Psykvård för krossad dröm

Skriven av: anna-lena.haverdahl@svd.se
Publicerad: SvD, 21 april 2008, 00.12.

Unga som inte kommer in på utbildningar, övergivits av sin partner eller av andra skäl har tappat fotfästet i tillvaron. 80-talister med krossade livsstilsdrömmar är en ny patientgrupp vid psykakuten S:t Görans sjukhus, landets största akutmottagning för psykisk sjuka.

SvD har besökt mottagningen där var fjärde söker för krisreaktioner, främst i samband med livsstilsproblematik. Det kan vara allt från att partnern gjort slut till att hunden har avlivats eller att man plötsligt blivit utan bostad.

– Det finns en övertro hos unga, att vi ska lösa deras livskriser, att allt ska avlöpa smärtfritt. Ibland är det svårt att se vad vi kan tillföra. Vi brukar försöka hänvisa dem till primärvården, säger David Eberhard, chef för psykiatrin i norra Stockholm.

Samtidigt utesluter han inte att en händelse som kan verka bagatellartad för omgivningen kan leda till självmordstankar hos den drabbade. Ingen som söker sig till akutmottagningen släpps iväg utan att först ha utretts av läkare.

När SvD kommer till kliniken väntar redan en brokig skara i de tårtbitsformade väntrummen. Flera är dementa i ständig jojo mellan äldreboenden och psykakuten, andra är kronisk psyksjuka som tagits in med tvång för att de vägrar ta sina mediciner.

På senare tid har en ny kategori sökande dykt upp på mottagningen: 20–30-åringar som har svårt att klara tillvarons naturliga bergochdalbana.

– Allt fler unga söker akut psykiatrisk vård för livets vanliga svängningar, säger enhetschefen, Fredrik Bengtsson.

En av dem är Olov Vimark, 25, som sitter på en av britsarna.

– Jag duger inte. Det har jag papper på, säger han uppgivet då överläkaren Ola Gefvert gläntar på dörren.

Efter att ha behandlats för en depression för ett drygt år sedan har Olov Vimark åkt ner i en ny svår ångestsvacka. Den utlösande faktorn denna gång var ett besked från Musikhögskolan om att han inte kunde gå vidare med sin masterutbildning som han hoppats på.

– Musiken är mitt liv. Utan musiken finns jag inte. Vad ska jag nu leva för? undrar han.

Han medger att det är ”en stor gest” att söka sig till akuten, men såg ingen annan utväg.

– Jag känner mig lamslagen, fungerar varken hemma eller på jobbet, säger han.

Ola Gefvert lyssnar tålmodigt och försöker komma med konstruktiva förslag på hur han ska tolka beskedet från Musikhögskolan.

Till att börja med får han en tablett för att lindra den värsta ångesten. Sen blir det remiss tillbaka till husläkaren och en ny omgång samtalsterapi.

– Sanningen kan jag inte ändra på, men jag kan försöka påverka hur du hanterar den, säger Ola Gefvert.

Olov Vimark är på många sätt typisk för den nya kategorin unga patienter med livskris som söker sig till psykakuten.

– De har svårt att inse att livskriser är en naturlig del av livet. De tappar fotfästet och tror att de ska gå under, säger Ola Gefvert.

Sjuksköterskan Monika Pellvik beskriver det som en livsresa som huggits av.

– I deras värld ska livet vara en räkmacka. Man ska vara glad, vacker och framgångsrik, annars duger man inte, säger hon.

När vi kommer ut i korridoren möter vi en ung kvinna i 30-årsåldern med tom blick. En man går ikapp henne och lägger armen runt hennes axlar. Kvinnan har rispat sig i handleden hemma vid köksbordet med mannen och de två barnen som vittnen. Hon vill inte leva längre, säger hon.

Kvinnan tillhör en annan växande kategori sökande, unga med så kallat självskadebeteende.

I väntrummet intill sitter en annan typisk psykakutpatient, en självmordsbenägen flykting som fått avslag på sin asylansökan. Mannen har försökt hänga sig hemma på balkongen. Nu fruktar husläkaren att han ska göra om försöket.

Ett vasst vårljus strilar in genom de grå persiennerna när han trycker läkarens hand och lovar att fortsätta leva.

Åtminstone försöka.