I Sverige går 400 mördare fria på gatorna. Men det finns supersnutar som jobbar med att leta upp dem. Aftonbladet har träffat verklighetens Cold Case-grupper – och de är långt ifrån poliserna i Du har sett det i dramaserier. Starka lampor. Reflexer i ett stålfärgat bord. Två poliser som kommer in i förhörsrummet. En good cop. En bad cop. Och innan 50-minutersavsnittet är slut erkänner inte bara gärningsmannen, utan han förklarar dessutom varför han mördade offret. Cold Case – i tv-rutan. I våldssektionens förhörsrum på polishusets sjätte våning i Stockholm är väggarna milt gula. Det Ikea-liknande vita träbordet skulle inte överleva Beck-karaktären Gunvald Larssons raseriutbrott. – Den vanligaste missuppfattningen är förhörsbiten. Persbrandt ... haha. Du kan aldrig skrämma en gärningsman. Grunden är ju att den misstänkte ska berätta, säger Bert Hultman, biträdande rotelchef för grova brott på länskrim i Sörmland. Kollegorna, som sitter mitt emot Aftonbladet i förhörsrummet i Stockholm, håller med. – Man tröttnar så på serierna. Som ”Mordkommissionen” från Danmark, när man liksom skriver i datorn och sen kommer det upp ett ansikte och fingeravtryck. Inte ens i den bästa av världar funkar det så. Och ingen jävel har anteckningsmaterial eller bandspelare med sig eller någonting. En mordutredning är ofta ett tråkigt nötande. Du håller ett förhör och måste tillbringa en halv dag efteråt med att skriva ut hela grejen. Dessutom så har de väldigt dålig förhörsteknik på tv. De lägger fram hela bevisningen innan busen har sagt varken bu eller bä, och sen säger busen ”javisst, du har rätt” och så slås gallret igen i fängelset. Det är ju så sjukt så att det inte är klokt, säger Eiler Augustsson, gruppchef på Stockholmspolisens Cold Case-grupp. Tillsammans med kriminalinspektörerna Bo Ingelsberg, Börje Sehlstedt och Peter Ström har han 140 olösta mord på sitt bord. Mord, vars utredningar ofta är tre gånger så tjocka som en påhittad deckare. Och betydligt mer svårlösta. Hittills har rättsväsendet fällt en mördare med hjälp av Stockholmsgruppen, tio år efter dådet. De inofficiellt uppklarade fallen är betydligt fler. Misstänkta som flytt landet och därmed undviker en rättegång, eller mord som visar sig vara självmord. – Alla vill se resultat, och då räknar man i domar. Men resultat är också att gå igenom utredningen en gång till, konstatera att man gjort allt, och då kunna lägga det åt sidan, säger Eiler Augustsson. Ett fall kommer han dock aldrig att kunna släppa. Det tar upp en fjärdedel av hans arbetsrum. Och han tänker på det varje dag. Han var sexton – och det nya året var bara timmar gammalt. Tidigt på morgonen den första januari 1995 lämnade Anders Gustafsson festen på Fryshuset i Stockholm. Han skulle gå hem till mamma, men mötte i stället döden i ett saltlager, bara några hundra meter från de festande kompisarna. När pojken hittades var kroppen misshandlad av ett trubbigt föremål. Huvudet hade kraftiga skador. Ena handen var borta. Trots en intensiv mördarjakt är Anders Gustafssons död fortfarande olöst tretton år senare. – Ärendet har misshandlats av polisen. Det har inte skötts bra från första stund, och det har vandrat mellan olika polisers bord. Pojken hade varit 30 år i dag om han hade levt, säger Eiler Augustsson. Häromåret hittade han nya spår på Anders Gustafssons kläder. De har skickats till Statens kriminaltekniska laboratorium, SKL, i Linköping. Polisen väntar på deras undersökning. – Vi kallar det ”dödens garage”. Det är inte så populärt att säga, men vi är frustrerade över att det tar så lång tid på SKL, säger Eiler Augustsson. – Vi hamnar alltid sist där. Vi kan få vänta flera år, säger Bo Ingelsberg. Men när resultaten väl kommer från SKL kan det innebära – ja, allt. I tisdags häktades en 44-årig trebarnspappa, misstänkt för mordet på Göran Flink i Eskilstuna 1993. – Det känns ju bra, alltså. När man har hållit på ett tag så känner man om det ska komma ett erkännande eller inte. Det finns vibbar i luften. En adrenalinkick. Lättnad. Jag känner att vi har hittat rätt person nu och det gör en otrolig skillnad för Göran Flinks anhöriga, säger Bert Hultman, som är en av två personer i Sörmland som jobbar med kalla fall. – En anhörig har ringt två gånger per år – i femton år. Hon ringer på hans födelsedag och hans dödsdag, och vill veta om polisen har gjort framsteg. Henne ringde vi upp innan vi släppte det till pressen. Sörmlands Cold Case-grupp vann kampen mot klockan i Göran Flinks fall. Efter 25 år preskriberas mord i Sverige. – Preskriptionstiden för mord ska ju bort, naturligtvis. Jag förhörde en grovt kriminell kille på en kriminalvårdsanstalt. Han hade gjort så många brott som han klarat sig undan att bli lagförd för, och satt och skröt för oss om hur han firade med sina kompisar vare gång en preskriptionstid gick ut. Vi har aldrig fått dit honom riktigt, och hur han hade stenkoll på när hans brott preskriberades. Det är ju väldigt stimulerande att sitta och lyssna på det... Det är svårt att få en gärningsman dömd för ett mord i Sverige. Det ska vara ”ställt bortom allt rimligt tvivel”. – Det räcker inte med ett erkännande. Vi har ett brott i Eskilstuna där Andreas Bengtsson sänktes ner i ett kalkbrott med ett brunnslock runt benen. Sen, efter några år, blir en kille religiös och kommer in och erkänner, säger Bert Hultman. Mannen, och en annan person, åtalades. Tingsrätten dömde den ene till livstid, och den andre, på grund av hans låga ålder, till tio år. Domen överklagades till Hovrätten. – Det var vissa detaljer i berättelsen som vi inte kunde styrka. Bland annat att han hade kastat vapnet i ån. Där sökte vi enormt, med marinens dykare. Vi damm-sög hela botten. Och då menade Hovrätten på att det inte var ställt bortom allt rimligt tvivel att de var skyldiga. När jag fick höra att Hovrätten friade dem blev jag helt tom. Har du gett upp tanken på att fälla hans mördare? – Aldrig. Jag har det i huvudet, dygnet runt. Det ska inte gå att komma undan med mord. Det här är Cold Case Sverige har tre Cold Case-enheter. De finns i Stockholm, Göteborg och Eskilstuna. Fram tills 2007 fanns även en Cold Case-grupp i Skåne. Det finns cirka 400 ouppklarade mord i Sverige. Cold Case-gruppen i Göteborg lyckades nyligen gripa en man för knivmordet på en 27-årig man i Göteborg i oktober 1983, bara en månad innan preskriptionstiden gick ut. Mannen, som nekar, är misstänkt på sannolika skäl. Det formella namnet är Mordanalys- och utredningsgruppen och den tillhör Länskriminalpolisen. Förebilden är USA, där Cold Case-gruppers arbete har gjort att flera oskyldigt dömda har kunnat släppas. Att lösa Cold Case-brott har blivit en trend. Tv-serier som ”Kalla Spår” har gjort succé, och i bokvärlden löser Camilla Läckberg gamla mysterier i ”Tyskungen”, samtidigt som amerikanske författaren Michael Connellys romanhjälte Harry Bosch i de senare böckerna börjat på polisens Cold Case-avdelning. Bland de mest kända olösta morden finns styckmordet på Cathrine da Costa 1984, mordet på polismannen Leif Widengren 1992 och förstås mordet på Olof Palme 1986. |
