22.12.2006

Skriven av Bengt Ingvar Ekman
f.d. andreredaktör
biekman@telia.com
Borås Tidning


Publicerad: 2006-12-16

Juletid och med den en benägenhet att garnera den ändlösa debatten om Mellanösternkonflikten med lite religionshistorisk grannlåt. Vi erinrar oss att judar och araber har levt i grannsämja under långa perioder. För hundra år sedan började den rivalitet om Palestinas mark, som rivit upp sår vilka nu verkar omöjliga att läka.

De senaste åren har det hörts röster både på arabiska och engelska, som med skärpa sagt ifrån att även om president George W Bush menar väl, så leder hans politik ofelbart in i återvändsgränder. Det är en befängd tanke att USA eller EU eller någon annan utböling kan diktera villkoren för den demokrati som arabstaterna har att rätta sig efter. Ett av främmande makt påtvingat styrelseskick, kanske under demonstrativt hot med militär överlägsenhet, skulle bli en parodi på demokrati i ordets betydelse av folkstyre.

Arabvärlden måste finna sin egen väg till demokrati och ökad ekonomisk och social rättvisa. Indien tog sina första stapplande steg men de tycks föra åt rätt håll. I den del av världen som vi brukar kalla Afrika söder om Sahara, finns i alla fall punktuella nerslag av folkstyre, fast de från demokratisynpunkt inte är mycket att skryta med.

Någon annan resurs än den inre folkliga kraften är troligen inte möjlig i baathpartiets Syrien eller prinsarnas Saudiarabien och inte heller i räckan av kolonialt konstruerade statsbildningar från Eufrat till Atlanten, inte om det skall komma till verklig förändring.
Skulle just araberna av alla folk frånkännas förmågan att själva ta ansvar för sina länder? En sådan tanke vore uttryck för renodlad rasism.

"Antingen byggs ett nytt Mellanöstern av araber - eller också inte alls", anser en skribent i Washington Post. "Det som emellertid vore oförlåtligt vore att anta att lag och ordning är en omöjlighet i denna del av världen."

Samma budskap, lakoniskt men vibrerande av indignation, frambärs med arabisk röst av Samir Kassir i Den arabiska olyckan (Ruin bokförlag). Olyckan framför andra har varit arabvärldens oförmåga att fånga upp kulturella och politiska rörelser i sin tid.

Ja, argumenten mot president Bushs storstilade projekt att demokratisera arabvärlden tycks starka nog att flytta berg. Men som vanligt kan det vara klokt att göra en historisk jämförelse.
I tiden har vi det nära inpå oss. För visst kände generationen före vår egen en trygghet av att USA höll ett vakande öga på Tysklands och Japans demokratisering efter 1945?

Arabvärlden, inte bara Egypten, har en stolt historia att ösa välbehövligt självförtroende ur. Självfallet har de - om viljan finns - samma förutsättningar som kolonialismen lämnade i arv, att bygga moderna statsbildningar eller kanske federationer.

Men om viljan inte finns? Hur demokratiskt är det att tvinga demokrati på dem som kanske föredrar den islamiska sharian?

Projektet är enkelt i sin moral och teori men mer komplicerat i praktiken.