Ubåtar från väst i Hårsfjärden

Publicerad 11 juni 2008, SVTs hemsida
Skriven av Lars Borgnäs

REPORTAGE: Vi vet nu - 26 år senare - att det försvaret jagade i Hårsfjärden i oktober 1982 var ubåtar från väst och inte från öst som militärens experter fick svenska regeringen att tro. FOI:s analys av en slumpartat uppfångad signal, visar att signalen sändes från en ubåt från ett land tillhörande NATO. Det finns också uppgifter om att en rad iakttagelser om västliga kränkningar i svenska vatten under 80-talet, lades undan och hemligstämplades.

Okänd signal knyter västubåt till Hårsfjärden

SIGNALEN REGISTRERADES i marinens undervattensmikrofoner utanför ön Mälsten i Stockholms södra skärgård mot slutet av Hårsfjärdsincidenten.
Den förbisågs sedan i 25 år. Först förra hösten upptäcktes den och lämnades in av Uppdrag Granskning för analys vid Totalförsvarets Forskningsinstitut, FOI.

Signalen är av en tidigare okänd typ, en kombination av flera olika pulser som var och en liknar de som kunde sändas ut från en svensk helikoptersonar. Helikoptern kunde dock normalt inte sända ut den kombinerade signalen.

FOI:S HYPOTES blev ändå att den svenska helikopter som var ute på spaning vid tillfället hade något tekniskt fel som gjorde det möjligt för den kombinerade signalen att gå ut. FOI misslyckades dock med att styrka att ett sådant fel var möjligt. De beräkningar FOI man gjorde av var ljudkällan till signalen befann sig avviker också kraftigt från helikopterns kända position.

Den enda alternativa ljudkällan är en främmande ubåt. Utländska ubåtsexperter bekräftar för Uppdrag Granskning att det ur taktisk synpunkt är logiskt att inkräktarna använde signaler som låg mycket nära de svenska men ändå var unika. Syftet kan ha varit att kommunicera med en annan ubåt, eller att ha kontakt med en undervattensfyr - en så kallad transponder.

SIGNALEN INNEHÅLLER EN STÖRNING från sändarens strömförsörjning. Den avslöjar att nätspänningen hade frekvensen 400 Hz. Detta var standard i västliga ubåtar men förekom inte i sovjetiska ubåtar av den typ som opererade i Östersjön. Signalen kan alltså knytas till en västlig ubåt.

Utrikesdepartementet hemligstämplade uppgifter om ubåtar från väst

Förre ubåtsutredaren Rolf Ekéus meddelade år 2003 Utrikesdepartementet i en skrivelse att rapporter om ubåtskränkningar utförda av namngivna västländer tystats ner och lagts undan av försvaret. Uppdrag Granskning har fått ut Ekéus skrivelse, men UD har hemligstämplat centrala uppgifter.

DE HEMLIGSTÄMPLADE UPPGIFTERNA innehåller fakta om flera olika västliga ubåtskränkningar under 80-talet i svenska vatten. Ett exempel är en ubåt som observerades utanför Utö i februari 1982. Händelsen ledde till en rapport som belades med kvalificerad hemligstämpel och las undan. UD har nu sekretessbelagt uppgiften att kränkaren identifierades som Västtyskland. Ett annat exempel är en kränkning vid Galterö på västkusten i mars 1982. Även den kränkaren misstänktes vara en västtysk ubåt - en uppgift som också har sekretessbelagts av UD.

ETT TREDJE EXEMPEL är en händelse i oktober 1988 utanför Muskö, i samma område där Hårsfjärdsincidenten ägt rum sex år tidigare. Där fanns en tydlig bandinspelning av ljudet från en ubåtspropeller. Brittiska militära experter lyssnade på bandet och erkände för sina svenska kollegor att ubåten var brittisk. Hela beskrivningen av händelsen har sekretessbelagts av UD.

Carl Bildt, utrikesminister. Bild: SVT.

UTRIKESDEPARTEMENTETS CHEF Carl Bildt har i alla år - först som riksdagsman, sen som statsminister och nu utrikesminister - agerat utifrån en orubblig övertygelse om att Sovjetunionen låg bakom ubåtskränkningarna. I oktober 2007 gav han i sin blogg uppskattande kommentarer om en debattartikel i Svenska Dagbladet. I den sas att det inte finns några trovärdiga indikationer på kränkningar från NATO-ubåtar. Artikeln var skriven av fyra höga officerare som Bildt kallade "några av de mest sakkunniga veteranerna".
I ena stunden ansluter sig alltså utrikesministern till åsikten att ingenting pekar mot NATO-länder - i den andra hemligstämplar hans departement uppgifter som pekar åt det hållet. Carl Bildt har avböjt att medverka i programmet.

Nya bevis avslöjar inkräktaren i Hårsfjärden 1982. Uppdrag Granskning

Det är nu 25 år sedan Ubåtsskyddskommissionen presenterade betänkandet ”Att möta ubåtshotet”. Där gavs en detaljerad beskrivning av ”det sannolika händelseförloppet” i Hårsfjärden.

Kommissionen pekade ut Sovjetunionen på fyra indiciekedjor: optiska observationer, akustiska observationer, signalspaning och spår på havsbotten.

Alla indiciekedjor i utpekandet av Sovjetunionen byggde på vad försvarsstaben levererat. Ingen av dem höll. De har av senare utredningar konstaterats inte tåla en noggrannare granskning.

Sedan dess har både amerikaner och britter sagt att visst var de i svenska vatten. Och ryssarna har konsekvent förnekat inblandning.

Nu, 25 år senare, har ubåtsfrågan aktualiserats igen i tv-program, artiklar och seminarier. Amiraler och ubåtsjägare har åter sökt slå fast att det handlade om Sovjetunionen och ingen annan.

Amiralerna Per Rudberg, Bror Stefenson och Göran Wallén samt analyschefen Emil Svensson skrev i SvD den 2 oktober 2007 att ”ny information” hade framkommit sedan Sovjetunionens sönderfall som stödde dem i deras övertygelse att ubåtarna kom från Sovjetunionen.

Men det finns ingen ny information. Författarna presenterade i stället gammal desinformation av typ Viktor Suvorovs bok från 1982, som allmänt ansetts vara ett hopkok från västliga underrättelsetjänster.

Bilden av det sovjetiska ubåtshotet mot Sverige skapades av framförallt tre komponenter: Utöincidenten 1980, den 1981 strandade sovjetiska ubåten U 137 ”Whiskey on the Rocks”, samt den dramatiska ubåtsjakten i Hårsfjärden 1982.

2000 års Ubåtsutredning lade fram tidigare inte kända fakta i alla dessa tre fall.

Vid Utöincidenten sade ÖB Lennart Ljung att signalspaning pekade på Warszawapakten. Detta var fel. Uppgifterna om signalspaning hänförde sig till en samtidig ubåtsbärgningsövning i södra Östersjön. Det hade inrapporterats av FRA, men inte beaktats av ÖB.

Analysen efter incidenten nämnde både WP-ubåt och en västtysk ubåt typ 206. Men ingen nationalitetsbestämning kunde göras och intrycket som gavs allmänheten var att det var fråga om sovjetiska ubåtar.

Efter U 137:s inträngning utanför Karlskrona sökte ryssarna med flyg och fartyg efter u-båten i dess patrulleringsområde, öster om Bornholm, långt ifrån Gåsefjärden. Detta inrapporterades av FRA, men stoppades undan i försvarsmaktens arkiv.

Senare framkom ytterligare uppgifter som visade att sökområdet utanför Bornholm också tilldrog sig intresse från Natoflyg. Också denna information var känd inom försvarsmakten, men stannade där.

I Hårsfjärden var det ingen som tvivlade på att det åter handlade om sovjetiska ubåtar. Att det bara några månader tidigare förkommit kränkningar som pekade på väst, och i minst ett fall starkt, förtegs av den svenska marinen.

Istället presenterades i Ubåtsskyddskommissionens rapport den felaktiga uppgiften att ”Ingen observation har erhållits som tyder på intrång på svenskt territorium av ubåt tillhörande Nato”, samt att det framstår som ”klart att kränkningarna vid Hårsfjärden, liksom andra kränkningar under 1980–82 (min kurs) utförts av ubåtar tillhörande Warszawapakten”.

Att det i Hårsfjärden fanns observationer som pekade på Nato är ostridigt och finns dokumenterat i krigsdagböcker och beskrivet i flera utredningar. Det gäller både PQ-observationer, optiska iakttagelser och ljudupptagningar. Men att åtminstone två incidenter under månaderna före Hårsfjärden 1982 pekade på väst har tidigare inte nämnts.

Den ena av dessa incidenter, från Västkusten den 21 mars, omtalas i Ubåtsskyddskommissionens rapport, men ingenting sägs om möjligheten av en västubåt. Istället blir intrycket att denna incident är ytterligare en i raden av sovjetiska kränkningar.

Vid den andra incidenten, från februari 1982, observerades en ubåt utanför Utö från land under flera minuter av en trovärdig bedömare. Ubåten var mycket lik en viss västubåt med ett karaktäristiskt utseende.

Det märkliga med rapporten härom, som är en av de tydligaste som finns, är vad som hände med den sedan, det vill säga ingenting. Den sågs av ett fåtal personer, belades med omfattande sekretess, och har sedan dess aldrig hörts av.

Händelsen finns indikerad i ÖB:s rapportering, men utan antydan om nationalitet. Därmed kom den, liksom incidenten på Västkusten, att räknas in i det underlag som användes för att visa att det var sovjetiska ubåtar.

Rudberg med flera hävdade i SvD att det inte finns några som helst bevis på att det rörde sig om Natoubåtar. Med tonvikt på bevis är det ett riktigt påstående. Problemet är att det inte heller finns några som helst bevis på att det rörde sig om sovjetiska ubåtar.

Likväl sökte Rudberg med flera med hjälp av vad de kallade ”ny information” stöd i sin ”övertygelse” att ubåtarna kom från Sovjetunionen. Men denna tes övertygar inte längre.

Trots att Sovjetunionen fallit samman och därmed en rad påtvingade lojaliteter brutits har ingen ny information framkommit som stöder antagandet att det var sovjetiska ubåtar i Hårsfjärden.

Ubåtsutredningen 2000 och 2002 års säker­hetspolitiska utredning ägnade mycken tid åt att söka den ”nya information” som många förmodade låg och väntade i spillrorna av Sovjetunionen. Inte minst fanns förhoppningar om att balter och andra som tjänstgjort i den sovjetiska marinen nu skulle ta bladet från munnen och erkänna operationer mot Sverige. Så har inte skett.

Inte mycket har heller framkommit om sovjetiska anfallsplaner mot Sverige.

Också i Washington var under 1980-talet den förhärskande bilden att den sovjetiska krigsplaneläggningen – och övningsmönstret – inte innefattade angrepp på Sverige.

Rudberg med flera hävdade att det successivt framkommit att Sovjet hade undervattenssystem för att tränga långt in i våra skärgårdar. De hänvisade till rapporter från 1960- och 1970-talen.

Men Ubåtsutredningens genomgång av den samlade kunskapen om sovjetiska miniubåtssystem, baserad bland annat på svenskt och annat underrättelsematerial, kunde inte styrka teorierna om en väl utvecklad sovjetisk kapacitet på området. Däremot fanns en dylik kapacitet i väst.

I försvarsmaktens digra material i ubåtsfrågan finns rapporter med tydliga indikationer om nationalitet, som inte pekar österut. Men sådana rapporter försågs med rejäla hemligstämplar.

Det är dags att avhemliga dylikt material så att även allmänheten och ”seriös forskning” kan få del av vad de i ämnet insatta redan känner till.

Istället för vilseledande formuleringar om ”nyare uppgifter” grundade på gammal skåpmat från underrättelseskafferiet borde vi nu alla få del av de gamla uppgifter som faktiskt ger ny information i frågan.