David J Rothkopf: Superclass. Hur den nya ­ globala makteliten styr världen Källa: DN 2008-08-12 Skriven av Sverker Lenas

I en klass för sig De är superrika, supermäktiga - och ofta okända. Den amerikanske journalisten David Rothkopf ger en välkommen beskrivning av vår tids globala elit, superklassen. Vad gör dessa 6.000 personer av sin makt? Sverker Lenas läser om ett hot mot demokratin.Gulfstreamplanet, eller G 5:an som den kallas, kostar 45 miljoner ­dollar. Vad som lockar köparna är inte främst den luxuösa interiören med bekväma läderfåtöljer, ­polerade träpaneler, välförsedd bar och förstklassigt underhållningssystem.

Det underbara är att slippa stå i kö. Som G5-resenär fastnar man aldrig i någon säkerhetskontroll, oroar sig inte för bagagevikten vid checkin-disken och behöver inte bli fördröjd vid oväntade situationer. Det går snabbare att komma upp i luften än att ta sig från entrén till skrivbordet i en vanlig kontors­byggnad: vid flygplatsen körs ­bagaget ut till planet på ett par minuter. G5-ägaren kan åka vart som helst, när som helst, utan att vara beroende av någon annan människa.

Kontrollen. Den totala friheten. Vad gör det med världsuppfattningen?


Det finns 1.500 Gulfstreamplan i världen. Jag läser om dem i ­David Rothkopfs bok "Superclass", en välkommen rundmålning av vår tids globala elit. De flesta av världens högtflygande topphundar följer­ Wallenbergarnas devis och skyr publicitet.

David Rothkopfs titthål in i toppskiktets salonger har varit posten som vice handelsminister i Clinton­adminstrationen och sedan verkställande chef för Kissinger Associates. Han är även skribent i bland annat Washington Post, Newsweek och Financial Times.

Kostnaden för det varaktiga umgänget med "superklassen" tycks vara en stundtals illa slipad udd. Lovprisandet av de superrikas begåvning, kreativitet och skarpsinne är ibland så entusiastiskt att man undrar om uppdragen börjat sina på hans omvärldsbevakande­ konsult­företag The Rothkopf Group.
­ Det är också svårt att komma undan känslan av att författaren yvas över sina vänner i näringslivet som bjuder honom på Big Mac på 13.000 meters höjd.

Men i ett medieklimat där det råder akut brist på granskning av vår tids reella makthavare - de ekonomiska - får man vara tacksam för vad som erbjuds. Nästan alla i Sverige vet vilka Fredrik Reinfeldt, Condoleeza Rice och Göran Hägglund är, men hur många har hört talas om James Simons, Kenneth C Griffin och Eddie Lampert?

De senare är hedgefond­förvaltare som, utan att tillverka en enda sak som på något sätt berikar mänskligheten, alla tjänade över en miljard dollar 2006. Därmed kvalificerar de sig i vad Rothkopf kallar "superklassen": en 6.000 personer stor skara globala makthavare. Kriterierna på vad som krävs för att räknas in är lite löst definierade - här finns hela färgskalan från Bill Gates och Usama­ bin Ladin till författaren Paulo Coelho och artisten Shakira - men eftersom makt i huvudsak byggs med pengar tycks merparten av listan (som Rothkopf av oklara skäl låter bli att offentliggöra) trots allt bestå av ansiktslösa kapitalister.

Samtliga av världens dollarmiljardärer - som nu är 1.000 till antalet - kvalar in. Dollarmiljardärerna tjänar nu mer än dubbelt så mycket som jordens fattigaste 2,5 miljarder människor tillsammans. De kan lika gärna heta Lakshmi Mittal­ och Li Ka-shing som Warren Buffet och Ingvar Kamprad, men klyftan mellan de rikaste länderna (USA, EU-länderna och Japan) och de fattigaste (Etiopien, Haiti och Nepal) har ändå vuxit. För hundra år sedan var de rikaste nationerna nio gånger rikare än de fattigaste. I dag är förhållandet 100 till 1.

Inom de enskilda länderna är ojämlikheten etter värre. Platon ansåg att det allmänna bästa krävde ett förhållande på 5 till 1 mellan de rikaste och de fattigaste. Finansmannen JP Morgan tyckte att cheferna kunde nöja sig med 20 gånger mer än sina anställda. I dag har amerikanska toppchefer passerat 350 gånger mer i lön än vanliga anställda.

Vad gör de med alla pengar? Det skulle gå att göra mängder med klassisk, berättande journalistik om det, men David Rothkopf undviker ämnet för att koncentrera sig på en annan fråga: Hur utövar de sin makt?

Genom att påverka dem som påverkar, lyder svaret. Läsaren får bekanta sig med en lång rad av elitens mer eller mindre slutna nätverk, som World Economic Forum i Davos, Bilderberggruppen, Boao Forum för Asien, Bohemian Club i Kalifornien och Skull and Bones vid Yale. Vad som pågår innanför dörrarna är långt mindre dramatiskt än vad talrika konspirationsteorier antyder: man pratar, pratar och pratar. Maktutövningen, menar Rothkopf, sker inte genom hemliga beslut, utan genom att skapa en ömsesidig dagordning genom umgänge.

En talande liknelse ger en fingervisning om hur dagordningen ser ut: "Om man kastar in ordet 'ojämlikhet' i ett rum fullt av internationella ekonomer eller politiker", skriver Rothkopf, "får det samma verkan som om man kastar in en skallerorm i ett rum fullt av normala människor."

Agendan - där lägre skatter, lägre löner och billigare infrastruktur står högt upp på önskelistan - kan prånglas ut genom superklassens oändliga rad av lobbygrupper och tankesmedjor med tjänstvilliga intellektuella i löneregistren. Den kan också vävas in i superklassens mediekanaler. Enligt den brittiska dagstidningen The Guardian protesterade inte en enda av medie­mogulen Rupert Murdochs tidningar mot invasionen i Irak i början av 2003. En annan belysande anekdot kommer från en journalist i franska Le Monde: Efter ett av sina valmöten sa Nicolas Sarkozy till en samling reportrar: "Så lustigt, jag känner alla era ­chefer."

Men oftast är omvägen via medier och tankesmedjor överflödig. Det räcker med vetskapen om att den globala överklassen när som helst kan flytta sin verksamhet till ett annat land för att politiker världen runt ska gå dem till mötes.

Rothkopf kommer egentligen inte med så många nyheter eller originella analyser. Till exempel är han inte den första att fråga sig om det verkligen är marknadens "osynliga hand" som bestämt att folk inte vill ha bränsleeffektiva bilar. Skildringen av korruptionen i USA:s militärindustriella komplex - med dess svängdörr mellan börsnoterade krigsföretag och politiska toppjobb - är ganska samstämmig med
Naomi Kleins (som han för övrigt undviker att referera till). Liksom George Monbiot drömmer han om en världsregering, men tror snarast på ett "världsstyre" - utan samma demokratiska mandat.

"Superclass" skulle också kunna läsas som ett empiriskt appendix till Jacques Rancières skrift "Hatet mot demokratin". Rancière menar att distansen mellan de folkvalda och folket har blivit alltför stor, Roth­kopf skriver att 40 av 100 medlemmar i USA:s senat är dollarmiljonärer, liksom 123 av 435 medlemmar i representanthuset. Kan det kallas "representativ demokrati"?

Bokens något troskyldiga budskap till eliten lyder: Ge upp en del av er makt eller gå under. I längden accepterar inte människor ett liv i extrem fattigdom i utbyte mot ett vagt löfte om ljusning flera generationer in i framtiden.

Det stora problemet med superklassen är inte att den är snuskigt rik, utan att den sätter demokratin ur spel. Rothkopf refererar till en analys av hur innebörden i det latinska ordet suffragium förändrades under fem sekel av Roms uppgång och fall. Först betydde ordet "röstbricka" eller "valsedel". I takt med att de republikanska traditionerna försvann skedde dock en betydelseglidning till "påtryckningar som kunde utövas av en mäktig person på någon annans vägnar". Mot slutet av Romarriket, när pengar blev enda sättet att utöva makt, tolkades ordet som "gåva, betalning ­eller muta".