12.10.2006

Översättning: Ravinder S Mahoon

Den 7 oktober mördades Anna Politkovskaja med två skott utanför sin lägenhet i Moskva.
Ett par dagar tidigare hade hon i ett inslag på radiostationen Liberty berättat om det reportage hon arbetade med: en omfattande genomgång av hur tjetjener utsätts för övergrepp och tortyr av ryska myndigheter.

Det här är hennes sista text: en inte helt färdig artikel med vittnesmål från tortyrens offer.
Artikeln publiceras också i den ryska tidningen Novaja Gazeta.


Hela den ryska politiken – både utrikes och inrikes – har traditionellt genomsyrats av dubbla regelsamlingar. Så har det nästan alltid varit – under Sovjettiden, delvis under Gorbatjov, mindre under Jeltsin och nu har vi gått tillbaka till den sovjetiska lögnnivån. Framför mig finns det hundratals mappar varje dag. Det är kopior av polisutredningar av folk som sitter hos oss för ”terrorism” eller i vars fall förundersökning pågår.

Varför skriver jag ordet ”terrorism” inom citationstecken? Därför att majoriteten av dessa människor är – utnämnda terrorister. Att ”utnämna terrorister” har 2006 inte bara ersatt någon slags äkta antiterrorkamp utan också av egen styrka börjat producera personer som vill hämnas – potentiella terrorister – och lett till det inhemska rättssystemets krasch.
  När åklagarmyndigheten och domstolarna inte arbetar för att upprätthålla lagen och straffa de skyldiga, utan för politiska beställningar från Kreml och för sådan antiterroristisk redovisning som gillas av Kreml och som man kan glänsa inför Bush med, då lagar människor i axelklaffar brottmål som pannkakor.
  
Det löpande bandet med åklagare och polis har blivit duktigt på att visa goda resultat av ”terrorbekämpning” i norra Kaukasus med ”öppenhjärtiga erkännanden”. Detta är den ryska så kallade antiterrorpolitiken.

Så här skrev mödrar till en grupp unga dömda tjetjener till mig:
”I verkligheten har dessa kriminalvårdsanstalter förvandlats till koncentrationsläger för tjetjenska dömda. De utsätts för etnisk diskriminering. De släpps inte ut ur isolerings- och straffceller. Majoriteten, eller nästan alla, har dömts för uppdiktade ”brott”, utan bevisning. När de utsätts för grymma villkor och deras värdighet kränks utvecklas hos dem ett hat till allt. Det är ju en hel armé som kommer att återvända till oss med förstörda liv, med förvrängda uppfattningar …”

Ärligt talat: jag är rädd för deras hat. Jag är rädd att det kommer att spränga vallar. Förr eller senare. Vi alla kommer att bli lidande, men inte de utredare som torterade dem. Slåss vi mot laglösheten med lagen? Eller klår vi upp ”dem” med ”vår” laglöshet?
  
Konfrontationen leder till en gnista i nuet och i framtiden. ”Utnämning till terrorister” resulterar i att antalet människor som inte vill försonas med detta ökar.
Ett exempel: en morgon för inte så länge sedan gick tre studenter från Ingusjiens statliga universitet, unga killar från anständiga familjer, plötsligt från sina lektioner, kom till ett vägskäl vid motorvägen vid byn Troitskaja. Där ligger en militärkontroll några tiotal meter upp i bergen, efter Beslanincidenten numera ständigt bemannad, med en hög mur runt ett slutet område.
Men militärer behöver ibland åka någonstans /…/ När det första fordonet åkte ut drog studenterna ”kalasjnikovs” från sina väskor och sköt de första soldater de såg … och dödades av besvarande eld.
  
Man ska inte trösta sig med illusioner om att det var en slump. Ju fler ”utnämnda terrorister”, desto fler blir de verkliga.

Ett annat exempel:
För inte så länge sedan lämnade Ukraina efter begäran från Ryssland ut en man, Beslan Gadajev, en tjetjen som greps i början av augusti vid en id-kontroll i Krim, där han bodde som inre flykting. Här är några rader från hans brev daterat den 29 augusti:
 ”Efter att jag utlämnades från Ukraina till Grozny kallades jag till ett tjänsterum och fick frågan om jag dödade någon familjemedlem tillhörande Salikhov, Anzora eller hans ryske vän ’Kamaz-föraren’. Jag svor att jag inte hade dödat någon, inte spillt blod, varken ryskt eller tjetjenskt. De påstod bestämt: ’Nej, du har dödat.’ Jag nekade igen. När jag svarade för andra gången att jag inte hade dödat någon slog de mig direkt. Först fick jag två knytnävslag vid höger öga. Medan jag försökte samla mig efter dessa slag vred de mina armar och satte handbojor på mig framifrån. Sedan satte de mig på golvet så att mina armar omfamnade mina ben och förde ett rör mellan mina ben från sidan så att jag inte skulle kunna röra mina händer – trots att de var i handbojor. Sedan tog de mig, eller rättare sagt tog röret som jag var trädd på, och hängde mig mellan två pallar på en meters höjd.
  
Omedelbart efter att de hade hängt upp mig fäste de trådar på mina lillfingrar. Efter ett par sekunder fick jag elstötar och de slog mig urskillningslöst med gummibatonger. När jag inte kunde stå ut med smärtan längre skrek jag, ropade på den Allsmäktige, bad att detta skulle upphöra. Som svar på detta, för att slippa höra hur jag skrek, trädde de en svart påse över mitt huvud.
Jag minns inte hur länge det pågick, men jag började tappa medvetandet av all smärta. När de såg att jag höll på att svimma tog de av mig påsen och frågade om jag skulle tala. Jag svarade: ’Ja, det ska jag’, trots att jag inte visste vad jag skulle säga. Jag sa så för att slippa tortyren, åtminstone för en stund.

Då tog de ner mig från där jag hängde, tog ut röret och slängde mig på golvet. De sa: ’Tala.’ Jag svarade att jag inte hade något att säga dem. Som svar på mina ord slog de mig igen, vid höger öga, med det röret som de hade hängt upp mig med. Jag ramlade åt sidan och i mitt nästan avsvimmade tillstånd kände jag hur de slog mig urskillningslöst. /…/

Jag hängdes upp igen och de upprepade samma sak som de gjort tidigare. Jag minns inte hur länge det pågick, de hällde vatten på mig gång på gång.
Dagen därpå duschade de mig och smörjde in mitt ansikte och min kropp med någonting. Ungefär vid lunchtid kom en operativ medarbetare i civila kläder in och sa att det hade kommit journalister, att jag måste ta på mig tre mord och rån, han hotade med att om jag inte accepterade detta skulle de upprepa allt och de skulle dessutom förnedra mig genom sexuella övergrepp. Jag accepterade. Efter att jag hade gett journalisterna intervjun tvingade de mig – genom hot om samma förnedring – att säga att jag hade fått mina skador vid ett så kallat flyktförsök …”
  
Advokaten Zaur Zakriev, Beslan Gadajevs försvarare, sa till medarbetarna vid människorättscentret ”Memorial” att det hade använts fysiskt och psykiskt våld mot hans klient vid Grozny polisdistrikt. Av advokatens utlåtande framgår att hans klient faktiskt erkände ett rån mot rättsvårdande myndighetspersonal år 2004. Dock bestämde sig de anställda vid polisdistriktet för att få honom att erkänna en rad brott som han inte hade begått i byn Starije Atagi i Groznys landsbygdsdistrikt.
  
Enligt advokaten finns det synliga fysiska skador på hans klients kropp efter de grymma övergrepp som han utsatts för. På vårdenheten vid häktet i Grozny, där Beslan Gadajev befinner sig för närvarande (han är misstänkt för ”banditism” enligt § 209 i Ryska federationens brottsbalk) har det upprättats ett medicinskt utlåtande, där det har konstaterats flera fysiska skador i form av ärr, slitningar, inre blödningar, brutna revben samt besvär med inre organ.
Advokaten Zaur Zakriev har skrivit en anmälan till Republiken Tjetjeniens åklagarmyndighet angående alla grova brott mot mänskliga rättigheter. Glöm inte Gadajevs fall när du nästa gång på egen hand vill stödja vår antiterrorpolitik.