Det är nåt med Joakim von Anka som det är svårt att få kläm på: Varifrån kommer pengarna? Mynten och sedlarna i pengabingen liksom förmerar sig själva. Ingen behöver producera, det vill säga med arbete skapa varor med värde, för att högen ska växa.

Joakim von Anka – som bara kan visa sensualism när han känner pengar mot sin kropp – är rikast i Ankeborg, Oljeanien, Börsien, Rubien, ja hela världen. Han äger oljefyndigheter och guldgruvor i konstiga länder och är med andra ord en helt normal imperialist, men man får aldrig se någon arbeta på ägorna. Oljan sprutar av sig själv och ur gruvorna kommer vagnar fulla med platina utan att någon behövt spilla muskelkraft.

Men framför allt handlar Farbror Joakim med aktier. Rätt som det är stiger nåt värdepapper till fantastiska höjder och gubbankan lyfter från marken av eufori.

Ankeborg är sinnebilden för myten om hur den liberala ekonomin fungerar. Uttryck som ”Börsen jobbar sig uppåt” eller ”Låt dina pengar jobba i en fond” vill lura oss att tro att alla kan bli rika bara de spekulerar. Börskurserna frikopplas från arbete – andras arbete.

Men kapitalbildning är inte metafysik, det finns inga turkronor som med sin blotta existens genererar nya. Det är inte fonden som har jobbat när kurserna stiger, det är människor på arbetsplatser runt om i världen som skapar rikedomarna. Vem har sett en aktie gräva, bygga, vårda?

Och försvinner pengarna beror det alltid på att några enskilda individer brister i moral: Björnbusarna tar sig in och länsar kassavalvet eller Skanskas direktörer plockar ut jättebonusar. Varken Disney eller liberalerna kvackar om det systemfel på vilken Bankeborg vilar.