* 9/11
* Frimurare och illuminater
* Bilderbergare
* Nya Världsordningen
* Israel och Palestina
* Kriget i Irak
* USA
* Balibombningen
* Estonia
* Mordet på Anna Lindh
* Medicin och hälsa
* MindControl
* Chemtrail
* HAARP & Echelon
* EU

Skriven av Jan Gillberg, DSM

Från VALLÖFTE i rosenrödaste rött till SKATTECHOCK tog det exakt 50 dagar. Från själva valdagen den 15 september 2002 bara 17 dagar. Vidare från SKATTECHOCK till KRISBUDGET tog det ytterligare 179 dagar.

Nu väntar vi bara på att Bosse Ringholm ska flagga upp för den FINANSIERINGSKOLLAPS, som Sveriges offentliga ekonomi med sömngångaraktig säkerhet går emot. Det var då, inför riksdagsvalet 2002, som Göran Persson i utbyte mot löften om höjd föräldrapenning, höjda sjukersättningar mm fick tillräckligt många väljares stöd för att kunna tråckla sig kvar vid MAKTEN.

När denna uppflaggning kommer att ske, kan den förväntas bli presenterad - i precis som när det gällde SKATTECHOCKEN i oktober 2002 och KRISBUDGETEN i april 2003 - som ett fullbordat faktum. Men inte bara det. Den kommer att presenteras som något som inträffat lika plötsligt som oväntat. Som den dagens stora NYHET. Ungefär som om skattmästare Ringholm samma dags morgon tittat ner i skattekistan och till sin (förställda) förvåning funnit den tom. "Hoppsan, det var som sjutton".

Persson-Ringholm kan sedan inte göra annat än att kalla till presskonferens på Rosenbad. Där samlas sedan inom rödaste rappet Erik Fichtelius, Lena Mellin, Per Wendel och alla de andra budbärarna. Med Bosse Ringholm sittande bredvid förklarar Göran Persson likt en domkyrkopredikant vad som vederfarit landet och vad som nu är den av allehanda omständigheter framtvingade situationen - en situation som vi nu vare sig vi vill eller inte har att underordna oss. Nu handlar det inte längre om vare sig ytterligare höjda skatter eller ytterligare sänkta bidrag. Nu handlar det om inställda betalningar. De situation som Anders Isaksson för ett antal år sedan beskrev i debattboken "När pengarna tar slut".

En annan kommun befinner sig de facto redan där - även om det (så länge det går att nödtorftigt överskyla den bistra verkligheten genom att ta pensionsavsättningar i anspråk för att täcka upp kostnaderna för den löpande driften) talas tyst om den saken. Och det av EU-länderna, som mer än något annat byggt upp ett skatte- och bidragssystem med den mångomsjungna "svenska modellen" som förebild, tycks i varje fall vad gäller några av de s-styrda delstaterna kommit ännu ett stycke längre än Sverige i riktning mot finansieringskollaps.

Stort utrymme för klarspråk
Mycket av det vi ser när det gäller den tyska utvecklingen mot ett sammanbrott i de offentliga finanserna känner vi igen från det som skett och sker i Sverige.

Men det finns också en stor betydelsefull skillnad. I Tyskland förs en debatt där det talas klarspråk om situationens allvar på ett helt annat sätt än i Sverige. I Sverige är det istället så ordnat, att statsradion tillhandahåller ett särskilt program kallat just Klarspråk. Programmet fullgör funktion som ett slags avledare för det opionstryck som finns. Allehanda invändningar och protester kanaliseras på detta sätt bort från den "riktiga" debatten - den debatt som styrs upp av Det Offentliga Sveriges kungörelser på DN Debatt.

Till detta kommer det populistiska tryck som medierna i Sverige utövar på politikerna. Att "avvika" (bara för att ta ett exempel) genom att bara antyda, att de extremt höga svenska sjukskrivningstalen inbegriper ett inte närmare kartlagt fusk ledde länge ofelbart till massmedial bestraffning - dvs till dess att människor i gemen av egen kraft hunnit utveckla insikt om att det är just så det förhåller sig och att det massmediala förhållningssättet därför kommit att framstå som föga trovärdigt för att inte säga direkt enfaldigt. Även journalister tvingas ibland att tänka på hur de kan uppfattas av omgivningen.

I Sverige har medierna i en allt högre grad kommit att fullgöra en funktion ägnad att distansera de politiska aktörerna och aktriserna från vad som driver utvecklingen mot finansieringskollaps i den offentliga ekonomin. Medierna förhöll sig inte bara okritiska till de skönmålningar av ekonomin och dess fiktiva reformpotens, som under höstens valrörelse bar fram s-v-mp-alliansen. De deltog själva aktivt i falsarierna. De gjorde det möjligt för landets finansminister att i dubbel mening bli den blindgångare han mer och mer kommit att framstå (för den som ännu kan se).

Tidigare var det kommunisterna som var den ständigt övergudande populistiska kraften. Den rollen har numera övertagits av medierna. Därmed har populismen fått en styrka och ett genomslag som aldrig någonsin tidigare.

Populismens Janusansikte
Den massmediala populism, som grasserar i Sverige, har två ansikten. Den ena vänder sig "till folket". Den andra "mot folkets ledare" och då ledare i vidaste mening. Allt och alla som i kraft av yrke eller ställning besitter (besatt) någon form av auktoritet ska inte bra ifrågasättas utan så långt det är möjligt (och lite till) chikaneras. Läkare, poliser, domare, advokater, företagsledare, kommunalpolitiker, statsråd. Alla grupper har sina svarta får. Så är det bara. Men även om det handlar om ett fåtal framställs de i den massmediala ramaturgin som "sådana-är-dom". Och om de inte är tillräckligt svarta vet medierna råd. Svärta som i trycksvärta heter det ju. Nästintill alltid handlar det om män, vita lite äldre män. Upp till kamp mot patriarkalismen, skallas det. Se här det nya klasspampsteoremet.

Summaeffekten av allt detta blir att det som i modern sociologisk forskning kallas "tilliten" minskar, något som i sin tur ger upphov till "sociala fällor". Med detta menas att om den i grund och botten samhällslojale Svensson inte tror att andra Svensson följer de regler som samhället utformat för det gemensammas bästa, så struntar även den i grund och botten laglydige Svensson att följa dessa regler. Vi får då - som Gunnar Myrdahl uttryckte det redan 1982 i sin bok "Hur styrs landet" (Rabén & Sjögren) - ett folk som består av "fifflare och myglare".

Välfärdssystemets självdestruktion
I sin bok "Sociala fällor och tillitens problem" (SNS Förlag) berättar Bo Rothstein om hur han vid ett samtal i Moskva med en företrädare för det ryska skatteväsendet fick något av en aha-upplevelse med betydelse för den bok han sedan skrev.

Det Rothstein kallar "den sociala fällan" har sin särskilda logik. Även människor som i själ och hjärta respekterar lagar och regler utvecklar beteenden i strid med lagar och regler, om de bibringas uppfattningen att "nästan alla andra" bryter mot gällande lagar och regler. Eller med ett i den sociologiska littaraturen förekommande uttryck:"Who wants to be the sucker?".

Tveklöst är den populism, som medierna i Sverige i så hög grad kommit att ägna sina krafter åt, ägnad att förstärka utvecklingen av "sociala fällor" med allehanda för "det gemensamma" underminerande effekter. Samtidigt är själva systemet för den svenska välfärden utsatt för - med ett schupeterskt uttryck - sina egna självförstörande krafter vilket kan uttryckas så här:

Självförsörande kraft 1. Människorna lär sig att plocka ut så mycket som möjligt ur systemet (sådan som kallas bidrag).

Självförstörande kraft 2. Människorna lär sig hur man gör för att betala in så lite som möjligt (sådant som kallas skatter och avgifter).

Det som ur systemperspektivet gäller som "självförstörande krafter", gäller som "självförstörande krafter", gäller ur medborgarperspektivet som "överlevnadsstrategier". Sammantaget genererar detta en process, som driver den offentliga ekonomin mot obönhörlig finansieringskollaps.

Som om inte detta skulle räcka har den politiska populismens främsta anförare Gudrun Schyman låtit sig hängas ut som tillämpare av överlevnadsstrategin om att betala in så lite som möjligt i systemen, samtidigt som landet statsminister Göran Persson låtit sig hängas ut som tillämpare av överlevnadsstrategin om att plocka ut så mycket möjligt ur systemet.

Hur många tusen medborgare kommer inte att i Schyman-Perssons efterföljd säga: "Kan dom så kan jag". "Eller om de bekantat sig med modern sociologisk forskning: "Why should I be the sucker?"

Det vore intressant att försöka beräkna storleken av det finanieringsbortfall, som den offentliga ekonomin drabbats/kommer att drabbas av genom exemplen Schyman-Persson - dels i det korta, dels i det långa perspektivet.

Det blinda Sverige
De som inte vill eller kan se hur självdestruktionen som bäst håller på att mala sönder den svenska numera snart före detta välfärdsstaten, borde kunna skaffa sig en och annan aha-upplevelse genom att studera utvecklingen i Tyskland liksom tillståndet i Ryssland. Det gäller inte minst alla de som utgör journalistkollektivet. Ibland kan nämligen närsyntheten vara så svår, att den på ett avgörande sätt förhindrar seendet.

Som blindast av alla framstår dock Bosse Ringholm. Här kan man i kraft av Ringholms position som landets finansminister tala om en synnerligen kraftfull explosiv blindgångare. Bara den förnöjsamhet han utstrålar - med eller utan tårta i fejset - när han kommer promenerande med den senaste bulletinen om tillståndet i rikets finanser bär syn för sägen.

Nytänkandet utestängt
Innan tillräckligt många kommit till insikt om sakernas tillstånd - även här gäller lagen om den kritiska massan - kan vi inte förvänta oss en debatt, som öppnar för det nytänkande - radikala nytänkande - som är en första förutsättning för att det ska vara möjligt att bryta den onda cirkeln, som via finanieringskollaps är på väg att framkalla ett välfärdskaos, från vilket steget till allmän anarki inte behöver vara långt. Företeelser som Reclaim the street kan i ett historiskt perspektiv komma att omskrivas som de första stormsvalorna.

Helt följdriktigt är landets officiösa och för deltagande i det offentliga samtalet autoriserade debatterna - DN Debatt - stängd för idéer och tankar, som på allvar skulle kunna utgöra konkurrerande alternativ till den kollektivistiskt uppbyggda välfärdsstaten även kallad "den svenska modeller". På detta sätt fullgör arenans redaktör och censor - Mats Bergstrand - en funktion för den pågående destruktionen, som torde väga nog så tungt som "följa-Schyman-Persson-effekterna".

Destruktion pågår
Allt har sin tid. Modellen för en kollektivt organiserad välfärd med rötter i Per Albin Hanssons och Gustav Möllers Sverige fungerar inte i dagens Sverige. Med tiden har den kommit att bli ett gigantiskt strukturellt hot mot välfärden. Det räcker med att hänvisa till "Schymanmodellen" (att betala in så lite som möjligt i systemet) och "Perssonmodellen" (att plocka ut så mycket som möjligt ur systemet) för att var och en ska förstå detta. Destruktionen av den på 30-talet grundlagda Välfärdsstaten är i full gång och processen går inte att hindra.

Systemet för kollektivt organiserad välfärd fungerar lika lite i andra länder, som tagit efter och byggt vidare på den svenska modellen. Det bästa exemplet på detta är Tyskland. Undergrävs sedan också "tilliten" (tror om folk som gör det rätt för sig visavi systemet) uppstår "sociala fällor" (ett slags flykt från de åtaganden som är en förutsättning för att systemet ska klara av sina utfästelser gentemot medborgarna) och nedbrytningsprocessen får ytterligare styrka. Man kan jämföra med när det uppstår misstro om att bankerna ska kunna fullgöra sina åtaganden gentemot sina inlåningskunder och alla rusar iväg och tar ut sina pengar.

Skillnaden är att processen i det senare fallet lätt leder till panik och allt därför tenderar att ske i ett rasande tempo. Den nedbrytning, som nu sker av systemet för det kollektivt organiserade välfärden understödd av allehanda Schyman- och Perssonefftekter, sker inte lika omentant utan successivt. Töjmånerna är betydligt större. Och den nedbrytning som faktiskt sker kan på ett helt annat sätt dimmas ner och på det sättet ge utrymme för olika "tolkningar" eller - bättre uttryckt - "politiska bortförklaringar".

I detta ligger dock en särskild fara. Nedbrytningen tillåts ske ostört och under långa tider. Det som sker successivt kan också på ett helt annat sätt "pareras" genom "anpassning" än det som sker plötsligt. Människorna vänjer sig vid att saker och ting blir sämre. Man "finner sig". Och de som inte "finner sig" och har möjlighet lämnar landet. De gör i sin tur att det politiska motståndet mot nedbrytningen försvagas, något som ytterligare hjälper till att bana väg för det successiva välfärdsförfallet. Ännu en ond cirkel.

Omvärlden som ett jämförande facit
I det längre perspektivet kan den successiva nedmonteringen av de enligt den svenska modellen konstruerade välfärdsbyggena avläsas i hur länder som just Sverige och Tyskland tappar position i den internationella välfärdsligan.

Vill man inte invänta den på detta sätt statistiskt belagda utvcklingen med sina ibland ett par år långa eftersläpningar, kan man uppleva vad som är å färde genom att besöka och se sig om i långa raden från kollektivism och planhushållning frigjorda länder i Central- och Östeuropa. Länder som Estland, Litauen, Polen, Ungern för vilka den svenska modellen är främmande och bara skulle upplevas som en snällare variant av det man befriat sig från. Se på bilparken, gå runt i butiker och varuhus. Se hur människorna är klädda. Möt också den livsglädje och ta del av den puls som genomsyrar dessa länder. Och detta bara drygt 10 år efter det att den kommunistiska varianten av centralstyrning och kollektivism inleddes. Jämför sedan med hur livet ter sig, men framförallt kommit att förändras i Stockholm, Götebort och Malmö.

Visst, invänder den svenskt rättänkande, men hur är det ute på landsbygden och ute på olika vårdinstitutioner? Hur är det exempelvis på fängelserna (miljöer svenska medier har särskild förkärlek att söka upp och visa)?

Ingen utveckling - i synnerhet inte en snabb eller som i de fall det här gäller närmast explosiv utveckling - sker så att den "rättvist" omfattar allt och alla samtidigt. Så var det inte när Sverige tog sig ur fattigdom och social efterblivenhet. Så är det aldrig någonstans. All utveckling har sin front eller - som det ibland uttrycks - framkant.

Skulle svensk rättvise- och jämlikhetstänkande fått diktera omvandlingen av de tidigare av kommunismen förstenade central- och östeuropeiska planhushållningsekonomierna hade den utveckling som nu skett inte varit möjlig. Det är bara så, vad man än må tycka ur svenskt tyckarperspektiv.

Var finns de resurse som kan bryta den onda cirkeln?
Idag när vi ser hur vår egen utveckling gått i stå och hur snart sagt allt som gjorts beroende av den offentliga ekonomin via besparingar/nedskärningar krackelerar och hur dett sedan sprider sig i hela samhällskroppen är det hög tid att ställa frågan: Var finns de resurser - som måste till för att Sverige ska kunna bryta den onda cirkel, som nu vi stagnation och en alltmer spridd uppgivenhet driver utvecklingen - i synnerhet relativt omvärden - bakåt? Var finns resurserna?

De finns inte inom den statsskuldstygda offentliga ekonomin. De finns inte inom de kristygda bank- och finanssfärerna. De finns inte inom den länge urstarka, men nu alltmer urlakade, svenska exportindustrin om dessutom vad gäller sina mest livskraftiga och framtidsinriktade delar valt att lämna landet.

De skulle kunna finnas i ny- och tillväxtföretagande med till marknad och framtid orienterade förutsättningar att ta över ledarskapet för Sveriges ekonomiska utveckling efter den nu åldrade dynasti av företagsbildningar, som har sina rötter i tidigt 1900-tal och det av Ivar Kreuger bildade och efter mordet den 12 mars 1932 genom röveri uppstyckade och övertagna företagsimperium. En antydan om att det här funnits och finns en möjlighet att mobilisera i varje fall en del av de för ny- och omstart nödvändiga resurserna ges av de en knapp handfull framgångsrika företagsbildningar, som lyckats trotsa och/eller styra undan för allehanda politiska hinder. De har alla - alla fyra - familjeägandet och inte börsen som finansiell bas och hemvist: H&M (Perssonfamiljen), IKEA (Kampradfamiljen), Stena (Olssonfamiljen) och Tetra Laval (Rausingfamiljen). I tre fall har dock trotset och undanstyrandet innefattat utlandsbasering. Undantaget är Stenakoncernen som har sitt säte i Göteborg.

I decennier har emellertid den ekonomiska politiken byggt hinder mot just ny- och tillväxtföregatagandet och då speciellt den kapitaluppbyggnad, som är en förutsättning för företagandets förnyelse. Därför finns det bara några få lyckosamma - dessutom i tre av fyra fall utlandsbaserade - "arvtagare" till det en gång blomstrande Industri-Sverige. Det säger sig självt att detta är en för smal bas för att kunna generera den finansiering av den offentliga ekonom som erfordras. Därför måste resurserna för att rädda Välfärds-Sverige hämtas någon annanstans.

Hög tid att ge medborgarna makt och ansvar över välfärdskonsumtionen!
Detta någon annanstans kan bara var där de verkligt stora resurserna ansamlas - de resurser som nu mals ner i en välfärdskvarn med gigantiska avbränningar inte bara vad gäller själva driften utan också och framförallt i form av urskillnigslöst nyttiggörande. Detta nyttiggörande har mer och mer kommit att fördelas enligt principen om den fiffiges och den smartes större rätt på bekostnad av en hushållning av välfärdsresurserna, i vilken alla medborgare känner anvar och delaktighet. Den fördelningslag som kommit att gälla även på "Välfärdsmarknaden" är: "Who wants to be the sucker?" Detta har i sin tur givit upphov till en mentalitet som är ruinerande för hela välfärdsbygget.

Kort sagt. Välfärden kan bara räddas om vi för in mekanismer för en sund och i den enskildes prioteringar förankrad hushållning med välfärdsresurserna.

Låt den enskilde via källsparkonton ta över huvudansvaret för denna hushållning och hela "not-to-be-sucker-tänkandet" kommer att ersättas med en "hur-ska-pengarna-räcka-till-tänkande". Vi kommer samtidigt att få ett spritt och starkt medborgar-intresse för en effektiv och väl fungerande välfärdsproduktion vägledd av prioteringar och kvalitetskrav.