Viktigast av alla
- vicepresident Dick Cheney
 





* 9/11
* Frimurare och illuminater
* Bilderbergare
* Nya Världsordningen
* Israel och Palestina
* Kriget i Irak
* USA
* Balibombningen
* Estonia
* Mordet på Anna Lindh
* Medicin och hälsa

* MindControl

*
Chemtrail
*HAARP & Echelon

* EU






23.8.2004

Skrivet av Mats Larsson, Expressen



Dick Cheney
De kallar sig Vulcanus-gruppen, efter den romerska eld- och smidesguden.
De är den inre kretsen runt president George W Bush. Och de har - till skillnad från presidenten själv - lång erfarenhet av Washington, makten och världen.
Det räcker inte med att studera president Bush för att förstå varför USA under honom styrt in på en radikalt ny utrikespolitisk kurs.

Svaren finns ofta hos personerna runt honom. De som funderat i decennier på vilken USA:s roll i världen borde vara och som efter terrorattackerna den 11 september 2001 såg en chans och en plikt att agera.

Secret Service gav Dick Cheney ett passande täcknamn när han var stabschef under president Gerald Ford: ”Baksätet”.
Det är där han sitter, i skymundan, och ger väginstruktioner till chauffören där framme.
Och ingen pekade kraftfullare mot Bagdad än Dick Cheney.
Irak är på många sätt Cheneys krig.

Det fanns en kort tid när Dick Cheney själv drömde om Vita huset. Och varför inte? Det finns ändå få republikaner som kan visa upp hans erfarenhet. Redan som 34-åring hade han exempelvis utsetts till stabschef under president Gerald Ford 1975. Han hade också tolv år som kongressman bakom sig och fyra år som försvarsminister under president George Bush.
Det var presidentvalet 1996 som gällde. Men Cheney ställde snart in sina planer.

Cheney - den ultralojale
En orsak var hjärtat. Han var förvisso bara 54 år men han hade redan haft tre hjärtattacker och en bypassoperation. Dessutom var han nog alltför konservativ för att kunna locka tillräckligt med stöd.
Och ärligt talat, trivdes han bäst i rollen som nummer 2. Medarbetaren. Herr vice. Det är den roll han oftast spelat i sitt liv, ända från ankomsten till Washington i slutet av 1960-talet då han började arbeta under mannen som blev hans mentor, en viss Donald Rumsfeld.
Cheney är fixaren som arbetar i det dolda och inte har något emot att andra tar åt sig äran för hans arbete. Han trivs bäst där i baksätet.

Så på sätt och vis var det inte så underligt att det gick som det gick sommaren 2000. Guvernör George W Bush var på jakt efter en vicepresidentkandidat och han gav Dick Cheney - pappas gamla försvarsminister - i uppdrag att hitta en lämplig kandidat.
Efter några veckor som vicepresidentscout återkom Cheney och föreslog - sig själv.
Bush behövde ingen övertalning. Han hade själv frågat Cheney tidigare under våren men då hade Cheney tackat nej.
Och Bush visste att han inte hade några egna planer på att en dag bli president. Cheney var den ultralojale.
Presidenten har senare beskrivit deras nära samarbete med orden:
- När du talar med Dick Cheney, så talar du med mig. När Dick Cheney talar, så är det jag som talar.
Det var under ett möte under valkampanjen med Bushs utrikes- och säkerhetspolitiske rådgivare som namnet team Vulcanus föddes. Där fanns Condoleezza Rice, där fanns Paul Wolfowitz, där fanns Cheney.
Det började som ett skämt, men namnet fastnade. Vulcanus är den romerska eld- och smidesguden och han står staty i Condoleezza Rices hemstad, Birmingham, Alabama. Men Vulcanus stod också för den känsla av kraft och handlingsvilja som teamet ville förmedla.


Den militära generationen

Den amerikanske journalisten James Mann har i sin bok ”Rise of the Vulcans” beskrivit denna grupp.
Mann ser Vulcanus-gruppen som en unik generation i amerikansk utrikespolitik. Han liknar dem vid de så kallade ”Vise männen” som tjänstgjorde under president Harry Truman efter andra världskriget och ”De bästa och mest skärpta”, gänget som ledde USA in i Vietnamkriget på 1960-talet.
Men Vulcanus-gruppen är annorlunda. De är den militära generationen. De flesta har någon gång tjänstgjort i Pentagon och de har alla en stark tilltro till USA:s militära styrka snarare än till diplomati.

Churchill är självklar idol
Dick Cheney och de flesta andra i Vulcanus-gruppen har också en moralistisk inställning till utrikespolitik. USA är den goda kraften i världen, den goda kraften som besegrat 1900-talets två stora totalitära system, nazismen och kommunismen.
När Dick Cheney var stabschef under Gerald Ford på 1970-talet så kände han exempelvis en djup misstro mot en man som Henry Kissinger. Kissinger är den stora realpolitikern. I hans värld finns inget gott eller ont, bara amerikanska intressen.
Så inte i Cheneys värld. Där var exempelvis Sovjetunionen ett ondskans imperium. Han ansåg det omoraliskt att diskutera nedrustningspolitik med kommunistledare som hade så mycket blod på sina händer och som förmodligen inte gick att lita på.
Samma inställning har nu delvis styrt USA:s inställning till Nordkorea och förhandlingar med diktatorn Kim Jong-il.

Det är inte för inte som Cheneys historiska idol är Winston Churchill, den brittiske premiärministern som under många år förgäves varnade för nazismens framväxt och sedan kompromisslöst bekämpade den.
Sovjetimperiet har gått under och USA är i dag den dominerande kraften i världen. Och det är precis som det ska vara, anser Dick Cheney.
När han var försvarsminister i den förra Bush-administrationen så läckte ett dokument ut från Pentagon som beskrev USA:s framtida roll i en värld utan kallt krig.
Den väckte förfäran då 1992. Där talades om att USA skulle verka för att bli så militärt starkt att ingen annan nation någonsin kunde hota landet.
Där talades också om att den kollektiva säkerhet med allianser och samarbete som varit bas för USA:s utrikespolitik under det kalla kriget, inte längre var lika aktuell. FN och Nato skulle tappa i betydelse. Om USA bara vågade leda, så skulle andra nationer följa efter.
Och där varnades för spridandet av massförstörelsevapen. USA kunde inte längre förlita sig på avskräckning och inneslutning - som mot Sovjet - utan måste även överväga offensiva militära aktioner. Föregripande krig.
President Bush d.ä. ansåg Cheneys och Pentagons framtidsvision för radikal och la den åt sidan.
I dag är den till stor del verklighet.

Dick Cheney har kallats den starkaste vicepresidenten i historien. Han är med på alla viktiga möten i Vita huset,
en tyst närvaro som möjligen nickar men aldrig utåt visar vad han tänker.
Men bakom den tystlåtna fasaden finns en djupt konservativ ideolog. Det gäller allt från skatte- till miljöpolitik, från vapenlagar till abortfrågan.
- Han skriker aldrig, han höjer inte ens rösten. Han bara begraver dig sakta, med logikens styrka, säger en nära vän till veckotidningen Time.
Och ingen varnade mer envist, ingen arbetade hårdare än Dick Cheney för att USA måste använda sin militära styrka för att invadera Irak och störta Saddam Hussein.
Han hade som försvarsminister varit i krig med honom förr men den gången fick Saddam sitta kvar vid makten. Fast inte ens Cheney argumenterade 1991 för att USA borde ha fortsatt mot Bagdad efter Kuwaits befrielse.
Men efter åtta månader på vicepresidentposten så kom den 11 september 2001. Och vändpunkten.
Cheney hade redan tidigare fått i uppdrag av Bush att studera hotet från terrorismen, att fundera över de mörka och värsta framtidsscenarierna.

Sökte koppling till Irak
Den 11 september besannades de. Dick Cheney var - till skillnad från president Bush - på plats i Vita huset och såg dramat därifrån.
Men, insåg han, dagen hade kunnat sluta ännu värre. Med 300000 döda, i stället för 3 000. Om terroristerna bara haft massförstörelsevapen.
Inför det första Gulfkriget så hade Saddam lurat Cheney och resten av världen om sina massförstörelsevapenprogram. Det skulle han inte få göra igen.
Ingen arbetade hårdare på att hitta en koppling mellan al-Qaida och Irak än Dick Cheney. Men även om Irak inte var inblandat i 11 september, så fanns risken för ett framtida samarbete, resonerade han.
Cheney har alltid varit av uppfattningen att det är bättre att USA agerar än att landet sitter still, även om det innebär stora risker och att USA tvingas göra jobbet själv.
Han fick sin vilja fram i Irak. Kriget gick ungefär som han tänkt, men inte fortsättningen. Där fanns inga massförstörelsevapen, amerikanerna blev inte hälsade som de goda befriarna, kaos och plundring förstörde på några dagar Iraks chans att snabbt komma på fötter.
I höst får vi veta om dessa misstag kostar Dick Cheney och hans chef jobben. Om inte, så räkna med fyra nya händelserika år.