Alliansens s.k. "Jobbtorg" misslyckas
- och arbetssökande kränks systematiskt

Skriven av Lars Bjelkenstedt, 26.9.2009

"Klienterna ska må så illa på skiten att de till slut fixar ett jobb."

Socialsekreterare citerad i utvärderingen "Individens eget ansvar och samhällets ansvar" gjord av Veronica Ekström, FoU-byrån, på begäran av Stockholms stad och "Jobbtorgen", 2005


”Fast jag tycker att det är hemskt när vi själva och våra chefer säger att det här är ett sätt att göra det jobbigt för personer att uppbära försörjningsstöd. Detta är ett sätt att få bort dem. Men vad får vi då bort dem till?”

Socialsekreterare som skickar klienter till de s.k. ”Jobbtorgen. Citerad i Stockholms stads utvärdering av de s.k. ”Jobbtorgen”


Vad är egentligen skälen till att Socialtjänsten behöver en egen arbetsförmedling? Hur skulle du uppleva att tvingas plocka skräp i ditt bostadsområde, medan grannarna går förbi och tittar? Kritiker menar att de s.k. "Jobbtorgen" egentligen handlar om "fattigvårdsförvaring". Veronica Ekström på FoU-byrån tillfrågades 2004 av Forsknings- och utvecklingsenheten i Stockholms Stad om hon ville hjälpa till att utvärdera Jobbcentrum (senare "Jobbtorgen"). Slutsatserna i hennes utvärdering "Individens eget ansvar och samhällets stöd" (rapporten kan laddas ner på Stockholms stads hemsida) talar om en återgång till 1800-talets fattiggårdar, som handlar om att skapa en plats där ingen vill vara intagen. Som en socialsekreterare uttrycker det i rapporten: "Klienterna ska må så illa på skiten att de till slut fixar ett jobb."

Detta var den första utvärdering som gjordes av de s.k. "Jobbtorgen", vilken visade att nästan ingenting av det som hävdats om dem stämmer. Den visar också att mycket få människor får arbete genom dem". Folkpartiet som närmast gjort "Jobbtorgen" till sin egen fråga krävde att rapporten skulle dras tillbaka. Denna kritiska utvärdering av de s.k. ”Jobbtorgen” har dock inte lett till någon förändring. Katarina Hjertner Thorén skrev också i sin avhandling från IFAU, Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering i Uppsala, att ”det finns ingen studie som visar att det som ”Jobbtorgen” gör får folk ut i arbete" och att ”Det finns inga siffror som visar att man lyckats. ”

Dessa båda forskningsrapporter kritiserar också ”Jobbtorgen” för att ”röra sig i gränslandet för vad socialtjänstlagen föreskriver”. Forskarna pekar också på bristfälliga uppföljningar, missriktade insatser och godtycklig behandling av klienter. Samtidigt träder bilden fram av en verksamhet som främst tjänar som kontrollfunktion för socialbidragshandläggare. Katarina Hjertner Thorén säger att detta kan strida mot lagen. Hon säger: ”Min reflektion är att detta är en brist i rättssäkerheten för individen.”

Värderingarna bakom de s.k. "Jobbtorgen" verkar stå i bjärt kontrast till Socialtjänstlagens tal om respekt och samarbete med klienten och att Socialtjänsten ska ha "god kvalitet" i sin verksamhet. De människor som under ekonomiskt tvång har tvingats in i denna verksamhet har sällan fått uttala sig. De flesta som intervjuas i Veronica Ekströms första utvärdering har känt sig trakasserade och övervakade på "Jobbtorget". Veronica Ekströms intervjuer med inskrivna på ”Jobbtorgen” visar också att de flesta tycker att verksamheten är meningslös. De känner sig kränkta av att de inte har något val och att de måste acceptera praktikplatser, som de ändå vet inte leder till ett arbete. Arbetsträning och praktik är ofta okvalificerade jobb, som ”erbjuds” utan hänsyn till utbildningsnivå. Det presenteras som ett ”erbjudande” till deltagarna, men samtidigt är man tydlig med att ställningstagandet rapporteras till socialsekreterarna och att detta kan ligga till grund för ett avslagsbeslut av försörjningstödet.”

I utvärderingen av de s.k. ”Jobbtorgen” har Veronica Ekström funnit att ”Jobbtorgen” handlar mycket om kontroll av deltagarna Hon berättar att efter att hon varit på ”Jobbtorget” under ett par veckor för att göra utvärdering, så noterade hon glappet mellan verkligheten och beskrivningen av ”Jobbtorgen”. Hon berättar: ”När jag pratade med de inskrivna såg jag deras desperata uttryck. Många känner sig kränkta. De utvecklar strategier för att bemöta kontrollen och övervakningen: att låtsas söka jobb trots att det inte finns några, att arbeta med en meritförteckning som har varit klar sedan månader.”

”Metoderna på ”Jobbtorgen” passar in i det rådande samhällsklimatet av hårdare krav och kontroll”, säger Veronica Ekström, ”Det finns stora likheter med kraven på hårdare kontroll av sjukskrivna och förtidspensionerade. På 80-talet hade det som händer idag varit omöjligt, men nu är det fullständigt självklart.”

Den borgerliga regeringens s. k. "Jobbtorg" har också beskrivits av sociologer som studerat dem som "arbetslinjen på stereoider", men dessa s.k "Jobbtorg" har nu misslyckats genom att de inte lyckats ge människor arbete eller att få fram praktikplatser. Detta beror inte bara på individen själv, utan är också en strukturell arbetslöshetsfråga. Därför planerar den borgerliga regeringen nu att arbetslösa med försörjningsstöd ska kränkas och förnedras ytterligare genom att vid sidan om att söka arbete också plocka skräp och städa i stadsdelen på heltid. På Jobbcentrum i Skärholmen - som är pilotprojektet för ”Jobbtorgen” - fanns det bara en konkret verksamhet: Projektet Håll Skärholmen Rent, där deltagarna fick ett ”erbjudande” om att vid sidan av att söka arbete också arbeta tre timmar om dagen med att plocka skräp. Nekar deltagaren till detta så nekas försörjningstöd, eftersom personen då inte anses ”stå till arbetsmarknadens förfogande”.

När man studerar de s.k. "Jobbtorgen", så blir man lätt förvirrad. "Jobbtorgen" verkar ha två slags liv: ett "segertåg" och ett "gatlopp", som löper parallellt utan kontakt med varandra. Samtidigt som modellen hyllas av högerpolitiker, så har det publicerats flera studier som visat att deltagarna överlag är missnöjda, och att man inte kan bevisa att deltagarna får arbete på grund av modellen.

Dessutom räknar man inte bara in dem som fått försörjning genom arbete i positiva resultat, utan man räknar också in alla som inte längre får försörjningsstöd. Detta inkluderar både människor som fått avslag på försörjningsstöd, och människor som slutat att gå på "Jobbtorget" - och som inte får några pengar alls.

Socialtjänstlagen talar om att Socialtjänstens verksamheter ska ha "god kvalitet", vilket innebär att verksamheterna måste utvärderas. Socialtjänstlagen talar också om respekt, samarbete och att utveckla individens resurser, men värderingarna och metodiken bakom de s.k. "Jobbtorgen" genomsyras av en cynisk och otäck människosyn. Den uttrycker ett förakt mot människor som uppbär försörjningstöd, vilket verkar ligga mycket långt från Socialtjänstlagens anda. I samtal med Länsstyrelsen, tillsynsmyndighet för Socialtjänsten, så verkar Länsstyrelsen dock inte anse att Socialtjänstens verksamhet behöver utvärderas. Länsstyrelsen hänvisar också vidare till Socialförvaltningen, som dock ännu inte har något ansvar för de s.k. "Jobbtorgen". I detta sammanhang verkar det viktigt att understryka att Socialtjänstlagen fortfarande gäller. Det kan tyckas märkligt att behöva understryka att Socialtjänstlagen fortfarande gäller, men detta verkar inte vara en självklarhet i detta sammanhang. Jag pratade med en jurist på Stockholms Universitet och hon sammanfattade detta ärende med precis dessa ord.

Katarina Hjertner Thorén skrev i sin avhandling från IFAU, Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering i Uppsala, att systemet med s.k. "Jobbtorg" är en återgång till forna tiders tankesätt där man skiljde mellan värdiga och ovärdiga fattiga. Arbetslösheten skylls på den enskilde, och man måste visa sig aktiv för att få stöd. De "ovärdiga" lämnas åt sitt eget öde och kontrolleras snarare än att hjälpas.

Veronica Ekströms första utvärdering av de s.k. ”Jobbtorgen” på begäran av Stockholms stad ser likheter mellan de s.k. "Jobbtorgen" och 1800-talets fattiggårdar. Precis som när man byggde fattiggårdarna är idén att skapa en plats där ingen vill vara intagen. Som en socialsekreterare uttryckte det i utredningen: "Klienterna ska må så illa på skiten att de till slut fixar ett jobb.” Efter denna studie publicerades kritiska artiklar i flera tidningar, och vissa talade om fiasko. Denna mycket kritiska studie har dock inte lett till att de s.k. "Jobbtorgen" har förändrats.

En tredje avhandling av forskaren Pia Milton vid Uppsala Universitet, som studerat Uppsalas motsvarighet till "Jobbtorg" visar att enbart hårda krav inte leder till att arbetssökande får arbete snabbare. "Det hjälper inte att sätta järnhård press på människor om man inte också kan erbjuda arbete och sysselsättning", säger Pia Milton. "Faran är annars att människor tappar modet, att man söker många jobb och inte får ett enda. Risken är att man i stället blir långtidsberoende, vilket kan leda till sjukskrivning och förtidspensionering. "Avgörande för om arbetssökande med försörjningsstöd får arbete eller inte, är tillgången på arbete", säger Milton. Orealistiska krav och hård kontroll kan rentav öka utslagningen, enligt Pia Miltons avhandling. "Mängder av aktiveringsprogram pågår i kommunerna utan att utvärderas", säger hon. "Detta är en åtgärd som inte minst är viktig ur rättssäkerhetssynpunkt. De krav som ställs på människor kan annars vara förfelade. Utan utbildning, arbetserfarenhet och tillgång till arbeten kan krav på jobbsökande bli meningslöst och grymt."

Veronica Ekström säger också att innehållet i ”Jobbtorgen” är mycket tunt. ”Jobbtorgen” anordnar inga kurser eller kompetenshöjning. Verksamheten är eget jobbsökeri och ibland korta praktikplatser. Människor från praktik och kommer sedan tillbaka till ”Jobbtorget”. De får korta vikariat, och kommer sedan tillbaka till ”Jobbtorget”. Deltagare kan gå i fem år, och de har fortfarande inget arbete.

Inom "Jobbtorgen" kallas den arbetssökande för "aspirant", vilket ger obehagliga associationer till en manipulativ sekt med åtföljande beteendemodifikation. Modellen med de s.k. "Jobbtorgen" gör inte heller någon skillnad mellan individens arbetslöshet och den övergripande strukturella arbetslösheten. I "Jobbtorgens" förklaringsmodell, så beror arbetslöshet helt enkelt på att individen är lat. Och om individen anstränger sig tillräckligt, så får denne ett arbete.

Men målet med de s.k. "Jobbtorgen" handlar egentligen inte om att alla ska få arbete. De ansvariga säger i och för sig att detta är målet. Socialsekreterarna säger detta, coacherna säger detta, men detta gör det inte sant. Målet är egentligen beteendemodifikation: att få de arbetslösa att känna skuld och skam. Att få dem att tro att det är deras eget fel att de är arbetslösa, att få dem att tro att de är arbetslösa på grund av att de är lata. Denna anklagelse ligger implicit i hela modellen med de s.k. "Jobbtorgen", i det dagliga utförandet av meningslösa aktiviteter, som egentligen bara syftar till kontroll.

Egentligen räknar man inte med att alla ska få ett arbete, eftersom arbetslösheten är en medveten och noggrant planerad företeelse. Ungefär 4 % av de arbetsföra i Sverige ska vara utan arbete. Det är inte propaganda och fördomar om människors lathet, som är den egentliga orsaken till arbetslöshet. Denna fördom omfattas bara av de lägre skikten av beslutsfattare t.ex. enhetscheferna, socialsekreterarna och coacherna, som ska "motivera" de arbetssökande - och som irriterar sig på dem för att de inte "skärper sig" - tror naturligtvis att deras uppgift är att få ut folk i arbete. Men högre upp i hierarkin t.ex. bland ekonomer på Riksbanken, så finner man en mer klarsynt och cynisk syn på arbetslöshet. De är väl medvetna om att arbetslöshet inte bara beror på den enskilde, eftersom de beräknar exakt hur hög arbetslösheten ska vara. För många människor får inte ha arbete, eftersom detta höjer inflationen. Däremot använder de sig gärna av propagandan och fördomarna om lata arbetslösa, för att kunna skrämma och hetsa arbetslösa ytterligare. För fler rädda och desperata arbetslösa betyder att det är lättare att skapa dåligare och osäkrare anställningsvillkor. Rädda arbetslösa, skapar också lägre löner - och större vinster för företagen.

Jag har också en otäck känsla av att politiker, media, tillsynsmyndigheten, enhetschefer, socialsekreterare och s.k. "coacher" är okunniga om vad som egentligen sker psykologiskt med människor i de s.k. "Jobbtorgen". Jag får också känslan av att de egentligen inte vill veta. De få utvärderingar som har gjorts av "Jobbtorgen" är starkt kritiska, men detta har inte lett till någon förändring. Varken ”Jobbtorgen” eller socialtjänstförvaltningen vet heller vart de som slutar på ”Jobbtorgen” tar vägen. I den mån ”Jobbtorgen” följer upp sina klienter, så är uppföljningarna mycket bristfälliga och bygger mest på att man råkar veta att den personen flyttat eller fått jobb. Det finns inte heller någon statistik över varför folk slutar eller upphör med socialbidrag. Jag har försökt undersöka hur socialtjänstlagens paragraf om respekt för individen och "Jobbtorgens" medvetna metodik att individen ska må så dåligt att denne skaffar ett arbete relaterar till t.ex. suicidrisk och om Socialtjänsten har någon kontroll och beredskap för detta. Trots flera samtal till Socialförvaltningen har dock fortfarande ingen ansvarig ringt tillbaka, vilket verkar ge ett klart och tydligt svar. "Jobbtorgens" verksamhet sker ju under ekonomiskt tvång, men gissningsvis anses detta också falla under "individens eget ansvar". Jag gissar att ett uppmärksammat tragiskt fall måste ske innan det startar en debatt.

Efter en rundringning till Länsstyrelsen, Justitieombudsmannen och Revisorskontoret, så är det föga förvånanade att ingen av dessa myndigheter har fått en anmälan om eller gjort en kritisk granskning av skillnaden mellan påståendena och verkligheten i de s.k. "Jobbtorgen".

Avslutningvis så är den övergripande kritiken mot de s. k. "Jobbtorgen" att de riskerar att öka utslagningen, snarare än att hjälpa folk ut i arbetslivet. Att kränka och stigmatisera arbetssökande med försörjningsstöd genom offentlig förnedring genom att t.ex. plocka skräp verkar också var ett sätt att cementera människor i social utslagning och utanförskap.