21.2.2007

Källa: Expressen, 20.2.2007


Carl Bildts Turkietfond har investerat en stor del av sitt kapital i ett företag vars ägare, den turkiska militären, ligger bakom ohyggligt många "försvinnanden" av oppositionella och en lång rad politiska mord sedan mitten av 1990-talet.

Den dag världen blir ett enda rike blir Istanbul dess huvudstad, lär Napoleon ha sagt. Den dagen är inte alltför avlägsen om man ska våga lita på fondbolaget East Capitals sinne för affärer.
I mars förra året startade alltså East Capital Sveriges första Turkietfond. En fond som i dag förvaltar cirka en miljard kronor.

För marknadsföringen stod Carl Bildt, som var medlem i bolagets investeringskommitté. Hans uppgift var att "skapa scenarios för utvecklingen i regionen de närmaste 1218 månaderna samt hålla olika temadiskussioner om ämnen som anses extra relevanta för stunden".

Det var ungefär vad som förväntades av Bildt. Men han gjorde mycket mer under en lång turné där han med stor entusiasm lanserade den nya fonden. Turkiet var, enligt Bildt, en blomstrande marknad och Europas mest dynamiska land. Den turkiska ekonomin hade "öppnats snabbast i hela den industrialiserade världen". På bolagets hemsida försäkrades svenska fondsparare att landet genomfört "fundamentala" politiska förändringar, fått en "handlingskraftig" regering som skapat "politisk stabilitet". Visserligen var Turkiet fortfarande en högriskmarknad, medgav Bildt i en intervju med Dagens Industri, men det rörde sig mera om fågelinfluensan eller Cypernkonflikten.

Faktum är det motsatta. Den turkiska regeringen är fullkomligt handlingsförlamad, EU-reformerna möter stort motstånd och tillståndet i landet är allt annat än politiskt stabilt. Nästan varje dag hotar en general eller minister att invadera irakiska Kurdistan. Just nu diskuterar den amerikanska administrationen frågan med Turkiets överbefälhavare och landets största dagstidning Hürriyet hakar på genom en enkät där folket får säga sitt om armén ska in i Irak eller inte.

Carl Bildts hårdlansering av fonden blev en lyckad affär. Redan en vecka efter starten var fonden bland de populäraste hos vissa försäljare.

Fonden är så nära förknippad med Carl Bildt som person att den numera presenteras som "Carl Bildts Turkietfond" i rubrikerna på våra ekonomisidor. Sin plats i bolagets investeringskommitté lämnade Bildt först den 21 oktober, 15 dagar efter utnämningen som Sveriges nya utrikesminister.
Bildts engagemang i East capital består inte enbart av hans centrala roll i lanseringen av Turkietfonden. Han har också privatekonomiska intressen i bolaget.

Enligt statsrådsberedningens redovisning den 27 oktober 2006 hade Carl Bildt sammanlagt 1 818 219 kronor i tre av bolagets fonder: 1 526 003 kronor i East capital Explorer, 275 791 kronor i East capital Balkanfonder och 16 425 kronor i East capital Turkiet.

Enligt bolagets uppgifter finns den turkiska marknaden även med bland "investeringsregioner" för East capital Explorer. Balkanfonden har en fjärdedel av sina placeringar i Turkiet, medan den sistnämnda är en så kallad renodlad Turkietfond.

Så långt är det inga konstigheter med Bildts uppdrag och privata intressen i East Capital. De är inte mer tvivelaktiga än hans uppdrag och intressen i Lundin Petroleum och Vostok Nafta.
Skillnaden är att Bildts Turkietfond har investerat en stor del av sitt kapital i ett företag vars ägare, den turkiska militären, ligger bakom ohyggligt många "försvinnanden" av oppositionella och en lång rad politiska mord sedan mitten av 1990-talet. Uppgifter som numera bekräftas av domstolar och en rad officiella utredningar.

Företaget, som East capital mycket stolt visar upp på sin hemsida, heter Adana Cimento och ägs av OYAK, Armed forces pensions fund. Majoriteten av ledamöterna i OYAK:s styrelse är generaler.
OYAK äger ett tiotal industrier som liksom Adana Cimento tillverkar cement och annat byggmaterial. Enligt East Capitals årsredovisning var 11,4 procent av Turkietfondens aktieportfölj under 2006 placerad just i denna bransch. Sannolikt huvudsakligen i Adana Cimento, som har omkring 400 anställda och är den största tillverkaren av cement i Medelhavsregionen.

Sedan två år pågår en process mot ett dussin anställda inom den militära underrättelsetjänsten JITEM, som finansieras och styrs av militärledningen i Ankara. Samma ledning som utser ledamöterna i OYAK:s styrelse.

De anklagade har fört bort, torterat och skjutit ihjäl åtta oppositionella, däribland den kurdiske författaren Musa Anter, hävdar åklagaren som yrkar livstid för samtliga.

JITEM misstänks även vara inblandat i mordet på den turkarmeniska chefredaktören Hrant Dink den 19 januari. Hittills har sex personer häktats för inblandning i mordet. Enligt samstämmiga medier i Turkiet har två av dem arbetat åt JITEM. De har själva uppgivit det under förhören, och inga ansvariga har ännu dementerat uppgifterna.

Även Dinks advokat och familj pekar ut en general, en av JITEM:s grundare. Dink ska ha gripits av skräck när generalen plötsligt dök upp som åskådare i rättssalen under hans rättegångar.
Generalen förnekar dock att han kände till Dink, trots att han gjort en åtalsanmälan mot honom och två av hans medarbetare på den turkarmeniska veckotidningen Agos.