9.2.2007


Aftonbladet, 5.2.2007


Socialdemokraterna måste använda oppositionsåren för att utveckla en modern politik för full sysselsättning.
  
Ingenting betyder så mycket för ett jämlikt samhället som arbete. Arbete är det effektivaste verktyget för att utjämna ekonomiska och sociala klyftor, ge livschanser, inträdesbiljett till alla trygghetssystem och pension. Arbetet inkluderar.
  
Arbetslinjen har därför alltid varit central i socialdemokratisk politik och i den svenska och nordiska modellen. I 10–15 års tid har dock socialdemokratin förfuskat arbetslinjen. Den har inte präglat eller tillämpats i arbetsmarknadspolitiken, inte heller i socialförsäkringarna. I stället har förtidspensioneringar, långtidssjukskrivningar och rundgång i Ams-åtgärder och a-kassa fått explodera och ersätta aktiva insatser.

Bekräftas av rapporter
 
 Vi har blivit ett folk av bidragstagare efter nittiotalskrisen. Det är tyvärr så och det bekräftas av Socialförsäkringsutredningens rad av rapporter som obarmhärtigt satt ljuset på hur människor slagits ut från arbetsmarknaden när passivitet ersatt arbetslinjens aktivitet.
  
Statsminister Fredrik Reinfeldt formulerade slagorden om ”Utanförskapet” i valrörelsen”. 1,5 miljoner svenskar tvingas leva på bidrag i utanförskap”. Det är en brutal syn som skuldbelägger alla som inte är inne på arbetsmarknaden – oberoende av orsak.

Arbete – en rättighet
  
Arbetslinjen måste återupprättas men med en helt annan utgångspunkt. Arbete ska vara en rättighet och efter förmåga en skyldighet. För att vi ska kunna finansiera välfärden måste antalet arbetade timmar öka. Det är riktigt att 1,5 miljoner står utanför arbetsmarknaden, de flesta av välgrundade orsaker. Cirka en halv miljon av dessa skulle, åtminstone delvis, kunna återgå till arbete visar flera undersökningar. De flesta vill också ha ett jobb. Problemet är att jobben inte finns för dem, arbetsgivarna vill inte anställa dem. Det är den brutala sanningen.
  
Socialdemokratin måste söka nya vägar för en jobbpolitik och en ny arbetsmarknadspolitik. Det krävs kreativt tänkande på flera plan och ett brett batteri av åtgärder: investeringar, forskning, utbildning, rehabilitering, kanske en särskild övergångsarbetsmarknad och större krav på arbetsgivare att skapa så kallade reträttplatser. Sannolikt också generella stimulanser till personer som länge gått utan att arbeta: långtidsarbetslösa, sjukskrivna, många med invandrarbakgrund, funktionshinder eller fel utbildning. Det är individerna, inte vissa jobb eller branscher, som behöver ett stöd, till exempel i form av slopade arbetsgivaravgifter för att bli attraktiva nog att få jobb på vanliga arbetsplatser, privata och offentliga, i hela landet.

Fattigdom skapar inte jobb
  
Olof Palme höjde ambitionsnivån för full sysselsättning till ”allas rätt till arbete”. Nittiotalskrisen raserade förutsättningarna för det. Sedan dess har fokus legat på trygg försörjning snarare än på jobb.
  
Socialdemokraterna måste i stället utforma en arbetslivspolitik för 2000-talet som inkluderar alla, löntagare såväl som företagare. Och göra det utan att riva ner den ekonomiska tryggheten för dem som ändå blir arbetslösa. Att som regeringen göra de arbetslösa fattigare skapar inga jobb.