När Carl Bildt höll sitt utrikespolitiskatal i riksdagen den 14 februari i år kommenterade han det ytterst kritiska läget i Irak med svepande och dunkla formuleringar, som står i bjärt kontrast till den blodiga verklighet som är miljoner irakiers vardag. ­”Utvecklingen i Irak inger stor oro”, sade han.

Den krigspolitik som USA och dess allierade bedriver är ett misslyckande av ofantliga mått. Den är ett mänskligt-, politiskt-, och folkrättsligt brott och det enda Sveriges utrikesminister förmår att säga är att ”utvecklingen inger stor oro”.

Vi påminns dagligen i nyhetssändningar och dagspress om den fortlöpande mänskliga katastrof som kriget innebär. Många av oss känner en förtvivlan bortom alla gränser för den slakt på männi­skoliv som pågår i Irak och vi har rätt att förvänta oss att Sveriges utrikesminister talar i klartext.

Över en miljon människor, har dött i Irak på grund av krig och internationella sanktioner (som Sverige också deltagit i). Ett land trasas sönder i ett orättfärdigt krig, av lögner, missbedömningar och amerikansk okunnighet om villkoren i muslimvärlden.

Människorna i Bagdad tvingas leva i ett slags skymningsvärld där man bokstavligen riskerar livet varje dag vare sig man vistas utomhus eller gömmer sig inomhus bakom stängda dörrar och fönster.

Det dör omkring hundra personer i Bagdad varje dag till följd av det okontrollerade våldet, som till stor del är ett resultat av begångna misstag från amerikansk sida. Det har sannolikt dött fler människor nu än när mongolerna plundrade Bagdad för åttahundra år sedan; en katastrof som ­staden aldrig riktigt hämtade sig från.

Avslutningsvis säger Carl Bildt, i denna innehållslösa passus om den blodigaste och mest komplicerade av alla pågående konflikter, att en varaktig fred bara kan åstadkommas genom en konstitutionell kompromiss: ”Detta förutsätter också en konstruktiv inställning hos grannländerna”, hävdar han.

Således inte ett kritiskt ord med udden ­riktad mot USA, som nu följer upp sin misslyckade politik med att skicka ännu fler soldater till Irak, vilket naturligtvis bara kan leda till ett ännu större mänskligt lidande och antagligen också sprida våldet till de delar av landet som hittills i någon mån ­varit förskonade från det.

Sveriges medborgare har rätt att förvänta sig att Sveriges utrikesminister presenterar en plan för hur det internationella samfundet ska hantera situationen i Irak när ockupationstrupperna har lämnat landet. Det behövs också ett nytt tänkande och svenska initiativ beträffande konfliktlösning i Mellanöstern som helhet. Läget i Irak handlar också om Palestina och kärnvapenstaten Israel.

Sverige är militärt alliansfritt, påstår ut­rikesministern, men han går likafullt i Washingtons ledband.
Vi vet sedan tidigare att Carl Bildt tillhörde krigsförespråkarna. Det har han gett uttryck för i olika sammanhang. Gäller detta fortfarande – och framför allt – är det den officiella svenska inställningen?

Som utrikesminister bör Carl Bildt omedelbart klargöra svensk utrikespolitik för Mellanöstern.
Vad är Sveriges hållning till Irakkriget? Vi tror inte att medborgarna känner till den.