24.11.2003
Skrivet av Joe Vialis, 13 okt. 2003

Det är mig ett stort nöje att få presentera doktor Michael Tait från Queensland, Australien. Han har blivit känd för sin användning av B17 Leatrile. På sin klinik "Fountain of Life" på Guldkusten har dr Tait och hans kolleger haft 4 - 7 cancerpatienter per dag. De har behandlas i tre timmar med Laetrile-terapi.

Trots många alternativbehandlingar mot cancer har detta rönt goda resultat. Under årens lopp har det diskuterats väldigt lite om möjligheten att förebygga eller hålla tillbaka cancern innan den har brutit ut, eller om man kan kontrollera den effektivt efter det att den har brutit ut. Man har också ställt sig frågan varför vi har blivit mer och mer mottagliga för varje form av cancer för varje år som går. Finns det en direkt koppling till den ständigt ökande tillsatsen av kemiska ämnen och tillsatser i vår mat, eller ligger orsaken i bristen på viktiga faktorer i vår raffinerade västerländska diet?
Speciellt har vi fått bevis för att bristen på vitamin B17 i vår diet har spelat en stor roll.

För ett tiotal år sedan hävdade två böcker två livsviktiga påståenden på varför förekomsten av cancern ständigt ökar. I boken "World Without Cancer", skriven av Edward Griffin i Californien, påstår han att undersökningar visar på att man kan förebygga varje form av cancer, medan den andra boken "Eat Fat and Grow Slim", skriven av dr. MacKarness, påstår att en diet med hög fetthalt för dem som var trötta på att försöka sig på "salladsblad" för att gå ner i vikt.

Individuellt är det svårt att finna något samband mellan dessa två så vitt skilda ämnen, men båda böckerna visar på två verkligt olika persongrupper, (den ena är vegetarian, den andra är köttätande) men ingen av dessa lider av cancer eller hjärtsjukdomar. De äter sin lokala föda i sin egna uppväxtmiljö. Utan att man har den jämförelsen är det allt för lätt för de konventionella forskarna inom medicin att föreslå bestrålning och chemoterapibehandlingar, vilka dessutom kostar miljarder dollars. Under 1950-talet, efter år av forskningar, isolerade biokemisten dr Ernst T. Krebs Jr en ny vitamin som han kallade "Leatrile". Efter att åren rullade på, blev tusentals övertygade om att Krebs sist och slutligen hade funnit ett komplement för all cancer, en övertygelse som delas av många fler idag. Hans hårda arbete inom biomedicinen ger vid handen att cancern är en enkel definition på brist av vitamin B17. Den avlägsnades för länge sedan ur vår förfinade västerländska diet. Krebs påstår att de såkallade " cancerframkallande ämnena" är till största delen stressfaktorer.

Det otroliga i Krebs påstående illustreras bäst av bristen på C-vitaminer. Den sjukdom som den förorsakar heter "skörbjugg". När det gäller cancer finns det inte någon föregående varning liknande skörbjugg; inga synliga signaler som talar om att kroppen har för liten tillgång till C-vitaminer. Ena stunden kan patienten vara frisk, den andra stunden är han invalid. Hur man återhämtar sig från skörbjubb är också dramatiskt. Inom några timmars behandling med högdocerad C-vitamin kan skörbjuggen försvinna, och återkommer endast ifall C-vitaminreserven når under den kritiska punkten. Det är enkelt att ersätta de "saknade" vitaminerna ur vår diet och det skulle höja den lyckade behandlingen, eller ersätta den fullständigt.

Dr Krebs har under många år påstått att "bristen" på B17 i vår diet beror på att vi förr i världen brukade äta bröd med hirs och linfrö, vilka innehåller stora mängder B17, men idag föredrar vi vitt bröd som saknar dessa vitaminer. I generationer brukade vår mormor krossa plommonkärnor, renklo (växt), körsbär, äpplen, aprikoser och andra medlemmar ur den botaniska familjen Rosaceac, för att arbetsamt blanda kärnorna med den hemmagjorda sylten. Mormor visste kanske inte varför hon gjorde så, men kärnorna till alla dessa frukter är något av det vitaminrikaste innehållande B17 i hela världen. I tropikerna hittar man höga kvantiteter av B17 i bitter cassava, vilken också går under namnet tropisk maniok.

Forskare har upptäckt att "Hunzafolket" i Himalaya aldrig insjuknar i cancer och det beror på deras infödda diet som består av exepionellt mycket aprikoser och hirs. Det här kom som en stor chock för resten av oss. Eftersom Hunza äter mycket lite kött, kan det här tyda på att vegetarianerna börjar säga: "Se, vi hade rätt!". En sådan glädjeyttring skulle verkligen vara malplacerad. För att finna en diet som passar dem som inte vill leva på "salladsblad", gjorde Richard MacKarness en detaljerad studie hos eskimoerna som lever på polarisen och den traditionella amerikanska maten. Båda dessa grupper är i sin naturliga miljö till mestadels köttätare. De äter älg och amerikansk ren, och tillägger endast vilda bär som finns tillgängliga för säsongen. En intressant faktor är att dessa äter animaliskt fett åtminstone två gånger dagligen. Det gör det hela ytterligare intressantare då det är bevisat att eskimåer och indianer som bor i sina naturliga miljöer och äter traditionell föda, aldrig drabbas av hjärtsjukdomar; exakt detsamma som för Hunzafolket i Himalaya. Detta trots att eskimåerna och indianerna föredrar kött framom vegetarisk mat.

Noggranna undersökningar har kommit fram till att den gemensamma faktorn är vitamin B17. Den amerikanska vildrenen äter stora mänder pilgräs, vilket innehåller upp till 15 000 mg per kilo av nitrolosider vilka till största delen består av B17. Laxbär äts torkade av både eskimåer och indianer. De innehåller också stora kvantiteter B17. Så i båda dessa helt olika samhällena kan både vegetarianer och köttätarde båda förbli vid perfekt hälsa.

Olyckligtvis används gräs och andra födoämnen av de flesta inom den civiliserade västerländska kulturen idag som föda för våra husdjur, istället för att använda det som människoföda och höja förekomsten av nitrolosider. Medan Hunza folket eller eskimåerna fick i sig mellan 300 och 2500 mg av vitamin B17 varje dag, får det europeiska folket genom att "äta hälsosam" modern mat i sig endast 2 mg av vitamin B17 varje dag.

Slutsatsen för dessa fynd är naturligtvis en eftersläntrare. Men om vi kunde kontrollera sköbjuggen för hundra år sedan, varför kan vi då inte göra det samma idag med cancern? Sanningen är väl den, att vi kunde, ifall vår regering tillät oss det. Olyckligtvis, har de flesta regeringar fogat sig under pressen från de multinationella läkemedelsjättarna, från det amerikanska livsmedelsverket och den amerikanska läkemedelsverket. Alla tre har gått ut med mycket lyckad "skrämselpropaganda", som har baserat sig på att vitamin B17 innehåller stora kvantiteter av det dödliga giftet cyanid; men man glömmer att vitaminen B12 också innehåller stora kvantiteter cyanid, men den säljs fritt i hälsokostaffärer världen över.

Dr Krebs B17 Laetrile utvanns från aprikoskärnor and senare framställde man det syntetiskt genom att använda sig av en unik process. Plötsligt bombarderade det amerikanska livsmedelsverket medierna med en historia, där ett äkta par olyckligtvis hade förmåtts att äta råa aprikoskärnor i San Francisco. Det förorsakade stora rubriker över hela USA, även om undersökande journalister aldrig lyckades identitiera detta äkta paret trots flera försök.

Men kängan från det multinationella farmaceutiska livsmedelsverket tog sin hämnd. Härifrån och framåt blev det satt en synomym, mellan att äta aprikoskärnor eller B17 Laetrile, som ett försök till självmord. Men tillbaka till '50-talet hävdade dr Ernst Krebs att det var fullständigt ofarligt för människor att äta B17. Efter att ha testat vitaminen på djur, använde han sig av en megastor koncentrerad dos av Laetrile, vilken han sedan själv injicerade i sin arm! Drastiskt kanske, men denna äventyrlige dr Krebs är fortfarande i livet och mår bra idag.

Vitaminen är oskadlig för hälsan av en enkel anledning: varje molekyl av B17 innehåller en del cyanid, och en del benxaldehyd och två delar glukos (socker), tätt sammanfogade. För att göra cyaniden farlig måste man först "öppna" molekylen för att frigöra det, att trick som endast kan göras med ett enzym vid namn beta-gucosiadese som finns i alla mänskliga kroppar i minimala kvantiteter, men det behövs höga kvantiteter ända upp till 100 gånger på en enda plats: i den farliga cancertumören.

Generationer tillbaka kände vår agrikulturella expertis till "skjuteffekten" hos beta-glucosidase och dess möjlighet att öppna cyaniddeln inom B17 molekylen, men det uppstod en stor förvirring om hur man skulle lösa problemet. Det enklaste sättet verkade vara att man märkte alla plantor som innehöll molekylen B17, sedan modifierade man genetiskt genom att ta bort förekomsten av nitroloside för att göra dem säkra för djuren. Ett klassiskt exempel på detta är ett missvisande försök på 1940-talet där ett australiskt får var döende av cyanid efter att ha ätit vit klöver, som man vet innehåller B17. Utan att man tänkte mera på det varför de flesta fåren som hade ätit av samma klöver fortfarande levde, spred botanisterna omedelbart ut nitroloside över den vita klövern.

Fysiker som läser detta skakar kanske på sina huvuden och muttrar: Ja, men var finns beviset? Just här: de flesta har hört om "spontan regession" där cancern helt enkelt försvunnit och förhoppningsvis inte återkommer. Sådana spontana regressioner är sällsynta och varierar från en forms cancer till en annan. En cancerform som går under namnet "testicular chorionepithelioma" (cancer i testikeln), har aldrig blivit känd för att kunna producera en endaste tillbakagång. Kanske av den orsaken, att dr Krebs gav den speciell uppmärksamhet då han provade ut effektiviteten hos B17 Laetrile för att råda fullständig bot på cancern.

Klokt nog noterar Edvard Griffin att på grund av den enorma publiciteten mot B17 Laetrile, och för att det är så svårt att få tag i detta "förbjudna" ämne, vänder sig de flesta cancersjuka till detta vitamin som en sista åtgärd efter att de har bränts av stålbehandling och/eller utsatts för chemoterapi. När boken "World Without Cancer" skrevs år 1974, fanns B17 Laetrile fritt tillgängligt överallt i Australien. Så är det inte idag.