Varning för blindgångare |
||
|
Skriven av
Jan Gillberg, DSM Nu väntar vi bara på att Bosse Ringholm ska flagga upp för den FINANSIERINGSKOLLAPS, som Sveriges offentliga ekonomi med sömngångaraktig säkerhet går emot. Det var då, inför riksdagsvalet 2002, som Göran Persson i utbyte mot löften om höjd föräldrapenning, höjda sjukersättningar mm fick tillräckligt många väljares stöd för att kunna tråckla sig kvar vid MAKTEN. När denna uppflaggning kommer att ske, kan den förväntas bli presenterad - i precis som när det gällde SKATTECHOCKEN i oktober 2002 och KRISBUDGETEN i april 2003 - som ett fullbordat faktum. Men inte bara det. Den kommer att presenteras som något som inträffat lika plötsligt som oväntat. Som den dagens stora NYHET. Ungefär som om skattmästare Ringholm samma dags morgon tittat ner i skattekistan och till sin (förställda) förvåning funnit den tom. "Hoppsan, det var som sjutton". Persson-Ringholm kan sedan inte göra annat än att kalla till presskonferens på Rosenbad. Där samlas sedan inom rödaste rappet Erik Fichtelius, Lena Mellin, Per Wendel och alla de andra budbärarna. Med Bosse Ringholm sittande bredvid förklarar Göran Persson likt en domkyrkopredikant vad som vederfarit landet och vad som nu är den av allehanda omständigheter framtvingade situationen - en situation som vi nu vare sig vi vill eller inte har att underordna oss. Nu handlar det inte längre om vare sig ytterligare höjda skatter eller ytterligare sänkta bidrag. Nu handlar det om inställda betalningar. De situation som Anders Isaksson för ett antal år sedan beskrev i debattboken "När pengarna tar slut". En annan kommun befinner sig de facto redan där - även om det (så länge det går att nödtorftigt överskyla den bistra verkligheten genom att ta pensionsavsättningar i anspråk för att täcka upp kostnaderna för den löpande driften) talas tyst om den saken. Och det av EU-länderna, som mer än något annat byggt upp ett skatte- och bidragssystem med den mångomsjungna "svenska modellen" som förebild, tycks i varje fall vad gäller några av de s-styrda delstaterna kommit ännu ett stycke längre än Sverige i riktning mot finansieringskollaps. Stort
utrymme för klarspråk Men det finns också en stor betydelsefull skillnad. I Tyskland förs en debatt där det talas klarspråk om situationens allvar på ett helt annat sätt än i Sverige. I Sverige är det istället så ordnat, att statsradion tillhandahåller ett särskilt program kallat just Klarspråk. Programmet fullgör funktion som ett slags avledare för det opionstryck som finns. Allehanda invändningar och protester kanaliseras på detta sätt bort från den "riktiga" debatten - den debatt som styrs upp av Det Offentliga Sveriges kungörelser på DN Debatt. Till detta kommer det populistiska tryck som medierna i Sverige utövar på politikerna. Att "avvika" (bara för att ta ett exempel) genom att bara antyda, att de extremt höga svenska sjukskrivningstalen inbegriper ett inte närmare kartlagt fusk ledde länge ofelbart till massmedial bestraffning - dvs till dess att människor i gemen av egen kraft hunnit utveckla insikt om att det är just så det förhåller sig och att det massmediala förhållningssättet därför kommit att framstå som föga trovärdigt för att inte säga direkt enfaldigt. Även journalister tvingas ibland att tänka på hur de kan uppfattas av omgivningen. I Sverige har medierna i en allt högre grad kommit att fullgöra en funktion ägnad att distansera de politiska aktörerna och aktriserna från vad som driver utvecklingen mot finansieringskollaps i den offentliga ekonomin. Medierna förhöll sig inte bara okritiska till de skönmålningar av ekonomin och dess fiktiva reformpotens, som under höstens valrörelse bar fram s-v-mp-alliansen. De deltog själva aktivt i falsarierna. De gjorde det möjligt för landets finansminister att i dubbel mening bli den blindgångare han mer och mer kommit att framstå (för den som ännu kan se). Tidigare var det kommunisterna som var den ständigt övergudande populistiska kraften. Den rollen har numera övertagits av medierna. Därmed har populismen fått en styrka och ett genomslag som aldrig någonsin tidigare. Populismens
Janusansikte Summaeffekten av allt detta blir att det som i modern sociologisk forskning kallas "tilliten" minskar, något som i sin tur ger upphov till "sociala fällor". Med detta menas att om den i grund och botten samhällslojale Svensson inte tror att andra Svensson följer de regler som samhället utformat för det gemensammas bästa, så struntar även den i grund och botten laglydige Svensson att följa dessa regler. Vi får då - som Gunnar Myrdahl uttryckte det redan 1982 i sin bok "Hur styrs landet" (Rabén & Sjögren) - ett folk som består av "fifflare och myglare". Välfärdssystemets
självdestruktion Det Rothstein kallar "den sociala fällan" har sin särskilda logik. Även människor som i själ och hjärta respekterar lagar och regler utvecklar beteenden i strid med lagar och regler, om de bibringas uppfattningen att "nästan alla andra" bryter mot gällande lagar och regler. Eller med ett i den sociologiska littaraturen förekommande uttryck:"Who wants to be the sucker?". Tveklöst
är den populism, som medierna i Sverige i så hög grad
kommit att ägna sina krafter åt, ägnad att förstärka
utvecklingen av "sociala fällor" med allehanda för
"det gemensamma" underminerande effekter. Samtidigt är
själva systemet för den svenska välfärden utsatt för
- med ett schupeterskt uttryck - sina egna självförstörande
krafter vilket kan uttryckas så här: Självförstörande kraft 2. Människorna lär sig hur man gör för att betala in så lite som möjligt (sådant som kallas skatter och avgifter). Det som ur systemperspektivet gäller som "självförstörande krafter", gäller som "självförstörande krafter", gäller ur medborgarperspektivet som "överlevnadsstrategier". Sammantaget genererar detta en process, som driver den offentliga ekonomin mot obönhörlig finansieringskollaps. Som
om inte detta skulle räcka har den politiska populismens främsta
anförare Gudrun Schyman låtit sig hängas ut som tillämpare
av överlevnadsstrategin om att betala in så lite som möjligt
i systemen, samtidigt som landet statsminister Göran Persson låtit
sig hängas ut som tillämpare av överlevnadsstrategin om
att plocka ut så mycket möjligt ur systemet. Det vore intressant att försöka beräkna storleken av det finanieringsbortfall, som den offentliga ekonomin drabbats/kommer att drabbas av genom exemplen Schyman-Persson - dels i det korta, dels i det långa perspektivet. Det
blinda Sverige Som blindast av alla framstår dock Bosse Ringholm. Här kan man i kraft av Ringholms position som landets finansminister tala om en synnerligen kraftfull explosiv blindgångare. Bara den förnöjsamhet han utstrålar - med eller utan tårta i fejset - när han kommer promenerande med den senaste bulletinen om tillståndet i rikets finanser bär syn för sägen. Nytänkandet
utestängt Helt följdriktigt är landets officiösa och för deltagande i det offentliga samtalet autoriserade debatterna - DN Debatt - stängd för idéer och tankar, som på allvar skulle kunna utgöra konkurrerande alternativ till den kollektivistiskt uppbyggda välfärdsstaten även kallad "den svenska modeller". På detta sätt fullgör arenans redaktör och censor - Mats Bergstrand - en funktion för den pågående destruktionen, som torde väga nog så tungt som "följa-Schyman-Persson-effekterna". Destruktion
pågår Systemet för kollektivt organiserad välfärd fungerar lika lite i andra länder, som tagit efter och byggt vidare på den svenska modellen. Det bästa exemplet på detta är Tyskland. Undergrävs sedan också "tilliten" (tror om folk som gör det rätt för sig visavi systemet) uppstår "sociala fällor" (ett slags flykt från de åtaganden som är en förutsättning för att systemet ska klara av sina utfästelser gentemot medborgarna) och nedbrytningsprocessen får ytterligare styrka. Man kan jämföra med när det uppstår misstro om att bankerna ska kunna fullgöra sina åtaganden gentemot sina inlåningskunder och alla rusar iväg och tar ut sina pengar. Skillnaden är att processen i det senare fallet lätt leder till panik och allt därför tenderar att ske i ett rasande tempo. Den nedbrytning, som nu sker av systemet för det kollektivt organiserade välfärden understödd av allehanda Schyman- och Perssonefftekter, sker inte lika omentant utan successivt. Töjmånerna är betydligt större. Och den nedbrytning som faktiskt sker kan på ett helt annat sätt dimmas ner och på det sättet ge utrymme för olika "tolkningar" eller - bättre uttryckt - "politiska bortförklaringar". I detta ligger dock en särskild fara. Nedbrytningen tillåts ske ostört och under långa tider. Det som sker successivt kan också på ett helt annat sätt "pareras" genom "anpassning" än det som sker plötsligt. Människorna vänjer sig vid att saker och ting blir sämre. Man "finner sig". Och de som inte "finner sig" och har möjlighet lämnar landet. De gör i sin tur att det politiska motståndet mot nedbrytningen försvagas, något som ytterligare hjälper till att bana väg för det successiva välfärdsförfallet. Ännu en ond cirkel. Omvärlden
som ett jämförande facit Vill man inte invänta den på detta sätt statistiskt belagda utvcklingen med sina ibland ett par år långa eftersläpningar, kan man uppleva vad som är å färde genom att besöka och se sig om i långa raden från kollektivism och planhushållning frigjorda länder i Central- och Östeuropa. Länder som Estland, Litauen, Polen, Ungern för vilka den svenska modellen är främmande och bara skulle upplevas som en snällare variant av det man befriat sig från. Se på bilparken, gå runt i butiker och varuhus. Se hur människorna är klädda. Möt också den livsglädje och ta del av den puls som genomsyrar dessa länder. Och detta bara drygt 10 år efter det att den kommunistiska varianten av centralstyrning och kollektivism inleddes. Jämför sedan med hur livet ter sig, men framförallt kommit att förändras i Stockholm, Götebort och Malmö. Visst, invänder den svenskt rättänkande, men hur är det ute på landsbygden och ute på olika vårdinstitutioner? Hur är det exempelvis på fängelserna (miljöer svenska medier har särskild förkärlek att söka upp och visa)? Ingen utveckling - i synnerhet inte en snabb eller som i de fall det här gäller närmast explosiv utveckling - sker så att den "rättvist" omfattar allt och alla samtidigt. Så var det inte när Sverige tog sig ur fattigdom och social efterblivenhet. Så är det aldrig någonstans. All utveckling har sin front eller - som det ibland uttrycks - framkant. Skulle svensk rättvise- och jämlikhetstänkande fått diktera omvandlingen av de tidigare av kommunismen förstenade central- och östeuropeiska planhushållningsekonomierna hade den utveckling som nu skett inte varit möjlig. Det är bara så, vad man än må tycka ur svenskt tyckarperspektiv. Var
finns de resurse som kan bryta den onda cirkeln? De finns inte inom den statsskuldstygda offentliga ekonomin. De finns inte inom de kristygda bank- och finanssfärerna. De finns inte inom den länge urstarka, men nu alltmer urlakade, svenska exportindustrin om dessutom vad gäller sina mest livskraftiga och framtidsinriktade delar valt att lämna landet. De skulle kunna finnas i ny- och tillväxtföretagande med till marknad och framtid orienterade förutsättningar att ta över ledarskapet för Sveriges ekonomiska utveckling efter den nu åldrade dynasti av företagsbildningar, som har sina rötter i tidigt 1900-tal och det av Ivar Kreuger bildade och efter mordet den 12 mars 1932 genom röveri uppstyckade och övertagna företagsimperium. En antydan om att det här funnits och finns en möjlighet att mobilisera i varje fall en del av de för ny- och omstart nödvändiga resurserna ges av de en knapp handfull framgångsrika företagsbildningar, som lyckats trotsa och/eller styra undan för allehanda politiska hinder. De har alla - alla fyra - familjeägandet och inte börsen som finansiell bas och hemvist: H&M (Perssonfamiljen), IKEA (Kampradfamiljen), Stena (Olssonfamiljen) och Tetra Laval (Rausingfamiljen). I tre fall har dock trotset och undanstyrandet innefattat utlandsbasering. Undantaget är Stenakoncernen som har sitt säte i Göteborg. I decennier har emellertid den ekonomiska politiken byggt hinder mot just ny- och tillväxtföregatagandet och då speciellt den kapitaluppbyggnad, som är en förutsättning för företagandets förnyelse. Därför finns det bara några få lyckosamma - dessutom i tre av fyra fall utlandsbaserade - "arvtagare" till det en gång blomstrande Industri-Sverige. Det säger sig självt att detta är en för smal bas för att kunna generera den finansiering av den offentliga ekonom som erfordras. Därför måste resurserna för att rädda Välfärds-Sverige hämtas någon annanstans. Hög
tid att ge medborgarna makt och ansvar över välfärdskonsumtionen! Kort sagt. Välfärden kan bara räddas om vi för in mekanismer för en sund och i den enskildes prioteringar förankrad hushållning med välfärdsresurserna. Låt den enskilde via källsparkonton ta över huvudansvaret för denna hushållning och hela "not-to-be-sucker-tänkandet" kommer att ersättas med en "hur-ska-pengarna-räcka-till-tänkande". Vi kommer samtidigt att få ett spritt och starkt medborgar-intresse för en effektiv och väl fungerande välfärdsproduktion vägledd av prioteringar och kvalitetskrav.
|