* 9/11
* Frimurare och illuminater
* Bilderbergare
* Nya Världsordningen
* Israel och Palestina
* Kriget i Irak
* USA
* Balibombningen
* Estonia
* Mordet på Anna Lindh
* Medicin och hälsa
* MindControl
* Chemtrail
* HAARP & Echelon
* EU

Om man jämför videobilderna från okt. 1994 och dec. 1994 är det intressant att se, att rampen befinner sig i samma läge på de tidiga decemberbilderna som på oktoberbilderna. Natten till den 4 dec. 1994 byter rampen position. Plötsligt är hela babordssidans gångjärn blottlagt, madrasserna som kilats in för att täta rampen har plockats bort och rampen sitter inte lägre så väl inpassad i skrovet som tidigare. Dessutom strömmar stora mängder luft ut från bildäck varvid dykledarens kommentar är att han inte vet varifrån luften kommer.

Officiellt har det påståtts att bildäck aldrig undersökts. Först hävdade kommissionen att det skulle ha varit alltför farligt för dykarna. Senare skrev Ann-Louise Eksborg att det inte varit nödvändigt. Båda förklaringarna är rent nys. Självfallet är det nödvändigt att undersöka bildäck när en bilfärja kapsejsat. Dessutom visar videomaterialet, i synnerhet B 40b, att minst två dykare befunnit sig på bildäck och minst en fjärrstyrd kamera. Just från dessa bildäcksundersökningar har vi också bilderna på rampens låsandordning.

Anders Björkman citerar Johan Ridderstolpe i kapitel 3.10:
"Bildäck var enligt alla uppgifter lastat till sista plats. Trots detta finns ingen last på bildäck längst fram (20 meter in). Jag tycker själv det är lite konstigt. Hummel (tysk utredare) anser att all last åkt bak i fartyget, när hon sjönk, och att det därför skulle vara tomt där framme. Om man nu lastat de beryktade två sista lastbilarna, så de stod innanför rampen, borde de ju ha fastnat där fram (runt längsgående mittskottet åtminstone). Enligt officiella uppgifter var endast personbilar och några vans lastade längst fram och dessa skulle kanske ha trillat ner, om all annan last försvann ner i de två körfilerna styrbord och babord.
Min bedömning är följande:
Antingen lyckades man dumpa last från fartyget innan det sjönk - väldigt mycket tyder ju i varje fall på att man gjort stora anstängningar för att göra detta. Eller också har man tömt bildäck där nere på botten, och då naturligtvis genom hålet på sidan".

Bombbevisen

Strax före jul 1998 upptäckte ingenjören Johan Ridderstolpe, som bistått de anhöriga i den tekniska utvärderingen av bevismateralet, och jag på videofilmen B 40b, dvs det officiella filmmaterialet från haverikommissionen, ett paket som liknade en icke detonerad sprängladdning. Johan vände sig till en fd marin attackdykare som besitter stor erfarenhet av undervattenssprängningar från sitt arbete inom svenska marinen i Karlskrona.
Han identifierade omedelbart paketet som en odetonerad laddning, gissningsvis av rysk härkomst.

Han vågade dock inte skylta officiellt med sin bedömning inför
en TV-kamera.

Attackdykaren identifierade omedelbart paketet som en odetonerad laddning, gissningsvis av rysk härkomst

Vidare kontaktade vi en annan expert från den militära underrättelsetjänsten MUST. Även denne drog slutsatsen att det rörde sig om en sprängladdning. Han var dock osäker på varifrån den härstammade. Inte heller han vågade skylta officiellt och jag vet än i dag inte ens hans namn.

Därefter grävde Spiegel TV i Tyskland fram experten Martin Volk som anses som en av de mest erfarna på området. (Volk har redan gått i penion och riskerar således inte att förlora sitt arbete). Även Volk identifierade paketet som en odetonerad sprängladdning, lutade dock mer åt att den kom från någon av de västliga säkerhets-tjänsterna. Ytterligare en av Spiegels poliskällor i Tyskland drog samma slutsats.

Till slut lyckades vi även spåra upp någon svensk som vågade uttala sig offentligt. Stig Hermansson från Uddevalla har en gedigen dykutbildning och i samband med det även en civil utbildning i undervattenssprängning. Han driver tillsammans med sin far Gunnar Hermansson ett av de mest erkända dykföretagen i Sverige. Inte heller Stig Hermansson kunde dra någon annan slutsats än att det rörde sig om en odetonerad sprängladdning. Han visade till och med på bilden att tändröret fanns kvar. Samtliga experter gjorde dock en reservation för ett visst osäkerhetsmoment eftersom det rörde sig om videobilder och paketet inte kunnat undersökas fysiskt.

Haverikommissionens ordförande Ann-Louise Eksborg påstod att paketet inte fanns med bland de föremål som togs upp till ytan. Frågan är då var paketet finns idag.

Aftonbladet vände sig till en expert inom den svenska haverikommissionen, som uttalade att det skulle röra sig om överlevnadspaket. Samma frågeställning till den finska haverikommissionen besvarades med att det skulle röra sig om ett skräppaket eller en hopvikt presenning. När journalisten på Afton-
bladet ville forska vidare i saken fick han order från sin chef att omedelbart lägga ner sin utredning. Det officiella svaret från haverikommissionen skulle anses vara tillräckligt förklarande.

Johan Ridderstolpe fick senare se Estonias överlevnadspaket, vilket ser helt annorlunda ut och dessutom flyter! Ovannämnda experter uteslöt också att det kunde röra sig om ett skräppaket. Vad har ett tändrör i ett skräppaket att göra?

Vi tillskrev Sjöfartsverket och dykföretaget Rockwater i Norge och bad om en förklaring. Ingen av dem kunde dock lämna någon.

Till slut skrev Ann-Louise Eksborg till den militära underrättelse-tjänsten MUST och begärde en analys av bilderna. Därifrån erhöll hon svaret att bildkvaliteten på videfilmen var alltför dålig för att man skulle kunna säkerställa vad föremålet på bilderna var. Någon officiell utvärdering har alltså inte gjorts.

Det är minst sagt hyckleri. Vi vet genom våra experter att man med stor sannolikhet kan förmoda vad paketet föreställer. Det var inte första gången den militära underrättelsetjänsten kom med en sådan undanflykt. När en videofilm utvisande bogvisirets gångjärn på Estonia lanserades till Mayervarvet och analyserades av en engelsk militär bildexpert, med resultatet att gångjärnet var svårt skadat redan före avresan, svarade den militära underrättelsetjänsten i Sverige att bilderna var av så dålig kvalitet att ingenting kunde uttydas av dem. Enlig min mening är båda bilderna av utmärkt kvalitet.

Den enda inom svenska medier som vågade ta sig an det nya sk "pink package" var återigen Finanstidningen. Påtryckningarna från Styrelsen för Psykologikt Försvar bev nu än mer massiva.
Det gick så långt att Finanstidningens reporter Knut Carlqvist hittade "data cookies" från Styrelsen för Psykologiskt Försvar i tidningens datasystem. Psykförsvaret förnekade inte att dessa "data cookies" kom från dem (då det inte hade verkat trovärdigt) utan förklarade det hela med ett misstag. Även denna Internetsida blev utbytt och störd, när artikeln publicerades den 17 februari 1999.

I Tyskland var det enbart Süddeutsche Zeitung som publicerade nyheten om paketet. Senare gjorde TT och Svenska Dagbladet var sitt inslag men i en sådan uträckning att det inte rönte speciellt stor uppmärksamhet.

Jag beställde senare från den finska kriminalpolisen kopior av de fotografier som togs av visiret direkt efter att det bärgats från havsbotten. Dessa visar plåtskador i visiret på styrbordssidan, vilka enligt våra experter enklast förklaras som sprängskador. Dessutom syns brunsvarta rökspår som mycket väl kan vara från en explosion. Detta är inte undersökt. På motsvarande ställe på babordssidan,där vi fann "pink package" dvs den odetonerade laddningen, syns inga skador eller missfärgningar i lacken.

Enligt de experter som studerat det videomaterial som visar skadorna vid rampen och skrovet på babordssidan där visiret var fäst, är det helt tydligt att dessa metallskador kan ha uppkommit enbart till följd av en explosion.

Av den tyske experten Martin Volk fick vi veta att den färganalys som den finska kommissionen använt för att testa om visiret utsatts för sprängning var värdelös. Efter flera veckor i vattnet hade så pass mycket av färgen hunnit sköljas bort att denna typ av analys inte kunde leda till något resultat. Den enda vettiga undersöknings-metoden hade varit den som uppfanns av den svenska militären 1993 och som nu är världsstandard. Enligt denna metod skulle en metallurgisk analys utföras genom att skära loss metallbitar från visiret och studera metallstrukturen med hjälp av ett special-mikroskop. Med denna metod kan man fortfarande efter mer än 30 år avgöra vilken typ av sprängladdning metallen utsatts för, i vilken riktning osv.

Klaus Raka, expert i den finska delen av haverikommissionen, avslöjade genom sina frågor till mig att de hade kunskap om den rätta analysmetoden men använde en felaktig. När anhörigföre-ningen DIS genom mig ansökte om tillstånd att få skära loss en liten metallbit från visiret som hänger fritt och rostar i finska Hangö vägrades vi tillträde. Än idag har ingen fått genomföra en metall-urgisk analys på visiret, som för säkerhets skull i nov. 1999 transporterats från finska Hangö till den militära marinbasen Muskö utanför Stockholm, istället för till Sjöhistoriska Museet som utlovats.

Under presskomferens i Helsingfors i slutet av sept. 1999 hävdade Kari Lehtola och Tuomo Karppinen, före detta medlemmar i den finska delen av haverikommissionen, att det första paketet skulle vara en hopvikt presenning och det andra en del av en lastpall som brutits loss. Rosafärgningen förklarades vara en reflex från något rött.

Det finns dock ingenting rött i närheten som skulle kunna reflektera. Dessutom hänger klossen upp och ner på skrovet, dvs hade flutit iväg pga av gravitationskraften respektive strömmarna. Om det hade varit en bit av en pall skulle det ha funnits brytmärken och liknande i träet.

Med nämnda desinformation har kommissionen målat in sig i ett hörn. Enligt MUST går det inte ens att analysera bilderna och så presenterar plötsligt finländarna denna analys.

Knut Carlqvist på Finanstidningen skrev i SvD Brännpunkt
(där sitter undantagsvis en ärlig journalist, nämligen P-O Lindström) att en ring är synlig uppe till höger vilken skulle vara
ett märke efter timern och en expert påstår sig se tumavtryck på klossen/sprängdegen.