* 9/11
* Frimurare och illuminater
* Bilderbergare
* Nya Världsordningen
* Israel och Palestina
* Kriget i Irak
* USA
* Balibombningen
* Estonia
* Mordet på Anna Lindh
* Medicin och hälsa
* MindControl
* Chemtrail
*HAARP & Echelon
* EU

01.11.2003



Egenskaper som tillskrivs ECHELON-systemet
Det avlyssningssystem som betecknas ECHELON skiljer sig från annan underrättelseverksamhet och lär får sin särprägel genom följande två egenskaper:

För det första uppges systemet kunna erbjuda samtidig heltäckande övervakning. Med hjälp av framför allt satellitföljande stationer och spionsatelliter skulle systemet kunna avlyssna varje meddelande som överfördes via telefon, telefax, Internet eller e-post, oavsett avsändare, och därmed ge kännedom om meddelandets innehåll.

För det andra hävdas att ECHELON blir ett kraftfullare system genom att flera länder runt om i världen samverkar om systemet (Förenade kungariket, Förenta staterna, Kanada, Australien och Nya Zeeland). De stater som medverkar i ECHELON (UKUSA-staterna(9)) kan ställa sina avlyssningsresurser till varandras förfogande och dela den ökade kostnaden och den utvunna informationen. Denna internationella samverkan är nödvändig, särskilt för en världsomspännande övervakning via satelliter, eftersom detta är enda möjligheten att för en internationell förbindelse kunna avlyssna båda parterna i ett samtal. Det är uppenbart att satellitföljande stationer är så stora att de inte kan upprättas på en stats territorium utan att den staten givit sitt medgivande till detta. Här krävs ömsesidiga överenskommelser och samverkan mellan flera länder fördelade över jordklotet.

De tänkbara riskerna för den privata sfären och näringslivet med ett system av typ ECHELON baseras emellertid inte enbart på att det är ett särskilt kraftfullt övervakningssystem. En viktig annan faktor är att dess användning sker inom en i stor utsträckning rättsligt oreglerad zon. Ett avlyssningssamtal för internationell kommunikation inriktas normalt inte på det egna landets invånare. Den som avlyssnas har därmed såsom varande utlänning inget nationellt rättsskydd. Med detta system är sålunda den enskilda individen helt utlämnad. Den parlamentariska kontrollen är också otillräcklig på detta område, eftersom väljarna utgår från att det inte är de själva som berörs, utan "bara" utlänningar, varför de inte fäster så stort avseende vid verksamheten, samtidigt som de förtroendevalda i första hand ser till sina väljares intressen. Det bör därför inte betraktas som märkligt att de förhör som hållits i den amerikanska kongressen om NSA:s verksamhet främst berört frågan om huruvida amerikanska medborgare omfattats av verksamheten, medan själva förekomsten av ett system av detta slag inte väckt någon anstöt. Desto viktigare förefaller det att ta itu med frågan på europeisk nivå.

2.3 Mål för spionage
De klassiska målen för spionage är militära hemligheter, andra regeringars hemligheter och information om regeringars stabilitet eller hot mot denna. Hit hör exempelvis nya vapensystem, militära strategier, eller information om lokalisering av truppförband. Inte mindre viktig är information om kommande beslut inom utrikespolitiken, valutapolitik, eller insiderinformation om spänningar inom en regering. Därutöver finns intresse för ekonomiskt viktig information. Hit kan branschinformation höra, men även detaljer om ny teknik eller utlandsaffärer.

2.4 Medel för spionage
Spionage är att skaffa sig tillgång till information som innehavaren egentligen vill skydda mot åtkomst av främlingar. Skyddet måste alltså övervinnas och brytas igenom. Detta gäller både politiskt spionage och företagsspionage. Spionage erbjuder samma svårigheter inom båda områdena, och samma metoder används inom båda områdena. Det finns ingen skillnad logiskt sett, men skyddsnivån inom näringslivet är normalt lägre och företagsspionage är därför ofta lättare att genomföra. Särskilt är medvetenheten om risken för avlyssning av kommunikation lägre inom näringslivet än inom de statliga säkerhetsområdena.

2.4.1 Användning av människor vid spionage
Skyddet av hemlig information är alltid organiserat på samma sätt:

• endast ett fåtal väl kontrollerade personer har tillgång till den hemliga informationen,
• det finns fasta regler för hur denna information skall hanteras,
• informationen lämnar normalt inte det skyddade området och om så sker är den skyddad, exempelvis genom kryptering. Organiserat spionage inriktar sig därför i första hand på att skaffa sig tillgång till den önskade informationen direkt och utan omvägar via personer (så kallad human intelligence). Det kan röra sig om
• insmugglade personer (agenter) från den egna underrättelsetjänsten
• värvade personer från målsektorn.

Personer värvas oftast till arbete för främmande underrättelsetjänst på följande grunder:

• sexuell förförelse,
• mutor i form av kontanter eller andra slags ekonomiska fördelar,
• utpressning,
• ideologier,
• belöning i form av särskild uppmärksamhet eller ära (missnöjdhet, mindervärdeskomplex).

Ett gränsfall är ofrivillig medverkan i form av "plocka russin ur kakan". Detta innebär att medarbetare vid myndighet eller i företag under i övrigt harmlösa omständigheter (samtal vid konferenser, kongresser, i baren till ett hotell) lockas till avslöjanden genom vädjan till vederbörandes fåfänga osv.

När man utnyttjar personer har detta fördelen att den önskade informationen blir tillgänglig direkt. Det finns emellertid nackdelar med detta:

• kontraspionaget inriktas alltid på personer eller agenter,
• de svagheter som ligger till grund för värvning av personer är också en riskfaktor för den som spionerar,
• människor är aldrig ofelbara och fångas därför förr eller senare upp genom kontraspionagets insatser.

Där så är möjligt försöker man därför ersätta användning av agenter eller värvade personer med spionage som är anonymt och personoberoende. Enklast sker detta vid analys av radiotrafik från militärt intressanta anläggningar eller fordon.

2.4.2 Analys av elektromagnetiska signaler
Den form av spionage med tekniska medel som är bäst känd för allmänheten är satellitfotografering. Därutöver fångas emellertid alla typer av elektromagnetiska signaler upp och utvärderas (så kallad signal intelligence , SIGINT).

2.4.2.1 Elektromagnetiska signaler som inte används för kommunikation
Vissa elektromagnetiska signaler, t ex strålning från radarstationer, kan på det militära området ge värdefull information om hur en fiendes luftförsvar är organiserat (så kallad electronic intelligence, ELINT). Elektromagnetisk strålning som kan ge information om var trupp, flygplan, fartyg eller ubåtar befinner sig är en värdefull informationskälla för underrättelsetjänsten. Även satellitföljning av fotograferande spionsatelliter från andra stater, och registrering och avkodning av signalerna från dessa, har betydelse.

Signalerna uppfångas av markstationer, lågflygande satelliter eller kvasigeostationära SIGINT-satelliter. Denna del av den elektromagnetiskt anknutna underrättelseverksamheten tar i anspråk en stor andel av underrättelsetjänstens avlyssningskapacitet. Det finns emellertid ytterligare områden för insats av teknik.

2.4.2.2 Analys av avlyssnad kommunikation
Underrättelsetjänsterna i många länder avlyssnar andra länders militära och diplomatiska kommunikation. Många underrättelsetjänster övervakar också andra länders civila kommunikation i den mån denna är tillgänglig. I några länder har underrättelsetjänsten också rätt att övervaka den trafik som når det egna landet eller som lämnar det. I demokratier är den egna underrättelsetjänstens möjligheter att övervaka de egna medborgarnas kommunikation reglerad och kontrollerad. De nationella lagstiftningarna skyddar i allmänhet emellertid bara medborgare och andra personer som befinner sig i sitt eget land (se kapitel 8).

2.5 Vissa underrättelsetjänsters verksamhet
Den offentliga debatten har främst inriktat sig på den avlyssningsverksamhet som bedrivs av Förenta staternas och Förenade kungarikets underrättelsetjänster. Kritiken gäller avlyssning och analys av kommunikation (tal, fax, e-post). För en politisk analys krävs en måttstock som kan användas för att bedöma sådan verksamhet. Som jämförelsemåttstock kan man ta den avlyssningsverksamhet som EU-ländernas underrättelsetjänster bedriver. Följande tabell 1 ger en översikt. Av tabellen framgår att avlyssning av privat kommunikation i underrättelsesyfte inte är specifikt för Förenta staternas och Förenade kungarikets underrättelsetjänster.

3 Tekniska randvillkor för avlyssning av telekommunikation
3.1 Olika kommunikationsmediers exponering mot avlyssning

När människor på ett visst avstånd från varandra vill kommunicera krävs ett medium för denna kommunikation. Detta medium kan vara:

- luften (ljudvågor),
- ljus (morseblink, optofiber),
- elektrisk ström (telegraf, telefon),
- elektromagnetiska vågor (radiotrafik av alla slag).

Om en tredje part skaffar sig tillträde till kommunikationsmediet kan kommunikationen avlyssnas. Sådant tillträde kan vara lätt eller svårt, kan vara möjligt från många platser eller bara från vissa platser. I det följande kommer två extremfall att diskuteras: dels en spions tekniska möjligheter när vederbörande befinner sig på plats, dels möjligheterna till ett världsomspännande avlyssningssystem.

3.2 Avlyssningsmöjligheter på plats
På platsen kan varje kommunikation avlyssnas om den avlyssnande är beredd att bryta mot lagen och den avlyssnade inte vidtar skyddsåtgärder.

- Samtal i ett rum kan avlyssnas med hjälp av utplacerade mikrofoner (buggning) eller genom att en fönsterrutas svängningar avläses med en laserstråle.
- Bildskärmar utsänder strålning som kan uppfångas på upp till 30 meter håll och som kan avläsas och avslöja vad som visas på skärmen.
- Telefon, telefax och e-post kan avlyssnas genom att den lyssnande ansluter sig till den kabel som lämnar byggnaden.
- Mobiltelefoner kan avlyssnas om avlyssningsstationen befinner inom samma radioområde (diameter på 300 meter i städer och 30 kilometer på landet), även om det tekniskt sett är mycket komplicerat.
- Företagsintern kommunikationsradio kan avlyssnas inom den räckvidd som UKV-bandet har.

Villkoren för användning av tekniska medel för spionage på platsen är idealiska, eftersom avlyssningsåtgärderna kan inriktas på en viss person eller ett visst objekt och praktiskt taget alla former av kommunikation kan avlyssnas. Det är bara buggning och anslutning till en kabel som medför nackdelen av en viss upptäcktsrisk.

3.3 Möjligheterna i samband med ett världsomspännande avlyssningssystem

Nu för tiden finns flera kommunikationsmedier för internationell kommunikation oavsett meddelandenas form (tal, fax, data). Möjligheterna att anordna ett världsomspännande avlyssningssystem begränsas av två faktorer:

- kommunikationsmediets tillgänglighet;
- nödvändigheten att filtrera fram intressant kommunikation ur en enorm mängd av pågående kommunikation.

3.3.1 Kommunikationsmediets tillgänglighet
3.3.1.1 Kabelburen kommunikation
Alla typer av kommunikation kan ske via kabel (tal, fax, e-post, data). Kabelburen kommunikation kan bara avlyssnas om kabeln själv är åtkomlig. Sådan åtkomst är alltid möjligt i ändpunkten av en kabelförbindelse, om ändpunkten ligger innanför gränsen till det land som utför avlyssningen. Inom en stat kan alltså tekniskt sett alla kablar avlyssnas, om avlyssningen är tillåten enligt lag. Utländska underrättelsetjänster har dock sällan laglig tillgång till kabeln inom en annan stats jurisdiktion. Illegalt kan dock tillgång till kabeln beredas, om än med hög risk för upptäckt.

Interkontinentala kabelförbindelser har sedan telegrafens tidsålder förverkligats med undervattenskablar. Tillgång till dessa kablar kan beredas där kablarna kommer upp ur vattnet. Om flera länder samarbetar om avlyssning blir kabelförbindelserna åtkomliga i alla de ändpunkter som befinner sig i de samverkande länderna. Detta har haft historisk betydelse, eftersom såväl undervattenskablarna för telegrafi som de första undervattenskoaxialkablarna för telefoni mellan Europa och Amerika lämnade havet i Newfoundland (kanadensiskt territorium) och förbindelserna till Asien löpte via Australien, eftersom det krävdes signalförstärkare på vägen. Idag dras optofiberkablarna raka vägen utan hänsyn till berglandskapet under vattnet och utan behov av signalförstärkare, utan mellanlandning i Australien eller Nya Zeeland.

Elektriska kablar kan också avlyssnas mellan ändpunkter, med hjälp av induktion (dvs elektromagnetiskt via en spole som läggs intill kabeln), utan att någon direkt elektrisk förbindelse behövs. Detta kan åstadkommas av ubåtar vid elektriska undervattenskablar, låt vara till höga kostnader. Denna teknik utnyttjades av USA för att avlyssna en viss undervattenskabel till Sovjetunionen, vilken överförde okrypterad trafik till de ryska atomubåtarna. En heltäckande tillämpning av denna teknik är omöjlig av rena kostnadsskäl.

Hos de optofiberkablar av den äldre generationen som används idag är induktiv avlyssning bara möjlig vid signalförstärkarna. I dessa signalförstärkare omvandlas den optiska signalen till en elektrisk signal, som förstärks och sedan åter omvandlas till en optisk signal. Här uppstår frågan hur de gigantiska datamängder som transporteras i en sådan kabel skulle transporteras från avlyssningspunkten till den plats där analys av trafiken sker, utan att man behöver dra en särskild optofiberkabel för detta. Användning av en ubåt med analysteknik ombord kan av ekonomiska skäl bara ske i enstaka fall, exempelvis under i krig i syfte att fånga upp strategiskt viktig militär kommunikation. För rutinövervakning av internationell kommunikation kan enligt föredragandens bedömning ingen utbåtsinsats vara aktuell. Optofiberkablar av den senaste generationen bygger på erbiumlasrar som signalförstärkare, varför dessa förbindelser inte kan avlyssnas elektromagnetiskt. Sådana optofiberkablar kan sålunda endast avlyssnas i förbindelsens ändpunkter.

I praktiken innebär detta för avlyssningssamarbetet mellan de så kallade UKUSA-staterna att de inte till rimliga kostnader kan avlyssna undervattenskablar på annan plats än vid de ändpunkter som ligger på deras eget territorium. I princip kan de alltså endast komma åt kabelburen kommunikation som kommer till eller lämnar deras egna länder. Med andra ord har de för Europas del endast tillgång till den kabelkommunikation som kommer till och lämnar Förenade kungariket. För inhemsk kommunikation används för närvarande framför allt det inhemska kabelnätet. Undantag kan förekomma i samband med privatiseringen av telekommunikationen, men dessa är partiella och inte förutsägbara.

Detta gäller åtminstone telefon och telefax. I fråga om kommunikation via Internet och kabel gäller andra randvillkor. Sammanfattningsvis kan följande läggas fast:

• Kommunikation på Internet sker i form av datapaket, där de paket som adresseras till en viss mottagare kan vandra olika väger genom nätet.
• I början av Internetåldern utnyttjade man perioder med låg belastning i det offentliga forskningsnätet för överföring av e-post. Ett meddelandes väg var därmed helt oförutsägbart; de enskilda paketen transporterades på kaotiska, icke förutsägbara, vägar. Den viktigaste internationella förbindelsen vid denna tidpunkt det "academic backbone" som dragits mellan Europa och Amerika.
• När Internet kommersialiserades och Internet-leverantörer etablerades skedde en kommersialisering av hela nätverket. Internet-leverantörerna drev eller hyrde egna nät. De försökte också i allt större utsträckning hålla kommunikationen inom det egna nätet, för att undvika kostnaden för att utnyttja andra nätaktörer. Datapaketens väg genom nätet är därför idag inte bara en funktion av nätets belastning, utan också av kostnadsresonemang.
• Ett e-postmeddelande som skickas från en kund hos en Internet-leverantör till en kund hos en annan, skickas normalt inom avsändarens nät, även om detta inte är den snabbaste vägen. De datorer (routrar) som befinner sig i nätets knutpunkter och avgör paketens transportvägar organiserar överföringen till andra nät via särskilda kopplingspunkter (switchar).
• Vid tiden för ”academic backbone” fanns switcharna för den globala Internet-trafiken i Förenta staterna. Där hade underrättelsetjänsten vid den tidpunkten alltså tillgång till en stor del av den europeiska Internet-kommunikationen. Idag är det bara en mycket liten del av den inomeuropeiska kommunikationen på Internet som sker via USA(13).
• En liten del av den inomeuropeiska kommunikationen sker via en switch i London, som den brittiska underrättelsetjänsten GCHQ har tillgång till eftersom det rör sig utlandstrafik. Huvuddelen av kommunikationen håller sig på det europeiska fastlandet. Till exempel går över 95 procent av den inhemska tyska Internet-kommunikationen via en switch i Frankfurt.

I praktiken innebär detta att UKUSA-staterna bara har tillgång till en mycket begränsad del av den kabelburna Internet-kommunikationen.

3.3.1.2 Radiosignalburen kommunikat
Möjligheterna av avlyssna radiokommunikation sammanhänger med räckvidden hos de radiovågor som används. Om radiovågorna följer jordytan (så kallade markvågor), så har de en begränsad räckvidd, som sammanhänger med terrängen, bebyggelsen och växtligheten. Om radiovågorna skickas ut i rymden (så kallade rymdvågor), så kan de ha betydande räckvidd genom att de reflekteras mot olika skikt i jonosfären. Upprepade reflektioner ökar räckvidden avsevärt.

Räckvidden sammanhänger med våglängden:
• Långvåg (3 kHz – 300 kHz) kan bara tas emot som markvågor, därför att rymdvågorna inte reflekteras av jonosfären. Räckvidden är liten.
• Mellanvåg (300 kHz – 3 MHz) är markvågor, men nattetid kan rymdvågor bildas. Räckvidden är måttlig.
• Kortvåg (3 MHz – 30 MHz) tas främst emot som rymdvågor och har räckvidd runt hela jorden, tack vare upprepad reflexion.
• Ultrakortvåg (30 MHz – 300 MHz) tas bara emot som markvågor, därför att rymdvågorna inte reflekteras av jonosfären. Radiovågorna går relativt rakt, ungefär som ljus. Räckvidden blir därmed på grund av jordytans krökning beroende av antennhöjden hos sändare och mottagare. Beroende på sändareffekten kan de nå upp till 100 km (för en mobiltelefon cirka 30 km).
• Decimeter- och centimetervågor (30 MHz – 30 GHz) har i ännu högre grad än UKV kvasioptiska egenskaper. De är lätta att samla och medger riktad sändning med låg effekt (markbundna radiolänkar). Sådana sändningar kan bara tas emot med en antenn som är nära parallell med den riktade vågen och befinner sig nära radiolänksträckan.

Lång- och mellanvåg används bara för radiosändare, radiofyrar och liknande. Militär och civil radiokommunikation sker på kortvåg och framför allt på ultrakortvåg och decimeter/centimetervågor.

Av ovanstående kan man härleda att ett globalt avlyssningssystem för kommunikation bara kan använda sig av kortvågstrafik. För alla andra typer av radiotrafik måste den avlyssnande stationen befinna sig inom 100 km från sändaren (t ex på ett fartyg, på en ambassad).

I praktiken innebär detta att UKUSA-staterna med markbundna avlyssningsstationer bara har tillgång till en mycket begränsad del av den radioburna kommunikationen.

3.3.1.3 Kommunikation via geostationära satelliter
Som nämndes ovan kan decimeter- och centimetervågor lätt samlas och riktas. Om man riktar en radiolänk mot en stationär kommunikationssatellit på hög höjd som tar emot radiolänksignalen, omsätter den och skickar den tillbaka till jorden, så kan man utan användning av kabel täcka mycket stora avstånd. Räckvidden för en sådan förbindelse begränsas egentligen bara av att satelliten inte kan ta emot och sända bortom sin jordhorisont. För att få global täckning sätter man därför in flera satelliter (närmare om detta i kapitel 4). Om UKUSA-staterna har avlyssningsstationer i de regioner som behövs kan de i princip avlyssna all telefon-, telefax- och datatrafik som sker via sådana satelliter.

3.3.1.4 Avlyssningsmöjligheter via flygplan och fartyg
Det är känt sedan länge att specialflygplan av typ AWACS används för att på långa avstånd upptäcka andra flygplan. Radarn i dessa maskiner används som ett avläsningssystem som identifierar kända mål, lokaliserar elektroniska signaler, klassificerar källan och korrelerar denna med radarkontakter. Däremot har de inte separat SIGINT-förmåga(16). Det långsamflygande spionflygplanet EP-3 som tillhör US Navy har däremot resurser för avlyssning av mikrovågor, ultrakortvåg och kortvåg. Signalerna analyseras direkt ombord på flygplanet, som används för rent militära ändamål.

Därutöver finns också övervattensfartyg, och för insatser nära land ubåtar, som kan avlyssna militär radiotrafik.

3.3.1.5 Avlyssningsmöjligheter via spionsatelliter
Radiovågor strålar, om de inte har fokuserats med hjälp av lämpliga antenner, åt alla håll, alltså även ut i rymden. Lågflygande Signal Intelligence Satellites kan bara lyssna på den sändare som skall avlyssnas under några få minuter. I högindustrialiserade områden med hög befolkningstäthet försvåras avlyssningen så kraftigt av samtidiga sändningar från flera källor med samma frekvens att det är svårt att filtrera fram enskilda signaler(19). Dessa satelliter lämpar sig inte för kontinuerlig övervakning av civil radiotrafik. Därutöver finns det högt uppskjutna (42 000 km) så kallade kvasistationära SIGINT-satelliter som tillhör USA(20). Till skillnad från de geostationära kommunikationssatelliterna har dessa satelliter en baninklination på 3 ­ 10°, ett apogeum på 39 000 ­ 42 000 km och ett perigeum på 30 000 ­ 33 000 km. Satelliterna står därför inte stilla över jordytan utan rör sig efter en komplicerad elliptisk bana. Under loppet av en dag täcker de därför in en större region och ger möjlighet till inpejling av radiokällor. Dessa egenskaper och de övriga kännetecken på dessa satelliter som är offentligt tillgängliga tyder på att de har rent militära uppgifter.

De mottagna signalerna skickas starkt fokuserade med frekvensen 24 GHz ned till en satellitföljarstation.

3.3.2 Möjligheter till automatisk analys av avlyssnad kommunikation: användning av filter
Vid avlyssning av kommunikation utomlands övervakar man inte någon speciell telefonförbindelse. Istället uppfångas all eller en del av den kommunikation som passerar den övervakade satelliten eller kabeln, och filtreras sedan med hjälp av en dator och särskilda filtreringsnycklar. Det är helt uteslutet att kunna analysera all uppfångad kommunikation.

Att filtrera fram kommunikation på en viss linje är enkelt. Med filtreringsnycklar kan även telefax och e-post sökas fram. Om analyssystemet får särskild träning kan till och med en viss röst filtreras fram(21). Automatisk igenkänning av enstaka ord, som uttalas av olika röster, är dock enligt de uppgifter föredraganden har tillgång till ännu så länge inte möjligt med tillräcklig precision. Det finns också andra faktorer som begränsar möjligheterna till filtrering: datorns ändliga kapacitet; språkproblemen; samt framför allt det begränsade antal personer som kan läsa och analysera de framfiltrerade meddelandena.

När man bedömer möjligheterna hos filtersystemen måste man också beakta att den tekniska användbarheten för sådana avlyssningssystem som arbetar enligt "dammsugarprincipen" har flera aspekter. Vissa nyckelord bygger på militär säkerhet, andra förekommer vid narkotikahandel och andra former av internationell brottslighet, en del hör hemma i handeln med objekt som har flera användningsområden, och ytterligare en förekommer i samband med embargosituationer. Vissa nyckelord sammanhänger också med ekonomisk verksamhet. Följaktligen uppdelas systemens kapacitet på flera områden. En begränsning av nyckelorden till att endast gälla områden som är intressanta för näringslivet skulle stå i strid med kraven från underrättelsetjänstens politiska ledning, något sådant har inte skett ens sedan det kalla kriget slutade(22).

3.3.3 Den tyska underrättelsetjänsten som exempel
Avdelning 2 inom den tyska underrättelsetjänsten (BND) tar fram information genom att avlyssna utrikeskommunikation. Verksamheten underställdes en prövning i den tyska författningsdomstolen. De detaljer som kom fram under processen (23) gav tillsammans med uppgifter från Ernst Uhrlau, regeringens samordnare för säkerhetstjänsterna, som lämnades till ECHELON-utskottet den 21 november 2000, en bild av underrättelsetjänstens möjligheter att avlyssna satellitförmedlad kommunikation (tills i maj 2001 var avlyssning av kabelbunden utlandstrafik inte tillåten för BND).

Möjligheterna för andra underrättelsetjänster kan på grund av olika rättsliga ramvillkor eller på grund av ett större antal personer som sysslar med analys vara större på andra ställen. När man drar in den kabelbundna trafiken ökar den statistiska sannolikheten för träff, men därav följer inte med säkerhet att den analyserbara trafiken ökar. Utgående från exemplet Tyskland framgår det för föredraganden tydligt vilka möjligheter och strategier underrättelsetjänsterna har att följa utlandsanknuten trafik, även om detta inte avslöjas direkt.

Den tyska underrättelsetjänsten försöker genom strategisk kommunikationsövervakning skaffa sig information från utlandet om utlandet. I detta syfte arbetar man med en rad sökbegrepp (som i Tyskland tidigare måste godkännas av den så kallade G10-kommissionen(24)) för att avläsa satellittrafik. Volymmässigt gällde följande (år 2000): av de omkring 10 miljoner internationella kommunikationsförbindelserna per dag som sker till och från Tyskland går cirka 800 000 via satellit. Av dessa filtreras knappt 10 procent (75 000) i en sökmaskin. Denna begränsning är enligt föredraganden en följd av lagstiftningen (teoretiskt skulle åtminstone före processen i författningsdomstolen 100 procent ha varit tillåtet), utan av tekniska faktorer, t ex begränsad analyskapacitet.

Även antalet hanterbara sökbegrepp är begränsat, både tekniskt och genom kravet på godkännande. I domskälen från författningsdomstolen diskuteras utöver de rent formella sökbegreppen (förbindelser som upprättas av utlänningar eller utländska firmor i utlandet) 2 000 sökbegrepp i fråga om kärnvapenspridning, 1 000 i fråga om vapenhandel, 500 i fråga om terrorism och 400 i fråga om narkotikahandel. Ifråga om terrorism och narkotikahandel har metoden dock inte visat sig särskilt framgångsrik.

Sökmaskinen granskar om det godkända sökbegreppet förekommer i telefax- eller telexmeddelanden. För närvarande klarar inte systemet att känna igen sammansatta ord. Om sökbegreppet inte återfinns makuleras meddelandena automatiskt, de får inte analyseras, eftersom lagstiftningen inte medger detta. Dagligen påträffas omkring 5 meddelanden från deltagare i fjärrkommunikation, som faller under det tyska grundlagsskyddet. Den strategiska spaningen inom underrättelsetjänsten i Tyskland syftar till att hitta mosaikstenar som kan ligga till grund för vidare spaning. Målet är inte någon heltäckande övervakning av kommunikation med utlandet. Enligt de uppgifter som föredraganden haft tillgång till gäller motsvarande för andra underrättelsetjänsters SIGINT-verksamhet.

4 Tekniken bakom satellitkommunikation
4.1 Kommunikationssatelliternas betydelse
Satelliterna utgör idag en oundgänglig del av det globala kommunikationsnätet och bidrar till överföringen av tv- och radioprogram liksom multimediatjänster. Trots detta har i de centrala delarna av Europa satelliternas andel av den internationella trafiken minskat kraftigt under de gångna åren och ligger mellan 0,4 och 5 procent(25). Detta sammanhänger med fördelarna hos optofiberkablarna, som kan transportera ofantligt mycket större trafikvolymer med högre förbindelsekvalitet.

Även när det gäller tal sker kommunikationen idag med digital teknik. Kapaciteten av satellitförmedlade digitala förbindelser inskränker sig per satellittransponder till 1 890 talkanaler med ISDN-standard (64 kbit/s). Mot detta kan ställas en enda optofiber, som klarar 241 920 talkanaler med samma standard. Alltså ett förhållande på 1.128!

Därtill kommer att satellitförbindelsernas kvalitet är lägre än hos optofiberkabel under vattnet. Kvalitetsförluster på grund av signalernas långa löptid, som kan uppgå till flera hundra millisekunder, är vid normala talförbindelser nätt och jämnt märkbara – tidsförskjutningen kan man dock höra. Vid data- och telefaxförbindelser, som sker med hjälp av en komplicerad "handskakningsprocedur", har kabeln tydliga fördelar för förbindelsesäkerheten. Samtidigt måste man komma ihåg att endast 15 procent av jordens befolkning är anslutna till det globala kabelnätet.

För specifika uppgifter kan ändå satelliterna på lång sikt vara bättre än kabel. Några exempel från det civila området:
• nationell, regional och internationell telefon- och datatrafik i områden med låga kommunikationsvolymer, dvs på platser där det inte skulle löna sig att lägga kabel på grund av lågt utnyttjande,
• tidsbegränsad kommunikation vid katastrofinsatser, arrangemang, stora byggprojekt osv.,
• FN-insatser i regioner med svag kommunikationsinfrastruktur,
• flexibel/mobil kommunikation inom näringslivet med satellitterminaler (VSAT, se vidare nedan).

Dessa användningsområden för satelliterna vid kommunikation följer av deras specifika egenskaper: radiovågorna från en enda geostationär satellit kan täcka nästan 50 procent av jordytan; även besvärlig terräng kan täckas. I detta område nås 100 procent av användarna, oavsett om de befinner sig till lands, till sjöss eller i luften. Satelliter kan tas i drift på några få månader, oberoende av infrastrukturen på platsen. De är tillförlitligare än kabel och kan utan problem ersättas.

Följande negativa egenskaper hos satellitkommunikationen måste beaktas: de relativt långa löptiderna för signalerna; försvagningen av signalen på längre avstånd; den kortare livslängden jämfört med kabel (12 till 15 år); större sårbarhet, lätta att avlyssna.

4.2 En satellitförbindelses funktionssätt
Som nämndes ovan i kapitel 3 kan man med lämpliga antenner fokusera mikrovågor. Därför går det att ersätta en kabel med en radiolänkförbindelse. Om nu sändar- och mottagarantenner inte står på en plan yta utan som i fallet jorden på ytan av en sfär, så "försvinner" den motsatta antennen vid ett visst avstånd under horisonten, på grund av jordens krökning. Då "ser" de båda antennerna inte längre varandra. Detta skulle till exempel inträffa om man försökte upprätta en radiolänkförbindelse mellan Europa och Amerika. Antennerna skulle behöva sitta på master med höjden 1,8 km för att en förbindelse skulle kunna fungera. Redan detta gör att radiolänkar inte är möjliga för internationella förbindelser av detta slag, alldeles bortsett från att signalen skulle dämpas kraftigt av luft och vattenånga längs sträckan. Om man istället ett gott stycke upp i rymden i en "stationär position" kan skapa en sorts spegel för radiolänkförbindelsen, så kan man överbrygga stora avstånd trots jordens krökning, på samma sätt som en trafikspegel gör det möjligt att se runt hörn. Den just beskrivna principen tillämpas i samband med så kallade geostationära satelliter.

4.2.1 Geostationära satelliter
Om man låter en satellit kretsa kring jorden över ekvatorn med ett varv på 24 timmar så kommer den att exakt följa jordens rotation. Från jordytan sett står satelliten i så fall stilla på höjden 36 000 km – den är geostationär. De flesta kommunikations- och tv-satelliter är av denna typ.

4.2.2 Signalens väg i en satellitförbindelse
Överföringen av signaler via satelliter kan beskrivas så här:

Den signal som kommer från en ledning skickas upp till satelliten via en radiolänkstation med en parabolantenn, en så kallad uplink. Satelliten tar emot signalen, förstärker den och skickar ned den till jordytan, till en annan radiolänkstation, via en så kallad downlink. Därifrån vidarebefordras signalen ut i ett kabelnät.

Vid mobilkommunikation överförs signalen direkt från den mobila kommunikationsenheten till satelliten, och kan därifrån matas tillbaka in i en ledning via en radiolänkstation, eller tas emot direkt av en annan mobil enhet.

4.2.3 De viktigaste existerande satellitkommunikationssystemen
Den kommunikation som kommer från de för allmänheten tillgängliga kabelnäten (som inte behöver vara statliga) överförs via satellitsystem med olika täckning från och till stationära radiolänkstationer, för återföring till kabelnätet. Man skiljer mellan följande satellitsystem:

- globala (t ex INTELSAT),

- regionala (kontinentala) (t ex EUTELSAT),

- nationella (t ex ITALSAT).

De flesta av dessa satelliter är geostationära. Över hela världen driver 120 privata företag omkring 1000 satelliter.

För platser långt norrut finns det vidare satelliter i omlopp med elliptiska banor (ryska Molnija-banor) som gör att satelliten under mer än halva sin omloppstid är synlig för användare långt norrut. Med två satelliter kan man då i princip få en regional täckning som man inte kan få med en geostationär satellit över ekvatorn. När det gäller de ryska Molnija-satelliterna, som fungerar som kommunikationssatelliter och är i drift sedan 1974 (prototypen kom redan 1964), kretsar tre satelliter kring jorden med en omloppstid på 12 timmar och med 120 graders inbördes avstånd, och på detta sätt säkerställs en kontinuerlig kommunikationsöverföring.

Vidare finns det globala INMARSAT-systemet, som från början var avsett för bruk till sjöss. Det är ett mobilkommunikationssystem, som gör att man överallt på jorden kan skapa förbindelser via satellit. Även den arbetar med geostationära satelliter.

Det mobiltelefonsystem som kallas IRIDIUM och bygger på flera tidsförskjutna omloppssatelliter på låg höjd har nyligen ställt in driften på grund av dålig ekonomi till följd av lågt utnyttjande.

Det finns också en snabbt växande marknad för så kallade VSAT-förbindelser (VSAT = Very Small Apterture Terminal). Här rör det sig om satellitterminaler med antenndiametrar på mellan 0,9 och 3,7 meter, som drivs av företag för eget bruk (t ex videokonferenser) eller av mobiltjänsteleverantörer för kortvariga förbindelser (t ex konferenser). 1996 fanns 200 000 VSAT-terminaler i drift runt om i världen. Volkswagen AG har 3 000, Renault 4 000, General Motors 100 000, medan det största europeiska oljebolaget har 12 000 VSAT-terminaler. Kommunikationen sker öppet, om inte kunden själv krypterar trafiken.

4.2.3.1 Globala satellitsystem
Dessa satellitsystem täcker hela jordklotet med hjälp av flera satelliter som är utplacerade över Atlanten, Indiska oceanen och Stilla Havet.

INTELSAT

INTELSAT (International Telecomunications Satellite Organisation) upprättades 1964 som en myndighet, med en organisation som liknar FN:s, och med verksamhetsmålet att bedriva internationell kommunikationstrafik. Medlemmar i organisationen var nationella offentligt ägda postverk. Idag är 144 regeringar medlemmar i INTELSAT. INTELSAT kommer att privatiseras under 2001.

För närvarande har INTELSAT en flotta av 20 geostationära satelliter, som förbinder över 200 länder och vilkas tjänster hyrs ut av medlemmarna i INTELSAT. Medlemmarna driver sina egna markstationer. Sedan 1984 har även icke medlemmar (t ex telefonbolag, stora företag, internationella koncerner) genom INTELSAT Business Service (IBS) kunnat utnyttja dessa satelliter. INTELSAT erbjuder globala tjänster för olika syften som kommunikation, tv osv. Telekommunikationsöverföringen sker på C- och Ku-banden (se nedan).

INTELSAT-satelliterna är de viktigaste internationella kommunikationssatelliterna. Merparten av den satellitburna internationella trafiken sker via dessa satelliter.

De täcker länderna kring Atlanten, Indiska Oceanen och Stilla Havet (se tabellen i punkt 5.3).

Över Atlanten befinner sig 10 satelliter, mellan 304°E och 359°E, över Indiska Oceanen svävar 6 satelliter, mellan 62°E och 100,5°E, medan Stillahavsområdet täcks av 3 satelliter mellan 174°E och 180°E. Den stora trafikvolymen över Atlanten täcks av flera fristående satelliter där.

INTERSPUTNIK

1971 grundades av 9 länder den internationella organisationen för satellitkommunikation INTERSPUTNIK, som verktyg för dåvarande Sovjetunionen, med ungefär samma syfte som INTELSAT. Idag är INTERSPUTNIK en mellanstatlig organisation, där regeringar från vilka länder som helst får vara medlemmar. Organisationen har nu 24 stater som medlemmar (bl a Tyskland) och cirka 40 användare (bl a Frankrike och Förenade kungariket), som representeras av sina postverk eller telekomföretag. Organisationen har sitt säte i Moskva.

Telekommunikationsöverföringen sker på C- och Ku-banden (se nedan).

Även här täcks hela jordklotet av satelliterna (Gorizont, Express, Express A från Ryska Federationen och LMI-1 från Lockheed-Martin-projektet): över Atlanten finns 1 satellit, en andra planeras, över Indiska Oceanen 3 satelliter och över Stilla Havet 2 (se tabellen i punkt 5.3).

INMARSAT
Sedan 1979 erbjuder INMARSAT (Interim International Maritime Satellite) med sina satelliter mobil kommunikation till sjöss, i luften och på land, över hela världen. De erbjuder även ett system för nödkommunikation. INMARSAT bildades på initiativ av International Maritime Organisation, som ett mellanstatligt organ. Numera har INMARSAT privatiserats och har sitt säte i London.

INMARSAT-systemet består av nio satelliter i geostationär bana. Fyra av dessa – INMARSAT III-generationen – täcker hela jordklotet inklusive polarområdena. Varje enskild satellit täcker omkring 1/3 av jordytan. Genom sina placeringar över de fyra oceanområdena (Västatlanten, Ostatlanten, Stilla Havet, Indiska Oceanen) når man global täckning. Samtidigt har varje INMARSAT-satellit ett antal "spot beams", som gör det möjligt att samla upp sändningsenergin i områden med större trafikbelastning.

Telekommunikationsöverföringen sker på L- och Ku-banden (se 4.2.4 nedan).

PANAMSAT
PanAmSat grundades 1988 som en kommersiell leverantör av ett globalt satellitsystem och har sitt säte i Förenta staterna. PanAmSat har nu en flotta på 21 satelliter som erbjuder olika tjänster som tv-, Internet- och telekommunikation över hela världen, dock framför allt i Förenta staterna.

Telekommunikationsöverföringen sker på C- och Ku-bandet. Av de 21 satelliterna täcker 7 Atlantområdet, 2 Stillahavsområdet och 2 Indiska oceanen. För kommunikationen i Europa spelar PanAmSat endast en underordnad roll.

4.2.3.2 Regionala satellitsystem
Regionala satellitsystem når med sina trafikzoner enskilda regioner/kontinenter. Den kommunikation de överför måste alltså tas emot inom dessa regioner.

EUTELSAT(36)

EUTELSAT grundades 1977 av 17 postverk i Europa, med målet att klara Europas specifika behov av satellitkommunikation och att stödja den europeiska rymdfartsindustrin. Den har sitt säte i Paris och har omkring 40 medlemsländer. EUTELSAT kommer att privatiseras under 2001.

EUTELSAT driver 18 geostationära satelliter, som täcker Europa, Afrika och stora delar av Asien. En förbindelse med Amerika drivs också. Satelliterna är placerade mellan 12,5°W och 48°E. EUTELSAT erbjuder främst tv (850 digitala och analoga kanaler) och radio (520 kanaler), men täcker också ett visst kommunikationsbehov, främst inom Europa (inklusive Ryssland): t ex för videokonferenser, för privata nät inom stora företag (bl a General Motors, Fiat), för nyhetsbyråer (Reuters, AFP), för börsdataförmedling och för mobil dataöverföring. Telekommunikationen sker på Ku-bandet.

ARABSAT(37)

ARABSAT är en pendang till EUTELSAT för den arabiska regionen och grundades 1976. I organisationen ingår 21 arabiska länder. ARABSAT-satelliterna används både för tv-sändningar och för kommunikation.

Telekommunikationen sker främst på C-bandet.

PALAPA(38)

Det indonesiska PALAPA-systemet är i drift sedan 1995 och är en sydasiatisk pendang till EUTELSAT. Det täcker med sina satelliter Malaysia, Kina, Japan, Indien, Pakistan och andra länder i regionen.

Telekommunikationsöverföringen sker på C- och Ku-banden.

4.2.3.3 Nationella satellitsystem(39)
Flera stater har egna satellitsystem för att tillgodose nationella krav. Dessa system har begränsad täckning.

Den franska kommunikationssatelliten TELECOM har bland annat till uppgift att förbinda de franska departementen i Afrika och Sydamerika med hemlandet. Telekommunikationsöverföringen sker på C- och Ku-banden.

ITALSAT driver kommunikationssatelliter som täcker hela det italienska landområdet med smala täckningszoner som ligger intill varandra. Mottagningsmöjligheter finns därför bara i Italien. Telekommunikationen sker på Ku-bandet.

AMOS är en israelisk satellit för i huvudsak stationär kommunikation, som täcker Mellanöstern. Telekommunikationen sker på Ku-bandet.

De spanska satelliterna HISPASAT täcker Spanien och Portugal (Ku-spots) och överför spanska tv-program till Nord- och Sydamerika.

4.2.4 Frekvenstilldelning
Det är ITU (International Telecommunication Union) som ansvarar för fördelningen av frekvenser. För att en viss ordning skulle råda delades världen in i tre regioner för radiokommunikation:

1. Europa, Afrika, före detta Sovjetunionen, Mongoliet.
2. Nord- och Sydamerika samt Grönland.
3. Asien utom länderna i region 1, Australien samt södra Stilla Havet.

Denna historiskt grundade indelning har övertagits för satellitkommunikationen och har inneburit en ansamling av satelliter i vissa geostationära zoner.

De viktigaste frekvensbanden för satellitkommunikation är följande:
- L-bandet (0,4 ­ 1,6 GHz) för mobil satellitkommunikation, t ex via INMARSAT,

- C-bandet (3,6 ­ 6,6 GHz) för radiolänktrafik, t ex via INTELSAT och andra civila kommunikationssatelliter,

- Ku-bandet (10 ­ 20 GHz) för radiolänktrafik, t ex INTELSAT Ku-spots och EUTELSAT,

- Ka-bandet (20 ­ 46 GHz) för radiolänktrafik, t ex militära kommunikationssatelliter (se kapitel 4, 4.3) via nationella system som ITALSAT,

- V-bandet (46 ­ 56 GHz) för satellitterminaler (VSAT).

4.2.5 Satelliternas täckningsområden (footprints)
Täckningsområdet, "footprint", är den del av jordytan som nås av signalerna från satelliten. Den kan omfatta upp till 50 procent av jordytan eller genom fokusering av signalerna bara utgöra små, regionalt avgränsade fläckar, "spots".

Ju högre frekvens den utsända signalen har, desto lättare är den att fokusera och desto mindre kan täckningszonen göras. Genom fokusering av den utsända signalen från satelliten på små täckningsområden kan man få en högre signalstyrka. Ju mindre täckningsområde, desto starkare signal, och desto mindre kan då mottagarantennen vara.

Täckningszonerna för INTELSAT-satelliterna är indelade i olika kategorier, "beams":

Global beam (G) från respektive satellit når omkring en tredjedel av jordytan;

hemi-beams (H) täcker var och en ett område på omkring hälften av global beam; zone beams (Z) är spot-signaler som når specifika områden som är betydligt mindre än täckningsområdena för hemi-beams. Slutligen finns det så kallade spot beams, som alltså ger små, väl avgränsade footprints (se nedan).

De frekvenser som tillhör C-bandet utnyttjas i G-, H- och Z-beams. För spot beams använder man sig av Ku-bandets frekvenser.

4.2.6 Antennstorlekar som krävs för satellitföljarstationer
Som mottagarantenner på jordytan utnyttjas parabolantenner som har en diameter på mellan 0,5 och 30 meter. Parabolen reflekterar alla infallande strålar och fokuserar dem till en brännpunkt. I brännpunkten, fokus, ligger själva mottagaren. Ju större energi signalen har när den når mottagarplatsen, desto mindre kan parabolantennens diameter vara.

För undersökningen som gjorts för detta betänkande är det avgörande att en del av den interkontinentala kommunikationen sker på C-bandet i G-beams från INTELSAT-satelliter och andra (t ex INTERSPUTNIK), där det kan krävas en satellitantenn med diametern cirka 30 meter för viss mottagning (se kapitel 5). Antenner på 30 meter krävdes också för de första avlyssningsstationerna för kommunikationssatelliter, eftersom den första generationen inom INTELSAT bara hade G-beam, samtidigt som signalöverföringen inte nått samma tekniska nivå som idag. Dessa paraboler med en diameter som delvis överstiger 30 meter används fortfarande på sådana stationer, även om de tekniskt sett är överdimensionerade idag (se även kapitel 5, punkt 5.2.3).

De typiska antenner som idag krävs för INTELSAT-kommunikation på C-bandet har en diameter på 13­20 meter.

För Ku-spots från INTELSAT-satelliter, och från en del andra satelliter (EUTELSAT Ku-band; AMOS Ku-band, m.fl) krävs antenner på mellan 2 och 15 meter i diameter.

För satellitterminaler som arbetar på V-bandet och vilkas signal på grund av den höga frekvensen kan fokuseras ännu bättre än på Ku-bandet, räcker antenndiametrar på 0,5­3,7 meter (t ex VSAT-kommunikation inom EUTELSAT eller INMARSAT).

4.3 Satellitkommunikation i militärt syfte
4.3.1 Allmänt

Kommunikationssatelliter spelar även en viktig roll på det militära området. Många länder – bland annat Förenta staterna, Förenade kungariket, Frankrike och Ryssland – har egna geostationära militära kommunikationssatelliter med vars hjälp en global kommunikation kan ske oberoende av andra kommunikationsmedel. Förenta staterna har i 32 orbitalpositioner placerat en satellit i genomsnitt var 10°. Delvis utnyttjar man dock även kommersiella, geostationära satelliter för militär kommunikation.

4.3.2 Frekvenser för militärt bruk
De frekvensband där militär kommunikation sker ligger i ett frekvensspektrum mellan 4 GHz och 81 GHz. De band som normalt utnyttjas för militär kommunikation är X-bandet (SHF) på 3-30 GHz och Ka-bandet (EHF) på 20-46 GHz.

4.3.3 Mottagningsstationernas storlek
När det gäller mottagningsstationer skiljer man på mobila stationer, som kan vara ned till ett par decimeter stora och stationära stationer, som i regel har en diameter på maximalt 11 meter. Det finns dock två antenntyper (för mottagning av DSCS-satelliter) med en diameter på 18 meter.

4.3.4 Exempel på militära kommunikationssatelliter
Förenta staternas MILSTAR-program (Military Strategy, Tactical and Relay Satellite System), med 6 geostationära satelliter i drift globalt, gör det möjligt för Förenta staternas stridskrafter att kommunicera globalt med små markbundna stationer, flygplan, fartyg och även mellan man-packs inbördes och med kommandonivån. Genom att satelliterna är förbundna med varandra kan tillgängligheten över hela världen upprätthållas även om samtliga markstationer utanför Förenta staterna skulle slås ut.

Även DSCS (Defense Satellite Communications System) med 5 geostationära satelliter möjliggör en global kommunikation. Kommunikationssystemet utnyttjas av Förenta staternas militära tjänster och några statliga myndigheter.

Förenade kungarikets militära satellitsystem SKYNET har också en global täckning.

Det franska systemet SYRACUSE, det italienska systemet SICRAL och det spanska systemet får följa med som ”passagerare” på respektive nationella civila kommunikationssatelliter och tillhandahåller regional militär kommunikation på X-bandet.

I Ryssland säkerställs kommunikation för landets stridskrafter genom transponder på Molinja-satelliternas X-band.

NATO har sina egna kommunikationssatelliter (NATO IIID, NATO IVA och IVB). Satelliterna överför tal, telex och data mellan de olika militära enheterna.

5 Indicier som talar för förekomsten av minst ett globalt avlyssningssystem

5.1 Varför indicier?
De nationella säkerhetstjänsterna håller av naturliga skäl sitt arbete hemligt. Det finns i alla fall inga officiella uttalanden från underrättelseorganisationerna i UKUSA-staterna som bekräftar att de gemensamt driver ett globalt avlyssningssystem. Ett bevis för att detta sker måste därför ha formen av största möjliga antal indicier, som tillsammans skapar ett övertygande indiciebevis.

Indiciekedjan för ett sådant bevis består av tre element:

- Bevis för att underrättelsetjänsterna i UKUSA-staterna avlyssnar kommunikation från privatpersoner och företag.

- Bevis för att det finns avlyssningsstationer på sådana platser som de civila kommunikationssatellitsystemen når, vilka drivs av UKUSA-staterna.

- Bevis för att det finns ett underrättelsesamarbete mellan dessa stater som går långt utöver det som varit praxis tidigare. Om detta samarbete går så långt att den ena parten kan registrera trafik och överlämna denna oanalyserad till en annan part, har mindre betydelse för beviset att det existerar ett sådant samarbete. Denna fråga får betydelse först när man vill klarlägga eventuella hierarkier inom ett sådant avlyssningssamarbete.

5.1.1 Bevis för att underrättelsetjänsterna bedriver avlyssningsverksamhet
Åtminstone i demokratiska länder bedrivs underrättelseverksamheten på grundval av lagar som fastställer verksamhetens mål och/eller befogenheter. Det är därför lätt att bevisa att det i många av dessa länder finns underrättelseverksamhet som är inriktad på avlyssning av civil kommunikation. Detta gäller också för de fem så kallade UKUSA-staterna, som alla har sådan verksamhet. När det gäller något av dessa länder krävs det inga särskilda ytterligare bevis för att trafik till och från det egna landet avlyssnas. Från det egna territoriet kan åtminstone en del av den satellitkommunikation avlyssnas som innehåller information riktad till mottagare i utlandet. I de fem UKUSA-staterna saknas lagstiftning som begränsar denna verksamhet. Den inre logiken i metoden för strategisk kontroll av kommunikationen till och från utlandet, och dess åtminstone delvis offentliggjorda syfte, gör det omöjligt att anta något annat än att verksamheten faktiskt bedrivs på detta sätt(41).

5.1.2 Bevis för att det finns avlyssningsstationer i de geografiskt nödvändiga områdena
Den enda begränsningen för försöket att bygga upp en heltäckande global övervakning av satellitkommunikationerna ligger i själva teknikens begränsningar. Det finns ingen plats, från vilken man kan avlyssna all satellittrafik (se punkt 4.2.5).

Ett globalt avlyssningssystem bygger på en av tre möjligheter:

- den som driver systemet har eget territorium i alla de delar av världen som behövs,
- den som driver systemet har delvis eget territorium i alla de delar av världen som krävs, och får disponera territorium i de övriga delar av världen som krävs, där stationer får drivas eller delvis disponeras,
- den som driver systemet är en allians av nationella underrättelsetjänster och driver systemet i de delar av världen som krävs.

Ingen av UKUSA-staterna skulle ensam kunna driva ett globalt system. USA har åtminstone på papperet inga kolonier. Kanada, Australien och Nya Zeeland har inte heller några egna territorier utanför det egna landets gränser. Inte heller Förenade kungariket skulle ensamt kunna driva ett globalt avlyssningssystem.

5.1.3 Bevis för ett intimt underrättelsesamarbete
Det är däremot inte offentligt uttalat om och hur UKUSA-staterna samarbetar med varandra i underrättelsefrågor. Normalt brukar underrättelsetjänsterna samarbeta bilateralt och på grundval av ett utbyte av analyserat material. Ett multilateralt samarbete är redan i sig något mycket ovanligt. Om därtill kommer att man regelbundet utväxlar obearbetade data har en helt ny dimension tillfogats. Ett samarbete av detta slag kan bara avslöjas med hjälp av indicier.

5.2 Hur känner man igen en avlyssningsstation för satellittrafik?
5.2.1 Kriterium 1: stationens tillgänglighet
Anläggningar med stora antenner som drivs av posten, radion eller forskningsinstitutioner är tillgängliga för besök, låt vara efter anmälan i förväg. Detta gäller inte avlyssningsanläggningar. Normalt drivs de formellt av försvaret, som också tekniskt genomför en del av själva avlyssningen. Tillsammans med NSA bedriver de i USA belägna stationerna, t ex marinens Naval Security Group (NAVSECGRU), flygvapnets Air Intelligence Agency (AIA) eller arméns United States Army Intelligence and Security Command (INSCOM), sådan avlyssning. De brittiska stationerna bedrivs verksamheten av den brittiska underrättelsetjänstens GCHQ tillsammans med Royal Airforce (RAF). Detta upplägg gör det möjligt att ha en militär hård bevakning av anläggningen, samtidigt som dess syfte maskeras.

5.2.2 Kriterium 2: antenntypen
I anläggningar som uppfyller kriterium 1 kan man hitta olika slag av antenner, som skiljer sig tydligt från varandra. Formen på antennen avslöjar syftet med avlyssningsanläggningen. Man använder en uppsättning höga stavantenner, placerade i en ring med stor diameter (så kallade Wullenweber-antenner) för pejling av riktningen till signalavsändaren. Ringformigt utplacerade rombiska antenner (s k Pusher-antenner) har samma syfte. Antenner för mottagning från alla håll, eller riktantenner, som ser ut som jättelika klassiska tv-antenner, används för avlyssning av oriktade radiosignaler. För mottagning av satellitsignaler använder man emellertid enbart parabolantenner. Om parabolantennerna står öppet i terrängen kan man med kännedom om deras geografiska ort, deras lutningsvinkel (elevation) och deras riktning (azimut) beräkna vilken satellit som avlyssnas. Detta skulle man exempelvis kunna göra i Morwenstow i Förenade kungariket eller i Yakima och Sugar Grove i Förenta staterna. Oftast döljs parabolantennerna emellertid under sfäriska vita skal, så kallade radomer. De skyddar antennerna men döljer samtidigt vart dessa är riktade.

Om man hittar parabolantenner eller radomer på platsen för en avlyssningsanläggning, så vet man att anläggningen avlyssnar satellittrafik. Man kan dock inte säga vilken typ av signaler som avlyssnas.

5.2.3 Kriterium 3: antennstorleken
Antenner för mottagning av satellitsignaler i en anläggning som uppfyller kriterium 1 kan ha olika syften:

- mottagning från militära kommunikationssatelliter,

- mottagning av spionsatellitinformation (bilder, radar),

- mottagning av signaler från SIGINT-satelliter,

- mottagning för avlyssning av civil satellittrafik.

Man kan inte av utsidan på antennen/radomen avgöra vilket syfte de har. På grundval av antennernas diameter kan man dock delvis sluta sig till vad de har för funktion. För civila kommunikationssatelliter som skall ta emot en s k global beam på C-bandet för civil satellitkommunikation, finns det dock tekniska minimikrav i fråga om storlek. För den första generationen av dessa satelliter krävdes antenner med en diameter på 25 ­ 30 meter, men idag räcker det med en diameter på 15 ­ 20 meter. För automatisk filtrering av mottagna signaler i en dator krävs högsta möjliga signalkvalitet, varför man för underrättelseverksamhet väljer en antennstorlek i övre delen av intervallet.

Även för militär kommunikation finns det på kommandocentraler två antenntyper med en diameter på cirka 18 meter (AN/FSC-78 och AN/FSC-79). De flesta antennerna för militär kommunikation har dock en betydligt mindre diameter eftersom de måste vara förflyttningsbara (taktiska stationer).

På markstationer för SIGINT-satelliter behövs endast små antenner på grund av egenskaperna hos den signal (hög koncentration och hög frekvens) som sänds tillbaka till stationer. Detta gäller även antenner som tar emot signaler från spionsatelliter.

Om det på en anläggning finns minst två satellitantenner som är större än 18 meter, är det säkert att civil kommunikation avlyssnas där. När det gäller en station där Förenta staternas stridskrafter finns närvarande kan en av antennerna vara till militär nytta.

5.2.4 Kriterium 4: bevis från officiell sida
För vissa stationer föreligger exakta uppgifter från officiell sida. Som officiella källor räknas i detta sammanhang regeringsinformation och information från militära enheter. Om detta problem är uppfyllt är inte de andra kriterier som nämnts nödvändiga för att klassificera en station som en avlyssningsstation för civil kommunikation.

5.3 Offentligt tillgängliga uppgifter om kända avlyssningsstationer
5.3.1 Metod
För att fastställa vilka stationer som uppfyller kriterierna enligt punkt 5.2 och ingår i det globala avlyssningssystemet, och vilka uppgifter de har, har relevanta, ibland motstridiga, dokument granskats (Hager(42), Richelson(43), Campbell(44)), tidigare sekretessbelagda dokument(45), hemsidan för Federation of American Scientists(46), hemsidan från dem som driver stationen(47) (NSA; AIA m.fl) och andra Internet-publikationer. För den nyzeeländska stationen i Waihopai finns en officiell beskrivning av uppgifterna från den nyzeeländska regeringen(48). Därutöver sammanställs kommunikationssatelliternas täckningszoner, de nödvändiga antennstorlekarna beräknas, och införs på världskartor tillsammans med tänkbara stationer.

5.3.2 Detaljerad analys
För analysen tillämpas följande principer som sammanhänger med fysiken bakom satellitkommunikation (se även kapitel 4):

- En satellitantenn kan aldrig registrera annat än sådant som befinner innanför dess mottagningszon. För att kunna ta emot kommunikation som främst sker på C- och Ku-banden måste en antenn ligga innanför den täckningszon som gäller för C- resp Ku-bandet.

- För varje global beam krävs en satellitantenn, också om två satelliters beams överlappar varandra.

- Om en satellit har fler täckningszoner än den för global beam, vilket är typiskt för dagens generation av satelliter, kan man inte längre med en enda satellitantenn registrera all den trafik som förmedlas av denna satellit, eftersom en enda satellitantenn inte kan befinna sig i samtliga av satellitens täckningszoner. För mottagning av hemi-beams och global beam från en satellit krävs alltså två satellitantenner på olika platser (se bilden av täckningszonerna i kapitel 4). Om ytterligare beams tillkommer (zone beam, spot beams), krävs ytterligare satellitantenner. Olika beams från en viss satellit kan dock överlappa och tas då i princip emot av en enda satellitantenn, eftersom det tekniskt är möjligt att separera signaler som kommer på olika frekvensband, även om det leder till att förhållandet mellan signal och brus försämras.

Därutöver gäller de förutsättningar som omnämndes i punkt 5.2: anläggningarna är inte tillgängliga, eftersom de drivs av militären; parabolantenner krävs för mottagning av satellitsignaler; och storleken på satellitantenner för mottagning av C-bandet i global beam är över 25 meter för den första INTELSAT-generationen, och för de senare generationerna 15-18 meter. De officiella uppgiftsbeskrivningarna för en del av stationerna har förts fram som belägg för att dessa stationer har en roll som avlyssningsstationer.

5.3.2.1 Parallell utveckling av INTELSAT med byggandet av stationer
Ett globalt avlyssningssystem måste växa när kommunikationen utvecklas. När satellitkommunikationen började ta fart måste alltså stationer byggas, och när nya satellitgenerationer införs uppstår nya stationer och nya antenner byggs efter de aktuella kraven. Antalet stationer och antalet antenner måste hela tiden växa för att klara av kommunikationen.

Omvänt gäller att om nya stationer och nya antenner byggs där nya täckningszoner uppkommer så är detta ingen tillfällighet utan ett indicium på att det är fråga om en avlyssningsstation för kommunikation.

Eftersom INTELSAT var det första kommunikationssystemet för satelliter och täckte hela jordklotet, är det logiskt att uppkomsten och utvidgningen av stationer sker parallellt med INTELSAT.

Den första globala generationen
Redan 1965 skickades den först INTELSAT-satelliten (Early Bird) upp i geostationär bana. Dess överföringskapacitet var fortfarande svag och täckningszonen var bara det norra halvklotet.

Med INTELSAT-generationerna II och III, som togs i drift 1967 resp 1968, nådde man för första gången global täckning. Satelliternas global beams täckte länderna kring Atlanten, Indiska Oceanen och Stilla Havet. Det fanns ännu inte några smala täckningszoner. För att uppfånga all trafik räckte det med tre satellitantenner. Eftersom två global beams överlappade varandra över Europa kunde man i detta område på samma station med två antenner med olika riktning avlyssna trafiken från två satelliter.

Den första globala satellitgenerationen i INTELSAT
I början av 1970-talet grundades Yakima i nordvästra Förenta staterna och 1972/1973 Morwenstow i Sydengland. I Yakima fanns då en stor antenn (riktad mot Stilla Havet), Morwenstow hade två stora antenner (en riktad mot Atlanten, en mot Indiska Oceanen. Genom de båda stationernas positioner kunde all kommunikation avlyssnas.

Den andra globala generationen
Den andra generationen av INTELSAT-satelliterna (IV och IVA) utvecklades på 1970-talet och skickades upp i geostationär bana (1971 och 1975). De nya satelliterna, som också gav global täckning och klarade betydligt fler telefonlinjer (4000-6000), hade utöver global beams och zone beams mot det norra halvklotet (se kapitel 4). En zone beam täckte östra USA, en västra USA, en västra Europa och en Ostasien. Med två stationer och tre antenner kunde man nu inte längre avlyssna all kommunikation. Med de befintliga stationerna i Yakima kunde man ta emot zone beam i västra USA, med den i Morwenstow zone beam i Europa. För att ta emot de övriga två zone beams blev man tvungen att bygga en station i östra USA och en i Ostasien.

Den andra globala satellitgenerationen i INTELSAT
I slutet av 1970-talet byggdes Sugar Grove i östra USA (stationen fanns redan för avlyssning av rysk kommunikation), och togs i drift 1980. I Hongkong bygges också en station i slutet av 70-talet.

Därmed hade man på 80-talet med fyra stationer – Yakima, Morwenstow, Sugar Grove och Hongkong – global täckning av INTELSAT-kommunikationen.

Den senare INTELSAT-satelliterna med zone beams och spot beams utöver sina global beams och hemi-beams krävde ytterligare nya stationer på olika håll i världen. Här är det svårt,

med de uppgifter som hittills kommit fram, att dokumentera ett samband mellan uppkomsten av ytterligare stationer respektive nya antenner.

Eftersom man också endast med svårighet kan få information om stationerna kan man inte exakt ange vilka satelliter och vilka beams som avlästes av vilken station. Man kan dock fastställa inom vilka beam-zoner kända stationer befinner sig.

5.3.2.2 Global täckning med stationer som säkert är tilldelade kommunikationssatelliter
Idag sker den globala satellitkommunikationen via INTELSAT, INMARSAT och INTERSPUTNIK. Uppdelningen på tre täckningszoner (Indiska Oceanen, Stilla Havet och Atlanten) har blivit kvar från den första satellitgenerationen

I var och en av täckningszonerna finns stationer som uppfyller kriterierna för avlyssningsstationer.

Satelliter över Indiska Oceanien:

Satelliter över Stilla Havet:

Satelliter över Atlanten:

Därmed är klarlagt att det är möjligt att uppnå en global avlyssning av kommunikationen

Därutöver finns ytterligare stationer, som inte uppfyller kravet på antennstorlek och för vilka det inte finns några andra entydiga belägg, men som ändå kan ingå i det globala avlyssningssystemet. Med dessa stationer kan t ex zone beams eller spot beams tas emot från satelliter vilkas global beams tas emot på annat håll, eller för vilkas global beams en mindre antenn är tillräcklig.

5.3.2.3 Närmare om stationerna
De närmare beskrivningarna av stationerna skiljer mellan sådana som enbart sysslar med att avlyssna kommunikationssatelliter (kriterier enligt punkt 5.2) och stationer vilkas uppgift inte kan fastställas säkert med hjälp av dessa kriterier.

5.3.2.3.1 Stationer för avlyssning av kommunikationssatelliter
De kriterier som nämns i punkt 5.2 och utgör indicier för en avlyssningsstation för kommunikationssatelliter uppfylls också av följande stationer:

Yakima, USA (120°W, 46°N)

Stationen byggdes på 1970-talet samtidigt med den första satellitgenerationen. Sedan 1995 finns här Air Intelligence Agency (AIA) med 544th Intelligence Group (Detachement 4). Här är också stationerade Naval Security Group (NAVSECGRU). På området finns sex satellitantenner, vilkas storlek inte anges i källorna. Hager beskriver antennerna som stora och anger att de är riktade mot Intelsat-satelliter över Stilla Havet (2 antenner) respektive Atlanten, liksom mot Inmarsat-satellit nr 2.

Datum för tillkomsten av Yakima-anläggningen samtidigt med den första Intelsat-generationen, liksom den allmänna beskrivningen av 544th Intelligence Group talar för att Yakima spelar en roll för den globala avlyssningen av kommunikation. Ytterligare ett indicium för detta är Yakimas närhet till en normal satellitföljarstation, som ligger 160 km norr därom.

Sugar Grove, USA (80°W, 39°N)

Sugar Grove grundades samtidigt med den andra generationens Intelsat-satelliter togs i drift i slutet av 70-talet. Här finns stationerade NAVSECGRU och AIA med 544th Intelligence Group (Detachement 3). Stationen har enligt uppgift från olika källor 10 satellitantenner, av vilka tre är större än 18 meter (18,2 m, 32,3 m och 46 m), vilket entydigt säger att de är avsedda för att avlyssna kommunikationssatelliter. En uppgift för detachement 3 vid 544th Intelligence Group vid denna station är att erbjuda stöd till underrättelsetjänsten och samla in information från kommunikationssatelliter som kommer från marinens fältstationer.(50)

Dessutom ligger Sugar Grove i närheten (100 km) av den normala satellitföljarstationen i Etam.

Sabana Seca, Puerto Rico (66°W, 18°N)

1952 stationerades NAVSECGRU i Sabana Seca. Sedan 1995 finns där också AIA med 544th IG (Detachement 2). Stationen har minst en satellitantenn med diametern 32 meter och 4 andra mindre antenner.

Stationens uppgift är enligt officiella källor ”att utföra bearbetning av satellitkommunikation”, ”kryptologiska tjänster och kommunikationstjänster”, samt stöd till verksamhet inom US Navy och DoD (t ex insamling av COMSAT-data, enligt beskrivning för 544th IG). I framtiden skall Sabana Seca vara den första fältstationen för analys och bearbetning av satellitkommunikation.

Morwenstow, England (4°W, 51°N)

Morwenstow grundades liksom Yakima samtidigt med den första INTELSAT-generationen i början av 70-talet. Morwenstow drivs av den brittiska underrättelsetjänsten (GCHQ). Där finns omkring 21 satellitantenner, av vilka tre har en diameter på 30 meter. Inga uppgifter finns om de övriga antennernas storlek.

Inga officiella uppgifter finns om stationen. Storleken på och antalet antenner liksom läget bara 110 km från telekomstationen i Goonhilly lämnar inget utrymme för tvivel på att detta är en avlyssningsstation för kommunikationssatelliter.

Menwith Hill, England (2°W, 53°N)

Menwith Hill grundades 1956 och 1974 stod här redan 8 satellitantenner. Numera är antalet antenner 30, av vilka cirka 12 har en diameter på över 20 meter. Minst en av de stora antennerna, men säkert inte alla, är mottagningsstationer för militär trafik (AN/FSC-78). I Menwith Hill arbetar britter och amerikaner gemensamt. Från Förenta staternas sida finns där NAVSECGRU, AIA (451st IOS) samt INSCOM, som också leder stationen. Marken som Menwith Hill ligger på tillhör det brittiska försvarsdepartementet och hyrs ut till den amerikanska regeringen. Enligt officiella uppgifter är syftet med Menwith Hill att erbjuda snabb radioåtersändning och bedriva kommunikationsforskning. Enligt uppgifter från Richelson och Federation of American Scientists är Menwith Hill både markstation för spionsatelliter och avlyssningsstation för ryska kommunikationssatelliter.

Geraldton, Australien (114°E, 28°S)

Denna station grundades i början av 90-talet. Stationen leds av den australiska säkerhetstjänsten (DSD). Britter som varit stationerade i Hongkong (se ovan) tillhör nu denna station. Fyra satellitantenner av samma storlek (diameter på cirka 20 meter), är enligt uppgift från Hager riktade mot satelliter över Indiska Oceanen och Stilla Havet.

Enligt uppgifter av en edsvuren sakkunnig inför det australiska parlamentet avlyssnas civila kommunikationssatelliter i Geraldton.(51)

Pine Gap, Australien (133°E, 23°S)

Stationen i Pine Gap grundades 1966. Den leds av den australiska säkerhetstjänsten (DSD), och omkring hälften av de cirka 900 personerna vid stationen är amerikaner, från CIA och NAVSECGRU(52).

Pine Gap har 18 satellitantenner, av vilka en har diameter på cirka 30 meter och en på cirka 20 meter. Enligt officiella uppgifter och data från andra källor upprättades stationen som markstation för SIGINT-satelliter. Härifrån styrs flera spionsatelliter och deras signaler tas emot, bearbetas och analyseras. De stora satellitantennerna talar dock för att avlyssning pågår av kommunikationssatelliter, eftersom det inte behövs några stora antenner för signalerna från SIGINT-satelliterna. Fram till 1980 var australierna utestängda från signalanalysavdelningen, men har nu full tillgång till allt utom amerikanernas nationella krypteringsrum.

Misawa, Japan (141°E, 40°N)

Stationen i Misawa byggdes 1948 för en HFDF-antenn. Där arbetar japaner och amerikaner. Från Förenta staternas sida finns där NAVSECGRU, INSCOM samt några AIA-grupper (544th IG, 301st IS). På området finns omkring 14 satellitantenner, av vilka några har en diameter på cirka 20 meter (uppskattad storlek). Misawa är officiellt ett Cryptology Operations Center. Enligt uppgift av Richelson avlyssnas i Misawa de ryska Molnija-satelliterna och andra ryska kommunikationssatelliter.

Waihopai, Nya Zeeland (173°E, 41°S)(53)

Waihopai grundades 1989. Sedan dess finns här en stor antenn med 18 meter diameter, en andra antenn sattes upp senare. Enligt Hager är antennerna riktade mot Intelsat 701 ovanför Stilla Havet. Uppgiften för Waihopai är enligt officiella uppgifter från GCSB (General Communications Security Bureau) att avlyssna kommunikationssatelliter och avkodning och bearbetning av signalerna.(54)

Då stationen endast har två satellitantenner kan den nyzeeländska underrättelsetjänsten endast fånga upp en liten del av trafiken i Stillahavsområdet. Stationen blir alltså endast meningsfull i kombination med ytterligare en station inom samma område. Hager anger att Geraldton i Australien ofta anses vara systerstation till Waihopai.(55)

Hong Kong (22°N, 114°E)

Denna station grundades i slutet av 1970-talet när den andra INTELSAT-generationen sköts upp. Den försågs med stora satellitantenner. Inga närmare uppgifter finns om antennernas mått. 1994 började en nedmontering av stationen i Hongkong. Antennerna fraktades till Australien. Det är inte helt klart vilka stationer som tagit över det arbete som bedrevs i Hongkong: Geraldton, Pine Gap eller kanske Misawa i Japan. Eventuellt har uppgifterna fördelats på flera stationer.

5.3.2.3.2 Övriga stationer
Vid följande stationer kan funktionen inte säkert beläggas utgående från de nämnda kriterierna:

Leitrim, Kanada (75°W, 45°N)

Leitrim ingår i utbytesprogrammet mellan kanadensiska och amerikanska militära enheter. Därför har US Navy enligt uppgift cirka 30 personer stationerade i Leitrim. 1985 installerades den första av 4 satellitantenner, av vilka de båda större bara är cirka 12 meter i diameter (uppskattad storlek).

Stationens uppgift är officiellt ”cryptologic rating” och avlyssning av diplomatisk trafik.

Bad Aibling, Tyskland (12°E, 47°N)

På stationen i närheten av Bad Aibling arbetar för närvarande cirka 750 amerikaner. I Bad Aibling finns INSCOM (66th IG, 718th IG) som har befälet, NAVSECGRU samt olika AIA-grupper (402nd IG, 26th IOG). Där finns 14 satellitantenner, av vilka ingen är större än 18 meter. Officiellt har Bad Aibling följande uppgifter: ”Rapid Radio Relay and Secure Commo, Support to DoD and Unified Commands, Medium and Longhand Commo HF & Satellite, Communication Physics Research, Test and Evaluate Commo Equipment”. Enligt Richelson är Bad Aibling avlyssningsstation för SIGINT-satelliter och ryska kommunikationssatelliter. Enligt ett beslut från Department of Defense skall stationen stängas den 30 september 2002. Personalen skall förflyttas till andra enheter.(56)

Ayios Nikolaos, Cypern (32°E, 35°N)

Ayios Nikolaos på Cypern är en brittisk station. Stationens uppgift, med dess 14 satellitantenner av obekant storlek, är uppdelad på två enheter, ”Signals Regiment Radio” och ”Signals Unit (RAF)”.

Läget för Ayios Nikolaos i närheten av arabstaterna och det faktum att detta är den enda stationen inom några täckningszoner (framför allt för spot beams) talar för att den har en viktig roll för underrättelsearbetet.

Shoal Bay, Australien (134°E, 13°S)

Shoal Bay drivs av den australiska underrättelsetjänsten. Där skall finnas 10 satellitantenner, vilkas storlek inte är närmare känd. Av de satellitantenner som finns på fotografi har de fem största högst 8 meter diameter, och den synliga sjätte antennen är ännu mindre. Enligt uppgift av Richelson är antennerna inriktade på de indonesiska PALAPA-satelliterna. Det är inte klart huruvida stationen ingår i det globala systemet för avlyssning av civil kommunikation.

Guam, Stilla Havet (144°E, 13°S)

Guam finns sedan 1898. Idag finns där en data- och telekommunikationscentral för US Navy och bemannas av 544th IG av AIA samt personal från US Navy. Stationen har minst fyra satellitantenner, varav två har en diameter på 15 meter.

Kunia, Hawaii (158°W, 21°N)

Den här stationen drivs sedan 1993 som Regional Security Operation Center (RSOC), bemannad av NAVSECGRU och AIA. Till dess uppgifter hör bearbetning av information och kommunikation, samt kryptologiskt stöd. Uppgifterna för stationen i Kunai är oklar.

Buckley Field, USA, Denver Colorado (104°W, 40°N)

Denna station grundades 1972. Här finns 544th IG (detachement 45). På området står minst 6 satellitantenner, av vilka 4 har en diameter på cirka 20 meter. Officiellt är uppgiften för stationen är att registrera, utvärdera och analysera data om kärnexplosioner med hjälp av SIGINT-satelliter.

Medina Annex, USA Texas (98°W, 29°N)

Medina är liksom Kunia en Regional Security Operation Center och grundades 1993. Den bemannas av NAVSECGRU och AIA och har uppgifter i Västindien-området.

Fort Gordon (81°W, 31°N)

Fort Gordon är också en Regional Security Operation Center, bemannad av INSCOM och AIA (702nd IG, 721st IB, 202nd IB, 31st IS), med oklar uppgift.

Fort Meade, USA (76°W, 39°N)

Fort Meade är NSA:s huvudkontor.

5.3.3 Sammanfattning av resultaten
Följande slutsatser kan dras av de samlade data om stationerna, satelliterna och de ovan beskrivna förutsättningarna:

1. Det finns inom varje täckningszon avlyssningsstationer för några av global beams, med minst en antenn som är större än 20 meter i diameter, och som drivs av amerikaner eller britter, respektive på en plats där amerikaner eller britter bedriver underrättelseverksamhet.

2. Utvecklingen av INTELSAT-kommunikationen och den samtidiga tillkomsten av motsvarande avlyssningsstationer styrker systemets globala uppbyggnad.

3. Vissa av stationerna har enligt officiella upplysningar i uppgift att avlyssna kommunikationssatelliter.

4. De uppgifter som finns i de tidigare sekretessbelagda dokumenten kan anses som ett bevis för de omnämnda stationerna.

5. Vissa stationer är placerade så att de samtidigt kan ta emot beams och spots från flera satelliter, så att de kan registrera en stor del av kommunikationen.

6. Det finns ytterligare några stationer som inte har några stora antenner, men som ändå kan ingå i systemet, genom att de kan ta emot kommunikation från beams och spots. Här får man släppa kravet på antennstorlek och gå på andra indicier.

7. Vissa av de nämnda stationerna ligger bevisligen i närheten av reguljära satellitföljande stationer för kommunikationssatelliter.

5.4 UKUSA-avtalet
UKUSA-avtalet betecknas ett avtal om SIGINT som undertecknades 1948 av Förenade kungariket (UK), Förenta staterna (USA) samt Australien, Kanada och Nya Zeeland.

5.4.1 UKUSA-avtalets historia(57)
UKUSA-avtalet är en fortsättning på det intima samarbete som ägde rum mellan USA och Förenade kungariket redan under andra världskriget och som redan börjat ta form under första världskriget.

Initiativet till bildandet av en SIGINT-allians togs av amerikanerna i augusti 1940 vid ett möte mellan amerikaner och britter i London(58). I februari 1941 levererade amerikanska kryptoanalytiker en Cipher Machine (PURPLE) till Förenade kungariket. På våren 1941 började det kryptoanalytiska samarbetet(59). Samarbetet mellan underrättelsetjänsterna förstärktes vid den gemensamma insatsen av flottorna i Nordatlanten på sommaren 1941. I juni 1941 kunde britterna knäcka den tyska flottkoden ENIGMA.

Amerikas inträde i kriget hade förstärkt SIGINT-samarbetet ytterligare. 1942 började amerikanska kryptoanalytiker arbeta vid Naval SIGINT Agency i Förenade kungariket(60) Kommunikationen mellan spårningscentralerna för u-båtar i London, Washington, och från maj 1943 också Ottawa, Kanada, blev så intim att de berörda enligt en uppgift från en medarbetare arbetade som en enda organisation(61).

Under våren 1943 undertecknades avtalet BRUSA-SIGINT, och ett utbyte av personal skedde. Innehållet i avtalet gäller bl a uppdelning av arbetet och sammanfattas i de tre första styckena: Det omfattar utbyte av diverse information i samband med upptäckande, identifiering och avlyssning av signaler, samt arbete med att avslöja koder och krypton. Amerikanerna var huvudansvariga för Japan, britterna för Tyskland och Italien(62).

Efter kriget utgick initiativet för bevarandet av en SIGINT-allians främst från Förenade kungariket. Grunderna för alliansen överenskoms vid en världsturné med brittiska underrättelsetjänstemän (bl a Sir Harry Hinsley, vars böcker ligger till grund för den citerade artikeln) på våren 1945. Ett mål var att skicka SIGINT-personal från Europa till Stilla Havet för kriget mot Japan. I detta sammanhang överenskoms med Australien att ställa resurser och personal (britter) till den australiska underrättelsetjänstens förfogande. Vid återfärden till USA gick vägen via Nya Zeeland och Kanada.

I september 1945 undertecknade Truman ett ytterst hemligt PM, som blev hörnstenen för ett SIGINT-samarbete under fredstid.(63) Därefter fördes förhandlingar mellan britterna och amerikanerna om ett avtal. En brittisk delegation tog också kontakt med kanadensare och australier, för att diskutera deras eventuella medverkan. I februari och mars 1946 ägde en ytterst hemlig angloamerikansk SIGINT-konferens rum, där man skulle diskutera detaljerna. Britterna hade fått fullmakt av Kanada och Australien. Konferensens resultat var ett fortfarande hemligstämplat avtal på cirka 25 sidor, i vilket detaljerna för ett SIGINT-avtal mellan USA och Brittiska Samväldet fastställdes. Fortsatta förhandlingar fördes under de följande två åren, så att den slutliga texten i det så kallade UKUSA-avtalet kunde undertecknas i juni 1948(64).

5.4.2 Belägg för att avtalet finns

5.4.2.1 Årsrapporten 1999/2000 från den engelska Intelligence and Security Committee
Under en lång tid fanns det inget officiellt erkännande av UKUSA-avtalet från de undertecknande staternas sida. I årsrapporten från den engelska Intelligence och Security Committee, det parlamentariska kontrollorganet i Förenade kungariket, nämns dock UKUSA-avtalet uttryckligen: ”Kvaliteten i de insamlade uppgifterna återspeglar klart och tydligt värdet av ett nära samarbete inom ramen för UKUSA-avtalet. Detta påvisades nyligen då utrustningen för National Security Agency (NSA) i Förenta staterna bröt samman och GCSH direkt betjänade såväl klienterna i Förenta staterna som GCHQ:s ordinarie klienter i Förenade kungariket.”(65)

5.4.2.2 Offentliggöranden från det nyzeeländska Department of the Prime Minister
Även i ett offentliggörande förra året från den nyzeeländska Department of the Prime Minister om den nationella säkerhets- och underrättelsetjänstens verksamhet nämns detta uttryckligen: “Verksamheten i GCSB (Government Communications Security Bureau) leds uteslutande av den nyzeeländska regeringen. Detta organ är dock medlem i ett sedan länge existerande internationellt partnerskap för samarbete när det gäller utbyte av utländska underrättelser och för ett gemensamt utnyttjande av kommunikationssäkerhetsteknologi. De andra medlemmarna är Förenta staternas National Security Agency (NSA), Förenade kungarikets Government Communications Headquarter (GCHQ), Australiens Defence Signal Directorate (DSD) och Kanadas Communications Security Establishment (CSE). Nya Zeeland drar stor nytta av detta upplägg, då det vore omöjligt för Nya Zeeland att på egen hand uppnå samma effektivitet som detta partnerskap mellan fem nationer innebär“.(66)

Dessutom finns det ytterligare klara belägg för dess existens.

5.4.2.3 Förkortningslistan inom US Navy
UKUSA står enligt US Navy(67) för ”United Kingdom-USA” och betecknar ett SIGINT-avtal mellan 5 nationer.

5.4.2.4 Utsaga från DSD-chefen
Chefen för den australiska underrättelsetjänsten (DSD) bekräftade existensen av detta avtal i en intervju: Enligt hans utsaga arbetar den australiska säkerhetstjänsten tillsammans med andra utländska underrättelsetjänster enligt UKUSA-avtalet.(68)

5.4.2.5 Rapport från kanadensiska Parliamentary Security and Intelligence Committee
I denna rapport berättas att Kanada samarbetar om underrättelser med några av sina närmaste och äldsta allierade. Rapporten nämner dessa allierade: Förenta staterna (NSA), Förenade kungariket (GCHQ), Australien (DSD) och Nya Zeeland (GCSB). Namnet på avtalet anges inte i rapporten.

5.4.2.6 Utsaga från förre vice chefen för NSA, Dr Louis Torella
I intervjuer med Christopher Andrew, professor vid Cambridge University, i november 1987 och april 1992 bekräftar före vice chefen för NSA, Dr Louis Torella, som var närvarande vid undertecknandet, att avtalet existerar(69).

5.4.2.7 Skrivelse från förre chefen för GCHQ Joe Hooper
Den tidigare chefen för GCHG, Joe Hooper, omnämner UKUSA-avtalet i en skrivelse av den 22 juli 1969 till den dåvarande NSA-chefen Marshall S. Carter.

5.4.2.8 Samtal som föredraganden fört med olika personer
Föredraganden har fört samtal om avtalet med flera personer som genom sin verksamhet måste ha kännedom om UKUSA-avtalet och dess innehåll. Vid dessa tillfällen har avtalets existens indirekt bekräftats i samtliga fall genom typen av svar.

5.5 Analys av amerikanska ej hemligstämplade dokument

5.5.1 Typ av dokument
Inom ramen för "Freedom of Information Act" av 1966 (5 U.S.C. § 552) och förordning inom Department of Defense (DoD FOIA Regulation 5400.7-R från 1997) hävdes sekretessen på vissa dokument så att de blev offentligt tillgängliga. Dokumenten är åtkomliga via National Security Archive, som grundats 1985 och har placerats vid George Washington University i Washington DC. Författaren Jeffrey Richelson, som tidigare arbetat för National Security Archives, har via Internet offentliggjort 16 dokument som ger en inblick i hur NSA (National Security Agency) uppkommit, utvecklats, styrs och regleras(70). Därutöver nämns i två av dessa dokument ECHELON. Dessa dokument citeras gång på gång av olika författare som skriver om ECHELON, och anförs som bevis för existensen av det globala spionagesystemet ECHELON. Därutöver finns bland de dokument som Richelson ställer till förfogande sådana som bekräftar existensen av NRO (National Reconnaissance Office) och beskriver dess funktion som ansvarig för underrättelsesatelliter(71). Efter samtalet med Jeffrey Richelson i Washington har denne översänt ytterligare icke hemligstämplade dokument till utskottet, och de dokument som är relevanta för undersökningen har här också beaktats.

5.5.2 Dokumentens innehåll
Dokumenten innehåller fragmentariska beskrivningar av eller hänvisningar till följande:

5.5.2.1 Direktiv och bakgrund för NSAS (dokument 1, 2b, 4, 10, 16)
I National Security Council Intelligence Directive 9 (NSCID 9) av den 10 mars 1950(72) definieras i relation till COMINT begreppet utrikeskommunikation: utrikeskommunikation är all regeringskommunikation i vid bemärkelse (inte endast militär), liksom all annan kommunikation som kan innehålla information av militärt, politiskt, vetenskapligt eller ekonomiskt värde.

I direktivet (NSCID 9 ändrat av den 29 december 1952)(73) klargörs uttryckligen att endast FBI ansvarar för den inre säkerheten.

I direktivet från Department of Defense (DoD) av den 23 december 1971(74) om NSA och Central Security Service (CSS) definieras upplägget för NSA på följande sätt:

- NSA är en separat organiserad myndighet inom Department of Defense under ledning av Secretary of Defense.

- NSA ansvarar dels för USA:s SIGINT-uppdrag, dels tillhandahåller organet säkra kommunikationssystem för alla departement och myndigheter.

- SIGINT-verksamheten inom NSA omfattar inte produktion och distribution av färdiga underrättelser. Detta hamnar inom andra departements och myndigheters uppdrag.

Därutöver skisseras i 1971 års DoD-direktiv hur strukturen ser ut i NSA respektive CSS.

I sitt vittnesmål inför House Permanent Select Committee on Intelligence, den 12 april 2000(75), definierar NSA-chefen Hayden NSA:s uppgifter så här:

- utrikeskommunikation för militären och politikerna (policymakers) insamlas på elektronisk väg,

- NSA ger underrättelser till "US Government Consumers" gällande internationell terrorism, narkotika och vapenhandel,

- NSA:s uppdrag är inte att insamla all elektronisk kommunikation,

- NSA får bara vidarebefordra information till mottagare som godkänts av regeringen, inte direkt till amerikanska företag.

I ett PM från viceamiralen i US Navy W.O. Studeman, utställt i regeringens namn den 8 april 1992(76), hänvisas till det allt mer globala uppdrag (access) som NSA har, utöver stöd till militär verksamhet.

5.5.2.2 De amerikanska underrättelsetjänsternas befogenheter (dokument 7)(77)
Av United States Signals Intelligence Directive 18 (USSID 18) framgår att såväl kabel- som radiotrafik avlyssnas.

5.5.2.3 Samarbete med andra underrättelsetjänster (dokument 2a, 2b)
Till de uppgifter som åligger US Communications Intelligence Board hör bl a att övervaka alla "arrangements" med utländska regeringar inom området för COMINT. Till de uppgifter som åligger chefen för NSA hör att avveckla alla förbindelser med utländska COMINT-tjänster(78).

5.5.2.4 Omnämnande av enheter som är aktiva vid ECHELON-anläggningar (dokument 9, 12)
I NAVSECGRU INSTRUCTIONs C5450.48A(79) beskrivs uppdrag, funktion och mål för Naval Security Group Activity (NAVSECGRUACT), 544th Intelligence Group, i Sugar Grove, West Virginia. Här anges att verksamheten har en särskild uppgift: "upprätthålla och driva en ECHELON-anläggning"; därutöver nämns bearbetning av underrättelser.

I dokumentet "History of the Air Intelligence Agency – 1 January to 31 December 1994(80) (RCS: HAF-HO(A&SA) 7101 Volume 1)" nämns Detachement 2 och 3 av Air Intelligence Agency (AIA) under punkten "Activation of Echelon Units”:

Dokumenten ger inga upplysningar om vad som menas med en ECHELON-anläggning, vad en ECHELON-anläggning utför, eller vad kodnamnet ECHELON står för. Dokumenten ger inga upplysningar om UKUSA-avtalet.

5.5.2.5 Omnämnande av stationer (dokument 6, 9, 12, nya dokument)
- Sugar Grove, West Virginia, benämns SIGINT-station i NAVSECGRU INSTRUCTIONs C5450.48A(81),

- Misawa Air Base, Japan, benämns SIGINT-station i History of the Air Intelligence Agency - January to 31 December 1994(82) och i en beskrivning av Naval Security Groups verksamhet i dokumenten från Department of the Navy(83),

- Saana Seca i Puerto Rico, ibidem och en beskrivning av Naval Security Groups verksamhet i dokumenten från Department of the Navy(84),

- Guam, omnämnd som SIGINT-station, ibidem,

- Yakima, Washington, omnämnd som SIGINT-station, ibidem,

- Fort Meade, Maryland; en COMINT-rapport från NSA från Fort George G. Meade, Maryland, den 31 augusti 1972 visar att där pågått COMINT-verksamhet(85)

- Menwith-Hill, Förenade kungariket, en beskrivning av Naval Security Groups verksamhet i dokumenten från Department of the Navy(86),

- Bad Aibling, Tyskland, beskrivning av Naval Security Groups verksamhet i dokumenten från Department of the Navy(87),

- Medina, Texas, beskrivning av Naval Security Groups verksamhet i dokumenten från Department of the Navy(88)

- Kunia, Hawaii, en beskrivning av Naval Security Groups verksamhet i Naval Security instructions

5.5.2.6 Skydd för amerikanska medborgares privatliv (dokument 7, 7a-f, 9, 11, 16)
I NAVSECGRU INSTRUCTIONs C5450.48A anges att medborgarnas privatliv måste skyddas mot intrång(90).

I olika dokument anges att och hur Förenta staterna medborgarnas privatliv skall skyddas mot intrång (Baker, General Counsel, NSA, brev av den 9 september 1992; United States Signals Intelligence Directive (USSID) 18 av den 20 oktober 1980, med flera tillägg).

5.5.2.7 Definitioner (dokument 4, 5a, 7)
Department of Defense Directive av den 23 december 1991(92) ger noggranna definitioner av SIGINT, COMINT, ELINT och TELINT, liksom även National Security Council Intelligence Directive No. 6 av den 17 februari 1972(93).

Enligt dessa dokument innebär COMINT uppfångning och bearbetning av utrikeskommunikation (via elektromagnetiska medier); avlyssning och bearbetning av okrypterad kommunikation, pressinformation, propaganda, om den inte är krypterad.

5.5.3 Sammanfattning
1. Redan för 50 år sedan intresserade man sig för information inte bara på områdena politik och säkerhet, utan även på områdena vetenskap och näringsliv.

2. Dokumenten bevisar att NSA samarbetar med andra underrättelseorgan inom COMINT.

3. De dokument som ger upplysning om hur NSA är organiserat, vilka uppdrag det har och att det är underställt Department of Defense, säger i princip inte mer än den öppna information som finns på NSA:s hemsida.

4. Kabeltrafik får avlyssnas.

5. 544th Intelligence Group och detachement 2 och 3 inom Air Intelligence Agency är verksamma med att insamla underrättelser.

6. Begreppet ECHELON dyker upp i olika sammanhang.

7. Sugar Grove i West Virginia, Misawa Air Base i Japan, Puerto Rico (dvs Sabana Seca), Guam, Yakima i delstaten Washington omnämns som SIGINT-stationer.

8. Ytterligare stationer där Naval Security Group är aktiva nämns, utan dock att de betecknas som SIGINT-stationer.

9. Dokumenten klargör hur Förenta staternas medborgares privatliv skall skyddas mot intrång.

Dokumenten ger inga bevis men starka indicier, som tillsammans med andra indicier ger underlag för slutsatser.

5.6 Uppgifter från författare och journalister

5.6.1 Nicky Hager
I den 1996 utkomna boken av den nyzeeländska författaren Nicky Hager "Secret Powers – New Zealand's role in the international spy network” beskrivs systemet ECHELON för första gången utförligt. Han stödjer sig på intervjuer med mer än 50 personer som var sysselsatta vid den nyzeeländska underrättelsetjänsten GCSB eller som på annat sätt var inblandade i underrättelseverksamhet. Dessutom har han studerat dokument från nationella arkiv, tidningar och andra offentligt tillgängliga källor. Enligt Hager betecknas det globala avlyssningssystemet ECHELON och datorn i nätverket ECHELON Dictionaries.

Enligt Hager går underrättelsesamarbetets ursprung tillbaka till år 1947, då Förenade kungariket i anslutning till samarbetet under kriget överenskom med Förenta staterna att fortsätta med dittillsvarande COMINT-verksamhet globalt. De båda länderna skulle samverka till upprättande av ett i möjligaste mån globalt avlyssningssystem, för vilket de skulle dela de härtill erforderliga specifika anordningarna samt de därvid uppstående nödvändiga utgifterna och gemensamt äga åtkomst till resultaten. Senare anslöt sig Kanada, Australien och Nya Zeeland till UKUSA-avtalet.

Enligt Hagens uppgifter utgör avlyssning av satellitkommunikation kärnpunkten i dagens system. Redan under 1970-talet började man att med hjälp av markstationer avlyssna meddelanden som sändes ut via Intel-satelliter(94) – det första globala satellitkommunikationssystemet. Dessa meddelanden söktes igenom med hjälp av datorer för vissa bestämda nyckelord och adresser, så att relevant information kunde filtreras fram. Senare utvidgades övervakningen till att omfatta ytterligare satelliter, till exempel INMARSATs satelliter(95) som koncentrerar sig på maritim kommunikation.

Hager hänvisar i sin bok till att avlyssnandet av satellitkommunikationen endast utgör en – om än viktig – komponent till avlyssningssystemet. Därutöver finns det ytterligare ett större antal anordningar för övervakning av riktad signalöverföring och kablar som emellertid är dokumenterade i mindre grad och svårare att påvisa, då de till skillnad från markstationer knappast väcker uppmärksamhet. ECHELON blir därmed synonymt med ett globalt avlyssningssystem.

Under sitt framträdande inför utskottet den 24 april 2001 betonade Hager att avlyssningssystemet inte är allsmäktigt. Då de begränsade resurserna måste utnyttjas så effektivt som möjligt kan man inte avlyssna allt utan bara det som kan förväntas innehålla intressanta uppgifter. Syftet med avlyssningen är i regel förknippade med politiska och diplomatiska intressen. Om man avlyssnar för att få ekonomisk information handlar det snarare om makro- än om mikroekonomiska intressen.

När det gäller avlyssningssystemets funktionssätt har enligt Hager varje part sina egna listor på sökord som styr avlyssningen av kommunikationen. Dessutom genomsöks kommunikationen med själv av nyckelord som Förenta staterna genom så kallade ”dictionary manager” matar in i systemet. Britterna har därför inte någon kontroll över detta och vet heller inte vilka upplysningar som samlats in i Morwenstow eftersom dessa översänds direkt till Förenta staterna.

I detta sammanhang betonade Hager den fara som brittiska avlyssningsstationer kan innebära för Kontinentaleuropa. Med hjälp av ett flertal exempel påpekade han att UKUSA-parterna spionerar på allierade och handelspartner i Stillahavsområdet. De enda som inte omfattas av spionaget är UKUSA-parterna själva. Enligt hans mening skulle Förenade kungarikets underrättelsetjänst liksom Nya Zeelands mycket ogärna sätta UKUSA-partnerskapet på spel genom att vägra att samarbeta och avlyssna Kontinentaleuropa. Det kan inte finnas någon anledning för Förenade kungariket att avstå från intressanta underrättelser, och eftersom de alltid är hemliga, behöver spionage inom ramen för UKUSA-avtalet inte vara oförenligt med en officiell lojalitetspolitik gentemot Europa.

5.6.2 Duncan Campbell
Den brittiske journalisten Duncan Campbell stödjer sig i sina många publikationer på Hagers och Richelsons arbeten samt på samtal med tidigare medarbetare inom underrättelsetjänster och annan undersökningsverksamhet. Enligt hans utsagor är ECHELON en del av det globala avlyssningssystem som avlyssnar och bearbetar satellitkommunikation. Varje stat inom samarbetet har en egen “dictionary”-dator som söker igenom de insamlade upplysningarna efter nyckelord.

I STOA-studien 2/5 från 1999, vilken befattar sig ingående med den tekniska sidan, förklarar han utförligt att detta, i likhet med varje medium som används till kommunikationsöverföring, kan avlyssnas. I en av sina senaste artiklar klarlägger han dock att även ECHELON har sina begränsningar, den ursprungliga uppfattningen att en fullständig övervakning skulle vara möjlig har visat sig vara felaktig. ”Varken ECHELON eller det elektroniska spionsystemet som det ingår i förmår detta. Den utrustning som skulle förfoga över kapaciteten att bearbeta och känna igen innehållet i varje röstmeddelande eller varje telefonsamtal finns överhuvudtaget inte.”(96)

I sitt föredrag inför utskottet den 22 januari 2001 hävdade Campbell att Förenta staterna utnyttjar sin underrättelsetjänst till att hjälpa amerikanska företag att få uppdrag. Relevanta uppgifter förmedlas enligt honom vidare till företag via CIA med hjälp av Advocacy Center och Office of Executive Support i Department of Commerce. Till stöd för sin tes lade han fram dokument som visar på att Advocacy Center ingripit till förmån för amerikanska företag och som för övrigt till stor återfinns på Advocacy Centers hemsida(97).

Campbell betonade i sitt föredrag att flera europeiska länders avlyssningskapacitet ökat avsevärt under de senaste åren, till exempel i Schweiz, Danmark och Frankrike. En ökning kan enligt honom även registreras av det bilaterala och multilaterala samarbetet inom underrättelsesektorn.

5.6.3 Jeff Richelson
Den amerikanske författaren Jeffrey Richelson, tidigare medlem i National Security Archives, har via Internet gjort 16 tidigare hemligstämplade dokument tillgängliga, vilka ger en inblick i tillkomst, utveckling, förvaltning och mandat för NSA (National Security Agency)(98).

Därutöver är han författare till åtskilliga böcker och artiklar om underrättelseverksamhet i USA. I sina arbeten stödjer han sig på ett flertal tidigare hemligstämplade dokument, på Hagers forskningsinsatser samt på sina egna undersökningar. Vid det sammanträde som utskottets delegation hade med honom i Washington DC den 11 maj 2001 förklarade han att ECHELON betecknar ett datanätverk med vars hjälp data filtreras för utbyte mellan underrättelsetjänsterna.

I sin 1985 utkomna bok "The Ties That Bind"(99) beskriver han utförligt tillkomsten av UKUSA-avtalet och verksamheten hos de i denna överenskommelse delaktiga underrättelsetjänster i Förenta staterna, Förenade kungariket, Kanada, Australien och Nya Zeeland.

I sin mycket omfattande bok "The U.S. Intelligence Community"(100) från 1999 ger han en överblick över Förenta staternas underrättelseverksamhet och han beskriver underrättelsetjänsternas organisationsstruktur, deras metoder för samling och analys av information. I bokens kapitel 8 går han detaljerat in på underrättelsetjänsternas SIGINT-kapacitet och beskriver några markstationer. I kapitel 13 beskriver han Förenta staternas förbindelser med andra underrättelsetjänster, bl.a. UKUSA-avtalet.

I sin år 2000 utkomna artikel "Desperately seeking Signals"(101) beskriver han kortfattat UKUSA-avtalet, nämner satellitavlyssningsanläggningar för kommunikationssatelliter och visar möjligheter och gränser för avlyssning av civil kommunikation.

5.6.4 James Bamford
Den amerikanske författaren James Bamford, som på samma sätt grundar sig arbete på efterforskningar i arkiv och utfrågningar av medarbetare i underrättelsetjänster, var en av de första som sysselsatte sig med NSA:s SIGINT-verksamhet. Han publicerade redan 1982 boken ”The Puzzle Palace(102) där kapitel 8 ”Partners” beskriver UKUSA-avtalet utförligt. Enligt hans nya bok ”Body of Secrets”(103), som bygger vidare på fastställda rön, benämns det datanätverk som förbinder olika underrättelsetjänster ”plattform”. ECHELON betecknar å andra sidan den programvara som används på alla stationer och som en möjliggör en enhetlig bearbetning och en direkt tillgång till uppgifterna(104). I påföljande kapitel använder han sig dock av beteckningen ECHELON för avlyssningssystemet inom ramen för UKUSA-avtalet.

I ”Body of Secrets”, särskilt i det ytterst intressanta kapitlet ”Muscle”, ger Barnford en överblick av den historiska utvecklingen för NSA:s kommunikationsövervakning och en beskrivning av systemets styrka, UKUSA-partnerskapets funktionssätt och dess syften. Han betonar att intervjuer med dussintals av nuvarande och tidigare NSA-medarbetare givit vid handen att NSA inte är inblandat i konkurrensspionage.

Denna utsaga bekräftade han vid utfrågningen inför ECHELON-utskottet den 23 april 2001. Att göra NSA till ett instrument för konkurrensspionage skulle kräva ett entydigt politiskt beslut från högsta politiska ort, och ett sådant beslut har hittills inte fattas. Under sin tjugo år långa bana som forskare har han aldrig träffat på något bevis för att NSA skulle vidarebefordra underrättelser till amerikanska företag, även då NSA avlyssnar privata företag för att till exempel kontrollera hur embargon efterlevs.

Enligt Bamford är det huvudsakliga problemet för Europa inte frågan om ECHELON-systemet stjäl företagshemligheter och vidarebefordrar dessa till konkurrerande företag, utan kränkningarna av den privata sfären. I ”Body of Secrets” beskriver han utförligt hur skyddet av ”US persons” (det vill säga Förenta staternas medborgare och personer som lagligt befinner sig i landet) utvecklas, och att det åtminstone finns interna begränsningar för andra ”UKUSA-residents”. Samtidigt visar han på att det inte finns något skydd för andra personer, inte något krav på att radera uppgifter och att NSA:s lagringskapacitet är i det närmaste obegränsad.

Bamford betonar att systemet har gränser, vilket för det första beror på att endast en mindre del av internationell kommunikation går över satellit och att glasfiberkabel är mycket svårare att avlyssna, och för det andra att NSA endast har en begränsad kapacitet att göra en slutlig utvärdering, vilket skall ställas mot ständigt växande trafikströmmar, särskilt över Internet.

5.6.5 Bo Elkjaer och Kenan Seeberg
De båda danska journalisterna Bo Elkjaer och Kenan Seeberg uppgav den 22 januari 2001 inför utskottet, att ECHELON redan på 1980-talet var långt framskridet. Danmark, som ökat sin avlyssningskapacitet avsevärt under det senaste årtiondet, samarbetar sedan 1984 med Förenta staterna.

De visade även att olika icke-statliga organisationer (bland annat Röda Korset) utgör mål för ECHELON, vilket de tidigare gjort i en artikel i Ekstra Bladet(105), där de grundar sig på ett diabildsföredrag (25 diabilder) från en obekant officer på 544th Intelligence Group på Air Intelligence Agency.

5.7 Uttalanden av tidigare underrättelsetjänstmedarbetare

5.7.1 Margaret Newsham (tidigare NSA-medarbetare)(106)
Margaret Newsham var från 1974 till 1984 anställd hos Ford och Lockheed och arbetade under denna tid enligt egen utsago för NSA. Hon hade utbildats för arbetet i NSA Headquarter i Fort George Meade i Maryland, USA, och arbetade 1977-1981 i Menwith Hill, den amerikanska markstationen på brittisk mark. Där kunde hon konstatera att ett samtal av senator Strohm Thurmond avlyssnats. Redan 1978 kunde ECHELON fånga upp en bestämd persons telekommunikation som överfördes via satellit.

Vad beträffar hennes egen roll hos NSA, skall hon ha varit ansvarig för framställning av system och program, konfigurering av dessa och för att göra dem beredda för körning på stora datorer. Programvaran kallades SILKWORTH och SIRE, ECHELON var däremot namnet för nätverket.

5.7.2 Wayne Madsen (tidigare NSA-medarbetare)
Wayne Madsen(107), tidigare NSA-medarbetare, bekräftar likaledes att ECHELON existerar. Enligt hans åsikt har insamlingen av data om näringslivet högsta prioritet och används till gagn för företag i USA. Han uttalar särskilt farhågor att ECHELON skulle kunna spionera på icke-statliga organisationer såsom Amnesty International eller Greenpeace. Därtill för han fram att NSA måste tillstå, att de hade mer än 1 000 sidor information om prinsessan Diana, som genom sin kampanj mot landminor gick emot Förenta staternas politik.

Vid utskottsdelegationens sammanträffande med honom i Washington DC var han särskilt bekymrad över den fara som det globala spionagesystemet innebär för europeiska medborgares privatsfär.

5.7.3 Mike Frost (tidigare medarbetare vid kanadensiska underrättelsetjänsten)
Mike Frost var verksam vid den kanadensiska underrättelsetjänsten CSE(108) i över 20 år. Avlyssningsstationen i Ottawa torde vara endast en del av ett världsomfattande nätverk av spionagestationer(109). I en intervju med CBS förklarade han att "överallt i världen, varje dag, telefonsamtal, e-post och fax övervakas av ECHELON, regeringens hemliga övervakningsnätverk".(110) Detta skulle även gälla civil kommunikation. Som exempel anför han i en intervju med en australisk kanal att namnet och telefonnumret på en kvinna, som i ett harmlöst telefonsamtal med en vän hade använt ett tvetydigt begrepp, hade noterats i en databank för möjliga terrorister av CSE. Datorn hade vid genomsökning av kommunikation funnit nyckelordet och lämnat vidare kommunikationen. Den för analysen ansvarige var inte säker och hade därför upptagit hennes personliga data(111).

Underrättelsetjänsterna i UKUSA-staterna lär även kunna hjälpa varandra genom att den staten spionerar för den andra, så att man åtminstone inte kan anklaga den egna underrättelsetjänsten. Till exempel lär GCHQ ha bett den kanadensiska CSE att för sin räkning spionera på två engelska ministrar, då premiärminister Thatcher ville veta om dessa befann sig på hennes sida(112).

5.7.4 Fred Stock (tidigare medarbetare vid kanadensiska underrättelsetjänsten)
Fred Stock uteslöts enligt egna uppgifter ur den kanadensiska underrättelsetjänsten CSE år 1993, eftersom han hade uttalat sig mot att den nya tyngdpunkten hos tjänsten riktades mot näringslivet och civila mål. Den registrerade kommunikationen lär ha innehållit information om affärer med andra länder och även förhandlingar om NAFTA, kinesiskt spannmålsuppköp och fransk vapenförsäljning. Enligt Stock skulle tjänsten även rutinmässigt ha fått upplysningar om miljöprotestaktioner från Greenpeacefartyg till havs(113).

5.8 Regeringsinformation

5.8.1 Förenta staterna
Den före detta CIA-direktören James Woolsey förklarade på en presskonferens(114), som han gav på anmodan av State Department, att Förenta staterna bedriver spionage i Kontinentaleuropa. Ekonomiska underrättelser skall dock till 95 procent ha utvunnits genom utvärdering av offentligt tillgängliga informationskällor, endast 5 procent skulle vara stulna hemligheter. Spioneri på andra länders näringsliv äger rum i sådana fall där det handlar om att rätta sig efter sanktioner och om varor med dubbla användningsområden, liksom för att bekämpa bestickning vid ordertilldelning. Dessa upplysningar lämnas emellertid inte vidare till amerikanska företag. Woolsey betonar att även om man skulle träffa på kommersiellt användbar information i samband med spaning efter näringslivsinformation, vore det mycket tidsödande för en analytiker att analysera den stora mängden tillgängliga data i detta hänseende, och att det vore ett missbruk att använda tiden till spionage på vänskapligt sinnade handelspartner. Dessutom påpekar han att även om man gjorde så, vore det på grund av de invecklade internationella ägarrelationerna svårt att avgöra vilket företag som skulle anses vara amerikanskt och som man sålunda skulle låta ta del av information.

5.8.2 Förenade kungariket
Av diverse förfrågningar i House of Commons(115) framgår att RAF-stationen Menwith Hill tillhör det engelska försvarsministeriet men ställs till förfogande för det amerikanska försvarsministeriet, i synnerhet NSA(116), som tillsätter den stationsansvarige(117), och fungerar som kommunikationsanläggning(118). I mitten av 2000 fanns på RAF-stationen Menwith Hill 415 personer från den amerikanska militären, 5 från den brittiska militären, 989 amerikanska civilister och 392 brittiska civilister sysselsatta, och då är de medarbetare från GCHQ som finns där inte medräknade(119). Närvaron av amerikanska trupper regleras genom det Nordatlantiska fördraget och speciella hemliga(120) förvaltningsavtal, som kan betecknas som lämpliga för de existerande förbindelserna mellan regeringarna i Förenade kungariket och Förenta staterna för ett gemensamt försvar(121). Stationen är en integrerad beståndsdel av det amerikanska försvarsministeriets världsomfattande nätverk, som stödjer brittiska, amerikanska och NATO:s intressen(122).

I årsberättelsen 1999/2000 betonas uttryckligen värdet av det nära samarbete som UKUSA-överenskommelsen medför och som återspeglas i kvaliteten hos resultaten för underrättelsetjänsterna. Speciellt påpekas att NSA-anläggningen under de tre dagar då NSA inte fungerade betjänade GCHQ direkt de amerikanska mottagarna utöver mottagarna i Förenade kungariket.(123)

5.8.3 Australien(124)

Martin Brady, direktör vid den australiensiska underrättelsetjänsten DSD(125), bekräftade i ett brev till programmet "Sunday" i den australiensiska kanalen "Channel 9", att det föreligger ett DSD-samarbete med andra underrättelsetjänster inom ramen för UKUSA-avtalet. I samma brev betonas att samtliga inrättningar som tillhör underrättelsetjänsten i Australien drivs av uteslutande australiensiska organ eller gemensamt med amerikanska organ. I de fall som inrättningar används gemensamt, har den australiensiska regeringen full kännedom om alla aktiviteter, och den australiensiska personalen är delaktig på alla nivåer(126).

5.8.4 Nya Zeeland

Som redan nämnts under punkt 5.4.2.2 ovan hänvisas det i ett offentliggörande från den nyzeeländska Department of the Prime Minister från 2000 om hanteringen av den nationella säkerhets- och underrättelsetjänsterna uttryckligen till partnerskapet mellan fem nationers underrättelsetjänster, Förenta staternas, Förenade kungarikets, Kanadas, Australiens och Nya Zeelands, och dess fördelar för Nya Zeeland framhävs.(127)

5.8.5 Nederländerna

Den 19 januari 2001 presenterade den nederländska försvarsministern för det nederländska parlamentet en redogörelse över tekniska och rättsliga aspekter på global avlyssning av moderna telekommunikationssystem(128). Den nederländska regeringen företräder här åsikten att, även om den inte har någon egen kunskap om detta, det på grund av den information som står till förfogande från annat håll torde vara mycket sannolikt att ECHELON-nätverket existerar, men att det även skulle kunna finnas andra system med likadana möjligheter. Den nederländska regeringen skall ha kommit till den slutsatsen att globalt uppfångande av kommunikationssystem inte är begränsat till de stater som deltar i ECHELON-systemet utan även genomförs av regeringsmyndigheter i andra länder.

5.8.6 Italien

Luigi Ramponi, tidigare direktör vid den italienska underrättelsetjänsten SISMI, låter under sin intervju för ”il Mondo“ inga tvivel råda om att ECHELON existerar(129). Ramponi förklarar uttryckligen att han in sin funktion som chef för SISMI kände till ECHELONs existens. Sedan 1992 skall han ha varit informerad om en omfattande avlyssningsverksamhet av på låg-, mellan- och högfrekvensband. När han började hos SISMI år 1991, fick man sysselsätta sig allra mest med Förenade kungariket och Förenta staterna.

5.9 Frågor till rådet och kommissionen

Redan den 17 februari 1998 gjordes genom ledamoten Elly Plooij-van Gorsel(130) en första omfattande fråga till rådet angående STOA-rapporten och existensen av ett globalt amerikanskt avlyssningssystem, där Förenade kungariket skulle vara delaktigt, samt angående den skada europeiska företags kommersiella intressen eventuellt kan lida i samband med detta. Ytterligare ett antal förfrågningar om detta ämne följde.(131) Rådets ordförande svarade att rådet självt inte hade några upplysningar om saken, att det inte var inblandat i sådana affärer och därför inte kunde lämna några svar.

Liknande frågor till Europeiska kommissionen(132) besvarades ungefär så att den kände till rapporten, men att det varken fanns bevis för eller besvär mot att en medlemsstat skulle bryta mot EG-fördraget i detta avseende.(133) Kommissionen skulle dock vara vaksam och försvara alla gemenskapsintressen och vidta ytterligare åtgärder för att förbättra säkerheten i sina datanätverk.(134) Vid plenarsammanträdet den 18 september förklarade kommissionsledamot Bangemann att kommissionen varken fått indikationer från medlemsstaterna eller från medborgare eller företag att ett sådant avlyssningssystem skulle finnas såsom det beskrivits. ”Ty om detta system skulle finnas, så vore det naturligtvis en flagrant kränkning av rättigheter, medborgerliga individuella rättigheter, och naturligtvis också ett angrepp på medlemsländernas säkerhet. Det är helt klart. I samma ögonblick som något sådant skulle bekräftas officiellt, måste rådet och givetvis även kommissionen och parlamentet reagera på det“. I så fall, heter det vidare, “skulle kommissionen med alla möjligheter agera mot det, för att förmå medlemsländerna att avstå från att skaffa sig information illegalt på detta vis“.(135)

5.10 Parlamentariska betänkanden

5.10.1 Betänkanden från det belgiska kontrollutskottet Comité Permanent R
Det belgiska kontrollutskottet Comité Permanent R yttrade sig redan i två betänkandet om frågan ECHELON.

I betänkandet "Rapport d'activités 1999" handlade det tredje kapitlet om frågan på vilket sätt de belgiska underrättelsetjänsterna reagerar på möjligheten av ett ECHELON-system för kommunikationsövervakning. Betänkandet på 15 sidor kommer till den slutsatsen att de båda belgiska underrättelsetjänsterna Sûreté de l'Etat och Service général du Renseignement (SGR) endast erhåller information om ECHELON genom offentliga dokument.

Det andra betänkandet ("Rapport complémentaire d'activités 1999) befattar sig betydligt mer utförligt med ECHELON-systemet. Den tar ställning till STOA-studien och ägnar en del av kommentarerna åt beskrivning av de tekniska och rättsliga förutsättningarna för avlyssning av telekommunikation. Dess slutsatser lyder som så att ECHELON faktiskt existerar och även är i stånd att avlyssna all via satellit överförd information (cirka 1 procent av de totala internationella telefonsamtalen), såvitt sökning av nyckelord sker, och att dess kapacitet beträffande avkodning är betydligt större än vad som uppgivits från amerikansk sida. Beträffande uttalandena, att det inte utförs något industrispionage i Menwith Hill, kvarstår tvivel. Det betonas uttryckligen att det är omöjligt att med säkerhet fastställa vad ECHELON gör eller inte gör.

5.10.2 Betänkandet från utskottet för nationellt försvar i den franska nationalförsamlingen
I Frankrike har utskottet för nationellt försvar i nationalförsamlingen lagt fram ett betänkande om avlyssningssystem(136). Vid sammanträdet den 28 november 2000 lade föredraganden Arthur Paecht fram resultaten från betänkandet inför ECHELON-utskottet.

Efter att utförligt ha behandlat de olika aspekterna kommer föredraganden till slutsatsen att ECHELON existerar och att det handlar om det enda kända multinationella övervakningssystemet. Systemets kapacitet är verklig, men har nått sitt tak, inte bara eftersom det nedlagda arbetet inte längre stor i proportion till kommunikationsexplosionen utan även därför att bestämda mål har lärt sig att skydda sig.

ECHELON-systemet har kommit ifrån sina ursprungliga mål, vilka var knutna till det kalla kriget, så det är inte omöjligt att den samlade informationen utnyttjas för politiska och ekonomiska ändamål mot andra NATO-stater.

ECHELON skulle mycket väl kunna utgöra en fara för grundläggande friheter, det skapar i detta avseende många problem vilka kräver lämpliga svar. Det vore fel att föreställa sig att medlemsländerna i ECHELON överger sin verksamhet. Desto mer tycks flertalet indicier peka på att ett nytt system med nya partner skapats för att med hjälp av nya resurser övervinna ECHELONs begränsningar.

5.10.3 Betänkande från det italienska parlamentariska utskottet för informations- och säkerhetstjänster och statssäkerhet
I Italien har det parlamentariska utskottet för informations- och säkerhetstjänster utarbetat ett betänkande om informations- och säkerhetstjänsternas roll i fallet ECEHLON(137), som översändes den 19 december till den italienska talmannen.

Slutsatser om existensen av ett system med namn ECHELON är vaga. Enligt betänkandet skulle ”det vid utfrågningarna i utskottet huvudsakligen uteslutas att det skulle finns ett integrerat avlyssningssystem med detta namn och som utnyttjas av de fem stater som ingått UKUSA-avtalet och som syftar till att avlyssna kommunikation över hela världen.” Det är förvisso klart att det finns ett nära samarbete mellan de anglosaxiska länderna, men man kan inte på grundval av de uppgifter som utskottet har hävda att detta samarbete skulle vara inriktat på att skapa ett integrerat avlyssningssystem eller ens ett globalt avlyssningsnätverk. Enligt utskottet är det sannolikt att beteckningen ECHELON står för ett stadium i den teknologiska utvecklingen när det gäller satellitavlyssningsteknik. Det hänvisas uttryckligen till att den italienska underrättelsetjänsten SISMI uteslutit att det för närvarande skulle kunna finnas en metod för att automatiskt känna igen talade ord under samtal och att ett riktat avlyssnade av samtal som innehåller nyckelord därför inte skulle kunna vara möjligt.

6 Kan det finnas ytterligare globala avlyssningssystem?

6.1 Förutsättningar för ett sådant system

6.1.1 Tekniska och geografiska förutsättningar
För global avlyssning av internationell kommunikation som förmedlas via satelliter av första generationen är mottagningsstationer inom Atlantområdet, Indiska Oceanen och Stillahavsområdet en förutsättning. Hos den nyare satellitgenerationen, som möjliggör sändning till underregioner, måste ytterligare villkor med avseende på avlyssningsstationers geografiska läge uppfyllas, om all den kommunikation som förmedlas via satellit skall kunna registreras.

Ett annat globalt avlyssningssystem skulle behöva upprätta sina stationer utanför UKUSA-staternas territorium.

6.1.2 Politiska och ekonomiska förutsättningar
Att inrätta ett sådant globalt avlyssningssystem måste emellertid också vara ekonomiskt och politiskt ändamålsenligt för den/de som driver systemet. Nyttjaren eller nyttjarna av ett sådant system måste ha globala ekonomiska, militära eller andra säkerhetsintressen eller åtminstone tro att de tillhör de så kallade världsmakterna. Därmed begränsas kretsen i huvudsak till Kina och de andra G8-staterna än Förenta staterna och Förenade kungariket.

6.2 Frankrike

Frankrike besitter över egna territorier, departement och regionala myndigheter i alla tre ovannämnda områden.

Inom Atlantområdet ligger öster om Kanada Saint Pierre et Miquelon (65°W / 47° N), nordöst om Sydamerika Guadeloupe (61°W / 16°N) och Martinique (60°W / 14° N) samt på Sydamerikas nordostkust Franska Guyana (52°W / 5° N).

Inom Indiska Oceanen befinner sig öster om södra Afrika Mayotte (45°E / 12°S) och La Réunion (55°E / 20°S) samt längst i söder Terres Australes et Antarctiques Francaises. Inom Stillahavsområdet ligger Nya Kaledonien (165°E / 20°S), Wallis och Futana (176°W / 12°S) samt Franska Polynesien (150°W / 16°S).

Det finns endast begränsad kännedom om möjliga stationer för den franska underrättelsetjänsten DGSE (Direction générale de la sécurité extérieur) inom dessa transoceana områden. Enligt uppgifter från franska journalister(138) existerar stationer i Kourou i Franska Guyana samt i Mayotte. Om storleken på stationerna, antal satellitantenner och dessas storlek finns inga detaljerade uppgifter. Ytterligare stationer skall finnas lokaliserade i Frankrike i Domme i närheten av Bordeaux samt i Alluetts-le-Roi i närheten av Paris. Antalet satellitparaboler uppskattar Jauvert till totalt 30. Författaren Erich Schmidt-Eenboom(139) hävdar att en station även drivs i Nya Kaledonien och att den tyska underrättelsetjänsten är med om att utnyttja denna.

Teoretiskt skulle Frankrike, eftersom landet förutom de geografiska har de tekniska och ekonomiska förutsättningarna, kunna driva ett globalt avlyssningssystem. Föredraganden har dock inte tillgång till tillräcklig offentlig information för att kunna göra ett seriöst påstående.

6.3 Ryssland

Den för kommunikationssäkerhet och SIGINT ansvariga ryska underrättelsetjänsten FAPSI (Federalnoje Agentstvo Pravitelstvennoj Svjazi, Federala byrån för regeringskommunikation) bedriver tillsammans med den ryska militära underrättelsetjänsten GRU markstationer i Lettland, Vietnam och Kuba.

Enligt den rättsliga grunden är FAPSI:s syfte att samla politisk, ekonomisk, militär och vetenskapligt-teknisk information för att stödja den ekonomiska utvecklingen samt vetenskapligt-tekniskt och militära framsteg(140). Dessutom angav direktören för FAPSI 1997 att dess primära funktion var registrering av kodad utlandskommunikation och global avlyssning.(141)

Inom Atlantområdet ligger stationen i Lourdes på Kuba (82°W, 23°N) vilken drivs tillsammans med den kubanska underrättelsetjänsten. Med denna station samlar Ryssland såväl strategisk information som militär och kommersiell kommunikation.(142) Inom området Indiska Oceanen ligger stationer i Ryssland, över vilka ingen närmare information föreligger. En station i Skrunda i Lettland stängdes 1998(143). Inom Stillahavsområdet lär en station finnas i Cam Ranh Bay i Nordvietnam. Detaljer om stationerna när det gäller antal antenner och deras storlek är inte kända.

Tillsammans med stationer som ligger i själva Ryssland är en global täckning teoretisk möjlig. Inte heller här räcker den tillgängliga informationen till för att kunna uttala sig med säkerhet.

6.4 De övriga G-8 staterna och Kina

Varken de övriga G8-staterna eller Kina har eget territorium eller nära allierade i de nödvändiga delarna av världen för att driva ett globalt avlyssningssystem.

7 Förenligheten av ett kommunikationsavlyssningssystem av typen ECHELON med unionsrätt

7.1 Kommentarer till frågeställningen
Utskottets mandat innehåller bland annat det uttryckliga uppdraget att pröva(144) förenligheten av ett kommunikationsavlyssningssystem av typen ECHELON med gemenskapsrätten. Det bör särskilt bedömas om ett sådant system är förenligt med de båda dataskyddsdirektiven 95/46/EG och 97/66/EG samt artikel 286 EG-fördraget och artikel. 8.2 EU-fördraget.

Det tycks nödvändigt att företa granskningen från två olika synvinklar. Den första aspekten framgår av det i kapitel 5 framlagda indiciebeviset, av vilket framgår att det system som betecknas med ECHELON togs fram som ett system för registrering av kommunikation, som genom insamlande och utvärdering av kommunikationsdata skall leverera information över händelser utomlands till de amerikanska, kanadensiska, australiensiska, nyzeeländska och brittiska underrättelsetjänsterna. Det rör sig följaktligen om ett klassiskt spionageinstrument för underrättelsetjänster i utlandet(145). I ett första steg skall det sålunda granskas huruvida ett sådant underrättelsesystem är förenligt med unionsrätten.

I STOA-rapporten framför dessutom Campbell anklagelsen att detta system missbrukas för konkurrensspionage och att näringslivet i europeiska länder lider allvarlig skada till följd av detta. Därtill finns uppgifter från den tidigare CIA-direktören R. James Woolsey att Förenta staterna visserligen spionerar på europeiska företag, men enbart för att åstadkomma marknadsrättvisa, då uppdragen skulle ha erhållits enbart med hjälp av bestickning(146). Om det skulle stämma att systemen används till konkurrensspionage, uppstår på nytt frågan om detta är förenligt med gemenskapsrätten. Denna andra aspekt skall därför undersökas separat i ytterligare ett steg.

7.2 Förenligheten av ett underrättelsesystem med unionsrätt

7.2.1 Förenlighet med EG-rätt
Verksamhet och åtgärder i statssäkerhetens tjänst respektive straffåtgärder omfattas i princip inte av EG-fördraget. Då Europeiska Gemenskapen på grund av principen för ett begränsat särskilt bemyndigande endast kan vara verksam där den har motsvarande behörighet, har den i dataskyddsdirektiven, som är baserade på EG-fördraget, i synnerhet dess artikel 95 (f.d. artikel 100a), följdriktigt undantagit dessa områden från tillämpningsområdet. Direktiv 95/46/EG skydd för enskilda personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter(147), och direktiv 97/66/EG om behandling av personuppgifter och skydd för privatlivet inom telekommunikationsområdet(148) gäller inte under några omständigheter behandlingar(149)/verksamheter(150) som rör allmän säkerhet, försvar, statens säkerhet (inbegripet statens ekonomiska välstånd när behandlingen har samband med frågor om statens säkerhet) och statens verksamhet på straffrättens område . Samma formulering togs med i det då hos parlamentet föreliggande förslaget till direktiv om behandling av personuppgifter och skydd för privatlivet inom sektorn för elektronisk kommunikation(151). Deltagande av en medlemsstat i ett avlyssningssystem i statssäkerhetens tjänst kan följaktligen inte stå i strid med EG:s dataskyddsdirektiv.

Lika lite kan en överträdelse av artikel 286 i EG-fördraget föreligga, vilken utvidgar tillämpningsområdet för dataskyddsdirektiven till databearbetning av gemenskapens organ och inrättningar. Det samma gäller för förordning 45/2001 om skydd för enskilda då gemenskapsinstitutionerna och gemenskapsorganen behandlar personuppgifter och om den fria rörligheten för sådana uppgifter.(152) Även denna förordning är tillämplig endast i den mån organen är verksamma inom ramen för EG-fördraget.(153) För att undvika missförstånd bör här emellertid uttryckligen betonas att ett deltagande av gemenskapens organ och institutioner i ett avlyssningssystem inte någonsin från något håll gjorts gällande och att det därför inte föreligger några som helst belägg för föredraganden.

7.2.2 Förenlighet med övrig EU-rätt
När det gäller Avdelning V (Gemensam utrikes- och säkerhetspolitik) och VI (Polissamarbete och straffrättsligt samarbete) finns det inga dataskyddsbestämmelser som är jämförbara med EG-direktiven. Från Europaparlamentets sida har man redan ett flertal gånger påpekat att här föreligger ett stort behov av att vidta åtgärder(154).

Skyddet av de grundläggande rättigheterna och friheterna för personer garanteras på dessa områden endast genom artiklarna 6 och 7, och särskilt genom artikel 6.2, i EU-fördraget, där unionen förpliktar sig att respektera de grundläggande rättigheterna, såsom de garanterats i Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, och såsom de följer av medlemsstaternas gemensamma konstitutionella traditioner. Utöver medlemsstaternas förpliktelse att respektera de grundläggande rättigheterna och särskilt ECHR (jfr. även med kapitel 8 nedan) uppstår därmed en förpliktelse för unionen att respektera grundläggande rättigheter i samband med lagstiftning och förvaltning. Eftersom det ännu inte finns några bestämmelser om övervakning av telekommunikation för säkerhets- och underrättelseändamål(155), är frågan om överträdelse av artikel 6.2 i EU-fördraget inte aktuell.

7.3 Frågan om förenlighet i fall av missbruk av systemet för konkurrensspionage
Skulle en medlemsstat understödja ett avlyssningssystem, som bland annat även bedriver konkurrensspionage, genom att denna medlemsstat gör den egna underrättelsetjänsten till ett instrument eller ställer det egna territoriet till en främmande underrättelsetjänsts förfogande för detta ändamål, skulle helt säkert en överträdelse av EG-rätten föreligga. Medlemsstaterna är nämligen enligt artikel 10 i EG-fördraget förpliktigade till omfattande lojalitet, speciellt till att underlåta att vidta alla åtgärder som skulle äventyra förverkligandet av fördragets mål. Även om uppfångandet av telekommunikation inte sker till förmån för det inhemska näringslivet (vilket för övrigt skulle motsvara effekten av ett statsbidrag, och därmed skulle bryta mot artikel 87 i EG-fördraget), utan till förmån för tredje land, skulle en sådan verksamhet stå helt i strid med den idé om en gemensam marknad som ligger till grund för EG-fördraget, eftersom den skulle innebära en snedvridning av konkurrensen.

Ett sådant förförande skulle enligt föredraganden dessutom innebära en överträdelse av dataskyddsdirektiven på telekommunikationsområdet(156), då frågan om direktivens tillämpningsområde måste lösas från funktionell och inte en organisatorisk synvinkel. Detta framgår inte bara av lydelsen i bestämmelserna om tillämpningsområdet utan även av lagens innebörd. Om underrättelsetjänster använder sin kapacitet till konkurrensspionage, så sker deras verksamhet inte i säkerhetens tjänst eller i straffrättsligt syfte, utan används för obehörigt ändamål och faller följaktligen helt och hållet under direktivet tillämpningsområde. Enligt artikel 5 i detta direktiv förpliktigas emellertid medlemsstaterna att säkra förtroendet för kommunikation och förbjuda i synnerhet ”avlyssning, uppfångande med tekniskt hjälpmedel, lagring eller andra sätt på vilka kommunikationen kan fångas upp eller övervakas av andra än användarna”. Undantag får enligt artikel 14 endast göras där dessa är nödvändiga för statens säkerhet, landets försvar och straffåtgärder. Då företagsspionage inte legitimerar till undantag, skulle i detta fall en kränkning av gemenskapsrätten föreligga.

7.4 Resultat
Sammanfattningsvis kan man säga, att i nuvarande rättsläge kan ett underrättelsesystem av typen ECHELON i princip inte kan stå i strid med unionsrätten, eftersom det inte uppvisar de beröringspunkter med unionsrätt som skulle krävas för att oförenlighet föreligger. Detta gäller visserligen bara så länge systemet verkligen används uteslutande i statssäkerhetens tjänst i vid bemärkelse. Används det däremot för obehöriga ändamål och som konkurrensspionage mot utländska företag blir detta oförenligt med EG-rätten. Om en medlemsstat skulle delta i detta, skulle den bryta mot gemenskapsrätten.

8 Förenligheten av underrättelsetjänsternas kommunikationsövervakning med grundläggande rättigheter när det gäller privatlivet

8.1 Kommunikationsövervakning som en kränkning av den grundläggande rätten till privatliv

Varje avlyssning av kommunikation, redan registrering av data från underrättelsetjänstens sida för detta ändamål(157), utgör ett djupgående intrång i den enskilde individens privatliv. Endast i en ’polisstat’ är en oinskränkt avlyssning från statlig sida tillåten. I mogna demokratier som EU:s medlemsstater är det däremot självklart att statliga organ, och därmed också underrättelsetjänsterna, måste visa respekt för privatlivet, och detta kommer i regel till uttryck i medlemsstaternas författningar. Privatsfären åtnjuter därmed ett särskilt skydd, och ingripanden kan endast tillåtas efter rättslig prövning och under beaktande av proportionalitetsprincipen.

Även i UKUSA-staterna är man medveten om problematiken. Skyddsbestämmelserna inriktar sig här visserligen på respekt för privatsfären för de egna invånarna, så den europeiska medborgaren kommer i regel inte i åtnjutande av detta. I de av Förenta staternas bestämmelser som fastställer villkoren för elektronisk övervakning ställs inte statsintressena av en fungerande underrättelsetjänst mot ett effektivt allmänt grundläggande skydd, utan snarare mot det erforderliga skyddet av privatsfären för ”US-persons”(158).

8.2 Skyddet av privatlivet genom internationella överenskommelser
Respekt för privatsfären som grundläggande rättighet har beaktats i många folkrättsliga överenskommelser(159). I globalt hänseende bör särskilt nämnas den internationella konvention om medborgerliga och politiska rättigheter"(160) vilken slöts 1966 inom ramen för FN, och som i artikel 17 garanterar skyddet av den privata sfären. Samtliga UKUSA-stater har underkastat sig besluten från det konventionella utskottet för mänskliga rättigheter upprättat enligt artikel 41. Utskottet är ansvarigt för frågan om folkrättsliga kränkningar av konventionen i den mån det gäller klagomål från andra stater. Det tilläggsprotokoll(161), som utsträcker kompetensen hos utskottet för mänskliga rättigheter till individuella klagomål blev emellertid inte undertecknat av Förenta staterna, så för privatpersoner ges inte möjlighet, i händelse av kränkning av konventionen från Förenta staternas sida, att vända sig till utskottet för mänskliga rättigheter.

På EU-nivå försökte man att förverkliga ett särskilt europeiskt skydd för allmänna fri- och rättigheter genom framtagning av ”Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna.” Artikel 7 i stadgan, som har titeln “Respekt för privatlivet och familjelivet“ fastställer till och med uttryckligen rätten till respekt för kommunikationer(162). Därutöver fastställs i stadgans artikel 8 ”Skydd av personuppgifter”. Detta skulle ha skyddat den enskilde individen i de fall där dennes uppgifter bearbetas (automatiskt eller manuellt), något som i regel gäller vid avlyssning och alltid vid annan form av registrering.

Stadgan har ännu inte tagits med i fördraget. Bindande blir den därför endast för de tre organ som accepterat den i den ”högtidliga deklarationen” i samband med Europeiska rådet i Nice: rådet, kommission och Europaparlamentet. Dessa är enligt föredragandens kännedom inte inblandade i någon som helst underrättelseverksamhet. Även när stadgan får full verkan efter att ha blivit upptagen i fördraget måste hänsyn tas till dess begränsade tillämpningsområde. Enligt artikel 51 gäller stadgan ”till unionens institutioner och organ samt till medlemsstaterna endast när dessa tillämpar unionsrätten”. Stadgan skulle därför på sin höjd få verkan genom förbudet mot konkurrenssnedvridande statligt stöd (se kapitel 7, punkt 7.3).

Det enda verksamma instrumentet på internationell nivå för omfattande skydd av privatsfären beskrivs i Europakonventionen för mänskliga rättigheter.

8.3 Bestämmelserna i Europakonventionen för mänskliga rättigheter (ECHR)

8.3.1 Betydelsen av ECHR inom EU
Skyddet av de grundläggande rättigheter som fastställs av ECHR har särskild betydelse eftersom konventionen har ratificerats av EU:s samtliga medlemsstater och därmed utgör en enhetlig europeisk skyddsnivå. Avtalsstaterna har folkrättsligt förpliktigat sig att garantera de i ECHR stadfästa rättigheterna och har underkastat sig Europadomstolens för mänskliga rättigheter rättsskipning. Europadomstolen kan därför pröva huruvida de nationella reglerna vid en given tidpunkt överensstämmer med ECHR och avtalsstaterna i händelse av kränkning av de mänskliga rättigheterna dömas och förpliktigas att erlägga förlikningsersättning. Dessutom har ECHR fått ökad betydelse genom att den vid sidan av medlemsstaternas allmänna rättsprinciper vid upprepade tillfällen åberopats av EG-domstolen inom ramen för rättsliga principer för att komma fram till ett beslut. Med fördraget från Amsterdam fastslogs dessutom i artikel 6.2 i EU-fördraget EU:s förpliktelse att respektera de grundläggande rättigheterna såsom dessa garanteras i ECHR.

8.3.2 Det geografiska och personliga skyddet genom ECHR
De i ECHR garanterade rättigheterna utgör allmänna mänskliga rättigheter och är följaktligen inte bundna till ett medborgarskap. De måste garanteras alla personer som är underställda avtalsstaternas rättsskipning. De innebär att de mänskliga rättigheterna i varje fall måste uppfyllas på hela territoriet och att lokala undantag skulle innebära en avtalskränkning. Därutöver gäller de även utanför avtalsstaternas territorium såvida där utövas statsmakt. De av ECHR garanterade rättigheterna gentemot en avtalsstat tillkommer även personer utanför territoriet om en avtalsstat utanför sitt territorium ingriper i dessas privatsfär(163).

Det sistnämnda är därför särskilt viktigt här eftersom problematiken med grundläggande rättigheter när det gäller telekommunikationsövervakning uppvisar den särskilda egenheten att den för övervakningen ansvariga staten, den övervakade och det faktiska avlyssningsskeendet kan falla isär geografiskt. Detta gäller i synnerhet för internationell kommunikation, under vissa omständigheter även för nationell kommunikation, när informationsöverföringen sker över ledningar i utlandet. För utlandsunderrättelsetjänsternas verksamhet är detta till och med det typiska fallet. Det kan inte heller uteslutas att den information från övervakning som en underrättelsetjänst fått fram lämnas vidare till andra stater.

8.3.3 Tillåten telekommunikationsövervakning enligt artikel 8 i ECHR
Enligt artikel 8.1 i ECHR har “envar har rätt till skydd för sitt privat- och familjeliv, sitt hem och sin korrespondens”. Skyddet för telefoni eller telekommunikation är visserligen inte uttryckligen omnämnt men enligt Europadomstolens rättsskipning omfattas även de av begreppen ”privatliv” och ”korrespondens” av skyddsomfånget i artikel 8 i ECHR(164). Skyddsomfånget för fri- och rättigheter sträcker sig därvid inte bara till kommunikationsinnehållet utan även till registrering av yttre samtalsuppgifter. Det betyder att även om underrättelsetjänsten bara antecknar uppgifter som tid och varaktighet för förbindelserna samt de slagna numren, utgör detta ett intrång i privatsfären(165).

Grundläggande rättigheter enligt artikel 8.2 garanteras inte obegränsat. Intrång på grundläggande rättigheter när det gäller respekt för privatsfären kan vara tillåtna om ett rättsunderlag inom den interna lagen föreligger(166). Lagen måste vara allmänt tillgänglig och dess konsekvenser möjliga att förutse(167).

Medlemsstaterna är därvid inte fria i utformningen av dessa intrång. Enligt artikel 8 i ECHR är de endast tillåtna för förverkligande av de i avsnitt 2 förtecknade ändamålen, i synnerhet nationell säkerhet, allmän lag och ordning, förhindrande av brottsliga handlingar, men även landets ekonomiska välfärd(168), som emellertid inte rättfärdigar företagsspionage, då endast i ett demokratiskt samhälle nödvändiga” ingripanden faller därunder. För varje ingripande måste det mildaste medlet för att uppnå målet väljas, och därutöver måste tillräckliga garantier mot missbruk finnas.

8.3.4 Betydelsen av artikel 8 i ECHR för underrättelsetjänsternas verksamhet
Dessa allmänna principer innebär för utformningen av en verksamhet hos underrättelsetjänsterna som överensstämmer med grundläggande rättigheter följande: Om det för tillförsäkrande av nationell säkerhet förefaller nödvändigt att ge underrättelsetjänster rätt att fånga upp telekommunikationsinnehåll eller åtminstone kommunikationsdata, måste detta dokumenteras i nationell rätt och bestämmelserna göras tillgängliga för allmänheten. Konsekvenserna av denna måste kunna förutses av den enskilde, de särskilda sekretesskraven bör kanske emellertid beaktas. Så har domstolen i ett beslut om förenlighet med artikel 8 av hemliga kontroller av anställda inom områden som rör den nationella säkerheten fastslagit, att kraven på förutsebarhet i detta speciella fall inte kan vara desamma som på andra områden.(169) Den har emellertid även här krävt att lagen i varje fall måste lämna upplysningar om under vilka omständigheter och villkor statsmakten får företa ett hemligt och därmed potentiellt farligt ingrepp i privatsfären(170).

För en utformning av underrättelseverksamheten som står i överensstämmelse med de mänskliga rättigheterna skall därvid tas i beaktande att den nationella säkerheten visserligen utgör ett rättfärdigande skäl för denna, men att detta enligt artikel 8.2 i ECHR är underkastat proportionalitetsprincipen: Även den nationella säkerheten kan rättfärdiga ingripande endast där de är nödvändiga i ett demokratiskt samhälle. Europadomstolen har entydigt förklarat, att statens intresse att skydda sin nationella säkerhet måste vägas mot allvaret i ingripandet i den enskildes intressen när det gäller respekt för dennes privata sfär.(171) Ingripanden är visserligen inte begränsade till det absolut nödvändiga måttet, men att bara vara nyttigt eller önskvärt förslår inte(172). Uppfattningen att en avlyssning av varje telekommunikation vore det bästa skyddet mot organiserad brottslighet skulle, även om denna vore föreskriven i nationell rätt, bryta mot artikel 8 i ECHR.

Dessutom måste på grund av den speciella karaktären av underrättelseverksamheten, vilken kräver sekretess och därigenom en speciell intresseavvägning, desto starkare kontrollmöjligheter förutses. Domstolen har uttryckligen påpekat att ett hemligt övervakningssystem för säkrande av nationell säkerhet medför risk att det under förevändning att försvara demokratin underminerar denna eller rent av förstör och att det därför fordras adekvata och effektiva garantier mot sådant missbruk.(173) Den lagligt legitimerade underrättelseverksamhet överensstämmer följaktligen med allmänna rättigheter endast när avtalsstaten för ECHR skapat tillräckliga kontrollsystem och andra garantier mot missbruk. Domstolen framhöll därvid i samband med verksamheten hos Sveriges underrättelsetjänst, att den fäster särskild vikt vid närvaron av parlamentsledamöter i det polisiära kontrollorganet samt övervakningen från justitieministerns, den parlamentariska ombudsmannens och det parlamentariska lagutskottets sida. Ur den här synvinkeln tycks det betänkligt att Frankrike, Grekland, Irland, Luxemburg och Spanien inte har några egna parlamentariska kontrollutskott för underrättelsetjänst(174) och inte känner till något kontrollsystem jämförbart med den parlamentariska ombudsmannen i de nordiska staterna.(175) Föredraganden välkomnar därför strävandena hos försvarsutskottet i den franska nationalförsamlingen, att bilda ett kontrollutskott(176), särskilt som Frankrike tekniskt och geografiskt förfogar över beaktansvärd kapacitet när det gäller underrättelsetjänst.

8.4 Kraven på att noggrant övervaka verksamheten i andra länders underrättelsetjänster

8.4.1 Otillbörligt kringgående av artikel 8 i ECHR genom inkoppling av andra länders underrättelsetjänster
Som ovan utförligt klarlagts, måste avtalsstaterna uppfylla ett antal krav för att verksamheten hos deras underrättelsetjänster skall vara förenlig med artikel 8 i ECHR. Det är uppenbart att underrättelsetjänsterna inte kan frigöra sig från dessa förpliktelser av det skälet att de förlitar sig på verksamheten i andra underrättelsetjänster, vilka är underkastade mindre stränga bestämmelser. I annat fall vore legalitetsprincipen med sina båda komponenter om tillgänglighet och förutsebarhet berövad sin verkan och Europadomstolens rättsskipning försvagad till sitt innehåll.

Detta innebär för det första att utbyte av data mellan underrättelsetjänster endast är tillåten i begränsad omfattning. En underrättelsetjänst får begära uppgifter från en annan endast om dessa kunnat tas fram under förutsättningar som den egna nationella rätten föreskriver. Den av lagen planerade aktionsradien får inte utvidgas genom överenskommelser med andra tjänster. På samma sätt får en underrättelsetjänst endast genomföra verksamheter för ett annat lands underrättelsetjänst och enligt dennas anvisningar när den har övertygat sig om att dessa är förenliga med den egna nationella rätten. Även om informationen är avsedd för en annan stat, är detta ändå ett ingrepp som strider mot de grundläggande rättigheter och inte är förutsebart för den enskilde.

För det andra får avtalsstater i ECHR inte låta främmande underrättelsetjänster bli verksamma på deras territorium, om det finns anledning att förmoda att deras verksamhet inte motsvarar förutsättningarna i ECHR(177).

8.4.2 Konsekvenser av att tillåta verksamhet från utomeuropeiska underrättelsetjänsters sida på territoriet i de länder som är avtalsparter i ECHR

8.4.2.1 Tillämplig rättspraxis från Europadomstolen för mänskliga rättigheter
I och med ratificeringen av ECHR har avtalsstaterna förpliktat sig att underkasta utövningen av sin suveränitet en kontroll av grundläggande rättigheter. De kan inte avstå från denna förpliktelse genom att avsäga sig sin suveränitet. Dessa stater förblir ansvariga för sitt statsterritorium och därmed förpliktigade mot dem som underkastat sig den europeiska lagen, även när utövandet av territorialmakt genom underrättelseverksamhet företas av en annan stat. Från Europadomstolens sida bejakas vid det här laget i ordinarie rättsskipning en skyldighet för avtalsstaterna att vidta positiva åtgärder för att skydda den privata sfären, för att ingen överträdelse artikel 8 i ECHR från privata (!) sker, alltså till och med på ett horisontell plan, där den enskilde inte står mot statsmakten utan mot en annan person.(178) Om en stat tillåter ett annat lands underrättelsetjänst att bedriva verksamhet på sitt territorium är skyddsbehovet väsentligt större, då en annan stat utövar sin makt. Det förefaller här inte annat än logiskt att utgå från att staten måste bevaka att underrättelseverksamheten är förenlig med de mänskliga rättigheterna inom dess territorium.

8.4.2.2 Konsekvenser för stationer
I Tyskland ställs i Bad Aibling eget territorium till Förenta staternas förfogande för att nyttjas uteslutande för satellitmottagning. I Menwith Hill i Förenade kungariket kommer ett gemensamt utnyttjande av mark att tillåtas för samma ändamål. Om icke-militär kommunikation av privata eller av företag från en av ECHR:s avtalsstater skulle avlyssnas av en amerikansk underrättelsetjänst på en av dessa stationer, utlöser ECHR övervakningsskyldigheter. Det betyder i praktiken, att Tyskland och Förenade kungariket som avtalsstater i ECHR är förpliktade att förvissa sig om att den amerikanska underrättelsetjänstens verksamhet överensstämmer med grundläggande rättigheter. Detta gäller inte minst mot bakgrund av att representanter för NRO och pressen redan vid upprepade tillfällen uttryckt bekymmer över NSA:s agerande.

8.4.2.3 Konsekvenser för genomförd avlyssning på annans uppdrag
I Morwenstow i Förenade kungariket registreras i samarbete med NSA civil kommunikation strikt överensstämmelse med NSA:s instruktioner och vidarebefordras till Förenta staterna som råmaterial, enligt föreliggande information från GCHQ. Även vid uppdragsarbeten för tredje land gäller skyldigheten att pröva om uppdraget är förenligt med grundläggande rättigheter.

8.4.2.4 Särskild omsorgsplikt när det gäller tredje land
För ECHR:s avtalsstater kan man upp till en viss grad från båda håll utgå från att den andra staten också rättar sig efter ECHR. Detta gäller i varje fall tills det för en ECHR-avtalsstat kan styrkas att den systematiskt och varaktigt kränker ECHR. I Förenta staternas fall rör det sig om en stat som inte är avtalspart i ECHR och som inte heller har underkastat sig något jämförbart kontrollsystem. Dess underrättelsetjänsts verksamhet är mycket precist reglerad, såvitt den avser amerikanska medborgare och personer som lagligt uppehåller sig i Förenta staterna. När det gäller NSA:s verksamhet utomlands tillämpas dock andra bestämmelser, av vilka uppenbarligen flera är hemligstämplade och därmed oåtkomliga. Dessutom verkar det oroväckande att även om den amerikanska underrättelsetjänsten är underkastad kontroll från utskotten i representanthuset och senaten, så visar dessa parlamentariska utskott dock endast ringa intresse för NSA:s verksamhet utomlands.

Det tycks därför lämpligt att vädja till Tyskland och Förenade kungariket att ta de ur ECHR uppkommande förpliktelserna på allvar och att göra upplåtelse av ytterligare underrättelseverksamhet från NSA:s sida på sina territorier avhängiga av att dessa står i samklang med ECHR. Därvid skall tre huvudaspekter beaktas.

1. Enligt ECHR får intrång i den privata sfären endast ske på grundval av rättsliga bestämmelser, som är allmänt tillgängliga och vilkas konsekvenser är möjliga att förutse för den enskilde. Detta krav är endast uppfyllt när Förenta staterna förklarar för den europeiska befolkningen på vilket sätt och under vilka omständigheter spaning bedrivs. Såvitt oförenlighet med ECHR föreligger, måste bestämmelserna anpassas till den europeiska skyddsnivån.

2. Ingripanden får enligt ECHR inte vara oproportionerliga och dessutom måste det mildaste medlet väljas. För den europeiske medborgaren kan ett ingripande som företas från europeisk sida betraktas som mindre allvarlig än ett från amerikansk sida, eftersom rättsförfarande vid nationella instanser är möjlig endast är möjlig i det första fallet.(179) Ingripanden måste därför så långt som möjligt göras från tysk respektive brittisk sida, i synnerhet när det genomförs i straffrättsligt syfte. Från amerikansk sida har vid upprepade tillfällen försökt att rättfärdiga avlyssningen av telekommunikation med anklagelser om korruption och bestickning från europeisk sida.(180) Förenta staterna har uppmärksammats på att alla EU-stater förfogar över fungerande straffrättssystem. Om misstankar föreligger, har Förenta staterna överlåtit det straffrättsliga förfarandet till värdländerna. Om inga misstankar föreligger, är en övervakning att betrakta som oproportionerlig, följaktligen i strid mot mänskliga rättigheter och därför inte tillåten. Förenlighet med ECHR föreligger därför endast när Förenta staterna begränsar sina övervakningsåtgärderna till sådana som görs i syfte att säkerställa sin nationella säkerhet, och inte om sådana sker i straffrättsligt syfte.

3. Som ovan redan beskrivits, har Europadomstolen i sin rättsskipning när det gäller förenlighet med allmänna rättigheter krävt att det finns tillräckliga kontrollsystem och garantier mot missbruk. Detta innebär att amerikansk telekommunikationsövervakning på europeisk mark endast är förenlig med mänskliga rättigheter om Förenta staterna i de fall där Förenta staterna avlyssnar kommunikation för ändamål som avser den nationella säkerheten tillåter effektiva kontroller eller om Förenta staterna i sin verksamhet på europeisk mark underkastar sig värdlandets (alltså Tysklands respektive Förenade kungarikets) kontrollinrättningar.

Endast om kraven i dessa tre punkter uppfylls kan Förenta staternas avlyssning av telekommunikation vara förenlig med ECHR och den enhetliga skyddsnivå i Europa som ECHR garanteras upprätthållas.

9 Är EU-medborgare tillräckligt skyddade mot underrättelsetjänsternas verksamhet?

9.1 Skydd mot underrättelseverksamhet: en uppgift för de nationella parlamenten
Då underrättelsetjänsternas verksamhet i framtiden visserligen kan utgöra en aspekt av GUSP, föreligger i nuvarande läge dock inga bestämmelser beträffande detta på EU-nivå,(181) och därför är utformningen av skyddet mot underrättelsetjänsternas verksamhet endast avhängigt av nationell rätt.

De nationella parlamenten utövar härvid en dubbel funktion. Som lagstiftare beslutar de om underrättelsetjänsternas beskaffenhet och behörigheter samt över utformningen av kontrollen av underrättelseverksamhet. Som redogjorts för i förra kapitlet, måste parlamenten vid behandlingen av frågan huruvida telekommunikationsövervakning är tillåten hålla sig till de i artikel 8 i ECHR fastställda gränserna, dvs. bestämmelserna måste vara nödvändiga och proportionerliga och deras konsekvenser möjliga att förutse för den enskilde. Dessutom måste adekvata och effektiva kontrollmekanismer skapas i enlighet med övervakningsmyndigheternas befogenheter.

Därutöver har de nationella parlamenten i de flesta stater en aktiv roll som kontrollmyndighet, då kontrollen av den verkställande makten (och därmed också underrättelsetjänsterna) jämsides med lagstiftningen är den andra “klassiska“ funktionen hos ett parlament. Utformningen hos EU:s medlemsstater sker emellertid på mycket olika sätt, ofta existerar parlamentariska och icke-parlamentariska organ sida vid sida.

9.2 Nationella myndigheters befogenhet att företa övervakningsåtgärder
Övervakningsåtgärder från statlig sida får i regel företas i straffrättsligt syfte, för att bereda lag och ordning och för statssäkerhet(182) (gentemot utlandet).

När det gäller straffrättsliga ändamål får i alla medlemsstater telesekretessen brytas, i den mån som tillräcklig misstanke finns att en brottslig handling (emellanåt mycket kvalificerad sådan, alltså med försvårande omständigheter) begåtts av en viss person. På grund av den allvarliga arten i ingripandet, krävs för detta i regel en domstols godkännande(183). Det finns precisa bestämmelser beträffande tillåten varaktighet av övervakningen, dess kontroll och raderingen av data.

För garanterande av inre säkerhet och ordning utvidgas den statliga informationsanskaffningen utanför individuella undersökningar i fallet med konkreta misstankar om brottslig handling. För en tidig identifiering av extremistiska eller omstörtande rörelser, av terrorism och organiserad brottslighet tillåter den nationella lagstiftaren ytterligare informationsutvinning beträffande bestämda personer eller grupperingar. Insamlingen av relevanta data samt analysen därav sker därvid genom speciella inrikes underrättelsetjänster.

Som slutsats kan sägas att de åtgärder som vidtas för statssäkerhetens skull utgör en viktig del av övervakningsåtgärderna. Bearbetning, utvärdering och tolkning av relevant information om främmande land åligger i regel den egna utlandsunderrättelsetjänsten.(184) Övervakningens mål är i regel inga bestämda enskilda personer, utan snarare bestämda områden respektive frekvenser. Beroende på de medel och rättsliga befogenheter som står till utlandsunderrättelsetjänstens förfogande, finns det ett brett spektrum som sträcker sig från ren militär radiospaning inom kortvågsområdet till övervakning av alla slags telekommunikationsförbindelser med utlandet. I många medlemsstater är övervakningen av telekommunikation för rena underrättelseändamål överhuvudtaget förbjuden(185), i andra medlemsstater är den – delvis med förbehåll för godkännande av en oavhängig kommission(186) – tillåten på order av en minister(187), för många kommunikationsvägar till och med utan någon som helst begränsning(188). De förhållandevis omfattande befogenheterna för många utlandsunderrättelsetjänster beror på att de avser övervakning av utlandskommunikation och därför endast drabbar en ringa del av dem som lyder under den egna lagen; bekymret för detta är sålunda väsentligt mindre.

9.3 Kontrollen av underrättelsetjänsterna
En effektiv och omfattande kontroll är mycket viktig, eftersom för det första underrättelsetjänster arbetar i hemlighet, deras arbete är långsiktigt inriktat, de berörda personerna under lång tid inte får reda på något eller (beroende på rättsläget) överhuvudtaget inte får vetskap om den genomförda övervakningen och för det andra att övervakningsåtgärder ofta gäller större, oklart definierade grupper av personer så att staten mycket snabbt kan få fram en stor mängd personliga data.

Det ställer sig naturligt för alla kontrollutskott – helt oberoende av deras utformning – att problemet ofta knappast kan fastställas på grund av den speciella karaktären av underrättelsetjänster, om de facto all information ställs till förfogande eller en del undanhålls. Desto noggrannare måste reglementeringen ske. I princip bör man kunna utgå från att en hög kontrollverksamhet och därmed en omfattande garanti för ingripandenas laglighet har givits, när förordnande om telekommunikationsövervakning är förbehållen den högsta förvaltningsnivån, när den fordras för genomförande av ett tidigare domstolsgodkännande och ett oavhängigt organ också övervakar verkställigheten av åtgärderna. Därutöver är det önskvärt för demokratipolitiska och rättsstatliga överväganden, att underrättelsetjänsternas arbete i sin helhet, i överensstämmelse med principen för maktfördelning, är underkastat kontroll från ett parlamentariskt organ.

Detta har i stor utsträckning förverkligats i Tyskland. Där bestäms åtgärder för telekommunikationsövervakning på nationell nivå av den ansvarige ministern. Förutom när fara föreligger skall en oavhängig kommission som inte styrs av regeringens instruktioner (”G10-kommission”(189)) och som beslutar om nödvändigheten och det lagliga i åtgärden, underrättas före genomförandet. I de fall där den tyska utlandsunderrättelsetjänsten BND kan få rätt att övervaka den icke kabelbundna telekommunikationen med hjälp av filtrering genom sökbegrepp, beslutar denna kommission även vilka sökbegrepp som är tillåtna. Det åligger dessutom G-10-kommissionen att kontrollera det i lag föreskrivna meddelandet till berörda samt utplåning av de uppgifter som tagits fram av BND.

Dessutom finns det ett parlamentariskt kontrollutskott (PKGr)(190), som är sammansatt av 9 ledamöter av det nationella parlamentet och som övervakar alla de tre tyska underrättelsetjänsternas verksamhet. PKGr har rätt till dokumentinsyn, till utfrågning av medarbetare i underrättelsetjänsten samt till besök hos underrättelsetjänsterna och till underrättelse, varvid det sistnämnda endast kan nekas när det av tvingande skäl hos underrättelsetillgången eller av skäl som gäller skydd av personlighetsrätt för tredje man är nödvändigt, eller när kärnområdet för det exekutiva egenansvaret drabbats. PKGr’s överläggningar är hemliga, medlemmarna är förpliktade – även efter sin avgång – att iaktta sekretess. I mitten och i slutet av valperioden avlägger PKGr rapport över kontrollverksamheten för den tyska förbundsdagen.

En sådan omfattande kontroll av underrättelsetjänsterna utgör i varje fall ett undantag hos medlemsstaterna.

I Frankrike(191) behöver till exempel bara övervakningsåtgärder som kräver inkoppling på ledningar premiärministerns tillstånd. Endast de är underkastade övervakning genom den särskilt inrättade kommissionen (Commission nationale de contrôle des interceptions de sécurité), som en parlamentsledamot och en senator ingår i. Godkännande av en av en minister eller dennes delegerad begärd avlyssningsåtgärd delges kommissionens ordförande, som vid tvivel beträffande dess laglighet låter kommissionen befatta sig därmed. Denna lämnar sedan rekommendationer och i händelse av förmodan om en straffrättsligt relevant lagöverträdelse underrättar åklagarmyndigheten. Avlyssningsåtgärder för försvar av nationella intressen, vilka omfattar avlyssning av radiotrafik, alltså även kommunikation via satellit, är inte underkastade någon som helst inskränkning och därmed inte heller en kommissions kontroll.

De franska underrättelsetjänsternas arbete är inte heller i övrigt underkastade kontroll av ett eget parlamentariskt kontrollutskott, men det finns planer på detta. Av försvarsutskottet hos Assemblée Nationale antogs redan ett förslag beträffande detta(192), en diskussion därom har emellertid för närvarande ännu inte ägt rum i plenum.

I Förenade kungariket fordrar varje kommunikationsövervakning på brittisk mark godkännande på ministernivå (Secretary of State). Formuleringen av lagen låter dock oklarhet föreligga om inte det målinriktade, breda uppfångandet av kommunikation, som granskas på nyckelord, även skulle falla under det av “Regulation of Investigatory Powers Act 2000“ (RIP) använda begreppet “interception“, när utvärderingen inte sker på brittisk mark, utan “råmaterialet“ utan utvärdering förmedlas utomlands. Kontrollen av att bestämmelserna i RIP 2000 iakttas sker (ex-post) genom kommitterade, av premiärministern utnämnda tjänstemän eller före detta högre domare. Den för avlyssningsåtgärder ansvarige kommitterade (Interception Commissioner) övervakar tilldelningen av avlyssningstillstånd och stödjer undersökningen av klagomål över avlyssningsåtgärder. Den kommitterade för Intelligence Service övervakar godkännandena för aktiviteter hos underrättelse- och säkerhetstjänsten och stödjer undersökningar av klagomål över dessa tjänster. Investigatory Powers Tribunal, för vilken en högre domare är ordförande, undersöker alla överklaganden av avlyssningsåtgärder och tjänsternas verksamheter.

Den parlamentariska kontrollen sker genom Intelligence and Security Committee (ISC)(193), vilken övervakar verksamheten hos alla tre civila underrättelsetjänster (MI5, MI6 och GCHQ). Den åligger i synnerhet granskning av utgifter och förvaltning samt kontroll av säkerhetstjänstens, underrättelsetjänstens och GCHQ:s agerande. Utskottet består av 9 medlemmar från underhuset och överhuset bland vilka det inte får finnas någon minister. Till skillnad från kontrollutskotten hos andra stater, som i regel är valda eller utnämnda av parlamentet respektive parlamentets talman, utses de av premiärministern efter konsultation av oppositionsledaren.

Redan med hjälp av dessa exempel visar det sig att skyddsnivån är mycket varierande. Vad den parlamentariska kontrollen anbelangar, så skulle föredraganden vilja peka på att existensen av egna kontrollutskott för övervakning av underrättelsetjänster är mycket viktig. De har nämligen gentemot huvudutskotten den fördelen, att de åtnjuter stort förtroende hos underrättelsetjänsterna, då deras medlemmar är underkastade sekretess och att sammanträdena äger rum bakom stängda dörrar. Dessutom är de för fullgörande av sin speciella uppgift utrustade med speciella befogenheter, något som är absolut nödvändigt för övervakning av verksamheter på ett sekretessbelagt område.

Glädjande nog har flertalet av EU:s medlemsstater tillsatt egna parlamentariska kontrollutskott för kontroll av underrättelsetjänsterna. I Belgien(194), Danmark(195), Tyskland(196), Italien(197), Nederländerna(198) och Portugal(199) finns det ett parlamentariskt kontrollutskott, som är ansvarigt såväl för kontrollen av den militära underrättelsetjänsten som för kontrollen av den civila. I Förenade kungariket(200) övervakar det särskilda kontrollutskottet endast de (visserligen väsentligt mer betydande) civila underrättelsetjänsterna, den militära övervakas av det normala försvarsutskottet. I Österrike(201) bevakas de båda grenarna av underrättelsetjänsten av två olika kontrollutskott, vilka dock är lika organiserade och utrustade med samma befogenheter. I de nordiska staterna Finland(202) och Sverige(203) bevakar ombudsmän de parlamentariska kontrolluppgifterna; de är autonoma och utses av parlamentet. I Frankrike, Grekland, Irland, Luxemburg och Spanien finns det inga egna parlamentariska utskott, kontrolluppgifterna verkställs här endast av huvudutskotten inom ramen för den allmänna parlamentariska verksamheten.

9.4 Bedömning av situationen för den europeiske medborgaren
Situationen i Europa förefaller vara föga tillfredsställande för den europeiske medborgaren. Underrättelsetjänsternas befogenheter inom området telekommunikationsövervakning är i sin räckvidd mycket olika, och det samma gäller för kontrollutskotten. Inte alla medlemsstater, som bedriver en underrättelsetjänst, förfogar dessutom över oavhängiga parlamentariska kontrollutskott som är utrustade med motsvarande kontrollbefogenheter. Man är långt ifrån en enhetlig skyddsnivå.

Från europeisk synvinkel är detta desto mer beklagansvärt som detta tillstånd inte så mycket gäller de egna medborgarna i dessa stater, vilka genom ett motsvarande valbeteende kan påverka skyddsnivån. De ogynnsamma följderna drabbar framför allt medborgarna i andra stater, då det ligger i sakens natur att verksamheten för utlandsunderrättelsetjänster är riktad mot främmande land. Den enskilde är försvarslös och tämligen utlämnad till utländska system, och skyddsbehovet är ännu större här. Man får heller inte glömma att på grund av den speciella karaktären hos underrättelsetjänster kan EU-medborgare vara drabbade av verksamheten hos flera underrättelsetjänster samtidigt. En enhetlig skyddsnivå som gör rättvisa åt de demokratiska grundläggande rättigheterna, vore önskvärd här. Man bör i detta sammanhang även fundera på i vilken utsträckning dataskyddsbestämmelser på EU-nivå kan genomföras på detta område.

Därutöver uppstår en helt ny fråga om skydd för den europeiska medborgaren om man inom ramen för en gemensam säkerhetspolitik börjar med ett samarbete mellan medlemsstaternas underrättelsetjänster. Här ställs då krav på de europeiska institutionerna att utfärda tillräckliga skyddsbestämmelser. Det kommer att vara Europaparlamentets uppgift som förfäktare av rättsstatliga principer att yrka på att det därefter från parlamentets sida som demokratiskt legitimt organ sker en relevant kontroll. Europaparlamentet bör dock här även skapa förutsättningarna för att dessa känsliga uppgifter och andra hemliga dokument kan behandlas konfidentiellt av ett särskilt sammansatt utskott, vars medlemmar har tystnadsplikt. Endast när dessa förutsättningar är uppfyllda blir det realistiskt och - med tanke på ett fungerande samarbete mellan underrättelsetjänsterna, vilket är absolut nödvändigt om den gemensamma säkerhetspolitiken skall tas på allvar – ansvarsfullt att begära sådana kontrollbefogenheter.

10 Skydd mot företagsspionage

10.1 Företag som mål för spionage
När det gäller frågan om sekretessbelagd information kan man dela upp företagens information i tre typer. Den första typen är information som avsiktligt sprids i så stor utsträckning som möjligt. Till denna informationstyp hör information om företagets produkter (exempelvis produktegenskaper, priser osv) och information som fungerar som reklam och påverkar företagets image.

Sedan finns det information som vare sig hemlighålls eller sprids aktivt, eftersom den inte påverkar företagets konkurrensposition. Exempel på sådan information är datum för företagsutflykter, menyn i företagsmatsalen eller vilket märke företaget använder när det gäller faxar.

Slutligen finns det information som är sekretessbelagd i avsikt att hemlighållas. Denna information hemlighålls också för konkurrerande företag men också, när ett företag inte följer gällande lagstiftning, för staten (skatt, embargoregler osv). Det finns flera olika typer av skydd till och med sträng sekretess, som råder vid exempelvis forskningsresultat innan patentanmälan är gjord, eller vid tillverkning av krigsmaterial(204).

Spionage har i det aktuella diskuterade fallet att göra med anskaffning av information som hemlighålls av ett företag. Om angriparen är ett konkurrerande företag talar man om konkurrensspionage (eller industrispionage). Om det handlar om att en statlig underrättelsetjänst gör intrång talar man om företagsspionage.

Detaljerad information om spionmål
Strategisk information, som är av betydelse för företagsspionage, kan delas in i branscher eller företagsområden.

10.1.1.1 Branscher
Det är självklart att information från följande branscher är mycket intressant: bioteknik, genteknologi, medicinteknik, miljöteknik, högpresterande datorer, programvara, optoelektronik, bild-, sensor- och signalteknik, datalagring, teknisk keramik, högproduktiva legeringar, nanoteknik. Listan är inte fullständig och ändras också ständigt på grund av den tekniska utvecklingen. Inom dessa områden handlar spionage framför allt om att stjäla forskningsresultat eller speciella produktionstekniker.

10.1.1.2 Verksamhetsområden
Angreppsmålet för spionage ligger helt logiskt inom företagsområdena forskning och utveckling, inköp, personal, produktion, distribution, försäljning, marknadsföring, produktlinjer och ekonomi. Ofta underskattas värdet och betydelsen av sådan information (se nedan kapitel 10, punkt 10.1.4)

10.1.2 Konkurrensspionage
Ett företags strategiska marknadsposition beror på hur forskning och utveckling, produktionssätt, produktlinjer, finansiering, marknadsföring, försäljning, distribution, inköp och arbetskraft är organiserat(205). Information om dessa områden är mycket intressant för alla konkurrenter på marknaden, eftersom den ger upplysning om planer och svagheter och därmed ger möjlighet till strategiska motåtgärder.

En del av denna information är offentligt tillgänglig. Det finns högt specialiserade konsultföretag som på helt lagligt sätt utför konkurrensanalyser, däribland så renommerade företag som Roland&Berger i Tyskland. “Competitive Intelligence“ är numera ett standardverktyg för företagsledningarna i USA(206). Professionellt hanterat skapar man då en tydlig bild av situationen utifrån ett stort antal enskilda informationsdelar.

Skillnaden mellan legala åtgärder och straffbart konkurrensspionage beror på vilka medel man väljer för att skaffa fram information. Det är först när de använda medlen är illegala under gällande lagstiftning som det är fråga om brottsliga handlingar – det är inte i sig straffbart att samla ihop material till och genomföra analyser. Sådan information som är speciellt intressant för konkurrenter skyddas naturligtvis mot åtkomst och kan bara skaffas fram genom att bryta mot lagen. De tekniker som används för detta skiljer sig inte från de allmänna metoder för spionage som beskrivs i kapitel 2.

Det finns inga exakta uppgifter över hur utbrett konkurrensspionage är. Mörkertalet är mycket högt, precis som vid klassiskt spionage. Båda parter (gärningsman och offer) är ointresserade av publicitet. För de drabbade företagen betyder detta alltid en imageförlust och angriparna har naturligtvis inte heller något intresse av att deras aktiviteter offentliggörs. Det är anledningen till att bara ett fåtal fall avgörs i domstol.

Trots detta förekommer ofta reportage om konkurrensspionage i pressen. Journalisten har då dessutom intervjuat säkerhetschefer i stora tyska företag(207) och chefer i amerikanska och europeiska företag. Sammanfattningsvis kan man slå fast att konkurrensspionage upptäcks gång på gång men att det inte spelar någon avgörande roll för det dagliga arbetet i företagen.

10.2 Skador förorsakade av företagsspionage
På grund av de höga mörkertalen går det inte att få någon exakt statistik över hur utbrett konkurrensspionage/företagsspionage egentligen är. Dessutom är det så att en del av de nämnda talen är höga eftersom det finns intresse av att de skall vara höga: Säkerhetsföretag och säkerhetstjänster har ett lättförståeligt intresse av att placera de skador som sker i den övre delen av en realistiskt möjlig skala. Dessa tal är trots detta ganska talande.

Redan 1988 uppskattade det tyska Max Planck-institutet att de skador som uppkommit genom företagsspionage motsvarade minst 8 miljarder DM(208). Ordföranden för föreningen för konsultföretag för säkerhet i Tyskland, Klaus-Dieter Matschke, gör med hjälp av experter gällande ett belopp på 15 miljarder DM per år. Ordföranden i de europeiska polisfackförbunden, Hermann Lutz, uppskattar att skadorna kostar 20 miljarder DM varje år. FBI(209) menar att skadorna för konkurrens- och företagsspionage kostat de amerikanska företagen 1,7 miljarder USD under åren 1992 och 1993. Den förre ordföranden för underrättelsetjänstens kontrollutskott för Representanthuset i Förenta staterna talar om 100 miljarder dollar i förluster, som uppkommit genom förlorade uppdrag och extrakostnader för forskning och utveckling. Mellan 1990 och 1996 har detta inneburit en förlust av 6 miljoner arbetstillfällen(210).

Det är egentligen inte nödvändigt att känna till exakt hur stora skadorna är. Statens skyldighet kvarstår att med hjälp av polis och säkerhetstjänst vidta åtgärder mot konkurrens- och företagsspionage oberoende av hur stora de nationalekonomiska skadorna är. Den samlade statistiken över skador är inte heller användbar som utgångspunkt för företagens beslut hur informationen skall skyddas och för att vidta åtgärder för att skydda sig mot spionage. Varje enskilt företag måste själv beräkna maximalt möjlig skada som informationsstöld kan medföra, sannolikheten att intrång sker och sedan jämföra detta med kostnaderna för säkerhet. Det egentliga problemet består inte i att det saknas exakt statistik över de totala skadorna. Det är snarare så att det – förutom i storföretagen – knappast görs sådana beräkningar av kostnader/intäkter och att säkerheten därför försummas.

10.3 Vem spionerar?
De största uppdragsgivarna när det gäller företagsspionage är, enligt en studie som konsultföretaget Ernst Young LLP (211) utfört, följande: 39 procent är konkurrenter, 19 procent är kunder, 9 procent är leverantörer och 7 procent underrättelsetjänster. Det är egna anställda, privata spionageföretag, betalda datahackare och proffs från underrättelsetjänsten som spionerar(212).

10.3.1 Anställda (insiderbrott)
All litteratur, uppgifter från experter inför utskottet och föredragandens samtal med säkerhetschefer och myndigheter som motarbetar spionage, visar samma sak: Det är besvikna och otillfredsställda anställda som utgör den största faran vad gäller spionage. Eftersom de är anställda har de direkt tillgång till information, låter sig värvas för pengar och håller utkik efter företagshemligheter att vidarebefordra till sina uppdragsgivare.

Det finns också stora risker när personer byter arbetsgivare. Nuförtiden är det inte nödvändigt att kopiera högar av papper för att kunna föra ut viktig information från företagen. Det går att spara information på disketter utan att det märks. Disketterna kan sedan tas med till den nya arbetsgivaren.

10.3.2 Privata spionföretag
Antalet företag som har specialiserat sig på att få fram information växer ständigt. Till viss del är det före detta anställda från underrättelsetjänster som arbetar i dessa företag. Dessa företag arbetar ofta både med säkerhetsrådgivning och med anställda detektiver, som får i uppdrag att skaffa fram information. För det mesta används legala metoder men det finns också företag som använder sig av illegala metoder.

10.3.3 Hackare
Hackare är datorspecialister som använder sina kunskaper för att komma åt nätverken utifrån. Förut var hackare datanördar som tyckte det var roligt att överlista datorernas säkerhetssystem. Idag finns det hackare som arbetar på uppdrag av både underrättelsetjänster och ute på marknaden.

10.3.4 Underrättelsetjänster
Efter det kalla krigets slut har underrättelsetjänsternas arbete ändrats. Internationellt organiserad brottslighet och sakförhållanden på företagen är nya arbetsfält (mer information om detta finns i kapitel 10.5)

10.4 Hur går spionaget till?
Uppgifter från säkerhetstjänsten och från säkerhetschefer i stora företag visar att när det gäller företagsspionage används alla beprövade metoder och instrument från underrättelsetjänsten (se kapitel 2.4). Företag har oftare en öppnare struktur än militär, underrättelsetjänst och regeringsorgan. När det gäller företagsspionage tillkommer därför följande risker:

- Det är lättare att värva anställda eftersom möjligheterna när det gäller företagssäkerhet inte går att jämföra med den kontroll som sker på säkerhetstjänsten
- Mobiliteten på dagens arbetsplatser leder till att viktig information kan föras ut på en bärbar dator. Det är därför mycket vanligt vid företagsspionage att bärbara datorer stjäls eller att hårddisken kopieras vid inbrott på ett hotellrum.
- Det är lättare att bryta sig in i datornät på företag än på statliga institutioner med hög säkerhetströskel, eftersom små och medelstora företag i mycket lägre utsträckning ägnar tid åt något säkerhetstänkande och har vidtagit säkerhetsåtgärder för att förhindra intrång.
- Av samma skäl är det lättare att avlyssna på plats (se kapitel 3, punkt 3.2)

Utvärderingen av den insamlade informationen visar att företagsspionaget i huvudsak sker på plats eller på mobila arbetsplatser, eftersom det med få undantag (se nedan kapitel 10, punkt 10.6) inte går att få tag i den eftersökta informationen genom avlyssning av det internationella telekommunikationsnätet.

10.5 Stater som utför företagsspionage

10.5.1 Strategiskt företagsspionage utfört av underrättelsetjänster
Efter det kalla krigets slut har underrättelsekapacitet frigjorts, som nu används mer än tidigare inom andra områden. Förenta staterna deklarerar öppet att den del av landets underrättelsetjänst gäller näringslivet. Dit hör exempelvis övervakningen av att ekonomiska sanktioner följs, övervakning av lagar för vapenleveranser och så kallade produkter med dubbla användningsområden, utvecklingen på råvarumarknaderna och händelserna på de internationella finansmarknaderna. Journalisterna vet att det inte bara är den amerikanska underrättelsetjänsten som arbetar på detta sätt och därför finns det ingen avgörande kritik av detta.

10.5.2 Underrättelsetjänster som agenter vid konkurrensspionage
Kritik sker i stället när den statliga underrättelsetjänsten missbrukas för detta ändamål och när företag med hjälp av staten och spionage skaffar sig internationella konkurrensfördelar. Här är det fråga om två typer(213).

10.5.2.1 Högteknologiska länder
Högutvecklade industriländer kan i högsta grad tjäna på industrispionage. Genom att få fram utvecklingen i en bransch kan det medföra egna utrikeshandels- och stödåtgärder som antingen gör den egna industrin mer konkurrenskraftig eller sparar in på stöd. Det kan också vara viktigt att få fram detaljerad information vid uppdrag med högt uppdragsvärde (se nedan kapitel 10, punkt 10.6).

10.5.2.2 Tekniskt mindre utvecklade stater
För en del av dessa stater rör det sig om att skaffa teknisk kunskap för att kunna hämta in en del av försprånget åt den egna industrin utan att behöva investera i utvecklingskostnader och licensavgifter. Det kan dessutom gälla att skaffa produktförlagor och tillverkningstekniker för att kunna konkurrera på världsmarknaden med billigare (löner !) framställda produkter. Det är bevisat att den ryska underrättelsetjänsten har fått detta arbete i uppdrag. I den ryska federationens lagparagraf 5 om utländsk underrättelseverksamhet nämns uttryckligen anskaffning av företags- och företagsteknisk information som en av underrättelsetjänstens uppgifter.

För en rad andra stater (t. ex Iran, Irak, Syrien, Libyen, Nordkorea, Indien och Pakistan) gäller det att få fram information för de nationella rustningsprogrammen, framför allt atomområdet och för biologiska och kemiska vapen. En annan del av underrättelsetjänstens arbete i dessa länder består i att bedriva täckfirmor för oskyldiga inköp av produkter med dubbla användningsområden.

10.6 Lämpar sig ECHELON för industrispionage?
Via den strategiska kontrollen av internationell teletrafik upptäcks viktig information om konkurrensspionage enbart av slump. Faktum är att känslig företagsinformation framför allt finns inne på företagen, vilket innebär att konkurrensspionage i första hand lyckas när man försöker få tag i information via anställda eller insmugglade personer eller när man lyckas tränga in i företagens nätverk. Det är bara när känslig information skickas via kabel eller radio (satellit) som det är möjligt att sätta in ett kommunikationsövervakningssystem för konkurrensspionage. Detta gäller systematiskt i följande tre fall:

- För företag som arbetar i tre olika tidzoner så att information skickas från Europa till Amerika och vidare till Asien.

- När det förekommer videokonferenser i multinationella koncerner som sänds via V-Sat eller kabel.

- När det sker förhandling om viktiga uppdrag på plats (exempelvis vid anläggningsarbeten, uppbyggnad av infrastruktur för telekommunikation, nybyggnad av transportsystem etc.), och man därifrån måste överlägga med huvudkontoret per telefon.

När företagen inte skyddar sådan kommunikationen ger avlyssning av denna kommunikation värdefull information vid konkurrensspionage.

10.7 Offentliggjorda fall
Det finns vissa fall av företags- och konkurrensspionage som har beskrivits i den allmänna pressen och i facklitteraturen. En del av dessa källor har utvärderats. Resultatet sammanfattas i nedanstående tabell. Där nämns det i korthet vem som var inblandad i fallet, när fallet inträffade, vad det i detalj handlade om, vad syftet var och vilka följderna har blivit.