14.1.2007

Skriven av Jan Gillberg


Arkibuseringen av Anna Politkovskaja i Moskva och giftmordet på Alexander Litvinenko i London är en erinran om att den, som utmanar Makten i före detta Sovjet- Ryssland, lever lika farligt som någonsin. Och ingenstans skall utmanaren känna sig säker. KGB-kulturen lever vidare.

Att tro något annat är naivt. att inbilla sig något annat är fegt. I kanske inget annat land är denna naivitet och i denna feghet så starkt utvecklad som i Sverige. I hög grad beroende på att kunskapen om tidigare Sovjet-Rysslands nattsvarta historia inte - annat än i notisform - släpps fram i våra självcensurerande massmedier. Den på detta sätt grundlagda okunskap gör det svårt. För svenska i gemen att förstå den hotbild, som nu växer sig allt starkare i Putin-Ryssland i fundamentala avseenden fullföljer en tradition, som sträcker sig långt tillbaka i historien och där kontroll- och spionorganisationer som KGB och GRU spelat en avgörande roll inte bara för att "säkerställa" regimens maktställning visavi det egna folket utan också när det gäller att hävda Sovjetstatens maktställning gentemot omvärlden.

Knappast någon torde ha en bättre insikt om dessa sammanhang än Vladimir Putin. För Putin måste det framstå som en närmat naturnödvändig logik att vidmakthålla och utveckla KGB-kulturen. Det gäller också i andra länder av ryska agenter bedriven aktivitet innefattande så kallade "särskilda åtgärder", varmed avseds mord och terror av vrierande slag.


Spionchef Sudoplatov berättar

Stalins spionchef Pavel Sudoplatov utkom för drygt 10 år sedan med en även på svenska utgiven självbiografi - "Direktoratet" (Norstedts, 1994) - med förord av Robert Conquest. Här förmedlas en bild, som visar med vilken utomordentlig skicklighet sovjetspionaget bedrevs. Detta spionage kan ha avgjort det andra världskriget men också gjort det möjligt att under det kalla kriget utveckla Sovjetunionen till en stormakt i partitet med USA. Detta senare genom det spionage, som gjorde det möjligt för Stalin att utveckla en sovjetisk atombomb. Just detta spionage leddes av Sudoplatov.

Det var också Sudoplatov som organiserade mordet på Lev Trotskij. Sudoplatovs meritlista är dock mycket längre än så. Under det andra världskriget ledde Sudoplatov Fjärde direktioratet, vars gerilladetachement och enheter uppges ha dödat 137 000 tyska officerare och soldater och vid individuella aktioner mördat 87 höga tyska ämbetsmän ävensom likviderat ett par tusen tyska agenter och sovjetiska kollaboratörer.

Sudoplatovs berättelse är fylld med faktauppgifter, som gör boken till en väldokumenterad skildring av sovjetspionagets historia.


Lab X

Av aktuellt intresse är Sudoplatovs redogörelse för hur man i hemliga laboratorier utvecklade olika slags gifter för att mörda eller genom passivisering eliminera "fiender". Sudoplatov omnämner ett laboratorium, som haft (och har?) särskild betydelse för utvecklingen av dylika "stridsmedel", nämligen vad som går under benämningen "LAB X" - ett toxikologiskt laboratorium beläget i anslutning till KGB-kommendaturen vid Varsonofjevskijgatan i Moskva. Laboratoriet har en historia, som sträcker sig tillbaka till Lenin: "Utredningarna 1968, 1977, och 1990 avslöjade att laboratoriet avrättades inte av Berijas utan att det på order av Lenin inrättats som en specialsektion, "spetsialnyi kabinet", inom hans sekretariat, och att det var direkt underställt premiärministern och folkkommissariernas råd. -- 1937 överfördes laboratoriet till NKVD och därefter var det underordnat folkkommissarien eller ministern för statens säkerhet. Enligt general Kalugin var laboratoriet, från 1960 till 1970, det topphemliga Toxikologiska laboratoriet nr 12 vid KGB:s forskningsinstitut för högre och avancerad teknologi".

Alltsedan mitten av 1930-talet fram till 1947 var Grigorij Moisejevits Majronovskij chef för laboratoriet. Enligt Sudoplatov skall Majronovskij ha varit den som fick uppdraget att genom en giftspruta avrätta Raul Wallenberg. Själv har Majrononovskij uppgivit, att han personligen likviderat ett antal av kommunistpartiets och Sovjetunionens "farligaste fiender". Efter att 1947 ha arresterats och samtidigt blivit av med sin professur försökte han göra sig "nyttig" genom att utveckla en metod för att genom överföring smitta ner "fiender" med maligna tumörer och på detta raffinerade sätt framkalla "naturlig död". Detta redan för mer än femtio år sedan. Idag är denna och liknande metoder - kan man utgå ifrån - långt utvecklade.


Lönnmördandet


Att giftmördandet - ett sällsynt lömskt och samtidigt fegt sätt att oskadliggöra meningsmotståndare - bedrivits i stor omfattning - både inom och utom landet - av sovjetiska agenter och illegalister står utom varje tvivel. Varför skulle man utveckla alla dess gifter och med stor fantasifullhet framställa allehanda sofistikerade "giftbärare" , om det inte var för att gifterna och denna mycket speciella vapenarsenal skulle användas - dvs användas för att lönnmörda människor? Om den saken har vi spionchefens egna ord:

"Under det kalla krigts år bekymrade vi oss inte för vilka metoder som utnyttjades för att eliminera personer, som visste för mycket. -- Under det kalla krigets är var agenter ofta utrustade med gift.
--- Gift är nödvändigt för säkerhetsoperationer".

Pavel Sudoplatov har också sin egen definition på "särskilda" i ordkominationen "särskilda uppdrag", nämligen "blod, gift och terrorism". Och glöm inte, i flera decennier var Sudoplatov högste chef för denna verksamhet. Han vet vad han talar om.

Vad som gör denna form av lömskt mördande/eliminerande "särskilt avskyvärt" är, att det så ofta visat sig gå hand i hand med Maktens undertryckande av obekväma sanningar och därmed kommit att bli supervapnet mot Sanningen som sådan. Offren kallas också ömsom "obekväma vittnen", ömsom "obekväma sanningssägare".

Hur många obekväma vittnen och sanningssägare har inte på detta sätt likviderats eller på annat sätt eliminerats? Hur hade världen sett ut om dessa hade fått leva och verka?


Kom i onåd

I samband med maktstriderna efter Stalins död kom Sudoplatov i onåd. Han var Berijas närmaste man och när Berija arresterades och sedan likviderades, blev också de som stått Berija nära arresterade. Sudoplatov kom undan med livet i behåll, men fick avtjäna 15 års fängelse. H an menar sig orättfärdigt dömd. Han hade ju, som han skriver i bokens slutord, ägnat "denna nation" - Sovjetunionen - "varje fiber" av sin kropp för Sovjetunionen hade han varit beredd att offra sitt liv.

Denna "orättfärdighet" gjorde honom bitter - en bitterhet som drev honom att skriva denna insiktsfulla, kunskapsrika och avslöjande bok.