våg av lönnmord som inte ens väjer för spridning av radiaksmitta som kan utsätta oskyldiga människor för allvarliga risker.

Året 2006 kommer kanhända att gå till historien som ett ödesår för Ryssland. Maktkampen har satt särskilt tydliga spår, en kamp som strängt taget gäller Rysslands rövade rikedomar och som lovar att bli en blodig historia. De många tragiska händelserna under det gångna året ger en tydlig fingervisning om kampen som förs bakom kulisserna innanför och utanför Kremls murar. Kommer återstoden av 80- och 90-talets demokratiska institutioner att ha en chans att överleva? Eller faller de offer för den nya auktoritära makten? Står vi inför en återgång till ett totalitärt styre och en ny politisk istid? Svaren på dessa frågor göms bakom en respektabel fasad av lugn, stabilitet och välstånd. Det demokratiska språkbruket har aldrig tidigare klingat så falskt som i dag när vi bevittnar den slutgiltiga nedmonteringen av den ryska demokratin.

Formellt har valkampanjerna inför nästa års parlamentsval och presidentvalet 2008 ännu inte börjat, men förberedelserna är ändå i full gång. Fria val kan man dock inte kalla detta. Motkandidaterna får finna sig i att spela statistroller. Den lagstiftande församlingens godtycke har nått groteska proportioner. Vallagarna blir ständigt reviderade och syftet är hela tiden detsamma: att hindra tillträde till maktens korridorer för alla som inte lever upp till Kremls anspråk. Under täckmantel av kamp mot politisk extremism skapas nu ett maktmonopol, eller "vertikal" som det heter i dagens politiska jargong. Och då skall man hålla i minnet att lagstiftningen i praktiken har satt likhetstecken mellan kritik av makten - framför allt presidenten - och politisk extremism. Varje politisk motståndare kan numera anklagas för att vara extremist och därmed brottsling. Ingen affärsman skulle komma på tanken att stödja ett oppositionellt parti eller en medtävlare till Putin. Exemplet Chodorkovskij finns i alltför färskt minne. Och inget politiskt parti lär klara sig utan en partikassa. Återstår alltså de politiska grupperingar som tillåts existera för att skapa illusionen av ett flerpartisystem. Inget oppositionellt parti kan ens räkna med att bli registrerat. Och inga kandidater kan röstas in vid sidan av de officiella kandidatlistorna.

Precis som i gamla dagar vet inte väljarna längre vem de röstar på. Företrädarna för den demokratiska intelligentsian lyser med sin frånvaro, trots att, eller just därför att de aktivt medverkade till att störta den gamla sovjetdiktaturen. Vi ser heller inte en enda representant för vetenskap och kultur som vi var vana vid under perestrojkan. Över 60 procent av dumans ledamöter är företagsledare, miljonärer och miljardärer. De gör inte ens några ansträngningar att vinna befolkningens stöd utan föredrar ett liv utanför strålkastarljuset, i skydd av sin lukrativa parlamentariska immunitet. Röstsedeln ger inte längre möjlighet att rösta nej till alla kandidater och på så sätt uttrycka sitt missnöje med makthavarna och med röstningsförfarandet. Slutligen har man också eliminerat den oppositionelles sista halmstrå - röstskolket. I dag existerar inte längre kravet på en lägsta andel avgivna röster för att ett val skall godkännas. Det är tillräckligt om en enda väljare avlägger sin röst för att en kandidat skall bli vald. Resten av världen må göra sig lustig över denna parodi på demokrati, Kreml slår dövörat till. Och ytterligare en paradox: den högsta regionala ledningen bestäms centralt. Varken borgmästare eller guvernörer väljs längre lokalt. De utses av Moskva.

Det återstår bara en fråga som vi inte känner svaret på ännu: var kommer Medborgare nr 1 att lägga sin röst? Den senaste tidens många politiska mord verkar vara direkt knutna till vissa personers förväntningar på den politiska agendan. Putin upprepar orubbligt att han inte har för avsikt att bryta mot konstitutionen och därför inte kan tillåta sig själv att stanna en tredje mandatperiod. Ingenting är dock lättare än att ändra konstitutionen. Putin har själv alla nödvändiga medel i sin hand. Det är han själv som avgör om han skall göra bruk av dem. Vilken kan vara en bättre förevändning än oro för kaos, oroligheter och blodsutgjutelse? Valkampanjen har redan förvandlats till en blodig kamp om maktfördelningen och platserna vid köttgrytorna mellan Putins arvtagare. Den långa raden lönnmord på senaste tiden skall inte betraktas som isolerade händelser utan som ett led i en större händelsekedja med syfte att skapa en atmosfär av uppgivenhet och rädsla. Ryssland har redan börjat anpassa sig till rättslösheten som norm, till lögn och våld.

Många politiska bedömare i Moskva - bland andra Alexej Venediktov, som leder den oberoende radiokanalen Moskvas Eko - håller för troligt att beställarna bakom morden på Anna Politkovskaja och Alexander Litvinenko har ett långsiktigt och noga uträknat mål för ögonen, nämligen att göra klart för Putin att hans efterföljare, vem det än blir, kommer att hålla honom ansvarig för morden. Sådant har inträffat tidigare. Vad som talar för en sådan tolkning är att båda offren ansågs vara i besittning av uppgifter som är besvärande för Vladimir Putin. Litvinenko skall ha förberett pinsamma avslöjanden om presidentens privata intressen i den en gång blomstrande oljekoncernen YUKOS konkursbo.

Politkovskajas undersökningar har ifrågasatt Putins stöd åt Tjetjeniens marionettregering som är inblandad i ljusskygga ekonomiska affärer. I förlängningen har Putin blivit gisslan hos mäktiga krafter med intresse att bevara status quo i Kreml.

De senaste årens många lönnmord har mestadels förblivit ouppklarade. I de fåtal fall, där förövaren blivit identifierad har de verkliga anstiftarna stannat i det fördolda. Och kan man förvänta sig något annat, när brottslingen sätts att utreda sitt eget brott? Fallet Litvinenko blev emellertid en affär för Scotland Yard, kanske ett streck i räkningen för förövaren. Här finns åtminstone inte möjligheten att på byråkratisk väg sabotera utredningen. Vi skall dock inte hoppas för mycket på att gärningsmännen kommer att avslöjas. Det viktiga är att klargöra vem som drog fördel av dådet och vem som hade möjligheterna att utföra det. Vad som är ställt utom allt tvivel är att det måste handla om en vetenskapligt och teknologiskt ytterst välutrustad organisation. Utan
tillgång till en kärnreaktor kan man över huvud taget inte producera polonium 210.

Det är väl känt att Kreml förfogar över ett giftlaboratorium som tillkom på Lenins order 1921. Det kallades först "Specialkabinettet" och var senare känt under namnet "Kabinett nr 12". Under en lång rad år har man här utexperimenterat effektiva medel att göra sig kvitt misshagliga personer. Framstående och högt ansedda forskare engagerades i laboratoriets verksamhet och offren för firmans produktutveckling kan räknas i hundratal. Raoul Wallenberg var sannolikt ett av dem. Oupphörligt utvecklades nya giftämnen, samtidigt som man modifierade de redan existerande i syfte att försvåra identifiering. Förgiftning med hjälp av radioaktiva isotoper har tidigare inte prövats, men i atomåldern var föga annat att vänta. Det var inga amatörer eller vanliga giftkokare som låg bakom mordet på Litvinenko.

Under den stalinistiska och poststalinistiska epoken befann sig NKVD och KGB under sträng kontroll av partiers politbyrå. Anledningen var inte omsorg om sovjetmedborgarnas säkerhet utan om partiledningens eget skinn. Veteranerna visste alltför väl vad Lubjanka kunde tillåta sig. I dag ligger makten helt i Lubjankas händer genom presidenten och hans stödtrupper. Aktiva och före detta generaler från säkerhetstjänsten utgör en dominerande andel av statsapparatens högsta funktionärer. Det handlar alltså inte längre om att makthavarna kontrollerar säkerhetstjänsten; maktapparaten och säkerhetstjänsten är ett och samma. Dagens ryska makthavare är säkerhetstjänsten. Även om Putin inte personligen beordrade mordet på Litvinenko (vilket är högst troligt) och även om säkerhetstjänsten inte var direkt involverat (vilket man kan tro om man vill), vilar ansvaret tungt på makthavarna i Kreml för att ha skapat en situation, där lönnmordet blivit en metod att lösa politiska och personliga problem.

Sovjetregimen gjorde ideliga försök att legalisera politiska mord

År 1929 antogs en ukas om de så kallade "icke återvändande" som gjorde alla som vägrade återvända till Sovjetunionen till laglösa som kunde tagas av daga utan efterräkningar. Den ersattes under epoken Chrusjtjov-Brezjnev av en ny lag. "Förrädaren" dömdes i sin frånvaro till döden och särskilda agenter skickades utomlands för att verkställa domen. Putin har förenklat hanteringen avsevärt. Sedan mars månad 2006 är det tillåtet "för militära enheter att oskadliggöra internationella terrorister utanför Ryska federationens gränser". En militär enhet kan vara allt från en pluton till en division eller helt enkelt en enda beväpnad soldat. Vem som ska anses vara internationell terrorist och på vilket sätt han skall oskadliggöras avgör den ryske presidenten själv. "Att lämna upplysningar och annat bistånd till terrorister" är enligt denna lag ett brott som jämställs med en terrorhandling. Ingen kan undgå att se att fältet är fritt för godtyckliga tolkningar.
Avslutningsvis får vi hålla i minnet att de uppseendeväckande lönnmorden utspelar sig mot bakgrunden av ett kallt krig som väckts till liv av dagens "demokratiska" Ryssland. Vapenskramlet blir för varje dag allt påtagligare, oaktat alla högstämda försäkringar från högsta ort. Försvarsminister Sergej Ivanov rapporterar nästan dagligen i tv om Rysslands militära styrka och om ny militär teknologi som utklassar fiendens kärnvapenpotential. Vem fienden är sägs inte rent ut - tittarna får dra sina egna slutsatser. Varje nyhetssändning har militära inslag. I en strid ström passerar självbelåtna generaler, militärparader och manövrer, tester av nya vapensystem, inspektioner av topphemliga försvarsanläggningar, demonstrationer av den senaste militära tekniken och så vidare och så vidare. Och som lök på laxen enfaldiga spionfilmer om amerikanska och brittiska agenter som spionerar på Ryssland. Enda skillnaden mot de sovjetiska förebilderna är att dessa var betydligt bättre gjorda.

Efter hand som parlamentsvalet kommer närmare kommer också spänningen i det ryska samhället att tilltaga, liksom antalet offer för det politiska spelet och de olika klanernas inbördes vendettor. Det verkar som om det i dag inte existerade andra medel för konfliktlösning. Putin har släppt anden ur flaskan och även om han till äventyrs inbillar sig att han har kontroll över situationen är det inte mycket han kan göra.

Alla minns vi Putins uttalande från i fjol att Sovjetunionens sönderfall är "det tjugonde århundradets största geopolitiska katastrof" - följaktligen större än de båda världskrigen. I hastigheten glömde han att om katastrofen inte inträffat skulle han fortfarande varit en enkel officer i KGB. Den stora katastrofen har ovedersägligen skänkt honom personlig vinning som sannolikt kommer att bli ännu större.