Jan Gillberg

Det fria ordet och ”kollegerna” Källa: DSM, 1/2008 http://www.dsm.nu Skriven av Jan Gillberg Ingenting är kärare för svenska journalister och opinionsbildare att fjädra sig med än sitt ”stå-upp” för det fria ordet och den fria åsiktsbildningen. Därför var det för mig lite intressant, hur ”kollegerna” skulle motta förra numret av DSM (1/2008). Där finns nämligen ett antal artiklar, som i hög grad berör just villkoren för det fria ordet och den fria åsiktsbildningen. Intressant nog - kan man tycka - i Sverige respektive Ryssland.

Där finns recensioner av Anna Politkovskajas ”Rysk dagbok” och Alex Goldfarbs och Marina Litvinenkos bok
”En dissidents död”. Där finns också en lista på långa raden i vår nutid mördade ryska journalister och fritänkare.
Men där finns också artiklar om hur det svenska statliga tidskriftsstödet används som instrument för att konditionera Kultur- och Åsiktsbildar-Sverige. En tidskrift som militanta feminist- och vänstertidskriften Bang har de senaste åren solangerats med flera miljoner kronor. En tidskrift som DSM får inte en enda krona. Nu senast avslogs en ansökan från DSM på 100 000 kronor. I DSM 1/2008 kan du läsa listan över ”Sveriges 20 mest statsfinansierade kulturtidskrifter”. Den är intressant!

Den säger något om vad Staten företrädd av ett antal kulturbyråkrater anser ”bör främjas” och vad som Staten anser ”inte bör främjas”.

En halv miljard skattekronor till ABF

Statens Kulturråd är emellertid inte den enda kanal, genom vilken det slussas statliga pengar för finansieringen av en opinionsbildning av ”rätta märket”. En annan nog så viktig kanal är Arbetarnas Bildningsförbund (ABF), som under årens lopp hanterat många miljarder skattekronor för inte bara skolning i socialistisk anda utan även för att främja vänsterextrem aktivism. Bara för 2008 har Alliansregeringens finansminister Anders Borg beviljat ABF bidrag på drygt 449 000 000 kronor - således nästan en halv miljard! Hur denna den svenska statens pengasluss till vänsterextremismens fromma fungerar, har nyligen granskats av frilansjournalisten Anders Rönnmark. Av
granskningen framgår, att ABF allierat sig med en lång rad vänsterextrema och våldsbenägna organisationer. De bjuds in till konferenser, de får tillgång till lokaler men - framförallt - de ges legitimitet. Rönnmark nämner grupper som Revolutionär Kommunistisk Ungdom (RKU), Arbetarmakt, Svensk-Kubanska Föreningen och Syndikalistiska
Ungdomsförbundet (SUF) - de båda sistnämnda står för övrigt på SÄPO:s lista över extrema organisationer och är
därför föremål för Författningsskyddets särskilda uppmärksamhet.

Som exempel på ABF:s samverkan med vänsterextremismen nämner Rönnmark en konferens i ABF-huset kallad ”Socialistiskt Forum” med bland annat seminarium om Foucault och Marx. Första programdagen svarade RKU för ett seminarium om maogerillans ”folkkrig” i Nepal, Svensk- Kubanska Föreningen svarade för en filmvisning om Kubas gröna revolution och sist men inte minst arrangerade SUF en paneldebatt om ”ideologi, klasskamp och
revolutionär gymnastik”. Andra programdagen genomfördes ett seminarium kallat ”Revolution 90 år” med kampsången om Rosa Luxemburg och Karl Liebknecht som ett av inslagen. Dagen avslutades med en vandring i Lenins fotspår. Allt finansierat av den av Fredrik Reinfeldt ledda Alliansregeringen.

Konditionering i Ryssland resp Sverige

Visst är det skillnad på åsiktskonditioneringen i Ryssland och den i Sverige. I Putins Ryssland lönnmördas åsiktsavvikarna. I Sverige tigs de ihjäl. Eftersom mördandet trots allt är begränsat till de ”värsta” (läs: betydelsefullaste och med störst genomslag), kan man dock fråga sig om inte ihjältigandet fungerar som en nog så effektiv ”konditionering” - i synnerhet som staten och dess myndigheter inte behöver kompromettera sig. Ihjältigandet sköts ju av ”kollegerna” - de inbördes ”godkända” journalisterna och opinionsbildarna, som
samtidigt stoltserar om att värna det fria ordet och den fria åsiktsbildningen. Om vilka former detta värnande kan få,
skrivs också i DSM 1/2008.

I en av artiklarna redogörs för hur den av många som opolitisk uppfattade nykterhetsrörelsen IOGT-NTO ägnat sig åt att åsiktsregistrera kristna och utesluta homokritiker. I en annan artikel hur olika av journalister utarbetade ”interna instruktioner” drar upp riktlinjer för den känsliga ”invandrardebatten” - känslig därför att det finns en bred folkopinion, som oroas över att invandringen fått en omfattning och diverse oönskade följder, som samhället visat sig ha allt svårare att hantera. Det talas på olika hemsidor om ”Lilla Saltsjöbadsavtalet”, enligt vilket Sveriges journalister bland annat tillhålls att ”företrädesvis positivt bedöma och omskriva svenska medborgare av utländsk härkomst” samt att ”nedtona de negativa effekter som utpekande av speciell rastillhörighet vid brottslig verksamhet kan komma att ha för drabbade populationer”.

En av de journalister, som uppges ha deltagit i en konferens, där frågor som dessa behandlats, är Susanna Popova. Hon uppger emellertid, att hon för egen del skall ha vänt sig mot en på detta sätt styrd informations-
och opinionsförmedling. Den konferens som Popova deltog i skall dock inte - enligt vad hon uppger - ha ägt rum
i Saltsjöbaden. Det är rimligt att tänka sig att frågan varit uppe i skilda sammanhang med olika grupperingar av journalister som deltagare samtidigt som det är svårt att få belagt vilka journalister som deltagit i vilket sammanhang och vad som mer exakt överenskommits vid de skilda tillfällena. Klart är dock att journalister på detta sätt ”samråder” i för opinions- och åsiktsbildningen särskilt centrala frågor och det gäller då - kan man anta - de som känner sig särskilt betydelsefulla med ett till sin betydenhet tillkommande ”ansvar”. Och mest ”ansvariga” är naturligtvis de med den starkaste politiska övertygelsen. De andra - de många - lämnar sin medverkan genom karriärbefordrande anpassning för att kanske så småningom tas kunna tas upp i ”de ansvarigas krets”.

På detta sätt har journalistkåren i Sverige med sina olika organisationer kommit att bilda ett slags korporation efter
en modell, som tillsammans med andra liknande tendenser leder Sverige bort från en av enskilda människor uppburen åsiktsbildning. På detta sätt har konformismen gripit omkring sig ända dithän att den utgör ett allt uppenbarare hot mot den fria och öppna debatt, utan vilken det blir allt svårare att tala om en på folkstyre - de
många enskilda människorna - uppbyggd samhällsordning. Inte för inte talas det allt oftare - inte minst i utländska medier - om Den Svenska Enhetsstaten.

Vilken modell för konformism är verksammast?

När jag nu under påsken ägnade mig åt att läsa Kenne Fants i fjol utkomna (och redan slutsålda) bok om Torgny Segerstedt och dennes i stora stycken ensamma kamp för en från Makten fri och oberoende opinionsbildning, slog det mig hur denna kamp i vår tid - i den mån en sådan kamp ens förekommer - kommit att utkämpas på helt andra villkor och efter helt andra ”frontlinjer” än då Segerstedt skrev sina IDAG-artiklar i Göteborgs Handels- och
Sjöfartstidning. Då var det regeringen och dess underställda myndigheter som kväste. I dag är det chefredaktörerna och deras underställda samt ett antal till kejsarstatus upphöjda opinionsbildare, som svarar för anpassningen och rätlinjigheten - inte i smått men väl i stort, dvs i frågor av stor och för landet långsiktig betydelse.

Ja, det finns skäl att fråga sig sig vilken form av åsiktskonditionering, som är effektivast. Den i Ryssland eller den i
Sverige? I Ryssland där de för Makten ”farligaste” systemkritikerna och åsiktsavvikarna mördas andra till varnagel.
Eller i Sverige där de, som inte rättar sig in i ledet tigs ihjäl och där de som tiger ihjäl är det över opinionsbildningen
förhärskande journalistkollektivet - dvs de erkända och beviljade journalisterna. I båda fallen utbreder sig en frihets- och nytänkandet kvävande konformism.

Ja, det finns skäl att fråga sig sig vilken form av åsiktskonditionering, som är effektivast. Den i Ryssland eller den i
Sverige? I Ryssland där de för Makten ”farligaste” systemkritikerna och åsiktsavvikarna mördas andra till varnagel.
Eller i Sverige där de, som inte rättar sig in i ledet tigs ihjäl och där de som tiger ihjäl är det över opinionsbildningen
förhärskande journalistkollektivet - dvs de erkända och beviljade journalisterna. I båda fallen utbreder sig en frihets- och nytänkandet kvävande konformism.

Låt oss också komma ihåg, att när Gramscivänstern på sent 1960-tal och tidigt 1970-tal formligen ockuperade de
stora mediahusen myntades begreppet ”den tigande opinionen”. Med detta åsyftade gramsciiterna hycklande: ”Vadå? Borgarna tiger ju bara.” Riktigt så var det emellertid inte. Nej, vad det handlade om var, att vi som inte hade Marx, Lenin, Stalin och Mao på väggen var utestängda från den av etermedia och de stora tidningarna behärskade debatten. Det var så det var och delvis fortfarande är. Vad det därför handlade om var (och är) ”den förtigna opinionen” - en opinion som under åren då vänstern larmade som mest rentav omfattades av folkflertalet.

När omnämns DSM?

Och hur är det i dag? När någonsin omnämns DSM - snart den enda lite envetet systemkritiska och makten ifrågasättande rösten - i Sveriges Radio, TV och de stora tidningarna Dagens Nyheter, Aftonbladet, Expressen och Svenska Dagbladet?

Svaret är: Det sker inte (frånsett när man en gång om året meddelar vilka av det egna mediaföretagets medarbetare som återfinns på DSM:s årliga lista överSveriges Viktigaste Opinionsbildare). I övrigt aldrig!
Och när beviljades DSM kulturtidskriftsstöd? Svaret är: Det har aldrig skett. Ändå - det är det märkliga - får jag
oupphörligen motta brev och mejl, där prenumeranter och läsare förklarar hur de upplever DSM som sin mest angelägna läsning. Och nya prenumeranter frågar sig ofta: Hur har jag kunnat undgå att höra talas om denna viktiga och utmärkta tidskrift?

Svaret är: Om DSM får man aldrig höra talas i medierna.

Historikerupproret

Detta är frågor och svar som fått sin särskilda aktualitet genom vad jag valt att kalla ”Historikerupproret” (se sid 20), där hela historikerkollektivet vänder sig mot en av staten finansierad upplysningsverksamhet om kommunismens brott - en verksamhet som befunnits högst påkallad efter att det konstaterats att senare års historieundervisning
tycks ha exkluderat förmedling av kunskap om kommunismens brott. En undersökning visar att av elever i grundskolans avgångsklass är det bara en på tio som hört talas om GULAG.

De upproriska historikerna vänder sig med blossande indignation mot att den sittande borgarregeringen gör historieskrivningen till ett instrument i sitt ideologiska kampanjande. Med hycklande omsorg om en oberoende historieforskning skriver de upproriska:

”Som professionella forskare med historien som arbetsfält känner vi en växande oro för att historieämnet görs till slagfält för ideologiska kampanjer och att den öppenhet, kritiska hållning och tolerans som Forum för levande
historia var avsett att stimulera hotas.”

När uttalades någon sådan oro när Forum för levande historia - för att använda de upproriskas språkbruk - ”kampanjade” om Förintelsen respektive allehanda queerteorier? Och när hördes protester mot Olof Palmes och sedan Ingvar Carlssons skolpolitik, som uttryckligen syftade till ideologisk skolning av den svenska skolungdomen - dvs av den ungdom som nu återfinns bland dagens doktorander i historia? Intressant är också att konstatera, att
det finns inte en enda svensk historiker, som bedrivit forskning med hjälp av de arkiv som öppnats i de gamla kommuniststaterna - exempelvis (när det ännu var möjligt) arkiven i Moskva och STASI-arkiven i Berlin. Inte en enda! Och dessa historiker - samlade till ett uniformt kollektiv - uttalar bekymmer för att upplysning om kommunismens vidunderliga brott skall skada ”den öppenhet och kritiska hållning som kännetecknar god historisk
forskning”!
_________
FOTNOT. Den italienske kommunistledaren
Antonio Gramscis revolutionsstrategi var att
ta makten genom att infiltrera det borgerliga
samhällets institutioner. Särskilt viktigt är att på
detta sätt skaffa kontroll över medierna och därmed
åsiktsbildningen.