17.1.2007

Skriven av Erik Åsbrink, Expressen 2007-01-11


Det finns stora brister när det gäller förhållningssätt och regler för ledande politiker i Sverige. Flatheten inför flagranta företeelser förefaller frapperande.
Det skriver i dag förre finansminister Erik Åsbrink och efterlyser en förtroendekommission för politiken.

Flera statsråd i den nya regeringen har kritiserats i samband med så kallade affärer: anlitande av svart arbetskraft, obetalda TV-avgifter, mottagande av optioner efter inträdet i regeringen. Jag har synpunkter på dessa affärer men avstår från att föra fram dem här. Förvisso har även statsråd i tidigare regeringar, liksom andra politiker och höga ämbetsmän, varit inblandade i affärer. Ibland har kritiken varit befogad. Ibland har den skjutit över målet. Men det förekommer också att grava missförhållanden får passera mer eller mindre opåtalat.

Jag vill här mera generellt diskutera förtroendet för politiken och politikerna. Att ett solitt förtroende finns är grundläggande för att demokrati och folkstyre ska bestå i vårt land.

För några år sedan utsågs jag av den föregående regeringen att leda Förtroendekommissionen. Den tillsattes efter ett antal företagsskandaler och hade till uppgift att se över missförhållanden i näringslivet och att föreslå förtroendehöjande åtgärder. Många inom näringslivet ansåg att det borde göras en motsvarande översyn av politiken och den offentliga sektorn. Vi i Förtroendekommissionen delade den uppfattningen men hade själva inte mandat att göra en sådan översyn.

Det är hög tid att en sådan görs. Det är önskvärt att politiker sopar rent framför egen dörr, särskilt som de, ofta med rätta, brukar komma med pekpinnar riktade mot andra samhällssektorer.
Sverige brukar hamna väl till när länder jämförs ifråga om hur utbredd korruptionen är. I den senaste internationella studien från Transparency International, en ansedd icke-offentlig organisation, kom Sverige på sjätte plats av totalt 163 länder. En bra placering men både Finland, Danmark och Island kom före Sverige.

Detta utfall får inte leda till liknöjdhet. Om vi inte ser upp kan placeringen snabbt försämras. Och det finns företeelser som inte fångas upp i sådana standardiserade jämförelser. Enligt min mening finns stora brister när det gäller förhållningssätt och regler för ledande politiker i vårt land. I vissa avseenden framstår Sverige som en bananmonarki. Flatheten inför flagranta företeelser förefaller frapperande.

Det saknas till stor del regler beträffande intressekonflikter som kan uppstå därför att en politiker har andra engagemang, t.ex. styrelseuppdrag, värdepappersinnehav eller företagsägande. Inte minst vad gäller riksdagsmän är toleransen mycket stor. Man kan vara näringsidkare och samtidigt i riksdagen fatta beslut om stöd och subventioner till den egna näringen. Man kan sitta i styrelser i företag, myndigheter och organisationer och samtidigt fatta beslut som är direkt avgörande för dessa institutioner. Sådan sammanblandning av roller framställs ibland, häpnadsväckande nog, som föredömlig.

Kraven vad gäller redovisning av värdepappersinnehav och andra uppdrag är helt otillräcklig, inte minst vad gäller riksdagsmännen. De riksdagsmän som inte vill kan låta bli att lämna en redovisning.

Lagreglerna för mutor och bestickning är föråldrade och ger föga vägledning. Detta har påtalats under lång tid och det är anmärkningsvärt att inget har gjorts åt detta.
Det finns ingen reglering med krav på karenstid vad gäller statsråd som från den ena dagen till den andra kan gå från regeringen till exempelvis lönsamma uppdrag i näringslivet.
Även vad gäller närståendes engagemang saknas i stor utsträckning regler.

Om vissa missförhållanden är särskilt framträdande vad gäller riksdagsmän, så ska det samtidigt påpekas att de är förhållandevis dåligt betalda. Det ökar frestelserna att skaffa sig extrainkomster. Vidare har svenska riksdagsmän fortfarande anmärkningsvärt små kansli- och utredningsresurser. Det gör att de riskerar att bli beroende av resursstarka påtryckargrupper och lobbyister.
Hur ska vi komma till rätta med dessa problem? Det handlar inte om någon enstaka åtgärd. Man måste gå brett fram. Ibland är det lämpligt med lagstiftning, till exempel. när det gäller mutor och bestickning. I andra fall handlar det om självreglering, dvs regler som fastställs av berörda organ, t.ex. regering och riksdag, eller genom överenskommelser mellan de politiska partierna.
En möjlighet som bör övervägas är om Sverige ska inrätta en motsvarighet till den brittiska Committee on Standards in Public Life. Denna kommitté som skapades 1994 har till uppgift att följa utvecklingen och vid behov rekommendera åtgärder som syftar till att stärka förtroendet för den offentliga sektorn.

De aktörer som särskilt bör granskas kan vara statsråd, riksdagsmän, departements- och riksdagstjänstemän, politiskt sakkunniga samt generaldirektörer och andra högre ämbetsmän i de statliga myndigheterna.

Det bör finnas några ledstjärnor vad gäller förtroendeskapande åtgärder i den politiska/offentliga sektorn. Största möjliga öppenhet och insyn bör råda. Intressekonflikter bör så långt som möjligt elimineras. När så inte kan ske bör de hanteras proaktivt och med god insyn.

Generellt sett förordar jag starka restriktioner vad gäller ledande befattningshavares möjligheter att inneha andra uppdrag och att skaffa extrainkomster. Å andra sidan bör dessa befattningshavare varit tillräckligt välavlönade för att möjliggöra en sådan restriktivitet. Riksdagsmännen borde vidare förses med avsevärt större kansli- och utredningsresurser för att hävda deras integritet och oberoende.

De regler som införs bör däremot inte försvåra för människor att röra sig mellan politiken och andra samhällssektorer. Jag tror tvärtom att denna rörlighet är för liten och bör uppmuntras.
Till sist - vi får inte begära att politiker ska vara felfria eller helgonlika. I så fall skulle rekryteringsbasen bli på tok för smal. Det ska vara tillåtet att fela. I andra sammanhang brukar det anses önskvärt att politiker är representativa för valmanskåren, som inte heller består av felfria människor. Å andra sidan måste man förmodligen ställa särskilt höga krav på de människor som innehar ledande politiska befattningar. De måste åtnjuta allmänhetens förtroende.
Det behövs en Förtroendekommission eller något liknande för att ta itu med förtroendeskadliga företeelser inom politiken.