|
Källa: SvD, 9 juni 2008 Skriven av Mathias Mossberg, ambassadör och huvudsekreterare i 2000 års ubåtsutredning och 2002 års säkerhetspolitiska utredning Alla ubåtsrapporter och incidenter som pekade västerut försågs med rejäla hemligstämplar av Försvarsmakten. Både före och under Hårsfjärden-incidenten 1982 fanns det tydliga indikationer om att det rörde sig om Natoubåtar. All sekretess kring ubåtsjakterna måste nu hävas, skriver Mathias Mossberg, huvudsekreterare i två utredningar om de kränkningar som engagerade hela Sverige. Det är nu 25 år sedan Ubåtsskyddskommissionen presenterade betänkandet ”Att möta ubåtshotet”. Där gavs en detaljerad beskrivning av ”det sannolika händelseförloppet” i Hårsfjärden. Kommissionen pekade ut Sovjetunionen på fyra indiciekedjor: optiska observationer, akustiska observationer, signalspaning och spår på havsbotten. Alla indiciekedjor i utpekandet av Sovjetunionen byggde på vad försvarsstaben levererat. Ingen av dem höll. De har av senare utredningar konstaterats inte tåla en noggrannare granskning. Sedan dess har både amerikaner och britter sagt att visst var de i svenska vatten. Och ryssarna har konsekvent förnekat inblandning. Nu, 25 år senare, har ubåtsfrågan aktualiserats igen i tv-program, artiklar och seminarier. Amiraler och ubåtsjägare har åter sökt slå fast att det handlade om Sovjetunionen och ingen annan. Amiralerna Per Rudberg, Bror Stefenson och Göran Wallén samt analyschefen Emil Svensson skrev i SvD den 2 oktober 2007 att ”ny information” hade framkommit sedan Sovjetunionens sönderfall som stödde dem i deras övertygelse att ubåtarna kom från Sovjetunionen. Men det finns ingen ny information. Författarna presenterade i stället gammal desinformation av typ Viktor Suvorovs bok från 1982, som allmänt ansetts vara ett hopkok från västliga underrättelsetjänster. Bilden av det sovjetiska ubåtshotet mot Sverige skapades av framförallt tre komponenter: Utöincidenten 1980, den 1981 strandade sovjetiska ubåten U 137 ”Whiskey on the Rocks”, samt den dramatiska ubåtsjakten i Hårsfjärden 1982. 2000 års Ubåtsutredning lade fram tidigare inte kända fakta i alla dessa tre fall. Vid Utöincidenten sade ÖB Lennart Ljung att signalspaning pekade på Warszawapakten. Detta var fel. Uppgifterna om signalspaning hänförde sig till en samtidig ubåtsbärgningsövning i södra Östersjön. Det hade inrapporterats av FRA, men inte beaktats av ÖB. Analysen efter incidenten nämnde både WP-ubåt och en västtysk ubåt typ 206. Men ingen nationalitetsbestämning kunde göras och intrycket som gavs allmänheten var att det var fråga om sovjetiska ubåtar. Efter U 137:s inträngning utanför Karlskrona sökte ryssarna med flyg och fartyg efter u-båten i dess patrulleringsområde, öster om Bornholm, långt ifrån Gåsefjärden. Detta inrapporterades av FRA, men stoppades undan i försvarsmaktens arkiv. Senare framkom ytterligare uppgifter som visade att sökområdet utanför Bornholm också tilldrog sig intresse från Natoflyg. Också denna information var känd inom försvarsmakten, men stannade där. I Hårsfjärden var det ingen som tvivlade på att det åter handlade om sovjetiska ubåtar. Att det bara några månader tidigare förkommit kränkningar som pekade på väst, och i minst ett fall starkt, förtegs av den svenska marinen. Istället presenterades i Ubåtsskyddskommissionens rapport den felaktiga uppgiften att ”Ingen observation har erhållits som tyder på intrång på svenskt territorium av ubåt tillhörande Nato”, samt att det framstår som ”klart att kränkningarna vid Hårsfjärden, liksom andra kränkningar under 1980–82 (min kurs) utförts av ubåtar tillhörande Warszawapakten”. Att det i Hårsfjärden fanns observationer som pekade på Nato är ostridigt och finns dokumenterat i krigsdagböcker och beskrivet i flera utredningar. Det gäller både PQ-observationer, optiska iakttagelser och ljudupptagningar. Men att åtminstone två incidenter under månaderna före Hårsfjärden 1982 pekade på väst har tidigare inte nämnts. Den ena av dessa incidenter, från Västkusten den 21 mars, omtalas i Ubåtsskyddskommissionens rapport, men ingenting sägs om möjligheten av en västubåt. Istället blir intrycket att denna incident är ytterligare en i raden av sovjetiska kränkningar. Vid den andra incidenten, från februari 1982, observerades en ubåt utanför Utö från land under flera minuter av en trovärdig bedömare. Ubåten var mycket lik en viss västubåt med ett karaktäristiskt utseende. Det märkliga med rapporten härom, som är en av de tydligaste som finns, är vad som hände med den sedan, det vill säga ingenting. Den sågs av ett fåtal personer, belades med omfattande sekretess, och har sedan dess aldrig hörts av. Händelsen finns indikerad i ÖB:s rapportering, men utan antydan om nationalitet. Därmed kom den, liksom incidenten på Västkusten, att räknas in i det underlag som användes för att visa att det var sovjetiska ubåtar. Rudberg med flera hävdade i SvD att det inte finns några som helst bevis på att det rörde sig om Natoubåtar. Med tonvikt på bevis är det ett riktigt påstående. Problemet är att det inte heller finns några som helst bevis på att det rörde sig om sovjetiska ubåtar. Likväl sökte Rudberg med flera med hjälp av vad de kallade ”ny information” stöd i sin ”övertygelse” att ubåtarna kom från Sovjetunionen. Men denna tes övertygar inte längre. Trots att Sovjetunionen fallit samman och därmed en rad påtvingade lojaliteter brutits har ingen ny information framkommit som stöder antagandet att det var sovjetiska ubåtar i Hårsfjärden. Ubåtsutredningen 2000 och 2002 års säkerhetspolitiska utredning ägnade mycken tid åt att söka den ”nya information” som många förmodade låg och väntade i spillrorna av Sovjetunionen. Inte minst fanns förhoppningar om att balter och andra som tjänstgjort i den sovjetiska marinen nu skulle ta bladet från munnen och erkänna operationer mot Sverige. Så har inte skett. Inte mycket har heller framkommit om sovjetiska anfallsplaner mot Sverige. Också i Washington var under 1980-talet den förhärskande bilden att den sovjetiska krigsplaneläggningen – och övningsmönstret – inte innefattade angrepp på Sverige. Rudberg med flera hävdade att det successivt framkommit att Sovjet hade undervattenssystem för att tränga långt in i våra skärgårdar. De hänvisade till rapporter från 1960- och 1970-talen. Men Ubåtsutredningens genomgång av den samlade kunskapen om sovjetiska miniubåtssystem, baserad bland annat på svenskt och annat underrättelsematerial, kunde inte styrka teorierna om en väl utvecklad sovjetisk kapacitet på området. Däremot fanns en dylik kapacitet i väst. I försvarsmaktens digra material i ubåtsfrågan finns rapporter med tydliga indikationer om nationalitet, som inte pekar österut. Men sådana rapporter försågs med rejäla hemligstämplar. Det är dags att avhemliga dylikt material så att även allmänheten och ”seriös forskning” kan få del av vad de i ämnet insatta redan känner till. Istället för vilseledande formuleringar om ”nyare uppgifter” grundade på gammal skåpmat från underrättelseskafferiet borde vi nu alla få del av de gamla uppgifter som faktiskt ger ny information i frågan.
|
Google adds |