Undertecknad, legitimerad läkare och specialist i allmän psykiatri, blev den 16 augusti 2006 intervjuad tre timmar av SVT :s program Uppdrag granskning om så kallade apatiska flyktingbarn. Det blev onyanserat nedklippt till fem minuter och sänt den 19 september i
kanal 1. Undertecknad framställdes som en kuf som är emot mångkultur och gör ogrundade ställningstaganden.

Inför öppen ridå har det i Sverige de senaste åren utspelats bisarra vårdscener där barn, efter att ha varit i kontakt med svensk barnpsykiatri under några månader, transporteras iväg, synbarligen medvetslösa, inte apatiska, till flygplan. De är uppenbarligen i sämre hälsotilltillstånd efter kontakten med svensk sjukvård än Guantanamosvensken efter tre års internering under amerikansk militärförvaltning.

I England utspelades på 90-talet en annan vårdskandal, engelska regeringen tillsatte en utredning – Bristol Inquiry. Nyfödda hade på universitetssjukhuset i Bristol år efter år opererats med felaktig teknik, åtskilliga dog. En nyanställd specialistläkare försökte påpeka att kollegorna använde fel teknik. Han var inte barnkirurg (jag är inte barnpsykiater), han blev utmobbad och avskedad. Inget hände förrän människor utanför sjukhuset började agera.

Bristolutredningen fann att det som kännetecknade den dysfunktionella arbetsmiljön var att de ansvariga läkarna inte arbetade evidensbaserat och att det fanns ett nära personligt nätverk mellan läkarna och andra ledande personer, bland annat umgicks de mycket på fritiden. Bristol Inquiry-utredningen är väl beskriven av professor Lars Werkö i Läkartidningen 2003. Likheterna med de så kallade apatiska flyktingbarnen är skrämmande.

Evidensbaserad forskning avseende simulering är solklar. Simulering ska mycket starkt misstänkas om det föreligger:

a) En medicinsk-juridisk situation, alltså att ett juridiskt ombud begär intyg.
Kommentar: Flyktingadvokaten begär intyg. Detta är fallet med de så kallade apatiska barnen.

b) Det är ett oklart samband mellan objektiva fynd och påstådda symtom.
Kommentar: Stämmer väl hos de så kallade apatiska flyktingbarnen, man finner inga objektiva tecken på sjukdom men agerandet är som om de vore svårt sjuka.

c) Personen ifråga samarbetar dåligt.
Kommentar: De så kallade apatiska flyktingbarnen samarbetar över huvud taget inte, det är därför barnläkarna valt att kalla dem apatiska. Apatisk är en tolkning som inte ska förväxlas med dåligt samarbete, som är kriteriet.

d) Man vill gärna visa hur sjuk patienten är.
Kommentar: Många, föräldrar och media, vill visa hur sjuka barnen är.

Inför öppen ridå i Sverige har det i flera år begåtts grova övergrepp på barn som uppmanas eller tvingas att ligga stilla. Hur mår en tioårig flicka som får höra av sina föräldrar att "Om du inte ligger stilla nu så skjuter dom mamma och pappa när vi kommer tillbaks"? – situationen är naturligtvis helt fruktansvärd för både barnet och familjen. Att familjen tyr sig till simulering kan vara förståeligt men inte bra för barnet.

Den påverkan som föräldrarna utsätter barnet för kallas vetenskapligt "simulering genom närstående", men eftersom det är en hel grupp som har samma beteende har jag valt diagnosen "gruppsimulering genom närstående" som alltså är en medicinskt nyformulerad diagnos, detta eftersom fenomenet icke har beskrivits tidigare.

Det stora etiskt medicinska problemet är att vissa barn sannolikt tar svår skada av den svenska vården. I syndromet Münchhausen by proxy är det hög dödlighet, 25 procent av dem som dör gör det på grund av sjukvårdens insatser enligt Kaplan Sadocks världsberömda lärobok i psykiatri upplaga 2005.

Visserligen har inte flyktingbarnen del i detta syndrom utan i simulering by proxy i stället men det finns likheter som bör diskuteras. Bland annat agerar vissa politiker och journalister i samma roll som vårdnadshavarna i Münchhausen by proxy, även om de gör detta omedvetet och naturligtvis utan avsikt, så drar de nytta av barnen för att få uppmärksamhet och vidmakthåller därigenom simuleringsprocessen vilket sannolikt skadar barnen.

Undertecknad, som refereras till i Statens offentliga utredning om så kallade apatiska barn, har skrivit mina artiklar av omtanke om barnen, jag har sett dem som indivder och mitt hjärta klappar uppriktigt för dem som utsätts för denna grymma teater. Jag har tidigare i en stor debattartikel i Dagens Industri den 2 november 1999 påpekat att felaktig sjukskrivning kostar staten stora summor, detta torde vara gängse uppfattning i dag.

Ska det nu ta sju år till innan man inser att barnen farit illa på grund av felaktig diagnostik och behandling av svenska barnläkare som i stället för att arbeta evidensbaserat arbetar enligt lokala traditioner och gruppkonsensus?