Efter kalabaliken

Källa: Clarté
Skriven av Mikael Nyberg

Lars Jonung, rådgivare till statsminister Carl Bildt krisåren 1992-1994, har synpunkter på Göran Perssons memoarer. Han tycker inte att s-regeringens budgetsanering under 1990-talet är något att skryta med. Tvärtom, den motverkade återhämtningen: "priset blev lägre tillväxt och ökad utslagning på arbetsmarknaden jämfört med en mer balanserad politik" (DN 8/2).

Så lät det inte då det begav sig. De borgerliga nationalekonomerna insåg visserligen att budgetunderskotten var ofrånkomliga, till och med önskvärda, men larmet om statsskulden hade, som Hans Tson Söderström påpekade 1995, "en viktig pedagogisk roll". Det blev möjligt att attackera de sociala trygghetssystemen.(1)

Har borgerligheten börjat komma på andra tankar?

Den pågående finanskalabaliken har inte bara drivit många amerikaner från hus och hem och lett till kreditförluster på flera hundra miljarder dollar. Den har också framkallat ett mått av eftertanke i samhällets överdel. "Jag tror inte längre på marknadens självläkande krafter", säger chefen för Deutsche Bank, och i Financial Times dödförklarar före detta Världsbanksekonomen Martin Wolf "drömmen om en global frimarknadskapitalism".(2)

Ideologer till vänster tycker sig därför se slutet på det nyliberala eran. "Denna finansiella bubbla kunde bara växa eftersom vi levt i en ideologisk bubbla, nämligen marknadsfundamentalismens", skriver Johann Hari i Independent. Nu ska vänstern ta över och leda oss tillbaka till Keynes och Galbraith och en demokratiskt övervakad marknadsekonomi.(3)

Det låter lovande. Jag har bara två invändningar: analysen av krisens orsaker är vilseledande, och förhoppningen att förnuftet ska råda har för tillfället inte mycket som talar för sig.

Hur gick det i Sverige efter kraschen 1992? De nyliberala omställningar som socialdemokrater och borgerliga politiker i samförstånd genomfört hade slutat i finanskris och depression. Socialdemokraterna vann riksdagsvalet 1994 på löften om en kursändring, och i den efterföljande folkomröstningen om EU lovade Ingvar Carlsson och Mona Sahlin att folkhemmet skulle återställas i den europeiska gemenskapen. Banker och storföretag investerade miljoner i att sprida budskapet över landet.

Marknadsfundamentalismen var utskämd, men i den politiska praktiken fortsatte det som förut med privatiseringar, sociala nedskärningar och avregleringar - först med den parlamentariska vänstern, sedan med "det nya arbetarpartiet". Allt under EU:s överinseende. Mindre än ett årtionde efter kraschen 1992 var det dags för IT- och telekombubblan och nu brakar det lös igen.

Orsaken är inte brist på intelligens eller historiska kunskaper, även om sådant underlättar. Dumheten är systematisk. Den är förknippad med det kapitalistiska samhällets innersta mekanismer och med det rådande styrkeförhållandet mellan klasserna. Det ligger en del i det krönikören i Independent skriver: "om vi frigör marknaden från alla demokratiska kontroller och motvikter, får vi ett system som äter sig självt". Men denna insikt hjälper oss ingenstans. Den kapitalägande klassen har visat sig oförmögen att lyfta sig ur den samhälleliga irrationalitet som följer av de rationella val varje enskilt kapital gör i konkurrensen på marknaden. När borgarklassen är politiskt stark, när den inte utmanas av en organiserad arbetarklass, utvecklar den tvärtom en enastående dumhet. Vi ser det i allt från svindelkonjunkturerna till privatiseringen av samhällets infrastruktur och högmodet i de pågående krigsföretagen. Borgerligheten segrar sig ner i ekonomiska kriser, socialt förfall och ändlösa kolonialkrig.

Johann Hari varnar för högern: den vill låta folket betala för de finansiella excesserna. Finns det skäl att tro att en regerande vänster ska skicka räkningarna till andra adressater? Knappast i Storbritannien eller något av de andra länder som utgjort föredömen i marknadsmässig förnyelse.

Den liberala reformismen i USA var en reaktion på utmaningen från 1930-talets militanta arbetarrörelse. Fackföreningarna var snart inlemmade i klassamarbete och imperialistiska operationer, men med krigsmotståndet och massrörelserna bland de svarta på 1960-talet blev sociala eftergifter på nytt politiskt nödvändiga. Nu är hoten underifrån för tillfället avvärjda. Då blir såväl demokrater som republikaner den systematiska dumhetens verkställare.(4)

På liknande sätt är det med den svenska socialdemokratin. Den svarade med sociala reformer (och en del hårda motåtgärder) på 1960- och 70-talens revolt mot fabriksförtryck och korporativt samförstånd. Kapitalägarna fann kostnaderna för folkhemmet alltmer betungande. Världsekonomin var i oordning, på verkstadsgolven tog sig de anställda friheter och i boksluten avlästes sjunkande vinstmarginaler. När de fokliga rörelserna stillats kungjorde borgerligheten därför den nya frihetstiden och gick till angrepp mot fackföreningar och välfärdsstat. Olof Palme och Ingvar Carlsson våndades i den nyliberala nyordningen men fann sig i det till synes ofrånkomliga, och när Göran Persson hamnade i oredan efter sammanbrottet städade han upp och skickade räkningen dit han förväntades skicka den.

Nu vänder sig den socialdemokratiska partiledningen till medlemmar och intresserade för att få synpunkter på politiken. Men inget i det copywriteputsade rådslagsmaterialet antyder att Mona Sahlin och hennes rådgivare skulle vara på väg att ompröva den linje partiet följt de senaste årtiondena. Tvärtom, den s-märkta problematiken påminner starkt om den bild av samhället och dess svagheter som tecknats av Bill Clintons nya demokrater, Tony Blairs nya labour och Fredrik Reinfeldts nya moderater. Det har varit för mycket bidrag och rättigheter. Nu ska det bli skyldigheter och "‘drivkrafter' som gynnar arbete, motverkar fusk och överutnyttjande". Partiledningen vill att medlemmarna ska begrunda om det finns "områden som idag finansieras gemensamt och som vi i takt med ökat välstånd kan betala själva", och när arbetslivet ska avhandlas bjuder rådslagsgruppen in en företrädare för Svenskt Näringsliv och call center-branschen för att diskutera "företagandets villkor".(5) Något nytt Arbetarrörelsens efterkrigsprogram trillar inte ut av detta.

En orsak till de finansiella svängningarna är avvecklingen av de restriktioner för banker, kreditinstitut och valutatransaktioner som infördes efter krisen på 1930-talet. Myndigheterna har i namn av kamp mot inflationen slagit ner på löneökningar och offentliga utgifter men låtit tillgången på krediter för lyxkonsumtion och spekulativa investeringar växa hejdlöst. Varje kris för banker och finansinstitut har lett till nya injektioner av likviditet från Federal Reserve och andra centralbanker, vilket lyft pyramidspelen med aktier, fastigheter och andra tillgångar till nya höjder. Det petas nu i regelverken, men så länge det är politiskt möjligt kommer de ansvariga att underblåsa de återkommande svindelkonjunkturerna.

Skälet är enkelt: den outsinliga krediten är ett av finanskapitalens främsta konkurrensmedel och en källa till enastående rikedomar för den klass som monopoliserat det ekonomiska livet. Fram till början av 1980-talet ökade kreditmängden i USA:s ekonomi knappt dubbelt så snabbt som bruttonationalprodukten. Sedan dess har konjunkturerna mättats med kredit till den grad att det 2007 gick nästan fem dollar i nya lån på varje dollar i ökad BNP.(6) Utvecklingen har varit likartad i EU-länderna. De finansiella tillgångarna har till och med växt snabbare i euroområdet än i USA (7), och London har börjat överflygla New York som internationellt finanscentrum.

Det är en missuppfattning att borgerligheten skulle sätta kampen mot inflationen före allt annat och vara programmatiska motståndare till offentliga utgifter och budgetunderskott. Allt beror på omständigheterna. Kapitalisten som berikar sig på svindlande prisökningar på aktier, fastigheter och andra tillgångar klagar sällan på penningutbudet. Inte heller ropar han på budgetbalans när banken ska räddas från konkurs eller krigsföretagen i utlandet finansieras. De federala budgetunderskotten har växt rejält under Bushadministrationen, och med bolånekrisen kommer de att växa ytterligare. EU-rådgivaren Lars Jonungs kritik av Göran Perssons sparnit antyder att också den europeiska borgerligheten börjar se sig om efter statligt understöd i krisen. Det är skillnad på bidrag och bidrag.

Finanssektorns utbredning hänger samman med större förskjutningar i det kapitalistiska samhället. Det avgörande för de kapitalister som idag behärskar världsmarknaden är inte fysiska egendomar som fabriker och maskiner utan kontrollen över de delar av den globala ackumulationsprocessen som säkrar tillgång till monopolvinster. Det kan handla om forskningsanläggningar, tekniskt avancerade industrier eller infrastruktur som el- och telenät, men allt oftare rör det sig om immateriella tillgångar som varumärken, patent och privilegierade positioner i de finansiella pyramidspelen. De västliga storföretagen får en parasitär karaktär - samtidigt som de lejer ut alltmer av produktionen till underleverantörer lägger de beslag på växande andelar av det producerade mervärdet. John Kay, krönikör i Financial Times, sammanfattar strategin hos Warren Buffett och andra finansmagnater: "Det kapital som investerarna placerar på aktiebörsen finansierar idag inte produktiva investeringar utan köper andelar i etablerade intäktsflöden ... Du behöver inte äga vägen, det räcker med vägtullen vid trafikartären."(8)

Monopolkapitalisterna leder oss inte in i någon postindustriell nätverksekonomi, frigjord från fabriksepokens löpande band och klassmotsättningar. I sin inbördes konkurrens framkallar de tvärtom en forcerad industrialisering av produktionen och en proletarisering av nya samhällsskikt. De löpande banden löper snabbare än någonsin och sträcks med just-in-time-leveranser och planerad underbemanning ut över länder och världsdelar. Samtidigt standardiseras och sönderdelas tjänsteproduktionen efter industriella principer.

I toppen härskar monopolen, i botten råder den hårdaste konkurrens. Så pressar världsmarknadens furstar kapital ur underlydande vasallföretag och omgivande samhällen. Tillståndet i den japanska ekonomin är typiskt: de små och medelstora företagen, med 70 procent av arbetskraften, har det eländigt, och reallönerna i landet sjunker, men storföretagen har aldrig tidigare rakat hem så stora vinster. (9)

Ju större likvida tillgångar som hopar sig i de monopolitiska koncernerna, desto svårare blir det att finna produktiv avsättning för dem. Kapitalet letar sig ut på finansmarknaderna, där det mångfaldigas i oändliga kreditkedjor - för att sedan vända tillbaka med krav på snabbare och högre avkastning. De kapital finanshusen omsätter utgör bara anspråk på verklig rikedom, de måste realiseras i förökningen av produktivt kapital. Ju större nominella belopp som omsätts i de finansiella nätverken, desto mer påträngande blir därför kraven på verkstadsgolv och serviceställen.

Kapitalöverflödet har också lett till en kraftig tillväxt av revenyt, den del av mervärdet kapitalisten förbrukar på egen konsumtion. Det luxuösa levernet blir, som Marx påpekade, en affärsmässig nödvändighet. Det ger prov på krediten och drar till sig nya kapital på jakt efter avkastning.

Till följd av arbetarklassens försvagning får sådana egenheter på nytt fullt genomslag. Inkomststatistik från USA, Storbritannien och Sverige visar att efterkrigsårens relativa jämlikhet är förbi. Avståndet mellan folkets stora massa och de översta bland de översta är idag lika stort som i 1900-talets början. Därför får vi, som i det glada tjugotalets USA, svindlande konjunkturer i samhällets överdel, krypande depression därunder. Förr eller senare blir skärningen för svår. Då blir det trassel i kreditkedjorna.

De pågående omvälvningarna i arbetslivet är inte, som ideologerna förespeglar oss, en rak följd av ny teknik, "globalisering" och andra obevekliga omständigheter. Mikroelektroniken har revolutionerat många arbeten, och utvecklingen av containerlogistiken har sänkt transportkostnaderna dramatiskt och gjort det möjligt att förlägga tillverkningen av komponenter och bulkvaror till de mest avlägsna länder. Men de metoder att förtäta och intensifiera lönearbetet som managementexperter kallar mager produktion utvecklades i Japan redan på 1950-talet. Då fanns inga datorer på fabrikerna, och sammanflätningen av produktionen över världsdelarna var inte långt gången. Avgörande var i stället krossandet av de starka fackföreningar som växt fram efter världskriget. När det var gjort och kommunister och andra militanta arbetarledare med den amerikanska ockupationsmaktens hjälp rensats ut, kunde fabriksarbetet och samhällsekonomin reorganiseras till förmån för de stora koncernerna.

Denna framgång i det kalla krigets kampanj mot arbetarklassen fick vidare verkan när borgerligheten i Nordamerika och Västeuropa efter 1960- och 70-talets prövningar återupptog sin offensiv. Den magra produktionen blev gällande managementmönster där de folkliga rörelserna stukats och fackföreningarna slagits ut eller förvandlats till bihang till företagen.

Så växer kapitalöverflöd och börsbubblor ur arbetarklassens nederlag. De löpande banden skenar eftersom det inte finns något organiserat motstånd som bromsar dem, och arbetarna förlorar kollektiv för kollektiv sina rättigheter eftersom ingen politisk kraft håller klassen samman. Teknik och annat har betydelse, men det är klasskampen som avgör utvecklingen.

USA:s välfärdssystem är sedan Clintonåren nyordnade. Ensamma mammor tvingas med hot om indragna socialbidrag söka jobb, och privata agenturer som får betalt efter resultat har i många delstater tagit över arbetsförmedlingarnas ansvar. Yrkesutbildningar är det inte tal om. Klienterna tränas i att hålla tider och se trevliga ut. Sedan får de att ta de jobb som bjuds. 1990 till 2005 mer än halverades antalet familjer med socialbidrag. Samtidigt växte andelen fattiga mödrar utan vare sig jobb eller bidrag från 10 till 20 procent. (10)

Med sådana metoder bearbetar statsmakten i flera länder arbetarklassens svagaste skikt. Det främjar utvecklingen av en förslummad låglönesektor med privata tjänster för överklassen och flexibel arbetskraft för de stora koncernerna. EU-kommissionen förordade 1995 "en översyn av de sociala bidragssystemen som fungerar som ett underförstått golv för lönerna". Regeringen Reinfeldt ilar talar om arbetslinjen, och ledande socialdemokrater förnyar sig fram i samma fåra. En del av de aktuella förändringarna härrör från en utredning som den tidigare socialförsäkringsministern Anna Hedborg lade fram när valet var överstökat. (11)

Samtidigt går storföretagen till angrepp mot kvarvarande fackliga fästen. De tecknar en bild av småföretagare utsatta för "fackligt övervåld", men i själva verket står större saker på spel. Hela den svenska modellen med "en i princip obegränsad konflikträtt" vid förhandlingar om kollektivavtal är förlegad, förklarar Jan-Peter Duker, vice VD i Svenskt Näringsliv, i ett brev till den nya regeringen i januari 2007.

"Denna modell går tillbaka på förhållanden som rådde i början av förra seklet. Den snabba tekniska utvecklingen, företagens ökade sårbarhet, den globala konkurrensen och den växande tjänstesektorn har i grunden ändrat förutsättningarna för den ursprungliga svenska modellen. Det gamla industrisamhället har till stor del redan ersatts av det nya informations- och kunskapssamhället. Mot denna bakgrund är det naturligt och nödvändigt att det görs omprövningar och anpassningar till nya förhållanden."(12)

Lönearbetarnas rätt att med strejker, blockader och andra aktioner försvara sig står i vägen för strävan att utveckla en flexibel låglönesektor. Stridbara fackföreningar är också, till följd av "företagens ökade sårbarhet", oförenliga med den magra produktionens vidareutveckling av det löpande bandets regim.

Med leveranser just-in-time och planerad underbemanning försätts produktionen i ett kristillstånd som hetsar personalen att göra sitt yttersta. Men samtidigt blir produktionen sårbar för störningar. En strejk vid en liten fabrik någonstans längs de utdragna leverantörskedjorna kan på kort tid lamslå en hel koncern, eftersom det inte finns några lager att lita till. En förutsättning för den forcerade industrialiseringen är därför, som de japanska företagen insåg, att arbetarna berövas möjligheten att göra motstånd.

Redan 1996 krävde Svenska arbetsgivareföreningen inskränkningar av strejkrätten med hänvisning till den sårbarhet övergången till just-in-time-leveranser fört med sig. (13) Den socialdemokratiska regeringen uppmuntrade med hot om lagstiftning facken att förhandla om saken, och följande år slöt industrifacken ett avtal med motparten om långtgående begränsningar av konflikträtten. (14)

Ett av de angivna skälen var det planerade inträdet i EU:s valutaunion. De fackliga ledarna skulle ge prov på sin fortsatta betydelse för det svenska näringslivet genom att ansvarsfullt begränsa kollektivavtalen till, som det hette, "god europeisk nivå". Facken placerade sig frivilligt i en skruv av lönenedpressning och försämrade arbetsvillkor. "Samförståndslinjen är inte bara", skrev jag i Kapitalet.se 2001, "svekfull mot dem som i andra länder försöker vända den nedåtgående spiralen. Den fjärmar också de fackliga organisationerna från medlemmarna och gör dem sårbara för just det som skulle undvikas: ett samlat angrepp från storföretagen och staten mot deras kvarvarande ställlningar."(15)

Nu är vi där.

EU-domstolen sätter i sin dom i Vaxholmsmålet den gränslösa konkurrensen framför kollektivavtalen, och med sitt krav på "proportionalitet" i stridsåtgärderna ger den skjuts åt kampanjen mot strejkrätten.

Samtidigt sliter regeringen i det som återstår av den svenska modellens sociala bas. Socialdemokratin har alltid varit sammanflätad med LO, som försett partiet med förbindelser ut till minsta arbetsplats. Detta nätverkt har tunnats ut till följd av de fackliga ledarnas tilltagande ovilja att ta strid för medlemmarnas intressen och förslumningen av alltfler näringsgrenar. Men den fackliga organisationsgraden har förblivit hög eftersom det fackliga medlemskapet varit kopplat till a-kassan. Med de höjda kostnaderna för arbetslöshetsförsäkringen och de skärpta reglerna sätter den borgerliga regeringen också detta i fara. Folk har inte bara lämnat a-kassan i hundratusental. LO har förlorat över 150.000 medlemmar. (16) Nya politiska åtgärder som införandet av en obligatorisk, statlig arbetslöshetsförsäkring riskerar att påskynda flykten från facket.

En stark facklig opinion vill göra motstånd mot angreppen. Också högt upp i organisationerna reses krav på att LO och socialdemokraterna ska vägra att godta EU:s nya konstitution så länge det inte finns något uttryckligt skydd för svenska kollektivavtal och fackliga rättigheter. Men det vore ett "snedspår", säger Mona Sahlin (17), och LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin och avtalssekreteraren Erland Olausson försäkrar oss än en gång att EU är räddningen för den svenska modellen.(18)

LO-ledningen försöker avstyra vidare antifackliga attacker genom att visa sig omistlig - inte för medlemmarna utan för storföretagen och statsmakten. Den sätter sig, som Kurt Junesjö skildrar i en annan artikel i detta nummer, i förhandlingar med Svenskt Näringsliv om ytterligare inskränkningar av strejkrätten.

Då ser borgerligheten inga skäl att skruva ner ambitionerna. "Försäljningen av Scania till tyska Volkswagen bör vara en larmsignal för svenska politiker", skriver Lars Jonung. Nyss avskaffades, på storföretagens inrådan, de lagar som reglerat flödet av investeringar. Nu mäktar inte ens landets mäktigaste finansfamilj med konkurrensen. Kontrollen över det ena nyckelföretaget efter det andra försvinner till utlandet eftersom familjen Wallenbergs kapitalbas är för liten. Slutsats: det måste bli ännu lättare för översta bland de översta att berika sig. Politikerna ska göra det möjligt "för fler svenskar att bygga upp en egen förmögenhet samt behålla den över generationsgränserna". (19)

Slutsatsen är logisk under de givna förutsättningarna.

Lika logisk är ledande socialdemokraters lansering av företagsamheten som det nya folkhemsprojektet. Mona Sahlin talar om informations- och kunskapssamhälle med samma självklarhet som vice VD:n Jan-Peter Duker, medan nya arbetarkollektiv förvandlas till en flexibel arbetskraft som med F-skattsedeln i handen slavar för storföretagen och bankerna.

Valvindarna kommer att växla, och marknadsfundamentalismen kommer på nytt att vara utskämd, men det blir mest stukade förhoppningar av detta spel. Inte för att ledarna och apparaterna sviker utan för att makten inte sitter där vi tror att den sitter. Vi bör rikta intresset åt annat håll. Uppgiften är att reorganisera den klass som har kraft att ändra förutsättningarna. Då blir också det som nu bara är en fladdrande fras på första maj praktiskt möjligt.

De betänksamma inom borgerligheten vet ofta bättre än vänstern vad de har att frukta. De spanar ner mot samhällets underdel efter faran.

NOTER

1. Ekonomisk Debatt 1995/3.

2. Financial Times 080325,

3. Independent 080320.

4. Jfr. Robert Brenner, New Left Review 43, January-February 2007.

5. Socialdemokraterna: Rådslag. Politik är ett lagarbete, http://www.socialdemokraterna.se/upload/Radslag/SOC_radslag_helabroschyren.pdf, http://www.socialdemokraterna.se/templates/News____144094.aspx

6. Financial Times 080123.

7. Financial Times 070619.

8. Financial Times 080319.

9. Financial Times 080325.

10. Financial Times 080228.

11. Dagens Nyheter 080411.

12. Jan-Peter Duker, vice VD Svenskt Näringsliv, i brev till arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorin 070116.

13. Dagens Nyheter 961122.

14. Samarbetsavtal om industriell utveckling och lönebildning, 970318.

15. Mikael Nyberg: Kapitalet.se, s. 324 ff.

16. Dagens Nyheter, nätupplagan, 080305, LO-tidningen 080411.

17. Dagens Nyheter, nätupplagan, 080303.