10.12.2006


Källa: DN, Michael Winiarski

Ryssland styrs i dag av före detta agenter i den sovjetiska säkerhetstjänsten KGB - en organisation med mycket på sitt samvete. Det ger morden på oliktänkande en särskild laddning.

Den förre spionen Alexander Litvinenkos plågsamma död i London har fått många i både västvärlden och i Ryssland att närmast instinktivt anklaga den ryska säkerhetstjänsten för ett utstuderat mord. Det behöver inte alls bero på en orkestrerad kampanj från "russofober" för att smutskasta Vladimir Putins Ryssland, som en del ryska kommentatorer gör gällande

Att Litvinenkos död är en pr-katastrof för Ryssland går inte att komma ifrån. Men är det egentligen särskilt förvånande att en skugga faller på säkerhetstjänstens högkvarter Lubjanka när en framträdande kritiker - som just höll på att utreda mordet på journalisten Anna Politkovskaja - förgiftas till döds av radioaktivt polonium 210?

Det finns inte några konkreta bevis för att den ryska statsledningen är skyldig till att ha beställt eller iscensatt detta mord utanför sitt lands gränser. En Kremlföreträdare kallade anklagelsen för "nonsens", och den utrikes underrättelsetjänstens talesman förklarade: "Litvinenko är inte den sorts person för vars skull vi spolierar de bilaterala förbindelserna (med Storbritannien)."

Vi rör oss alltså ännu så länge på indicienivån - det handlar om vem som eventuellt "tjänar" på mordet.

Däremot finns det rikligt med historiska och mer aktuella anledningar till att spåren ändå misstänks leda mot Moskva.

Den nuvarande ryska federala säkerhetstjänstens (FSB) föregångare, det sovjetiska NKVD och senare KGB, ägnade sig bevisligen åt att likvidera avhoppare och politiska fiender i utlandet.

Exemplen är många: de mest kända när Stalins ärkefiende Leo Trotskij slogs ihjäl i Mexiko 1940 och den ukrainske nationalistledaren Stepan Bandera dödades av sovjetagenter i München 1959.

I modern tid har FSB-talesmän förklarat att man "numera" inte ägnar sig åt sådant. Men i ett fall, så sent som 2004, dömdes två ryssar av en domstol i Qatar för mord­attentatet på den tjetjenske expresidenten Zelimchan Jandarbijev. Moskva förnekade all inblandning, och de två agenterna utlämnades senare till Ryssland.

Men det som mest hamnat i fokus efter är säkerhetstjänstens ständigt ökade maktställning i Ryssland alltsedan den förre KGB-officeren Putin kom till makten i augusti 1999 - från 2000 som president.

Fram till dess, under det knappa årtionde som gått från Sovjetunionens kollaps, hade KGB:s olika arvtagare stadigt förlorat i inflytande. Men säkerhetstjänsten hade aldrig upplösts, utan fortlevde i form av det inrikes kontraspionaget FSB (motsvarande amerikanska FBI) och den utrikes underrättelsetjänsten SVR (närmast en rysk version av CIA).

Putins makttillträde har av vissa mer eller mindre tolkats som ett KGB-övertagande av statsmakten. "Jag kan rapportera att instruktionen om maktövertagandet har uppfyllts", ska Putin ha yttrat halvt på skämt i samband med att "tjekans" grundande firades på Lubjanka i december 2000.

- Före detta och nuvarande FSB-anställda har tveklöst ett mycket starkt och växande politiskt och ekonomiskt inflytande i dagens Ryssland, säger Andrej Soldatov, en journalist som driver webbplatsen agentura.ru, som specialiserat sig på de ryska säkerhetstjänsterna.

Han pekar på att när FSB-män lämnar sin tjänst och tar ett civilt jobb, till exempel i kommersiella företag, kvarstår de ändå som underställda "strukturerna". Detta i enlighet med Putins numera bevingade uttryck: "Det finns ingenting sådant som en före detta tjekist."

Det finns mängder av exempel på FSB-män i reserven som har strategiska befattningar - ofta som vicedirektörer - i Kremls olika organ, i regionerna och i de stora statsföretagen (som Gazprom, Aeroflot och Rosneft) liksom i det privata näringslivet.

- Det är ingen slump att FSB-direktören Nikolaj Patrusjev för några år sedan förklarade att FSB:s officerare är Rysslands nya elit, den nya adeln.

Följden av att säkerhetstjänsten kontrollerar praktiskt taget alla maktstrukturer är att statsmakten blivit alltmer sluten. Och, menar Soldatov, ingen demokratisk kraft har kontroll över säkerhetstjänsten: inte parlamentet, självklart inte de snöpta massmedierna och inte heller någon konkurrerande struktur som statsledningen kan luta sig emot för att få en alternativ verklighetsbild. Det är inte helt klart vilken faktisk kontroll Kreml, det vill säga Putin, har över FSB:s alla delar.

- Det intressanta med Londonskandalen är att man nu inte längre diskuterar frågan vem som gjorde det, utan på vilken nivå beslutet fattades. Var det på avdelningsnivå, eller högre upp? Jag är inte övertygad om att presidenten har så god kontroll över säkerhetstjänsterna att han vet exakt vad som sker där, säger Andrej Soldatov.

Om det var så att några inom den ryska säkerhetstjänsten låg bakom det som skedde i London kan de anse sig ha haft lagligt stöd. I juli 2006 antog den ryska duman en lag som ger presidenten rätt att sända kommandostyrkor utomlands för att slå till mot terrorister och deras baser.

Tidigare sköttes utlandsoperationer i regel av utrikestjänsten SVR och den militära generalstabens underrättelsetjänst GRU. Men FSB har inte tvekat att ta på sig likvideringar på ryskt territorium av krigsherrar och gerillaledare i Tjetjenien som Khattab (som dog av ett förgiftat brev) och Aslan Maschadov.

Den nya globala uppgiften för FSB är kommenterade Putins förtrogne, försvarsminister Sergej Ivanov, i juli: "Den ryska ledningen har rätt att slå till förebyggande mot terror­ister i utlandet om den vet exakt var de befinner sig." Han tillade: "metoderna och åtgärderna diskuterar vi naturligtvis inte. Vad som helst kan användas, utom kärnvapen, så länge det är effektivt."

Natalia Gevorkian, reporter och kolumnist på tidningen Kommersant, kommenterar DN:s fråga om FSB:s inflytande i Ryssland med ett skratt: "de sitter helt enkelt vid makten", säger hon.

Men det ger inte ett svar på vem som ansvarar för Litvinenkomordet, understryker hon.

Däremot finns en inneboende konflikt inom säkerhetstjänsten, som tvärtemot vad många tror inte är homogen och välordnad.

- De före detta KGB-män som i dag styr landet är medelmåttorna, "överstelöjtnanterna", det vill säga inte de som gjorde de mest lysande karriärerna som underrättelsemän, utan snarare män som befann sig relativt lågt i hierarkin. Nu har de kommit till makten, och då är det klart att det blir en reaktion inom "specialtjänsterna". De tidigare ledarna, som blivit undanskuffade eller pensionerade, är missnöjda med att det inte är de främsta bland dem som styr, utan deras gamla underordnade.

Enligt Gevorkian var dessa långvägare inom säkerhetsapparaten inte särskilt glada när en av dessa "överstelöjtnanter", Vladimir Putin, oväntat blev chef för FSB (1998, året innan Jeltsin smorde honom till sin efterträdare).

De har en egen KGB-hierarki och egna kvalitetskriterier, och de var inte imponerade när Putin tog över och tog med sig andra uppkomlingar till Kreml.

Samtidigt är det ryska samhället fullt av folk - FSM-män och andra - som har gått igenom kriget i Tjetjenien, många av dem arbetslösa, som har lärt sig skjuta och döda.

- Dessa personer, ofta psykiskt skadade, lever bland oss och skyller gärna sitt olyckliga öde på "den ryska nationens fiender". De kanske ser sig som patrioter och har inga problem med att skjuta ihjäl en "landsförrädare" eller förrädare mot systemet som Politkovskaja eller Litvinenko, säger Natalia Gevorkian.

Hon frågar sig hur det kan komma sig att när KGB för andra gången är vid makten (första gången var när Jurij Andropov styrde Sovjet 1982-1984), så inträffar dessa osannolika, gåtfulla saker, i ren KGB-stil.

- Det handlar om en komplicerad struktur med en rad motstridiga finansiella och politiska intressen. De finns överallt, på alla nivåer i administrationen och alla maktstrukturer. Det är ingen paranoia, utan ett faktiskt konstaterande. Så jag lutar åt att nuvarande eller tidigare KGB-män är inblandade i denna historia, i form av beställare eller gärningsmän.