I verkligheten släpper man ut det gasformiga avfallet genom skorstenen och radioaktiv vätska till omgivande vatten via kylvattenutsläppet

En reaktor beskrivs vanligen på ett oriktigt sätt, som om kärnavfall inte släpps ut. Kärnkraften presenteras felaktigt som "ren". I själva verket släpps radioaktiva gaser ut genom skorstenen, t ex krypton-85 och kol-14. Lufthavet är via skorstenen direkt förbundet med reaktorns innersta och detta utrymme "vädras" på samma sätt som en kamin med sin skorsten. På samma sätt bildas ett flytande radioaktivt avfall i reaktorn som släpps ut tillsammans med kylvattnet. Radioaktiveteten i allt vatten på jorden ökar därför oavbrutet, t ex aktiviteten hos tritium-3 i modersmjölk. Jag tänkte presentera den miljö- och hälsofråga som är den kanske mest svårbedömda jag känner till, men också den som jag har svårast att hålla ifrån mig. Den förföljer mig som en mörk skugga. Samtidigt är följande information nästa helt okänd för de allra flesta, förutom för ett fåtal experter. Det gäller kärnkraft och strålning.

Kärnkraftverkens höga skorstenar
Om jag frågar våra tekniskt mest kunniga studenter och lärare på en teknisk högskola varför
kärnkraftverken har så höga skorstenar, får jag olika trevande gissningar som svar. - Man behöver avbörda vattenånga, - de är till som en säkerhetsåtgärd för att avleda strålning vid ett ev olyckstillbud etc

Få känner till att skorstenarna är byggda för att 24 timmar per dygn avbörda kärnavfall till
atmosfären. Så här ligger det till.

Tre typer av radioaktivt avfall
I en kärnkraftsreaktor alstras tre typer av radioaktivt avfall:

Gasformigt kärnavfall
Flytande kärnavfall
Fast kärnavfall

Redan när kärnkraften skulle introduceras i industrivärlden stod det klart att varken det gasformiga eller det flytande avfallet skulle vara möjligt att ta om hand och förvara. Det hade krävts stora behållare som en efter en skulle ha fyllts upp och sedan krävt bevakning och underhåll i långa tidsrymder. Detta ansågs orealistiskt och man bestämde sig för att helt enkelt släppa ut det gasformiga avfallet i atmosfären och det flytande avfallet i en vattenrecipient.
Men man insåg också svårigheterna med att offentliggöra detta för allmänheten. Genom ett
semantiskt konstgrepp räknas inte det gasformiga och flytande avfallet till kärnkraftsavfallet. Med
detta avses bara det fasta avfallet. Man har helt enkelt definierat bort det gasformiga och flytande radioaktiva avfallet:

(Gasformigt kärnavfall)
(Flytande kärnavfall)
Fast kärnavfall

Oriktig beskrivning av en kärnreaktor
I ett otal bilder och beskrivningar av kärnreaktorn – t o m i kvalificerat undervisningsmaterial - har
man utelämnat detta avgörande faktum: Att skorstenen och lufthavet är direkt förbunden med
reaktorns innersta, att detta utrymme ”vädras” på samma sätt som en kamin med sin skorsten.
På samma sätt visas på bilder hur det radioaktiva vatten som cirkulerar mellan reaktorn och turbinen tycks vara helt inneslutet och kyls med hjälp av en värmeväxlare. Havsvattnet tycks inte komma i kontakt med radioaktiviteten.


Den typiska bild som kärnkraftsindustrin (i detta fall Sydkraft) och tyvärr också SSI
förmedlat i årtionden den, där utsläppsskorstenen utgår.


Vad och hur mycket kärnavfall släpps ut?
SSI ger regelbundet ut tyvärr dåligt kända publikationer som redovisar det kärnavfall som släpps ut genom skorstenar och via kylvattnet. En sådan publikation kan man hitta på SSIs hemsida
www.ssi.se/ssi_rapporter/ssirapport.html
”2002:21 Utsläpps- och omgivningskontroll vid de kärntekniska anläggningarna 2001”

Utsläpp till luften per år, några viktiga nuklider
Krypton-85 (Kr-85) t ex 100.000.000.000.000 Bq vid Oskarshamn 1989
Kol-14 (C-14) Ej uppmätt

Utsläpp till vattnet per år, några viktiga nuklider
Tritium (H-3) t ex 10.000.000.000.000 Bq från block 4 i Ringhals 1998
Korrosionsprodukter t ex 30.000.000.000 Bq Co-60 från block 1+2 Barsebäck 2001
Plutonium t ex 100.000 Bq Pu-239/Pu-240 från block 1 Ringhals 2001

Hur utsläppen går till
Det radioaktiva avfall som släpps ut genom skorstenen kan ha passerat en extra lång kanal från reaktorn till lufthavet. Genom denna fördröjning hinner de mest kortlivade radioaktiva gaserna få en minskad aktivitet. Vidare kan det finnas ett filter som försöker fånga upp partiklar, medan gaserna passerar obehindrat.

När det gäller det flytande avfallet kan detta först samlas upp i tankar. Det finns ca 20 sådana stora tankar i det svenska kärnkraftsprogrammet. Dessa töms till omgivningen – ibland flera gånger per månad, ibland mer sällan. I vissa fall indunstar man det flytande avfallet och då sprids exempelvis tritium till yttre miljön som vattenånga. Ett av skälen till att våra kärnkraftverk ligger vid havet är att man på detta sätt får tillgång till en stor mängd vatten där man kan blanda i och späda ut det radioaktiva avfallet.

Eftersom hela denna fråga med spridningen av det gasformiga och flytande radioaktiva avfallet är känslig och svårgenomtränglig, är det inte helt lätt att få en klar och transparent bild av situationen. Spridningen av detta kärnavfall mäts upp. Man anger sedan denna radioaktivitet i form av bequerel per år. Den för människan farligaste nukliden, kol-14, mäts dock inte upp utan finns bara som en beräknad storhet.

När det gäller krypton-85 varierar utsläppen mellan olika reaktorer och även årsvis. Skador på bränslestavarna kan ge upphov till ökad bildning av denna radioaktiva ädelgas.

”Normutsläpp”
Genom en teoretisk konstruktion kan kärnkraftsindustrin gömma det gasformiga och flytande avfallet bakom termen ”normutsläpp”. Man har dimensionerat detta s k normutsläpp mycket stort, och man kan sedan påstå att de verkliga utsläppen bara är någon procent av det tillåtna ”normutsläppet”. Det finns inte skäl att fördjupa sig mer i detta.

Utsläpp till luften per år, några viktiga nuklider
Krypton-85 (Kr-85) t ex 100.000.000.000.000 Bq vid Oskarshamn 1989
Kol-14 (C-14) Ej uppmätt

Utsläpp till vattnet per år, några viktiga nuklider
Tritium (H-3) t ex 10.000.000.000.000 Bq från block 4 i Ringhals 1998
Korrosionsprodukter t ex 30.000.000.000 Bq Co-60 från block 1+2 Barsebäck 2001
Plutonium t ex 100.000 Bq Pu-239/Pu-240 från block 1 Ringhals 2001

Hur utsläppen går till
Det radioaktiva avfall som släpps ut genom skorstenen kan ha passerat en extra lång kanal från
reaktorn till lufthavet. Genom denna fördröjning hinner de mest kortlivade radioaktiva gaserna få en minskad aktivitet. Vidare kan det finnas ett filter som försöker fånga upp partiklar, medan gaserna passerar obehindrat.

När det gäller det flytande avfallet kan detta först samlas upp i tankar. Det finns ca 20 sådana stora tankar i det svenska kärnkraftsprogrammet. Dessa töms till omgivningen – ibland flera gånger per månad, ibland mer sällan. I vissa fall indunstar man det flytande avfallet och då sprids exempelvis tritium till yttre miljön som vattenånga. Ett av skälen till att våra kärnkraftverk ligger vid havet är att man på detta sätt får tillgång till en stor mängd vatten där man kan blanda i och späda ut det radioaktiva avfallet.

Eftersom hela denna fråga med spridningen av det gasformiga och flytande radioaktiva avfallet är
känslig och svårgenomtränglig, är det inte helt lätt att få en klar och transparent bild av situationen. Spridningen av detta kärnavfall mäts upp. Man anger sedan denna radioaktivitet i form av bequerel per år. Den för människan farligaste nukliden, kol-14, mäts dock inte upp utan finns bara som en beräknad storhet.

När det gäller krypton-85 varierar utsläppen mellan olika reaktorer och även årsvis. Skador på
bränslestavarna kan ge upphov till ökad bildning av denna radioaktiva ädelgas.


Kärnkraftverkens höga skorstenar
– mycket stora utsläpp av radioaktivitet påverkar klimat och ger skador på ozonskiktet

Sammanfattning:
- Kärnkraftens utsläpp av radioaktiva ämnen är mycket stora.
- Halten av dessa globala föroreningar i luft och vatten beräknas öka mycket snabbt.
- De radioaktiva ämnena misstänks bidra till klimatförändringar.
- De radioaktiva ämnena misstänks bidra till förstörelsen av ozonskiktet.
- De radioaktiva ämnena misstänks bidra till skogsdöd.
- De radioaktiva ämnena beräknas orsaka ett stort antal cancerdödsfall årligen.
- Kärnkraften är inte ”ren”.

A. Vilka utsläpp är små och vilka är stora?
I min förra artikel beskrev jag hur våra kärnkraftverk släpper ut radioaktivitet till luften och
vattnet. Är det frågan om små eller stora mängder? Vad är en stor mängd av ett
miljöförorenande ämne?

Om vi sprider ett ämne så att halten ökar lokalt runt utsläppskällan, samt att ökningen är
liten i förhållande till bakgrundsnivån, kan spridningen anses vara liten. Om spridningen kan
påvisas på regional nivå är den större. Men om spridningen leder till en ökning på global nivå
måste spridningen karaktäriseras som mycket stor – i synnerhet som ökningstakten dessutom
är mycket snabb.

Om en obruten och snabb ökning fortsätter måste man, om inte redan nu, förr eller senare
nå nivåer där allvarliga globala effekter kan påvisas – vilka effekterna nu är.
Av alla miljöföroreningar jag känner – bly, kadmium, kvicksilver, växthusgaser,
ozonförstörande ämnen etc – så är kärnkraftens miljöföroreningar de som leder till de i
särklass största ökningarna här på jorden.

Medan exempelvis koldioxid i atmosfären har ökat med ungefär 30 procent sedan industrialismens början, har halten av krypton-85 ökat kanske 10.000-tals gånger sedan andra världskriget och den snabba ökningen fortsätter.
På samma sätt beräknas halten av tritium i hela jordklotets vatten, i alla hav och i allt liv, ha
10-faldigats vid detta århundrades mitt. Samtidigt som du läste detta ökar troligen halten här
på jorden av krypton-85 (Kr-85) och tritium (H-3) snabbare än någon annan miljöförorening, utan att knappt någon alls känner till detta.

De skador som vi kan vänta redan nu eller inom en framtid har påvisats, beräknats och
diskuterats i en liten krets i många år. Jag skall här redovisa några tankeväckande avsnitt från
olika källor. De storheter som används är följande:

Bequerel (Bq) och Curie (Ci) som båda betecknar aktivitet, ungefär som watt-talet på en
lampa. Det är frågan om en nyare och äldre beteckning.
Gray (Gy) och Rad som båda betecknar absorberad dos, ungefär som hur lampan svärtar en
fotografisk plåt. Sievert (Sv) och Rem som båda betecknar den biologiska dosen, ungefär hur en sollampa gör huden brunare.

Utsläppen av radioaktivitet är mycket stora.
Ökningstakten är ytterst snabb.
När ökningen passerat 3 enheter har mängden 1000-faldigats. Observera också att alla kurvorna slutar obrutna och pekar rakt upp. Hur kommer detta att sluta?

Utdrag ur boken ”Strålande miljö” (Liden, Mattsson, Persson) ISBN 91-40-03708-8, sid 71:
Krypton-85 (10,7 år)

Alltsedan starten av den första kärnreaktorn har mängden Kr-85 i atmosfären ständigt ökat
från noll 1945 till omkring 16 pCi/m3 1970. Mätningar visar att Kr-85 är mycket jämnt
fördelat över jordytan. Eftersom krypton är en ädelgas med låg löslighet i vatten stannar mer
än 99 % av Kr-85 kvar i atmosfären där det ackumuleras under det att det sönderfaller med en
halveringstid av 10,7 år. Kr-85 produceras vid kärnladdningsexplosioner och vid reaktorer
och upparbetningsanläggningar för utbrända bränsleelement. Den mängd Kr-85 som släppts ut
i atmosfären vid kärnvapenexplosioner är av storleksordningen 2-3 MCi. Fram till början av
år 1970 räknar man med att cirka 25 MCi Kr-85 tillförts atmosfären på grund av reaktordrift,
huvudsakligen i samband med bearbetning av utbrända bränsleelement. Det är troligt att icke
rapporterade militära reaktorer svarat för en ansenlig Kr-85-produktion; 40-50 MCi.

Om inga åtgärder vidtas för uppsamling av krypton-85 i samband med reaktorbränsleupparbetningen så kommer krypton-85-koncentrationen att stiga upp mot 300 000 pCi per m3 under mitten av nästa århundrade (2050). Det är emellertid redan nu tekniskt möjligt att avlägsna 99, 9 % av radioaktiva ädelgaser från utsläppen i reaktorer och
bränsleupparbetnings-anläggningar.
Man har t. o. m. flera metoder att välja på; exempelvis
- separation genom utfrysning
- absorption i Freon-12 (diklordifluormetan)
- absorption i kylda kolfilter.

Man räknar med att successivt införa sådana system i nya anläggningar och efter 1990
kommer det sannolikt att vara ett obligatorium.

Huden är det kritiska organet för krypton-85 eftersom dess betastrålning endast förmår att
tränga in högst 2,3 mm i mjukvävnad. Man har uppskattat huddosen till i genomsnitt några
mrad per år omkring år 2000 medan gonaddosen endast skulle bli cirka 0,01 mrad per år.
De människor som bor i närheten av upparbetningsanläggningar för bränsleelement är den
befolkningsgrupp som är mest utsatt för strålning från Kr-85. En upparbetning av 6 ton
bränsle per dag beräknas ge en huddos av 160 mrad/år och en gonaddos av cirka 1 mrad/år
enbart från Kr-85 till lokalbefolkningen kring Oak Ridge i USA.

Krypton-85 Halveringstid = 10,7 år.
Mängden Kr-85 har kontinuerligt ökat i atmosfären från noll före 1945 och till c:a 5 Bq/m3
(1980). Kr är en ädelgas med liten löslighet i vatten, varför 99 % av producerat Kr-85 finns i
atmosfären.

Kr-85 sönderfaller med lågenergi beta-strålning med räckvidd högst 2,3 mm i mjukvävnad.
Om inget görs för att uppsamla och oskadliggöra Kr-85 kommer mängden, enligt
uppskattningar, att ha ökat en faktor 10.000 –100.000 ggr till mitten av 2000-talet. Huddosen
blir då några 10-tal mikroGy/år och i närheten av upparbetningsanläggningar för kärnbränsle
kanske 100 ggr mer.

Gunnar Lindgrens kommentar:
Vi antar att huddosen i mitten 2000-talet är ”några 10-tal mikroGy/år” för var och en av
människorna på jorden. Vi antar att detta motsvarar en ekvivalent helkroppsdos på 20
mikroSievert per person och år. Detta är en dos som är kanske 10 - 100 ggr större än den dos
som vi skyddas från med blyförkläden hos tandläkaren vid tandröntgen.

(Den naturliga bakgrundsstrålningen är dock större än så, men beräknas å andra sidan orsaka
ca 135 cancerdödsfall per år i Sverige enl Läkartidningen 6/82.)
Den antagna dosen från krypton-85 skulle innebära en årlig kollektivdos på ca 100.000
manSv för världens befolkning. Denna årliga kollektivdos beräknas leda till ungefär 5.000
cancerdödsfall här på jorden för ett års bestrålning av krypton-85.

Kärnkraftens utsläpp av tritium, korrosionsprodukter och kol-14
Jag har i två tidigare avsnitt behandlat det faktum att våra kärnkraftverk släpper ut kärnavfall
både genom skorstenarna till lufthavet och med kylvattnet till världshaven. Utsläppen av
radioaktiva gaser till atmosfären misstänks kunna leda till klimatförändringar.

Detta avsnitt behandlar utsläppen av
A) tritium och
B) korrosionsprodukter till vattnet samt
C) kol-14 till lufthavet. Allt detta har tidigare varit närmast okänt för de allra flesta i
samhället.

Utdrag ur boken ”Strålande miljö” (Liden, Mattsson, Persson) ISBN 91-40-03708-8, sid 69:
A) Tritium (H-3; 12,3 år)

”Tritium produceras kontinuerligt genom den kosmiska strålningens växelverkan med kväve
och syre i den övre atmosfären. Den mest betydande källan till tritiumkontaminering av vår
omgivning är emellertid för närvarande de provsprängningar av fusionsbomber, som utförts i
atmosfären. Tritium har här producerats genom reaktionerna H-2(n, c)H-3 och
Li-6(n,a)H-3 i den litiumdeuterid som fanns i bomberna. Kärnvapenproven har tillfört vår
omgivning cirka 1700 MCi H-3. Detta bidrag är väsentligt större än jämviktsvärdet av den
naturliga produktionen (cirka 28 MCi).

Tritium produceras vid en rad neutroninfångningsprocesser i alla reaktorer, men huvuddelen
frigöres ej förrän i bearbetningsanläggningarna för använda bränsleelement. Av olika
reaktortyper är de vattenkylda reaktorerna de största tritiumproducenterna. Det vattenburna
utsläppet av tritium från en typisk 1000 MW (el. effekt) reaktor av kokartyp uppgår till
omkring 100 Ci per år medan en 1000 MW tryckvattenreaktor släpper ut mycket mer, cirka
6000 Ci per år.

Från en tungvattenreaktor kan läckaget av tritium till atmosfären bli ännu
större, 1000 - 10 000 Ci per månad. Tritiumutsläppen från upparbetningsanläggningar är
också ansenliga. Utvecklingen beträffande reaktorproducerat tritium framgår av figur VI-4, som också visar bidragen från kärnvapenprov och den naturliga produktionen. Beräkningar för reaktorproducerat tritium baserar sig på en total kärnkraftkapacitet av 1 000 000 MW (el) år 2000 och visar att mängden avfallstritium då motsvarar cirka 100 MCi. Om kärnkraftproduktionen efter år 2000 antages vara vid en konstant nivå och producera 15 MCi tritium kommer en jämviktsnivå av omkring 260 MCi att uppnås år 2060, dvs. cirka 10 gånger mer än det naturliga tritiuminnehållet för hela jordklotet.

En eventuell framtida användning av fusionsreaktorer kommer att i mycket hög grad
påverka H-3-nivån. Cirka 100 000 gånger mera H-3 produceras i en tänkt fusionsreaktor än i
en motsvarande fissionsreaktor.

En användning i större skala av kärnladdningar för fredliga sprängningar på eller ovanför
jordytan skulle kunna leda till en mycket större global kontaminering med tritium än den som
kan orsakas av kärnkraftsindustrin under de närmaste 30 åren. Ett utnyttjande av
kärnladdningar för att spränga en ny Panama-kanal har t. ex. beräknats ge mer än 1000 MCi
H-3.

Det vattenburna avfallet från reaktorer släppes vanligen ut i vattendrag medan
upparbetningsanläggningarnas stora utsläpp vanligen tillföres grundvattnet via sjunkbrunnar
eller bassänger. Så småningom blir oceaner och sjöar de största reservoarerna för tritium.
Uppskattningen av stråldosen till populationen efter år 2000 varierar mellan 1- 40 mikrorad
per år. Eftersom tritiumutsläppen inte kommer att vara jämnt fördelade kommer vissa
persongrupper att få mer än medeldosen, framför allt om de bor i närheten av
bränsleupparbetningsanläggningar

Om utsläppen går till mindre sjöar eller vattendrag, kan uppbyggnaden av tritium bli ett
framtida problem, speciellt om sjöarnas vatten användes som dricksvatten eller för
konstbevattning av jordbruksmark. Beräkningar för sjön Michigan i U. S. A. visar att en
tritiumkoncentration på 40 nCi per liter i denna ändå rätt stora sjö kan väntas i framtiden. Omdetta vatten användes som dricksvatten så skulle det ge upphov till en absorberad dos av cirka 7 mrad per år till människan.

Eftersom tritium följer väte i biologiska system så går det snabbt in i all levande materia
sedan det väl släppts ut i omgivningen. Försök visar till och med att tritium/väteförhållandet i
organiska molekyler kan vara högre än i omgivningen.
Försök med kor som tillförts tritierat vatten visar att tritium, som inkorporerats i organiska
molekyler utsöndras långsammare än tritium i kroppens vattenpool. Man antar i dag att
tritium delvis inkorporerats i organiska molekyler under mikroorganismernas nedbrytning av
kons föda i våmmen. För närvarande pågår ett intensivt studium för att utröna betydelsen av
organiskt bundet tritium i biosfären.”

Utdrag ur läroboken ”Kärnfysik” (Skeppstedt), Chalmers Tekniska Högskola, sid 222:
"För närvarande tillförs biosfären mer tritium, än det naturligt producerade, från
kärnvapenprov och kärnreaktorer. Man räknar med att år 2060 kommer den totala, artificiellt
producerade mängden, att vara 10 gånger större än det naturliga tritiuminnehållet i hela
jordklotet. Eftersom tritium följer väte i biologiska system går det snabbt in i levande materia,
om det kommit ut i omgivningen t ex vatten. Lokalt kan tritium i framtiden ev. bidra med en
absorberad dos av storleksordningen 0,1 mGy/år till människan."

Min kommentar:
Utsläppet av tritium (väte-3) med kärnkraftverkens kylvatten till världshaven är stort och
mycket oroande. Man kan följa hur tritiummängden på jorden ökade
när kärnvapenproven skedde i atmosfären. Observera att skalan är logaritmisk. Efter
Kennedys och Chrusjtjovs överenskommelse om provstopp, har tritiumhalten sakta närmat sig
den normala. Men nu riskerar den att öka kraftigt igen, beroende på om kärnkraften avvecklas
eller byggs ut.

Man har beräknat att jordklotets totala innehåll av tritium vid utbyggnad kommer att ha
tiodubblats vid mitten av detta århundrade. Detta är också en mycket kraftig avvikelse från de
naturliga bakgrundsnivåerna och den biologiska normen. Dessvärre är man mycket okunnig
om vad tritiumutsläppen kommer att leda till. Väte har en central betydelse för cellens
funktion och en ökning av andelen tritium i allt vattnen på planeten kan få konsekvenser för
allt liv på jorden. Här måste vi vara ytterst försiktiga och inte godta någon förändring alls
(försiktighetsprincipen).

Forskningen kan inte visa att det finns en säker nivå för intag av tritium. Ämnet passerar
placentabarriären hos gravida kvinnor och byggs in i fostret. Effekter som forskningen
undersöker är påverkan och utvecklingsstörningar på foster, särskilt av kvinnokön, samt
cancer och mutationer. Vid djurförsök har man visat på sterilitet, förminskat huvud
(mikrocefali), minskad tillväxt (särskilt hjärna, testiklar och äggstockar) samt minskad
kullstorlek. Dessa effekter tycks uppstå vid både lägre och högre doser, dvs inget tydligt dosresponssamband

I biologiska system följer tritium naturligtvis väte, men här infinner sig speciella problem.
Då alla isotoper av ett grundämne har olika atomvikt, är det inte säkert att de uppträder lika t
ex i biologiska system. Detta kallas "isotopeffekt". Eftersom tritium är tre gånger tyngre än en
normal väteatom, kan isotopeffekter väntas få större betydelse i detta fall. Man har t ex visat
att förhållandet mellan tritium och vanligt väte i organiska molekyler kan vara högre än i
omgivningen. Kor som dricker vatten med tritium utsöndrar detta långsammare om det finns i
kroppens organiska molekyler än om det finns i kroppens vatteninnehåll. Lokalt kan tritium
öka genom utsläpp i sjöar. Man väntar av den här anledningen framtida problem vid sjön
Michigan, om dess vatten används som dricksvatten. Forskare (t ex Dobson) menar att
tritiumfrågan måste bedömas mer allvarligt än idag.

Se vidare:
http://www.ccnr.org/tritium_1.html#table
http://www.ccnr.org/tritium_2.html


B) Korrosionsprodukter (aktiveringsprodukter)
Utdrag ur boken ”Strålande miljö” (Liden, Mattsson, Persson) ISBN 91-40-03708-8, sid 72:
Aktiveringsprodukter (mangan-54, järn-55, järn-59, kobolt-58, kobolt-60, koppar-64, zink-
65).

"Aktiveringsprodukter bildas i en reaktor och kan via kylmediet föras vidare ut i biosfären.
Man kan i princip aldrig undvika att aktiverade korrosionsprodukter sprids. De vanligaste
spridningsvägarna till människan för dessa aktiveringsprodukter går via vatten, plankton och
fisk. Kräftdjur och musslor har visat sig ha en speciell förmåga att anrika en del av dessa
ämnen. Koncentrationen av t ex zink-65 kan vara 10.000 till 100.000 gånger större i en
mussla än i det omgivande havsvattnet, som innehåller mycket lite stabilt zink.
Upptag av radioaktiva ämnen i strandvegetationen utgör en annan spridningsväg som kan leda
till bestrålning av människor som bedriver fiske, badar etc. De radionuklider som kan bli
gränssättande när det gäller spridningsvägar via fisk är bl a zink-65 (vid sidan av
fissionsprodukterna jod-131 och cesium-137). Föroreningar av hummer kan göra järn-59 och
kobolt-60 gränssättande under det att upptaget i musslor kan göra koppar-64 och zink-65
gränssättande vid sidan av fissionsprodukten cerium-144. Upptaget i strandvegetationen
domineras vanligen av mangan-54, järn-55, järn-59 och jod-131."


Min kommentar:
I SSI rapport 2002:21 ”Utsläpps- och omgivningskontroll vid de kärntekniska anläggningarna
2001” redovisas utsläppen av korrosionsprodukter m m, samt hur dessa tas upp i olika växter
och djur runt anläggningarna.

Några axplock:
- Cesium-137 var ungefär 10 ggr högre hos komjölk från Forsmark än vid de övriga
anläggningarna.

- Vid Westinghouse Atom AB var aktiviteten i gräs 7,7 Bq/kg för uran-234, 0,3 Bq/kg
för uran-235 och 5,6 Bq/kg för uran-238. I rötslammet var aktiviteten 360 Bq/kg för
uran-234, 12 Bq/kg för uran-235 och 287 Bq/kg för uran-238.

- Vid Studsvik var aktiviteten hos kobolt-60 i blåstång över 500 Bq/kg och i sediment
400 Bq/kg samt hos cesium-137 i gädda nästan 200 Bq/kg och i sediment över 3.000
Bq/kg

- Vid Ringhals var aktiviteten hos cesium-137 i renlav över 200 Bq/kg, i örnbräken över
600 Bq/kg och i en betesvall över 150 Bq/kg.

- Vid Oskarshamn var aktiviteten hos kobolt-60 i sediment nästan 3000 Bq/kg och i alg
500 Bq/kg samt hos cesium-137 i ormbunke 140 Bq/kg, i rådjur 180 Bq/kg, i torsk
nästan 80 Bq/kg, i björnmossa 120 Bq/kg och i abborre 180 Bq/kg.

- Vid Forsmark var aktiviteten hos kobolt-60 i alg 240 Bq/kg, i rötslam 120 Bq/kg, i
sediment 3600 Bq/kg och i tång 45 Bq/kg medan aktiviteten hos cesium-137 var i
väggmossa 1600 Bq/kg, i abborre 220 Bq/kg, gädda 170 Bq/kg, renlav 2400 Bq/kg,
sill/strömming 69 Bq/kg, sediment 1300 Bq/kg och får 42 Bq/kg.

- Vid Barsebäck var aktiviteten hos kobolt-60 i tång 369 Bq/kg, blåmussla 42 Bq/kg,
alg 267 Bq/kg medan aktiviteten hos cesium-137 var i torsk 36 Bq/kg, i lake 28 Bq/kg,
i skädda 38 Bq/kg och i ål 33 Bq/kg.


C) Kol-14 och cancerfall i framtiden
Utdrag ur boken ”Strålande miljö” (Liden, Mattsson, Persson) ISBN 91-40-03708-8, sid 71:
”Kol-14 (C-14, 5 730 år)

Kol-14 är liksom tritium en isotop av ett ämne som är väsentligt för varje form av liv. Kol-14
produceras kontinuerligt genom att neutroner i den kosmiska strålningen växelverkar med
kväveatomer i atmosfären, N-14 (n,p) C-14. Luftens koldioxid (CO2) kommer därför att
innehålla en liten del C-14O2, som tillföres växterna vid kolsyreassimilationen. Kol-14 har
också producerats vid kärnvapenproven i atmosfären. År 1963 var t.ex. troposfärens Kol-14
innehåll 80 % högre än vad som förklaras av den naturliga produktionen. Den totala mängd
Kol-14 som deponerats på jordytan efter bombproven uppgår emellertid bara till cirka 3 % av
biosfärens totala naturliga kol-14-reservoar på ungefär 7 MCi.

Kol-14 är en viktig komponent i det gasformiga utsläppet från gaskylda grafitmodererade
reaktorer. Radionukliden bildas dels vid neutronaktivering av moderatormaterialet (grafit =
kol), dels vid neutronaktivering av kylmedlet då detta utgörs av koldioxid (CO2). Maximalt
beräknas utsläppet av kol-14 ge upphov till en absorberad dos till människan på cirka 1 mrad
per år i reaktorns närmaste omgivningar.”

Observera vidare att SSI varken mäter upp eller redovisar det svenska
kärnkraftsprogrammets utsläpp av den viktiga nukliden kol-14.

Min kommentar:
Problemet med utsläppen av kol-14 till lufthavet har en särställning, främst av moraliska skäl.
Då kol-14 har en mycket lång halveringstid (ca 6.000 år) kommer det som släpps ut idag att
cirkulera i biosfären under lång tid framåt. Kol-14 finns efter utsläppet snart i formen av
koldioxid och ingår därmed i kolets kretslopp här på jorden.

Om vi följer en atom kol-14 som släpps ut idag, kanske den tas upp i ett träd som koldioxid
och byggs in i vedmassan. Den frigörs efter 75 år när trädet ruttnar och kommer till lufthavet
igen som koldioxid. Denna gång tas den upp i en morotsplanta som sedan äts av en människa
och byggs in vår vävnad. Sedan händer inget förrän människan dör och kremeras och atomen
kommer tillbaka till lufthavet som koldioxid och tas sedan upp av gräs som växter. Atomen
hamnar i en ko, som slaktas och äts upp av en människa. Denna gång sönderfaller atomen av
kol-14 och strålningen skapar en cancertumör i människan.

Genom sinnrika beräkningar har man visat att ett års drift av en reaktor (ett reaktorår)
släpper ut så mycket kol-14, att denna mängd efter en lång rad piruetter i biosfären under en
lång framtid kan väntas orsaka ca 20 cancerdödsfall. Dessa dödsfall ligger slumpmässigt
utplacerade i framtiden – inom cirka 10.000 år framåt.

NU
|
| x x xx xx x xx x x xx xx x x x x x
_|____________________________________________
2003 år 5.000 år 10.000


Då vi har ungefär 10 reaktorer i gång är det ca 200 cancerdödsfall som vi kan väntas orsaka i framtiden genom ett års drift. Vi drar fördel av kärnkraften medan kommande släkten får bära skada. Vi kan tycka att kärnkraften är ”ren” och är ofarlig (för oss). Det är en mycket liten sannolikhet att något av de 20 cancerdödsfallen sker under själva driftåret. Men skulle alla dessa förväntade fall av cancer drabba oss själva blir allt inte så enkelt längre.
För varje reaktorår kommer framtiden att fyllas med allt fler cancerfall – efter 20 år har vi i
Sverige med våra ca 10 reaktorer stoppat in ca 4000 nya cancerdödsfall i framtiden -
motsvarande 4 st havererade Estoniafärjor. Man kan ha olika uppfattningar om hur dessa
förväntade dödsfall skall värderas. Ett hedersamt och etiskt riktigt handlande måste enligt min mening vara att visa samma respekt för de ofödda som för oss själva och betrakta dessa
cancerdödsfall som verkliga. Vi skall inte smita ifrån dem genom olika bortförklaringar.
Slutligen skall nämnas att utsläppen av kol-14 från kärnkraften är så stora, att den metod för
åldersbestämning av gamla arkeologiska fynd som bygger på uppmätning av kol-14 (”kol-14
metoden”), störs och blir alltmer opålitlig. Man tvingas idag tillämpa korrektionsåtgärder av
detta skäl.

Dricksvattnet i Provence
En betydande del av dricksvattnet i Provence i Frankrike har Rhône som råvattentäkt.
Samtidigt ligger ett tiotal kärnkraftverk utefter floden och dess biflöden (Genèvesjön m m).
Man kan på förhand räkna ut hur mycket tritium som alstras vid dessa anläggningar. Hamnar
det radioaktiva avfallet i Rhône skulle detta leda till klart förhöjda halter av tritium i
dricksvattnet. Jag är inte övertygad om att vare sig ingenjörsfirman som tillverkar dricksvatten
eller befolkningen i Provence känner till eventuella utsläpp till floden.
Efter ett besök i Avignon tog jag med ett vattenprov till Sverige. En analys visade då att
ingen anmärkningsvärd förhöjd nivå av tritium kunde påvisas i det provet. Det kan finnas två
förklaringar till detta. Antingen släpps inte den flytande avfallsprodukten från kärnkraftverken
ut med kylvattnet till floden, utan indunstas och tritium går upp i lufthavet i stället och når så
småningom havsvattnet som nederbörd. Eller så samlas det flytande kärnavfallet först upp i
tankar och släpps sedan ut och blir en avgränsad ”blaffa” som flyter nedför Rhône. I så fall
gäller det att ta många prover tills man får en fullträff.

Att bo nära ett kärnkraftverk
Kärnkraftverkets skorsten spyr oavbrutet ut stora mängder strålning. Beroende på rådande
vädertyp kommer de omkringboende att exponeras på olika sätt. Vid vissa vädertyper slår den
radioaktiva plymen ned nära anläggningen och där finns då den högsta aktiviteten. Vid andra
vädertyper kan högsta aktiviteten finnas längre bort från anläggningen. Vid en vind som
slumpmässigt skiftar riktning (s k fri flöjlande vind) drabbas de omkringboende av den
radioaktiva plymen bara under en liten del av tiden. Men vid kustbandet råder ofta en envis
och förhärskande vindriktning och den som bor på läsidan av ett kärnkraftverk kan exponeras
för högre doser än de som uppstår vid fri flöjlande vind. Observera att de anställda vid de allra
flesta vädertyper inte drabbas av den radioaktiva plymen till skillnad från de omkringboende.
Kärnkraftsindustrin har alltid påstått att utsläppen är små, riskerna är små och de skall
godtas av de omkringboende. Samtidigt har olika kärnanläggningar i årtionden plågats av
misstankar om förhöjd cancerfrekvens hos både de omkringboende och även hos de anställda.
Det kan tyvärr vara så att de metoder man använder för att beräkna samband mellan stråldoser
och förväntade cancerfall kan vara felaktiga – man underskattar riskerna.
Med en enkel luftspridningsmodell kan man räkna ut hur stor radioaktiviteten är vid ett visst
utsläpp och vid en viss höjd och ett visst avstånd från skorstenen. Vi utgår från att utsläppet
vid Ringhals ligger vid cirka 10.000.000 Bq per sekund.

I nedanstående tabell visas hur aktiviteten varierar med avståndet och höjden över mark när
man träffas av plymen. Som högst är aktiviteten 414 Bq/m3 vid markytan i soligt väder. Byn
Lingome ligger högt belägen i den förhärskande vindriktningen alldeles bakom Ringhals. Där
har man tidigare ansett att det uppstått ovanligt många cancerfall. Kan en förklaring vara att
strålningen från ädelgaserna ombildar andra luftföroreningar till nya reaktiva och riskabla
ämnen

På natten kan Barsebäckverket med ett lika stort utsläpp orsaka en aktivitet vid cirka 50
Bq/m3 där plymen slår ned i Köpenhamn. Vanligt radon - som dock är farligare än
kärnkraftverkens ädelgaser - har utomhus en normal aktivitet vid cirka 10 Bq/m3.

Den intressantaste frågan när det gäller denna exponering av de närboende är kanske inte hur
farlig denna är, utan varför de omkringboende skall acceptera denna riskökning – stor eller
liten.

En etisk grundtanke när det gäller all planerad strålning, och som vanligtvis genomsyrar all
myndighetsutövning, är att det måste finnas någon berättigad nytta med den radioaktiva
exponeringen – oavsett hur stor exponeringen är. Eftersom det inte finns någon säker nivå på
stråldoserna där cancer inte kan uppstå, skall alla stråldoser ifrågasättas. Jag kan inte se att
den av samhället planerade bestrålningen av de omkringboende runt våra kärnkraftverk har
något berättigat syfte? (De som bor nära ett kärnkraftverk och löper risken att få största
exponeringen kallas på fackspråk för ”kritisk grupp”.)

Kärnreaktorn i Oskarshamn nära ett haveri
Kärnreaktorn i Oskarshamn 3 var nära ett haveri i tisdags.
Det visar en omfattande utredning.

- Säkerheten var allvarligt hotad, konstaterar Carl-Johan Kemgren, anläggningschef på kärnkraftverket.

Statens Kärnkraftsinspektion SKI granskar nu händelsen i Oskarshamn. Den klassificeras som
"kategori 1". Det innebär att man i Oskarshamn 3 "konstaterat allvarlig brist i en eller flera
säkerhetsbarriärer samt grundad misstanke om att säkerheten är allvarligt hotad".

- Reaktorn är avstängd och kommer inte startas innan vi är helt säkra på att det inte har uppstått några skador som kan äventyra säkerheten, säger Carl-Johan Kemgren.
Varför var "säkerheten allvarligt hotad"?

- Vi överskred de högsta tillåtna gränsvärdena för temperaturskillnad på vattnet i reaktortanken.
I säkerhetsbestämmelserna innebär en sådan händelse att det finns misstanke om att säkerheten är allvarligt hotad.

Felet upptäcktes i tid
Utredarna ska nu kontrollera att det inte blivit några skador på reaktortanken eller andra delar.
Det allvarligaste var att reaktorn var på väg att startas - trots att säkerhetsmarginalerna var rejält överskridna. Situationen fanns inte med som en tänkbar händelse i driftsinstruktionerna.
Hade personalen på Oskarshamn 3 inte märkt vad som var på väg att hända, utan fortsatt starta
reaktorn, kunde det ha slutat med ett allvarligt haveri. I värsta fall med trasig reaktortank och blottlagd reaktorhärd med risk för ett omfattande radioaktivt utsläpp.

- Personalen upptäckte felet i tid och reaktorn startades aldrig, säger Kemgren.

Anders Jörle, informationschef på SKI, säger:
- Det kan ha varit så att personalen har missbedömt situationen.

Dömd till dagsböter
I våras dömde Göta hovrätt en driftsingenjör på ett av Oskarshamns kärnkraftverk till dagsböter för brott mot kärntekniklagen. Han hade startat reaktorn utan att ha alla säkerhetssystem i gång.