I sin briljanta bok "A World without Cancer" 1974, förklarar författaren Edward Griffin den teori om cancerceller i moderkakan som lagts fram av professor John Beard vid universitetet i Edinburgh, vilken går ut på att vissa för-embryoniska celler vid ett havandeskap, inte skiljer sig från elakartade cancerceller. Och Edwards Griffin fortsätter: 

"Cellerna i moderkakan visar vid ett havandeskap cancerns alla karaktäristiska kännetecken. Den sprids och förökar sig mycket snabbt medan den äter sig in i livmodern, där embryot fäst sig självt för att få den trygghet och den näring det behöver". 

Cancer i moderkakan är en kedjereaktion genom en annan cell som Griffin helt enkelt kallar "livscellen", den har kapaciteten att uppstå i vilket organ och vilken vävnad som helst, eller i ett komplett embryo.

En av två saker

När livscellen triggas att producera celler i moderkakan genom kontakt med hormonet östrogen, som finns i både män och kvinnor, händer en av två saker. Om det handlar om ett havandeskap är resultatet en vanlig utveckling av en moderkaka och en navelsträng.

Om cellerna däremot uppstår som en del av en läkeprocess, bildas en cancer eller, som Edward Griffin förtydligar: "För att vara mera exakt, bör man säga att det är en cancer om läkeprocessen inte avslutas när den utfört sitt uppdrag".

Förbluffande bevis för detta påstående finns redan tillgängliga. Alla moderkakeceller producerar ett unikt hormon som kallas chorionic gonadotrophic (eller CGH), vilket enkelt kan hittas i urin. Om en havande kvinna därför har cancer, kan ett enkelt CGH-test bekräfta antingen eller. Sådana yester görs också, med en träffsäkerhet av 92%.

Ett normalt havandeskap

Om urinprovet är positivt betyder det emellertid både ett normalt havandeskap och en abnorm och elakartad cancer. Griffin noterar: "Om patienten är en kvinna, är hon antingen havande eller så har hon cancer. Om patienten däremot är en man, vet man direkt om han har cancer eller inte".

Hur får människan då cancer? Är det genom cigarettrökning, solning eller gifter i maten?
Dr. Krebs tror inte på någon av dessa teorier.

Alla biokemiska bevis tyder på att cancer är en simpel bristsjukdom och att den vitamin vi saknar mest är just B17, som för läge sedan försvunnit från vår högraffinerade, västerländska diet. Krebs menar att s k "cancerframkallande ämnen" endast är de stressfaktorer som slutligen avslöjar att vi lider brist på just B17.

Under årens lopp

De bevis Dr. Krebs presenterat under årens lopp för att styrka sitt påstående är överväldigande.

För några decennier sedan åt vi hirsbröd, som är rikt på B17, men numera tuggar vi vete som inte har  någon B17 alls. I många generationer krossade mormödrar plommonkärnor, äppelkärnor, aprikoskärnor, etc. och blandade dem noggrannt i hemgjord sylt, kräm och andra naturliga godsaker. Mormödrarna visste förmodligen inte vad de gjorde, men kärnorna i alla dessa frukter innehöll det livsviktiga vitaminet B17. 

Oberoende forskning har också visat att en himalayansk stam känd som "Hunza" aldrig hade någon form av cancer så länge de åt sin lokala diet, vilken var rik på både aprikoskärnor och hirs. När den västerländska civilisationen en dag trängde sig på och för dem väldigt exotisk mat dök upp på bordet, blev de med ens lika utsatta som oss.

Innebörden är... hisnande

Innebörden av dessa upptäckter är naturligtvis hisnande.

Om vi redan för flera sekler sedan kunde få bukt med skörbjugg (en känd C-vitaminbrist), varför kan vi då inte kan bota cancer idag? Faktum är att vi skulle kunna om våra myndifheter bara tillät det.

De flesta myndigheter sitter dessvärre i knäna på Socialstyrelsen, Landstinget och andra myndigheter. Alla dessa har framgångsrikt hjärntvättat oss med skrämselkampanjer som går ut på att B17 är farligare än cyanid - och på ett bekvämt sätt glömt att vitamin B12 verkligen innehåller den dödliga cyaniden, trots att den länge sålts i våra hälsokostaffärer. 

Dr. Krebs B17-Laetrile utvanns från just aprikoskärnor och gjordes på syntetisk väg sedan om i  kristallinsk form genom hans egen unika process.

Ett olyckligt par

Som en blixt från en klar himmel, släppte amerikanska FDA, motsvarigheten till den svenska Socialstyrelsen, ut en historia om hur ett olyckligt par i San Francisco förgiftat sig själva genom att äta råa aprikoskärnor i San Francisco.

Historien fick förstasidesrubriker över hela USA, trots att misstänksamma journalister aldrig hittade det påstådda paret och kunde få historien bekräftad. Från den dagen och framåt tror den amerikanska allmänheten nu att aprikoskärnor eller B17-Laetrike är synonymt med att begå självmord... 

På 50-talet bevisade Dr. Ernst Krebs bortom allt tvivel, att B17 är fullständigt ofarligt för människan. Efter att ha testat vitaminet på djur, fyllde han en jättelik injektionsspruta och sprutade sedan in vitaminet B17 i sin egen arm! Drastiskt kanske, men den äventyrlige Dr. Krebs överlevde och lever faktiskt än idag, 2004.

Ofarligt för frisk vävnad

Vitaminet är ofarligt för frisk vävnad av en mycket enkel orsak: Varje molekyl i B17 innehåller en enhet cyanid, en enhet bensaldehyd och två enheter glykos (socker), tätt sammanbundna.

För att cyaniden ska bli farlig måste man först "låsa upp" molekylen och släppa den fri, ett trick som endast kan utföras av en enzym som kallas beta-glykos. Detta enzym finns överallt i kroppen i mycket små doser, men i stora kvantiteter (upp till 100 gånger mera) i cancertumörer. 

Cyaniden frigörs således bara där cancern sitter, ofta med ett dramatiskt resultat. Bensaldehyd är ett mycket dödligt gift, som samverkar med cyaniden och producerar ett gift som är 100 gånger dödligare. Vad den kombinerade effekten gör med en cancerumör är därför inte svårt att föreställa sig.

Hälsosamma kroppsprodukter

Finns det då ingen fara för kroppens friska celler? Ett annat enzym, rhodanese, är alltid tillgängligt i större kvantiteter än det ej frigjorda enzymet beta-glykos i frisk vävnad och har förmågan att totalt bryta ner både cyanid och bensaldehyd till hälsosamma kroppsprodukter.

Förutsägbart nog, innehåller elakartade cancerceller ingen rhodanese alls, vilket helt och hållet utlämnar dem till cyaniden och bensaldehyden. 

Varje läkare som läser denna artikel kommer förmodligen att skaka av självrättfärdig indignation, och muttra för sig själv: OK, men var är BEVISEN???

Här! De flesta människor har säkert hört talas om "spontant försvinnande", där cancern bara försvinner, förhoppningsvis för att aldrig återvända. Spontant försvinnande cancertumärer är emellertid extremt sällsynt och varierar från en cancer till en annan.

Spontant försvinnande cancertumörer

En variant känd som testikelcancer har aldrig resulterat i spontant försvinnande cancertumörer. Kanske av just den orsaken, valde Dr. Krebs ut den när han ville bevisa hur effektivt B17-Leatrile är, när det gäller att totalt kontrollera sjukdomen.

Edward Griffin skriver: "Vid ett bankettal i San Francisco den 19 november 1967, återgav Dr. Ernst T. Krebs i korthet sex sådana fall. Sedan tillade han: "Det är en fördel att inte ha blivit bestrålad, därför att om du inte tidigare fått strålning som misslyckats, kan du inte njuta av de tänkbara fördelarna av en fördröjd effekt av tidigare strålning. Så den här mannen tillhör kategorin "spontan regression"...

Och när vi ser på det här rent vetenskapligt, vet vi att spontan regression inträffar i mindre än
150 000 cancerfall.

En lyckad behandling

Den statistiska möjligheten för att spontan regression ska svara för samtliga fall av en lyckad behandling av testikelcancer är större än den statistiska omöjligheten att solen inte kommer att gå upp vid horisonten i morgon". 

Griffin noterade också att den negativa publiciteten mot B17-Laetrile, liksom svårigheten att få tag i den "förbjudna" substansen, ledde till att de flesta cancerpatienter tog vitaminet som en sista utväg, långt efter det att varken strålning eller cellgifter haft någon verkan. Han påpekar att när kroppen väl har skadats på det sättet är det liten chans att B17-Laetrile ska ha någon verkan heller. Kroppen är då helt enkelt i för dålig kondition. 

När boken "A world without cancer" skrevs 1974, var B17-Laetrile fortfarande fritt i Australien. Det är det inte längre.

Individuellt fall

En nyligen gjord kontroll med Australienska Cancerföreningen och hälsomyndigheterna avslöjar, att regeringen i Canberra betraktar varje individuellt fall som unikt och därefter bestämmer vilken behandling en patient ska ha.

Om han eller hon klarar sig igenom den skärselden, är det på patientens eget ansvar som en läkare injicerar ett tänkbart botemedel. De stora läkemedelsföretagen tycks därför ha hunnit till politikerna före Dr. Krebs hann fram till den australienska allmänheten. Strålning och cellgiftsbehandling är big biusiness och onkologerna måste ju leva de också... 

Bara för några månader sedan berättade australiensk TV den underbara nyheten att två av tre australienare kommer att få hudcancer åtminstone en gång under sin livstid.

Liv eller död

Av den massiva bevisning som framförts av Dr. Ernst Krebs Jr. och Edward Griffin, kan den siffran krossas om bara en liten procent australienare tillåts använda B17-Laetrile. Det är hög tid att australienarna gör uppror mot sina egna myndigheter, för nu gäller det nämligen liv eller död...

FOTNOT:

När jag själv låg cancersjuk på Universitetssjukhuset (US) i Linköping våren 2001 och på nytt hösten 2002, gjorde onkologerna allt som stod i deras makt för att jag först skulle acceptera strålning, vilket jag också gjorde och sedan cellgifter, vilken jag också gjorde. Strålningen hade ingen verkan alls och cellgifterna tålde jag inte.

Då jag ville åka till Albuquerque i New Mexico, USA, och göra den operation som US i dåläget inte klarade av, fick jag blankt nej. Jag förberedde mig för att dö i cancer och skrev till och med mitt testamente. Kryptozoologer över hela världen följde min kamp och jag fick över
1 500 email från dem.

Min patientansvarige läkare, onkologen René Blom, gjorde sitt bästa för att trösta mig, men var ändå i händerna på de stora läkemedelsbolagen, inte minst de som för dyra pengar förser US med cellgifter.

Jag kan inte bevisa det, men jag är till 100% övertygad om att dessa bolag använder cancersjuka människor som försökskaniner för sina otestade preparat, att sjukhusledningen blundar och att det sker med Socialstyrelsens tysta medgivande.

När den resterande tumörbiten i min rygg, som i sin helhet hade paralyserat mig från midjan och neråt, på nytt började växa och hotade mig igen, gick en modig kirurg på US in och gjorde vad som på läkarspråk kallas "aggressiv kirurgi". Kirurgen och hans team lyckades med det som cellgiftsanhängarna sagt var omöjligt - de tog bort hela tumören!

Tre veckor senare erkände onkologerna, att tumören i min rygg inte varit elakartad utan var en godartad sak som aldrig haft någon möjlighet att döda mig. De påstod att den var så ovanlig, att bara jag i hela Sverige haft den och därmed skrivit in mig själv i de medicinska historieböckerna. Efteråt har det visat sig att de ljög om det med, uppenbarligen för att de så gärna ville behålla mig som ännu en cellgiftspatient.