MOSES' BOK

Kapitel 1

1. Guds ord, som han talade till Moses, då Moses blev förd upp på ett
övermåttan högt berg,

2. och han såg Gud ansikte mot ansikte, och han talade med honom, och Guds
härlighet vilade på Moses, därför kunde Moses uthärda hans närvaro.

3. Och Gud talade till Moses och sade: Se, jag är Herren Gud Allsmäktig, och
Oändlig är mitt namn, ty jag är utan dagars början och års slut; är icke
detta oändligt?

4. Se, du är min son, skåda därför, så skall jag visa dig mina händers verk,
dock icke alla, ty mina verk äro oändliga och likaså mina ord, ty de upphöra
aldrig.

5. Därför kan ingen människa se alla mina verk utan att skåda hela min
härlighet, och ingen människa kan skåda hela min härlighet och därefter
förbliva i köttet på jorden.

6. Jag har ett arbete för dig, min son Moses; och du är i min Enföddes
avbild och min Enfödde är och skall bliva Frälsaren, ty han är full av nåd
och sanning; men det finnes ingen Gud jämte mig, och alla ting äro
närvarande för mig, ty jag känner dem alla.

7. Och nu, se, detta enda visar jag dig, min son Moses, ty du är i världen
och nu visar jag det för dig.

8. Och det begav sig, att Moses såg och beskådade världen, i vilken han
skapades; och Moses såg världen och dess ändar och alla människornas barn,
vilka äro och blevo skapade; och han förvånades och förundrade sig mycket
däröver.

9. Gud avlägsnade sig från Moses, så att hans härlighet icke vilade på
Moses, och Moses överlämnades åt sig själv. När han lämnades åt sig själv,
föll han till marken.

10. Och det begav sig, att det dröjde många timmar, innan Moses fick
tillbaka sin naturliga styrka som en man; och han sade för sig själv: Nu vet
jag på grund av detta, att människan är intet, vilket jag aldrig förr hade
trott.

11. Men nu hava mina egna ögon skådat Gud; dock icke mina naturliga utan
mina andliga ögon, ty mina naturliga ögon kunde icke hava skådat, ty jag
skulle hava förvissnat och dött i hans närvaro, men hans härlighet vilade
över mig och jag skådade hans ansikte, ty jag var förklarad inför honom.

12. Och det begav sig, att när Moses hade sagt dessa ord, se, då kom Satan
och frestade honom, sägande: Moses, du människoson, tillbed mig.

13. Och det begav sig, att Moses såg på Satan och sade: Vem är du? Ty se,
jag är en Guds son, i hans Enföddes avbild, och var är din härlighet, att
jag skulle tillbedja dig?

14. Ty se, jag skulle icke hava kunnat se Gud, om inte hans härlighet hade
kommit över mig och jag blivit styrkt inför honom. Dock kan jag som en
naturlig människa se dig. Är det förvisso icke så?

15. Välsignat vare min Guds namn, ty hans Ande har icke helt och hållet
dragit sig undan från mig; var är annars din härlighet, ty den är mörker för
mig? Jag kan skilja mellan dig och Gud, ty Gud sade till mig: Tillbed Gud,
ty honom allena skall du tjäna.

16. Gå bort, Satan, bedrag mig icke, ty Gud sade till mig: Du är min
Enföddes avbild.

17. Han gav mig också befallningar, när han ropade till mig ur den brinnande
busken och sade: Åkalla Gud i min Enföddes namn och tillbed mig.

18. Och Moses sade vidare: Jag vill icke upphöra med att åkalla Gud; jag har
annat att fråga honom om, ty hans härlighet har vilat på mig och därför kan
jag skilja mellan honom och dig. Gå bort, Satan.

19. När nu Moses hade sagt dessa ord, ropade Satan med hög röst, piskade
marken och befallde och sade: Jag är den Enfödde, tillbed mig.

20. Och det begav sig, att Moses började frukta övermåttan, och när han
började frukta, såg han helvetets bitterhet. Han fick dock styrka, när han
åkallade Gud, och han befallde, sägande: Gå bort ifrån mig, Satan, ty denna
Gud allena, som är härlighetens Gud, vill jag tillbedja.

21. Nu började Satan skälva och jorden skakade; och Moses erhöll styrka och
åkallade Gud och sade: I den Enföddes namn, gå bort Satan.

22. Och det begav sig, att Satan ropade med hög röst, med gråt och sorg och
tandagnisslan, och han vek bort från Moses, så att denne icke såg honom.

23. Och Moses upptecknade detta, men på grund av ogudaktighet finnes det
icke ibland människornas barn.

24. Och det begav sig, att när Satan hade gått bort från Moses, lyfte Moses
upp sina ögon mot himmelen, och han var fylld av den Helige Anden, vilken
vittnar om Fadern och Sonen;

25. och när han åkallade Guds namn, skådade han åter hans härlighet, ty den
vilade på honom, och han hörde en röst, som sade: Välsignad är du, Moses, ty
jag, den Allsmäktige, har utvalt dig och du skall göras starkare än många
vatten, ty de skola lyda dina befallningar, som om du vore Gud själv.

26. Se, jag är med dig, ja, till dina dagars ände, ty du skall befria mitt
folk, ja, mitt utvalda Israel, från träldom.

27. Och det begav sig, medan rösten ännu talade, att Moses skådade sig
omkring och såg jorden, ja, hela jorden, och det fanns icke någon del därav,
som han icke skådade, ty han såg den genom Guds Ande.

28. Han såg också dess invånare, och det fanns ej en enda själ, som han icke
såg, och han skådade dem genom Guds Ande, och de voro många till antalet,
ja, otaliga såsom sanden på havets strand.

29. Han skådade många länder, och varje land kallades för jord, och det
fanns invånare därpå.

30. Och det begav sig, att Moses åkallade Gud och sade: Säg mig, beder jag
dig, varför dessa äro så och genom vad medel du danade dem?

31. Se, Herrens härlighet vilade på Moses, så att Moses stod i Guds närvaro
och talade med honom ansikte mot ansikte. Och Herren Gud sade till Moses:
För min egen avsikt har jag danat alla dessa ting. Här är visdom och den
förbliver i mig.

32. Och genom min makts ord, som är min enfödde Son, vilken är full av nåd
och sanning, har jag skapat dem.

33. Otaliga världar har jag skapat, och jag skapade också dem för min egen
avsikt; och genom Sonen, som är min Enfödde, skapade jag dem.

34. Den förste av alla människor kallade jag Adam, som är många.

35. Men jag giver dig endast en berättelse om denna jord och dess invånare.
Ty se, det finns många världar, som hava förgåtts genom min makts ord. Och
många finnas, som nu bestå, och de äro oräkneliga för människor, men för mig
äro alla ting räknade, ty de äro mina och jag känner dem.

36. Och det begav sig, att Moses talade till Herren och sade: Var barmhärtig
mot din tjänare, o Gud, och berätta för mig om denna jord och dess invånare
samt om himlarna, så skall din tjänare vara nöjd.

37. Och Herren Gud talade till Moses och sade: Himlarna äro många och de
kunna icke räknas för människor, men de äro räknade för mig, ty de äro mina.

38. Liksom en jord med sina himlar skall förgås, så skall en annan uppstå,
och det finnes ingen ände på mina verk, ej heller på mina ord.

39. Ty se, mitt verk och min härlighet är att åvägabringa odödlighet och
evigt liv för människan.

40. Nu, min son, Moses, vill jag tala till dig rörande denna jord, som du
står på; och du skall skriva ned, vad jag säger.

41. Och på en dag när människornas barn skola ringakta mina ord och taga
bort många av dem från den bok, som du skall skriva, se, då skall jag
uppväcka en annan, dig lik; och de skola då åter finnas ibland
människobarnen, ja, bland så många, som vilja tro.

42. (Dessa ord talades till Moses på berget, vars namn icke skall bliva känt
bland människobarnen. Nu hava de talats till dig. Visa dem icke för några
andra än dem som tro. Ske alltså. Amen.)

Kapitel 2

1. Och det begav sig, att Herren talade till Moses och sade: Se, jag
uppenbarar för dig rörande denna himmel och denna jord. Skriv ned de ord,
som jag talar. Jag är begynnelsen och änden, Gud den Allsmäktige; genom min
Enfödde skapade jag allt detta, ja, i begynnelsen skapade jag himmelen och
jorden på vilken du står.

2. Och jorden var öde och tom; och jag lät mörker komma över djupet, och min
Ande svävade över vattnet; ty jag är Gud.

3. Och jag, Gud, sade: Varde ljus, och det vart ljus.

4. Och jag, Gud, såg ljuset, och ljuset var gott. Och jag, Gud, skilde
ljuset från mörkret.

5. Och jag, Gud, kallade ljuset dag, och mörkret kallade jag natt, och detta
gjorde jag genom min makts ord, och det skedde såsom jag talade; och det
vart afton, och det vart morgon, den första dagen.

6. Åter sade jag, Gud: Varde mitt i vattnet ett fäste, och det skedde såsom
jag talade; och jag sade: Låt det skilja vatten från vatten, och det skedde
så.

7. Och jag, Gud, gjorde fästet och skilde vattnet, ja, de stora vattnen
under fästet från vattnen ovanför fästet, och det skedde såsom jag talade.

8. Och jag, Gud, kallade fästet himmel; och det vart afton, och det vart
morgon, den andra dagen.

9. Och jag, Gud, sade: Vattnet under himmelen samle sig tillsammans på en
plats, och det skedde så. Och jag, Gud, sade: Låt torra marken komma fram,
och det skedde så.

10. Och jag, Gud, kallade torra marken jord, och vattensamlingarna kallade
jag hav. Och jag, Gud, såg, att allt som jag hade gjort var gott.

11. Och jag, Gud, sade: Frambringe jorden gräs, fröbärande örter, fruktträd
som bära frukt efter sin art, och träd som bära frukt med frön i sig själva
på jorden, och det skedde såsom jag talade.

12. Jorden frambragte gräs, varje fröbärande ört efter sin art och träd som
buro frukt med frön i sig själva, vart efter sin art. Och jag, Gud, såg, att
allt som jag hade gjort var gott.

13. Och det vart afton, och det vart morgon, den tredje dagen.

14. Och jag, Gud, sade: Varde på himmelens fäste ljus som skilja dagen från
natten, och vare de till tecken och till att utmärka årstider, dagar och år,

15. och vare de på himmelens fäste till ljus som lysa över jorden. Och det
skedde så.

16. Och jag, Gud, gjorde två stora ljus, det större ljuset till att råda
över dagen, och det mindre ljuset till att råda över natten. Det större
ljuset var solen, och det mindre ljuset var månen; och stjärnorna gjordes
även enligt mitt ord.

17. Och jag, Gud, satte dem på himmelens fäste till att lysa över jorden,

18. och solen till att råda över dagen, och månen till att råda över natten,
och till att skilja ljuset från mörkret. Och jag, Gud, såg, att allt som jag
hade gjort var gott.

19. Och det vart afton, och det vart morgon, den fjärde dagen.

20. Och jag, Gud, sade: Frambringe vattnet ett vimmel av levande varelser;
flyge ock fåglar över jorden under himmelens fäste.

21. Och jag, Gud, skapade stora valar och alla slags levande varelser, som
vattnet vimlar av, vart efter sin art, så ock alla bevingade fåglar, vart
efter sin art. Och jag, Gud, såg, att allt som jag hade skapat var gott.

22. Och jag, Gud, välsignade dem och sade: Varen fruktsamma och föröken
eder, och uppfyllen vattnet i havet; föröke sig ock fåglarna på jorden.

23. Och det vart afton, och det vart morgon, den femte dagen.

24. Och jag, Gud, sade: Frambringe jorden levande varelser, vart efter sin
art, boskapsdjur och kräldjur och vilda djur, vart efter sin art. Och det
skedde så.

25. Och jag, Gud, gjorde de vilda djuren, vart efter sin art, och
boskapsdjuren, vart efter sin art, och alla kräldjur på marken, vart efter
sin art. Och jag, Gud, såg att allt detta var gott.

26. Och jag, Gud, sade till min Enfödde, som var med mig från begynnelsen:
Låt oss dana människan till vår likhet och till vår avbild; och det skedde
så. Och jag, Gud, sade: Må de råda över fiskarna i havet och över fåglarna
under himmelen och över boskapsdjuren och över hela jorden och över alla
kräldjur som röra sig på jorden.

27. Och jag, Gud, skapade människan till min egen avbild, till min Enföddes
avbild skapade jag henne, man och kvinna skapade jag dem.

28. Och jag, Gud, välsignade dem och sade till dem: Varen fruktsamma och
föröken eder, och uppfyllen jorden och läggen den under eder, och råden över
fiskarna i havet och över fåglarna under himmelen och över alla djur som
röra sig på jorden.

29. Och jag, Gud, sade till människan: Se, jag har givit dig alla fröbärande
örter över hela jorden och alla träd, vari det finnes frukt av ett träd, som
giver frön; detta skall du hava till föda.

30. Men åt alla djur på jorden och åt alla fåglar under himmelen och åt allt
som krälar på jorden, som jag har givit liv, skall givas alla gröna örter
till föda. Och det skedde såsom jag talade.

31. Och jag, Gud, såg på allt som jag hade gjort, och se, allt som jag hade
gjort var mycket gott. Och det vart afton, och det vart morgon, den sjätte
dagen.

Kapitel 3

1. Så blevo himmelen och jorden fullbordade med hela sin härskara.

2. På sjunde dagen fullbordade jag, Gud, det verk jag hade gjort; och jag
vilade på sjunde dagen från allt mitt verk, och allt vad jag hade gjort var
fullbordat, och jag, Gud, såg att det var gott.

3. Och jag, Gud, välsignade den sjunde dagen och helgade den, därför att jag
på den dagen hade vilat från allt mitt verk, vilket jag, Gud, hade skapat
och gjort.

4. Se, nu säger jag dig, att dessa äro himmelens och jordens tidsåldrar, när
de skapades på den dag, då jag, Herren Gud, skapade himmelen och jorden,

5. och varje planta på marken innan den var i jorden, och varje ört på
marken innan den växte. Ty jag, Herren Gud, skapade allt varom jag har talat
andligt, innan det var i sitt naturliga tillstånd på jordens yta. Ty jag,
Herren Gud, hade icke låtit det regna på jordytan. Och jag, Herren Gud, hade
skapat alla människornas barn, men ännu icke någon människa till att bruka
jorden, ty jag skapade dem i himmelen; och det fanns ännu icke kött på
jorden, ej heller i vattnet eller i luften;

6. men jag, Herren Gud, talade och en dimma steg upp från jorden och
vattnade hela marken.

7. Och jag, Herren Gud, danade människan av jordens stoft och inblåste
livsanden i hennes näsa; och människan blev en levande själ, det första
köttet på jorden, ävenså den första människan. Dock hade allting blivit
skapat förut, men det skapades andligen och danades enligt mitt ord.

8. Och jag, Herren Gud, planterade en lustgård österut i Eden, och däri
satte jag människan, som jag hade danat.

9. Upp ur marken lät jag, Herren Gud, alla slags träd, som äro ljuvliga för
människan att se på, växa i sitt naturliga tillstånd och människan kunde se
dem. Och de blevo också levande själar. Ty de voro andliga den dag jag
skapade dem; ty de förblevo i den sfär, vari jag, Gud, skapade dem, ja, allt
som jag beredde till människans gagn. Och människan såg, att det var gott
till föda. Och jag, Herren Gud, planterade också livets träd mitt i
lustgården, så ock kunskapens träd på gott och ont.

10. Och jag, Herren Gud, lät en flod utgå från Eden, som vattnade
lustgården; sedan delade den sig i fyra grenar.

11. Och jag, Herren Gud, kallade den första Pison, och den flyter runt hela
landet Havila, där jag, Herren Gud, skapade mycket guld,

12. och det landets guld var gott och där fanns ock bdelliumharts och
onyxsten.

13. Namnet på den andra floden var Gihon, den som flyter runt hela landet
Etiopien.

14. Den tredje flodens namn var Hiddekel; det är den som flyter öster om
Assyrien. Den fjärde floden var Frat.

15. Och jag, Herren Gud, tog mannen och satte honom i Edens lustgård, till
att bruka och bevara den.

16. Och jag, Herren Gud, befallde människan och sade: Du må fritt äta
frukten av varje träd i lustgården,

17. men av kunskapens träd på gott och ont skall du icke äta. Icke desto
mindre må du själv välja, ty det är givet dig, men kom ihåg att jag
förbjuder det, ty den dag du äter därav skall du döden dö.

18. Och jag, Herren Gud, sade till min Enfödde, att det ej är gott att
mannen är allena; därför vill jag göra en medhjälpare åt honom.

19. Och jag, Herren Gud, danade ur jorden alla markens djur och alla
himmelens fåglar och befallde, att de skulle föras fram för Adam för att se
vad han skulle kalla dem. Och de voro också levande själar, ty jag, Gud,
inblåste livsanden i dem och befallde, att vadhelst Adam kallade dem, det
skulle de heta.

20. Och Adam gav namn åt alla boskapsdjur, åt fåglarna under himmelen och åt
alla markens djur; men för Adam fanns det ingen medhjälpare.

21. Och jag, Herren Gud, lät en djup sömn falla över Adam, och han sov och
jag tog ett av hans revben och fyllde dess plats med kött.

22. Och av det revben, som jag, Herren Gud, hade tagit från mannen, danade
jag en kvinna och förde henne fram till mannen.

23. Och Adam sade: Jag vet nu, att detta är ben av mina ben och kött av mitt
kött. Hon skall heta 'maninna', ty av 'man' är hon tagen.

24. Fördenskull skall en man övergiva sin fader och sin moder och hålla sig
till sin hustru, och de skola varda ett kött.

25. Och mannen och hans hustru voro båda nakna och blygdes icke för
varandra.

Kapitel 4

1. Och jag, Herren Gud, talade till Moses och sade: Denne Satan, som du har
befallt i min Enföddes namn, är densamme som var från begynnelsen och han
kom till mig och sade: Se, här är jag, sänd mig; jag skall vara din son och
skall återlösa hela människosläktet, så att icke en själ skall förloras, och
jag skall visserligen göra det; give mig därför din värdighet.

2. Men se, min älskade Son, vilken var min älskade och utvalde från
begynnelsen, sade till mig: Fader, ske din vilja, och äran vare din i all
evighet.

3. Emedan denne Satan gjorde uppror emot mig och försökte tillintetgöra
människans handlingsfrihet, som jag, Herren Gud, hade givit henne, och också
emedan han ville, att jag skulle giva honom min egen makt, lät jag nedstörta
honom genom min Enföddes makt.

4. Och han blev Satan, ja, djävulen, alla lögners fader, för att bedraga och
förblinda människorna och hålla dem fångna enligt sin vilja, ja, alla som
icke vilja hörsamma min röst.

5. Men ormen var listigare än alla andra markens djur som jag, Herren Gud,
hade gjort.

6. Och Satan ingav ormen i hjärtat (ty han hade dragit många till sig) och
sökte ock att bedraga Eva, ty han kände ej Guds avsikt och därför försökte
han att tillintetgöra världen.

7. Och han sade till kvinnan: Skulle Gud verkligen hava sagt: I skolen icke
äta av varje träd i lustgården? (Och han talade med ormens mun).

8. Och kvinnan sade till ormen: Vi må äta frukten av träden i lustgården,

9. men om frukten på det träd, som du ser mitt i lustgården, har Gud sagt: I
skolen icke äta därav, ej heller komma därvid, på det att I icke mån dö.

10. Och ormen sade till kvinnan: Ingalunda skolen I dö,

11. ty Gud vet, att den dag I äten därav skola edra ögon öppnas, och I
skolen bliva som Gudar och hava kunskap om gott och ont.

12. Och när kvinnan såg att trädet var gott att äta av, och att det var en
lust för ögonen, och att det var ett ljuvligt träd, eftersom hon därav fick
förstånd, tog hon av dess frukt och åt; och hon gav jämväl åt sin man, som
var med henne, och han åt.

13. Då öppnades bådas ögon, och de blevo varse, att de hade varit nakna. De
sydde ihop fikonlöv och gjorde sig förkläden.

14. Och de hörde Herren Guds röst, när de vandrade i lustgården i dagens
svalka. Och Adam och hans hustru gingo bort för att gömma sig för Herren
Guds åsyn bland träden i lustgården.

15. Och jag, Herren Gud, kallade på Adam och sade till honom: Vart går du?

16. Och han sade: Jag hörde din röst i lustgården och blev förskräckt,
eftersom jag såg att jag var naken, och jag gömde mig.

17. Och jag, Herren Gud, sade till Adam: Vem talade om för dig att du var
naken? Har du ätit av det träd, som jag befallde dig att icke äta av, och om
du gjorde det skulle du döden dö?

18. Och mannen sade: Den kvinna, som du gav mig och som du befallde skulle
stanna hos mig, bjöd mig av frukten från det trädet och jag åt.

19. Och jag, Herren Gud, sade till kvinnan: Vad är det du har gjort? Och
kvinnan sade: Ormen bedrog mig och jag åt.

20. Och jag, Herren Gud, sade till ormen: Eftersom du har gjort detta, vare
du förbannad framför alla boskapsdjur och vilda djur. På din buk skall du
gå, och stoft skall du äta alla dina livsdagar.

21. Jag skall sätta fiendskap mellan dig och kvinnan, mellan din säd och
hennes säd; och han skall krossa ditt huvud, och du skall stinga hans häl.

22. Till kvinnan sade jag, Herren Gud: Jag skall storligen mångfaldiga dina
lidanden och din avlelse. Med smärta skall du föda barn. Din åtrå skall vara
till din make och han skall råda över dig.

23. Till Adam sade jag, Herren Gud: Emedan du har hörsammat din hustrus röst
och ätit av det träd om vilket jag hade bjudit dig och sagt: Du skall icke
äta därav; förbannad vare marken för din skull. Med vedermöda skall du nära
dig av den alla dina livsdagar.

24. Törne och tistel skall den bära åt dig och markens örter skola vara din
föda.

25. I ditt anletes svett skall du äta ditt bröd, till dess du vänder åter
till jorden - ty du skall förvisso dö - ty av den var du tagen. Ty du var
stoft, och till stoft skall du åter varda.

26. Och Adam gav sin hustru namnet Eva, emedan hon var moder åt alla
levande; ty så har jag, Herren Gud, kallat den första av alla kvinnor, vilka
äro många.

27. Och jag, Herren Gud, gjorde skinnkläder åt Adam och hans hustru och
klädde dem därmed.

28. Och jag, Herren Gud, sade till min Enfödde: Se, människan har blivit
såsom en av oss, så att hon förstår vad gott och ont är. För att hon nu icke
skall utsträcka sin hand och taga av livets träd och äta och leva
evinnerligen

29. vill jag, Herren Gud, förvisa henne ur Edens lustgård att bruka jorden,
varav hon togs.

30. Ty lika visst som jag, Herren Gud, lever, lika visst skola mina ord icke
återvända tomma, ty såsom de utgå ur min mun måste de uppfyllas.

31. Därför drev jag ut människan och satte öster om Edens lustgård kerubim
och ett flammande svärd, vilket svängde i alla riktningar för att bevaka
vägen till livets träd.

32. (Och dessa äro de ord som jag talade till min tjänare Moses, och de äro
sanna enligt min vilja, och jag har talat dem till dig. Se till att du icke
visar dem för någon människa, innan jag befaller det, med undantag för dem
som tro. Amen.)

Kapitel 5

1. Och det begav sig efter det att jag, Herren Gud, hade drivit ut dem, att
Adam började bruka jorden och råda över alla markens djur och äta sitt bröd
i sitt anletes svett, såsom jag, Herren, hade befallt honom. Och hans hustru
Eva arbetade också med honom.

2. Och Adam kände sin hustru och hon födde honom söner och döttrar och de
började att föröka /sig/ och uppfylla jorden.

3. Från den tiden började Adams söner och döttrar att dela sig två och två i
landet, att bruka jorden och att vakta hjordar, och de födde också söner och
döttrar.

4. Och Adam och hans hustru Eva åkallade Herrens namn och de hörde Herrens
röst i riktning mot Edens lustgård tala till sig, och de sågo honom icke, ty
de voro avstängda från hans närvaro.

5. Och han befallde dem, att de skulle tillbedja Herren sin Gud och offra
förstlingarna i sina hjordar som ett offer åt Herren. Och Adam åtlydde
Herrens befallningar.

6. Och många dagar därefter uppenbarade sig en Herrens ängel för Adam och
sade: Varför offrar du offer åt Herren? Och Adam sade till honom: Jag vet
ej, endast att Herren befallt mig.

7. Då talade ängeln och sade: Detta är en sinnebild på offret av Faderns
Enfödde, som är full av nåd och sanning.

8. Därför skall du göra allt du gör i Sonens namn och du skall omvända dig
och åkalla Gud i Sonens namn evinnerligen.

9. Och på den dagen föll den Helige Anden, vilken vittnar om Fadern och
Sonen, på Adam, sägande: Jag är Faderns Enfödde från begynnel sen,
hädanefter och i evighet, så att såsom du är fallen du kan bliva återlöst,
och hela människosläktet, ja, så många som vilja.

10. Och på den dagen välsignade Adam Gud och blev fylld och började
profetera om alla jordens släkten, sägande: Välsignat vare Guds namn, ty på
grund av min överträdelse hava mina ögon öppnats och här i livet skall jag
hava glädje och i köttet skall jag åter få se Gud.

11. Hans hustru Eva hörde allt detta och gladde sig och sade: Om det icke
vore för vår överträdelse, skulle vi aldrig hava haft säd och skulle aldrig
hava haft kunskap om gott och ont och känt glädjen över vår återlösning och
det eviga livet, som Gud giver till alla de lydiga.

12. Och Adam och Eva välsignade Guds namn och de kungjorde allt för sina
söner och döttrar.

13. Och Satan kom in ibland dem och sade: Jag är också en Guds son; och han
befallde dem och sade: Tron det icke, och de trodde det ej och de älskade
Satan mer än Gud. Och från den tiden började människorna bliva köttsliga,
sinnliga och djävulska.

14. Och Herren Gud kallade på människorna överallt genom den Helige Anden
och befallde dem att omvända sig.

15. Så många som trodde på Sonen och omvände sig från sina synder skulle
bliva frälsta, och så många som icke trodde och icke omvände sig skulle
bliva fördömda. Orden utgingo ur Guds mun som ett oryggligt beslut, och
därför måste de uppfyllas.

16. Adam och hans hustru Eva upphörde icke att åkalla Gud. Och Adam kände
sin hustru Eva och hon blev havande och födde Kain och sade: Jag har fått en
man från Herren; därför må han icke förkasta hans ord. Men se, Kain
hörsammade icke och sade: Vem är Herren, att jag skulle lära känna honom?

17. Och hon blev åter havande och födde hans broder Abel. Abel hörsammade
Herrens röst. Och Abel blev fåraherde, men Kain blev åkerman.

18. Kain älskade Satan mer än Gud och Satan befallde honom, sägande: Gör ett
offer åt Herren.

19. Och efter någon tid hände sig att Kain av markens frukt bar fram en
offergåva åt Herren.

20. Också Abel bar fram sin gåva av det förstfödda i sin hjord och dess
fetma. Och Herren såg till Abel och hans offergåva,

21. men till Kain och hans offergåva såg han icke. Nu visste Satan detta och
det behagade honom. Och Kain blev mycket vred, och hans blick blev mörk.

22. Och Herren sade till Kain: Varför är du vred? Varför är din blick så
mörk?

23. Om du gör gott, skall du bliva antagen. Om du icke gör gott, står synden
för dörren och Satan önskar att hava dig. Om du icke hörsammar mina bud,
överlämnar jag dig åt honom, och det skall ske dig efter hans begär. Och du
skall råda över honom.

24. Ty från denna stund och allt framgent skall du vara fader till hans
lögner. Du skall kallas Förtappelse; ty du var också till förrän världen.

25. Och i kommande dagar skall det sägas, att dessa vederstyggligheter kommo
från Kain; ty han förkastade det större råd, som kom från Gud. Och detta är
en förbannelse, som jag skall sätta på dig, om du icke omvänder dig.

26. Och Kain vredgades och lyssnade icke mera till Herrens röst, ej heller
till sin broder Abel, som vandrade i helighet inför Herren.

27. Och Adam och hans hustru sörjde inför Herren för Kains och hans bröders
skull.

28. Och det begav sig, att Kain tog en av sina bröders döttrar till hustru,
och de älskade Satan mera än Gud.

29. Och Satan sade till Kain: Svärj mig vid din strupe, och om du röjer det
skall du dö; låt dina bröder svärja vid sina huvuden och vid den levande
Guden, att de icke skola röja det; ty om de röja det skola de döden dö; och
detta på det att din fader icke må veta det, och jag skall i dag överlämna
din broder Abel i dina händer.

30. Och Satan besvor Kain, att han skulle göra som han befallde, Allt detta
skedde i hemlighet.

31. Och Kain sade: Förvisso är jag Mahan, denna stora hemlighets mästare,
att jag kan mörda och erhålla vinning. Därför kallades Kain Mäster Mahan och
han berömde sig av sin ogudaktighet.

32. Och Kain gick ut på fältet och talade med sin broder Abel. Och det begav
sig medan de voro ute på fältet, att Kain överföll sin broder Abel och
dräpte honom.

33. Och Kain berömde sig av vad han hade gjort och sade: Jag är fri;
förvisso falla min broders hjordar i mina händer.

34. Och Herren sade till Kain: Var är din broder Abel? Han svarade: Jag vet
icke; skall jag taga vara på min broder?

35. Herren sade: Vad har du gjort? Hör, din broders blod ropar till mig från
jorden.

36. Så vare du nu förbannad på jorden, som har öppnat sin mun för att
mottaga din broders blod i din hand.

37. När du brukar jorden, skall den icke mer giva dig sin gröda. Ostadig och
flyktig skall du bliva på jorden.

38. Och Kain sade till Herren: Satan frestade mig för min broders hjordars
skull. Jag vredgades ock, emedan du antog hans offer och icke mitt. Mitt
straff är större än jag kan uthärda.

39. Se, du har i dag drivit mig bort från Herrens ansikte, och jag måste
gömma mig undan ditt ansikte. Ostadig och flyktig skall jag bliva på jorden,
och så skall ske att den som finner mig, han dräper mig för min
orättfärdighets skull, ty denna är icke dold för Herren.

40. Och jag, Herren, sade till honom: Vemhelst som dräper dig skall bliva
hämnad sjufalt. Och jag, Herren, satte ett tecken på Kain, så att den som
fann honom icke skulle dräpa honom.

41. Och Kain utestängdes från Herrens närvaro, och med sin hustru och många
av sina bröder bodde han i landet Nod, öster om Eden.

42. Och Kain kände sin hustru, och hon blev havande och födde Enok (Hanok),
och han fick dessutom många söner och döttrar. Och han byggde en stad och
kallade den efter sin sons namn, Enok.

43. Åt Enok föddes Irad och andra söner och döttrar, och Irad födde Mehujael
och andra söner och döttrar. Mehujael födde Metusael och andra söner och
döttrar, och Metusael födde Lemek.

44. Lemek tog sig två hustrur; den ena hette Ada, den andra Silla.

45. Ada födde Jabal; han blev stamfader för dem som bo i tält, och de idkade
boskapsskötsel. Hans broder hette Jubal; han blev stamfader för alla dem som
hantera harpa och pipa.

46. Silla födde Tubal-Kain, en mästare bland alla som arbetade med koppar
och järn. Tubal-Kains syster var Naama.

47. Och Lemek sade till sina hustrur, Ada och Silla: Hören mina ord, I
Lemeks hustrur, lyssnen till mitt tal, ty jag har dräpt en man för mina sår,
en yngling för mina blånader.

48. Om Kain hämnas sjufalt, skall Lemek visserligen hämnas sju- och
sjuttiofalt.

49. Ty Lemek hade ingått förbund med Satan på samma sätt som Kain, så att
han blev Mäster Mahan, mästare av den stora hemlighet, som Satan meddelade
Kain. Och Irad, Enoks son, som hade fått veta deras hemlighet, började röja
den för Adams söner.

50. Därför blev Lemek vred och slog ihjäl honom, icke såsom Kain dräpte sin
broder Abel för vinnings skull, utan han slog ihjäl honom för edens skull.

51. Ty sedan Kains tid fanns det ett hemligt förbund, vars gärningar
utövades i mörkret, och var och en av dem kände sin broder.

52. Därför förbannade Herren Lemek och hans hus och alla dem som hade ingått
förbund med Satan; ty de höllo ej Guds bud och det misshagade Gud och han
betjänade dem ej. Deras gärningar voro vederstyggligheter, som började
spridas bland alla människors

söner.

53. Så var det bland människors söner; men bland människors döttrar talades
det ej om detta, emedan Lemek hade omtalat hemligheten för sina hustrur och
de hade satt sig upp emot honom och utan förskoning omtalat för andra vad
han sagt.

54. Därför blev Lemek föraktad och utstött och kom ej ut bland människors
söner, för att undfly döden.

55. Sålunda började mörkrets gärningar att få överhand bland alla människors
söner.

56. Och Gud förbannade jorden med en svår förbannelse samt vredgades över de
ogudaktiga och alla människors söner, som han hade skapat,

57. ty de ville icke hörsamma hans röst, ej heller tro på hans enfödde Son,
ja, på honom som han förkunnade skulle komma i tidens mitt och som var
beredd före världens grundläggning.

58. Och sålunda började evangeliet att bliva predikat från begynnelsen, i
det att det förkunnades av heliga änglar, utsända från Guds närhet, och av
hans egen röst och genom den Helige Andens gåva.

59. Sålunda stadfästes allting för Adam genom en helig förordning och
evangeliet predikades och ett beslut utgick, att det skulle förbliva i
världen intill dess ände; och så skedde det. Amen.

Kapitel 6

1. Adam hörsammade Guds röst och uppmanade sina söner att omvända sig.

2. Adam kände åter sin hustru, och hon födde en son, och han kallade honom
Set. Adam prisade Guds namn, ty han sade: Gud har utsett en annan säd åt mig
i stället för Abel, som Kain dräpte.

3. Gud uppenbarade sig för Set och han var icke gensträvig utan offrade ett
antagligt offer liksom sin broder Abel. Åt honom föddes också en son, som
han kallade Enos.

4. Sedan började dessa människor att åkalla Herrens namn och Herren
välsignade dem.

5. Och en minnesbok förvarades, som skrevs på Adams språk; ty åt så många
som åkallade Gud blev det givet att skriva genom inspirationens ande.

6. Och de lärde sina barn att läsa och skriva, och de hade ett språk som var
rent och obefläckat.

7. Samma prästadöme, som fanns i begynnelsen, skall också finnas vid
världens ände.

8. Adam uttalade denna profetia, driven av den Helige Anden, och ett
släktregister fördes av Guds barn. Och detta var Adams släkters bok, som
sade: Den dag Gud skapade människan danade han henne till Guds avbild;

9. till sin egen lekamens avbild, man och kvinna, skapade han dem, och
välsignade dem och kallade dem Adam, den dag de skapades och blevo levande
själar i landet på Guds fotapall.

10. Adam levde etthundra trettio år och födde en son i sin egen likhet och
till sin egen avbild och kallade honom Set.

11. Adams dagar, sedan han fött Set, voro åttahundra år, och han födde många
söner och döttrar.

12. Alla de dagar, som Adam levde, voro niohundra trettio år, och han dog.

13. Set levde etthundra fem år och födde Enos och profeterade alla sina
dagar och undervisade sin son Enos om Guds vägar. Därför profeterade Enos
också.

14. Set levde åttahundra sju år, sedan han fött Enos, och han födde många
söner och döttrar.

15. Och människornas barn voro talrika i hela landet. På den tiden hade
Satan stort herravälde bland människorna och rasade i deras hjärtan, och
från den tiden var det krig och blodsutgjutelse; en människa lyfte handen
mot sin egen broder för att döda honom i maktlystnad för hemliga gärningars
skull.

16. Sets alla dagar voro niohundra tolv år, och han dog.

17. Enos levde nittio år och födde Kenan. Enos och återstoden av Guds folk
kommo ut ur landet, som kallades Shulon, och bodde i ett förlovat land, som
han kallade efter sin egen son, vilken han givit namnet Kenan.

18. Enos levde åttahundra femton år, sedan han fött Kenan, och han födde
många söner och döttrar. Enos' alla dagar voro niohundra fem år, och han
dog.

19. Kenan levde sjuttio år och födde Mahalalel. Kenan levde åttahundra
fyrtio år, sedan han fött Mahalalel, och han födde söner och döttrar. Kenans
alla dagar voro niohundra tio år, och han dog.

20. Mahalalel levde sextiofem år och födde Jered. Mahalalel levde åttahundra
trettio år, sedan han fött Jered, och han födde söner och döttrar.
Mahalalels alla dagar voro åttahundra nittiofem år, och han dog.

21. Jered levde etthundra sextiotvå år och födde Enok. Jered levde
åttahundra år, sedan han fött Enok, och han födde söner och döttrar. Och
Jered undervisade Enok om alla Guds vägar.

22. Detta är släktregistret över sönerna till Adam, som var Guds son, med
vilken Gud själv samtalade.

23. Och de predikade rättfärdighet och talade och profeterade och kallade
alla människor överallt till omvändelse. Och människornas barn lärdes om
tron.

24. Och det begav sig, att Jereds alla dagar voro niohundra sextiotvå år,
och han dog.

25. Enok levde sextiofem år och födde Metusela.

26. Och det begav sig, att Enok färdades omkring i landet bland folket, och
medan han färdades omkring sänkte sig Guds Ande ned från himmelen och vilade
på honom.

27. Och han hörde en röst från himmelen, som sade: Enok, min son, profetera
för detta folk och säg dem: Omvänden eder ty så säger Herren: Jag är vred på
detta folk och min grymma vrede är upptänd emot dem, ty deras hjärtan äro
förhärdade och deras öron tröga att höra och deras ögon kunna ej se långt;

28. och i dessa många släktled, alltsedan den dag jag skapade dem, hava de
gått vilse och hava förnekat mig och hava sökt sina egna råd i mörkret; och
i sina egna vederstyggligheter hava de tänkt ut planer på att mörda och hava
icke hållit de bud jag gav till deras fader, Adam.

29. Därför hava de försvurit sig och genom sina eder hava de bragt död över
sig själva, och ett helvete har jag berett för dem, om de icke omvända sig.

30. Detta är ett påbud, som jag kungjorde vid världens begynnelse med min
egen mun, då världen grundlades, och genom mina tjänares, dina förfäders mun
har jag bestämt det, ja, som det skall kungöras i världen intill dess ände.

31. När Enok hade hört dessa ord, böjde han sig till jorden inför Herren och
talade till Herren och sade: Varför har jag, som är blott en gosse, funnit
nåd inför dina ögon, och allt folket hatar mig, ty jag talar blott med
svårighet? Varför är jag din tjänare?

32. Och Herren sade till Enok: Gå och gör såsom jag befallt dig och ingen
skall genomborra dig. Öppna din mun så skall den bliva fylld, och jag skall
giva dig talförhet, ty allt kött är i min hand, och jag gör vad som synes
mig gott.

33. Säg till detta folk: Utväljen åt eder i dag att tjäna Herren Gud, som
skapade eder.

34. Se, min Ande är över dig och därför skall jag rättfärdiggöra alla dina
ord; bergen skola fly för dig och floderna ändra sitt lopp; du skall
förbliva i mig och jag i dig; vandra därför med mig.

35. Och Herren talade till Enok och sade till honom: Smörj dina ögon med
lera och tvätta dem, så skall du se. Och han gjorde så.

36. Och han såg andarna, som Gud skapat. Han såg också ting, som icke voro
synliga för det naturliga ögat och från den tiden sade man i landet: Herren
har uppväckt en siare åt sitt folk.

37. Och det begav sig, att Enok vandrade omkring i landet bland folket och
ställde sig på kullar och höga platser och ropade med hög röst och vittnade
mot deras gärningar, och alla människor förargade sig på honom.

38. De kommo för att höra honom på höjderna och sade till tältvakterna:
Vänten här och sen till tälten, medan vi gå dit bort för att se siaren, ty
han profeterar och det är något besynnerligt i landet; en underlig människa
har kommit bland oss.

39. Och det begav sig när de hörde honom, att ingen lade hand på honom, ty
fruktan kom över alla dem som hörde honom; ty han vandrade med Gud.

40. En man, vars namn var Mahijah, kom till honom och sade till honom: Tala
öppet om för oss vem du är och varifrån du kommer.

41. Och han sade till dem: Jag kommer från landet Kenan, mina fäders land,
ett rättfärdigt land till denna dag. Min fader undervisade mig om alla Guds
vägar.

42. Och det begav sig när jag färdades från Kenans land vid havet österut,
att jag såg en syn, och se, jag skådade himlarna och Herren talade med mig
och gav mig en befallning; och för att lyda denna befallning talar jag dessa
ord.

43. Och Enok fortsatte sitt tal och sade: Den Herre, som talade till mig, är
himmelens Gud, och han är min Gud och eder Gud och I ären mina bröder.
Varför rådslån I med varandra och förneken himmelens Gud?

44. Han skapade himlarna. Jorden är hans fotapall och dess grundval är hans.
Se, han lade den och otaliga människor har han frambragt på dess yta.

45. Död har kommit till våra fäder; dock känna vi dem och kunna icke förneka
det, även den första av alla, ja Adam, känna vi.

46. Ty en minnesbok hava vi skrivit bland oss enligt det mönster, som gavs
av Guds finger, och den är skriven på vårt eget språk.

47. Och när Enok talade Guds ord, bävade folket och kunde icke stå i hans
närvaro.

48. Han sade till dem: Emedan Adam föll äro vi till och genom hans fall kom
döden, och vi hava fått del av elände och ve.

49. Se, Satan har kommit bland människornas barn och frestar dem att
tillbedja sig; och människorna hava blivit köttsliga, sinnliga och djävulska
och äro utestängda från Guds närvaro.

50. Dock har Gud låtit våra fäder veta, att alla människor måste omvända
sig.

51. Och han kallade på vår fader Adam med sin egen röst och sade: Jag är
Gud, jag skapade världen och människorna, innan de voro till i köttet.

52. Han sade också till honom: Om du vill vända dig till mig och hörsamma
min röst, tro och omvända dig från alla dina överträdelser och bliva döpt,
ja, i vatten i min enfödde Sons namn, vilken är full av nåd och sanning,
vilket är Jesus Kristus, det enda namn som skall givas under himmelen,
varigenom frälsning skall komma till människornas barn, så skall du få den
Helige Andens gåva och bedja om allt i hans namn, och allt vad du beder om,
det skall givas dig.

53. Och vår fader Adam talade till Herren och sade: Varför måste människorna
omvända sig och döpas i vatten? Herren sade till Adam: Se, jag har förlåtit
dig din överträdelse i Edens lustgård.

54. Därav härledde sig uttrycket bland folket, att Guds Son har försonat för
arvsynden, så att ansvaret för föräldrarnas synder icke kan överföras på
barnens huvud, ty de äro rena från världens begynnelse.

55. Och Herren talade till Adam och sade: Eftersom dina barn äro födda i
synd, tager synden form i deras hjärta, när de börja växa upp, och de smaka
det bittra, så att de skola kunna värdesätta det goda.

56. Det är givet dem att lära känna gott och ont. Därför hava de sin egen
fria vilja, och jag har givit dig en annan lag och befallning.

57. Lär därför dina barn, att alla människor överallt måste omvända sig,
annars kunna de ej på något sätt ärva Guds rike, ty inget orent kan dväljas
där, eller dväljas i hans närhet; ty på Adams språk är hans namn Helighetens
Människa, och den Enföddes namn är Människosonen, ja, Jesus kristus, en
rättfärdig Domare, som skall komma i tidens mitt.

58. Därför giver jag dig en befallning att visserligen lära dessa ting till
dina barn, sägande:

59. Fallet kommer genom överträdelse, vilket fall bringar död, och emedan I
bleven födda till världen genom vatten och blod och anden, som jag har
skapat, och sålunda blevo en levande själ av stoftet, så mån I också födas
på nytt in i himmelriket av vatten och av Anden och bliva renade genom blod,
ja, min Enföddes blod, så att I kunnen bliva helgade från all synd och njuta
det eviga livets ord i denna värld och evigt liv i den tillkommande, ja,
odödlig härlighet.

60. Ty genom vattnet hållen I budet, genom Anden ären I rättfärdigade och
genom blodet ären I helgade;

61. ty den är given eder för att förbliva i eder, himmelens vittne,
Hugsvalaren, den odödliga härlighetens fridgivande ting, alltings sanning,
den som levandegör allt, den som vet allt och har all makt överensstämmande
med visdom, barmhärtighet, sanning, rättvisa och dom.

62. Och se, nu säger jag dig: Detta är frälsningsplanen för alla människor,
genom min Enföddes blod vilken skall komma i tidens mitt.

63. Se, allting har sin avbild och allt är skapat och danat för att vittna
om mig, både det som är timligt och det som är andligt, det som är i
himlarna ovan, det som är på jorden, det som är i jorden, både ovan och
under; allt vittnar om mig.

64. Och det begav sig, när Herren hade talat med vår fader Adam, att Adam
ropade till Herren, och han blev bortförd av Herrens Ande och fördes ned i
vattnet och lades under vattnet och blev upptagen ur vattnet.

65. Och sålunda blev han döpt och Guds Ande sänkte sig ned över honom, och
sålunda föddes han av Anden och blev levandegjord i sitt inre.

66. Han hörde en röst ur himlen, som sade: Du är döpt med eld av den Helige
Anden. Detta är Faderns och Sonens vittnesbörd hädanefter och evinnerligen.

67. Du är efter hans orden, som var utan dagars begynnelse eller års ände,
från all evighet till all evighet.

68. Se, du är ett med mig, en Guds son; och så kunna alla bliva mina söner.
Amen.

Kapitel 7

1. Och det begav sig, att Enok fortsatte sitt tal och sade: Se, vår fader
Adam lärde detta, och många trodde och blevo Guds söner, och många trodde
icke och omkommo i sina synder och skåda framåt med fruktan, i pina, mot
Guds vredes glödande harm, som skall utgjutas över dem.

2. Från den tiden började Enok profetera och säga till folket: Då jag
vandrade omkring och stod på platsen Mahujah och ropade till Herren, kom det
en röst från himlen, som sade: Vänd om och gå upp på berget Simeon.

3. Och det begav sig, att jag vände om och gick upp på berget, och när jag
stod på berget, såg jag himlarna öppna och jag ikläddes härlighet.

4. Och jag såg Herren, och han stod framför mig, ja, som en man talar till
en annan, ansikte mot ansikte, och han sade till mig: Se, jag skall visa dig
världen under en tidrymd av många släktled.

5. Och det begav sig, att jag i dalen Shum såg, ja, se, ett stort folk, som
bodde i tält, och det var Shums folk.

6. Åter sade Herren till mig: Se, och jag skådade mot norr och jag såg
Kanaans folk, som bodde i tält.

7. Herren sade till mig: Profetera, och jag profeterade och sade: Se,
Kanaans folk, som är talrikt, skall draga ut till strid mot Shums folk och
dräpa dem, så att de bliva fullständigt utrotade. Kanaans folk skall dela
sig i landet, och landet skall bliva öde och ofruktbart, och inget annat
folk än Kanaans folk skall bo där,

8. ty se, Herren skall förbanna landet med mycket hetta och dess
ofruktbarhet skall vara evinnerligen; och alla Kanaans barn fingo svart hud,
så att alla människor föraktade dem.

9. Och det begav sig, att Herren sade till mig: Se, och jag såg och skådade
Sharons land, Enoks land, Omners land, Henis land, Shems land, Haners land
och Hanannihahs land och alla dessa länders invånare.

10. Och Herren sade till mig: Gå till detta folk och säg till dem: Omvänden
eder, så att jag inte kommer och slår dem med förbannelse, så att de dö.

11. Och han gav mig befallning, att jag skulle döpa i Faderns namn och i
Sonens, som är full av nåd och sanning, och i den Helige Andens, som vittnar
om Fadern och Sonen.

12. Och det begav sig, att Enok fortsatte att mana allt folket, utom Kanaans
folk, att omvända sig.

13. Så stor var Enoks tro, att han anförde Guds folk, och deras fiender
kommo för att strida mot dem. Han talade Herrens ord, och jorden skälvde och
bergen flydde på hans befallning.

Strömmarna ändrade sitt lopp, lejonens rytande hördes från vildmarken och
alla nationer fruktade storligen. Så mäktigt var Enoks ord och så stor var
makten i det tal, som Gud hade givit honom.

14. Ett land kom även upp ur havets djup. Och så stor var fruktan hos Guds
folks fiender, att de flydde och stodo långt borta och gingo över till
landet, som kommit upp ur havets djup.

15. Och jättarna i landet stodo även långt borta. Och en förbannelse kom
över alla, som stredo emot Gud.

16. Från den tiden var det krig och blodsutgjutelse ibland dem, men Herren
kom och bodde bland sitt folk och de levde i rättfärdighet.

17. Herrens fruktan var över alla nationer; så stor var Herrens härlighet,
som vilade över hans folk. Herren välsignade landet, och de välsignades på
bergen och på höjderna, och blomstrade.

18. Herren kallade sitt folk SION, emedan de voro av ett hjärta och ett
sinne och bodde i rättfärdighet; och det fanns inga fattiga ibland dem.

19. Och Enok fortsatte att predika i rättfärdighet för Guds folk. Och det
begav sig, att han i sina dagar byggde en stad, som kallades Helighetens
stad eller SION.

20. Och det begav sig, att Enok talade med Herren, och han sade till Herren:
Sion skall visserligen bo i trygghet evinnerligen. Men Herren sade till
Enok: Jag har välsignat Sion, men resten av folket har jag förbannat.

21. Och det begav sig, att Herren visade Enok jordens alla invånare; och han
skådade, och se, Sion blev med tiden upptaget till himmelen. Och Herren sade
till Enok: Se min boning evinnerligen.

22. Enok såg återstoden av folket, som var Adams söner, och de voro en
blandning av hela Adams släkte, med undantag för Kains säd, ty Kains säd var
svart och hade icke rum bland dem.

23. Sedan Sion hade tagits upp i himmelen, skådade Enok omkring, och se,
alla jordens nationer lågo framför honom.

24. Och generation efter generation kom. Enok var högt och upplyft, ja, i
Faderns och Människosonens sköten. Och se, Satans makt rådde över hela
jordens yta.

25. Han såg änglar stiga ned från himlen, och han hörde en hög röst, som
sade: Ve, ve jordens invånare.

26. Och han såg Satan och denne hade en stor kedja i handen och den
beslöjade hela jordytan med mörker. Han såg upp och skrattade och hans
änglar fröjdade sig.

27. Enok såg änglar stiga ned från himmelen, vilka vittnade om Fadern och
Sonen. Den Helige Anden föll på många, och de blevo upptagna av himmelens
makter till Sion.

28. Och det begav sig, att himmelens Gud såg på återstoden av folket, och
han grät. Enok vittnade därom, sägande: Huru kommer det sig, att himlarna
gråta och fälla tårar såsom regn på bergen?

29. Enok sade till Herren: Huru kommer det sig, att du kan gråta, du som är
helig och från evighet till evighet?

30. Om en människa kunde räkna alla de grand varav jorden består, ja,
miljoner jordar liksom denna, skulle det icke vara en början till dina
skapelsers antal; och ditt täckelse är fortfarande utsträckt; och dock är du
där och ditt sköte är där; och du är också rättvis, du är barmhärtig och
nådig evinnerligen.

31. Du har tagit Sion upp i ditt eget sköte från alla dina skapelser, från
all evighet till all evighet; och intet annat än frid, rättvisa och sanning
är din trons boning, och barmhärtighet skall gå framför ditt ansikte och
icke hava någon ände; huru kan du då fälla tårar?

32. Herren sade till Enok: Se, dessa dina bröder. De äro mina egna händers
verk, och jag gav dem deras kunskap den dag jag skapade dem; och i Edens
lustgård gav jag människan hennes handlingsfrihet.

33. Till dina bröder har jag sagt och även bjudit att älska varandra och att
välja mig, sin Fader, men se, de äro kärlekslösa och hata sitt eget blod,

34. och min vredes eld är upptänd emot dem och i min förgrymmelse skall jag
släppa lös flodvatten över dem, ty min grymma vrede är upptänd emot dem.

35. Se, jag är Gud. Helighetens Människa är mitt namn, Rådgivare är mitt
namn, Oändlig och Evig är också mitt namn.

36. Därför kan jag sträcka ut mina händer och hålla alla de skapelser jag
danat; mina ögon kunna även genomtränga dem, och bland alla mina händers
verk har det icke funnits så stor ogudaktighet som bland dina bröder.

37. Men se, deras synder skola vara på deras fäders huvuden; Satan skall
vara deras fader och elände deras dom och himlarna skola gråta över dem, ja,
mina händers alla verk. Varför skulle himlarna icke gråta, när de se huru
dessa skola lida?

38. Men se, de, på vilka dina ögon vila, skola omkomma i floden; och se, jag
skall innestänga dem; jag har berett ett fängelse för dem.

39. Den som jag har utvalt har talat deras sak för mig. Därför lider han för
deras synder, om de vilja omvända sig den dag min Utvalde återvänder till
mig, men till den dagen skola de vara i pina.

40. Fördenskull skola himlarna gråta, ja, även mina händers alla verk.

41. Och det begav sig, att Herren talade till Enok och kungjorde
människobarnens alla gärningar för honom och därför kände Enok till och såg
deras ondska och elände, och han grät och sträckte ut sina armar och hans
hjärta svällde oändligt och hans inre kände medlidande; och hela evigheten
skälvde.

42. Enok såg också Noa och hans familj och att Noas alla söners
efterkommande skulle erhålla timlig frälsning.

43. Därför såg Enok, att Noa byggde en ark och att Herren såg med välbehag
därpå och höll den i sin egen hand; men floden kom över de övriga, som voro
ogudaktiga, och uppslukade dem.

44. När Enok såg detta, kände han bedrövelse i sin själ och grät över sina
bröder och sade till himlarna: Jag vill icke låta trösta mig; men Herren
sade till Enok: Lyft upp ditt hjärta och var glad och skåda.

45. Och det begav sig, att Enok såg, och han skådade jordens alla släkter
från Noa, och han ropade till Herren, sägande: När kommer Herrens dag? När
skall den Rättfärdiges blod utgjutas, så att alla de som sörja kunna bliva
helgade och få evigt liv?

46. Och Herren sade: Det skall ske i tidens mitt, på ogudaktighetens och
hämndens dagar.

47. Och se, Enok såg dagen för Människosonens tillkommelse, ja, i köttet.
Hans själ fröjdade sig och han sade: Den Rättfärdige är upplyft och Lammet
är slaktat från världens grundläggning, och genom tro är jag i Faderns
sköte, och se, Sion är med mig.

48. Och det begav sig, att Enok skådade jorden, och han hörde en röst ur
dess inre, som sade: Ve, ve mig, människors moder. Jag är pinad, jag är
trött på grund av mina barns ogudaktighet. När skall jag få vila och bliva
renad från den orenhet, som utgått av mig? När skall min Skapare helga mig,
så att jag kan få vila och rättfärdighet få bo en tid på min yta?

49. När Enok hörde jorden sörja, grät han och ropade till Herren, sägande: O
Herre, vill du icke hava medlidande med jorden? Vill du icke välsigna Noas
barn?

50. Och det begav sig, att Enok fortsatte med att ropa till Herren, sägande:
Jag beder dig, o Herre, i din Enföddes, ja, Jesu Kristi, namn, att du skall
hysa barmhärtighet mot Noa och hans säd, så att jorden ej åter täckes av
floden.

51. Herren kunde icke vägra, och han gjorde förbund med Enok och bekräftade
det med en ed, att han skulle hejda floden och tillkännagiva sig för Noas
barn.

52. Han utsände ett oföränderligt beslut, att en återstod av hans säd alltid
skulle finnas bland alla nationer, så länge jorden består.

53. Och Herren sade: Välsignad är den genom vilkens säd Messias kommer; ty
han säger: Jag är Messias, Sions Konung, Himmelens Klippa, vilken är
vidsträckt som evigheten. Den som kommer in genom porten och stiger upp
genom mig skall aldrig falla. Välsignade äro därför de om vilka jag har
talat, ty de skola komma fram sjungande sånger av evig glädje.

54. Och det begav sig, att Enok ropade till Herren och sade: Får jorden
vila, när Människosonen kommer i köttet. Visa mig detta, beder jag dig.

55. Och Herren sade till Enok: Se, och han såg och skådade Människosonen
upplyft på korset på människosätt.

56. Och han hörde en hög röst, och himlarna voro beslöjade, och Guds alla
skapelser sörjde, och jorden stönade och klipporna rämnade och de heliga
uppstodo och kröntes på Människosonens högra sida med härlighetskronor.

57. Så många av andarna, som voro i fängelse, kommo fram och stodo på Guds
högra sida, och de övriga förblevo i mörkrets länkar intill domens stora
dag.

58. Åter grät Enok och ropade till Herren och sade: När skall jorden få
vila?

59. Och Enok såg Människosonen uppstiga till Fadern; och han åkallade Herren
och sade: Skall du icke åter komma till jorden? Eftersom du är Gud och jag
känner dig och du har svurit en ed med mig och befallt mig, att jag skulle
bedja i din Enföddes namn; du har skapat mig och givit mig rätt till din
tron och det icke av mig själv utan genom din egen nåd; därför frågar jag
dig, om du icke åter skall komma till jorden?

60. Herren sade till Enok: Lika visst som jag lever, skall jag komma i de
sista dagarna, i ondskans och hämndens dagar, för att fullborda den ed jag
har svurit med dig rörande Noas barn.

61. Och dagen kommer då jorden skall få vila, men innan den dagen kommer,
skola himlarna förmörkas och en mörkrets slöja täcka jorden, himlarna skola
skälva och likaså jorden och det skall bliva stort trångmål bland
människobarnen, men jag skall bevara mitt folk.

62. Jag skall sända rättfärdighet ned från himmelen och sanning skall jag
bringa fram ur jorden att vittna om min Enfödde, om hans uppståndelse från
de döda, ja, också om alla människors uppståndelse. Jag skall låta
rättfärdighet och sanning svepa över jorden såsom en flod för att samla mina
utvalda från jordens fyra hörn till en plats, som jag skall bereda, en Helig
Stad, att mitt folk må omgjorda sina länder och se fram mot tiden för min
tillkommelse, ty där skall mitt tabernakel vara, och den skall kallas Sion,
ett nytt Jerusalem.

63. Och Herren sade till Enok: Då skall du och hela din stad möta dem där
och vi skola mottaga dem i vårt sköte och de skola se oss, och vi skola
falla dem om halsen och de skola falla oss om halsen och vi skola kyssa
varandra.

64. Där skall min boning vara och det skall vara Sion, som skall komma fram
ur alla de skapelser jag gjort, och då skall jorden få vila under en tidrymd
av ett tusen år.

65. Och det begav sig, att Enok såg Människosonens tillkommelses dag i de
yttersta dagarna, då han skall bo på jorden i rättfärdighet under en tidrymd
av ett tusen år.

66. Men före den dagen såg han stor bedrövelse bland de ogudaktiga. Han såg
också, att havet var oroligt och att människornas hjärtan brusto, när de med
förfäran motsågo den allsmäktige Gudens domar, som skulle komma över de
ogudaktiga.

67. Herren visade Enok allt, ja, ända till världens ände; och han såg de
rättfärdigas dag, deras förlossnings timma, och han fylldes med glädje.

68. Sions alla dagar på Enoks tid voro trehundra sextiofem år.

69. Enok och allt hans folk vandrade med Gud och han bodde mitt i Sion. Och
det begav sig, att Sion icke fanns mer, ty Gud tog det upp i sitt eget
sköte. Och från den tiden sade man: 'Sion har flytt'.

Kapitel 8

1. Enoks alla dagar voro fyrahundra trettio år.

2. Och det begav sig, att Enoks son Metusela icke upptogs, på det att
Herrens förbund, vilka han ingick med Enok, måtte fullbordas; ty han ingick
förvisso ett förbund med Enok, att Noa skulle vara hans länders frukt.

3. Och det begav sig, att Metusela profeterade, att alla världens riken
skulle komma från hans länder (genom Noa); och han fröjdade sig däröver.

4. Det uppstod en svår hungersnöd i landet och Herren slog landet med en
svår förbannelse och många av dess invånare dogo.

5. Och det begav sig, att Metusela levde etthundra åttiosju år och födde
Lemek.

6. Metusela levde sjuhundra åttiotvå år, sedan han fött Lemek, och han födde
söner och döttrar.

7. Metuselas alla dagar voro niohundra sextionio år, och han dog.

8. Lemek levde etthundra åttiotvå år och födde en son,

9. och han kallade honom Noa, sägande: Denne son skall trösta oss vid vårt
arbete och våra händers möda, emedan Herren har förbannat marken.

10. Lemek levde femhundra nittiofem år, sedan han fött Noa, och han födde
söner och döttrar.

11. Lemeks alla dagar voro sjuhundra sjuttiosju år, och han dog.

12. Noa var fyrahundra femtio år gammal och födde Jafet.

Fyrtiotvå år därefter födde han Sem med henne, som var moder till Jafet, och
när han var femhundra år gammal, födde han Ham.

13. Noa och hans söner lyssnade till Herren och gåvo akt på hans ord och de
kallades Guds söner.

14. När dessa människor begynte föröka sig på jorden och döttrar föddes åt
dem, sågo människornas söner, att dessa döttrar voro fagra och de togo dem
till hustrur efter sitt eget behag.

15. Och Herren sade till Noa: Dina döttrar hava sålt sig; ty se, min vrede
är upptänd mot människornas söner, ty de vilja icke hörsamma min röst.

16. Och det begav sig, att Noa profeterade och lärde det som hör Gud till,
såsom det var i begynnelsen.

17. Och Herren sade till Noa: Min Ande skall ej alltid sträva med människan,
ty hon skall få veta, att allt kött skall dö. Dock skola hennes dagar vara
etthundra tjugo år, och om människorna icke omvända sig, skall jag sända
floden över dem.

18. I de dagar fanns det jättar på jorden, och de sökte att taga Noas liv,
men Herren var med Noa och Herrens kraft vilade på honom.

19. Och Herren ordinerade Noa enligt sin egen orden och befallde honom, att
han skulle gå ut och förkunna hans evangelium för människornas barn såsom
det blev givet åt Enok.

20. Och det begav sig, att Noa bjöd människornas barn att omvända sig, men
de hörsammade ej hans ord.

21. Efter det att de hade hört honom, kommo de fram till honom och sade: Se,
vi äro Guds söner; hava vi icke tagit människornas döttrar till oss? Äta och
dricka vi icke, och gifta och bortgifta vi oss icke? Och våra hustrur föda
oss barn, som äro mäktiga män, liknande dem i forna dagar, och vars
berömdhet är stor. Och de hörsammade ej Noas ord.

22. Gud såg, att människornas ogudaktighet hade blivit stor på jorden; och
varje människa stod högt i sitt eget hjärtas tankar, som voro onda
beständigt.

23. Och det begav sig, att Noa fortsatte att predika för folket och sade:
Lyssnen och given akt på mina ord.

24. Tron och omvänden eder från edra synder och bliven döpta i Jesu Kristi,
Guds Sons, namn såsom våra fäder, och I skolen erhålla den Helige Anden, så
att I kunnen få allt uppenbarat. Om I icke gören detta, skall floden komma
över eder. Likväl hörsammade de ej.

25. Och Noa sörjde och kände smärta i sin själ, emedan Herren hade danat
människan på jorden, och det bedrövade honom i hjärtat.

26. Och Herren sade: Jag skall utrota människan, som jag har skapat, från
jordens yta, både människor, djur, kräldjur och luftens fåglar; ty Noa
sörjde att jag hade skapat dem och att jag hade danat dem, och han har
åkallat mig, ty de hava sökt efter hans liv.

27. Sålunda fann Noa nåd i Herrens ögon, ty Noa var en rättfärdig man och
fullkomlig i sitt släkte. Han vandrade med Gud, liksom också hans tre söner
Sem, Ham och Jafet.

28. Jorden var fördärvad inför Gud och fylld med våld.

29. Och Gud beskådade jorden, och se, den var fördärvad, ty allt kött hade
fördärvat sin framgång på jorden.

30. Och Gud sade till Noa: Allt kötts ände har nu kommit för mig, ty jorden
är fylld med våld, och se, jag skall utrota allt kött från jorden.

ABRAHAMS BOK

Kapitel 1

1. I kaldéernas land, i min faders hem, insåg jag, Abraham, att jag måste
hava en annan boning.

2. Då jag uppdagade, att det fanns större lycka, frid och vila för mig,
sökte jag efter fädernas välsignelse och den rätt,

vartill jag skulle ordineras för att förvalta dessa. Emedan jag själv hade
vandrat rättfärdigt och traktat efter att äga stor kunskap och att vandra
ännu rättfärdigare och äga större kunskap samt bliva fader till många
nationer, en fridsfurste, och då jag önskade erhålla undervisning och hålla
Guds befallningar, blev jag rättmätig arvinge, en högpräst med den
myndighet, som tillhörde fäderna.

3. Den överläts till mig från fäderna; den kom ned från fäderna från tidens
begynnelse, ja, från begynnelsen, eller innan jordens grundval lades till
nuvarande tid; och denna myndighet, förstfödslorätten, beseglades på den
första människan, som är Adam, vår förste fader, och kom genom fäderna till
mig.

4. Jag traktade efter min utnämning till prästadömet enligt vad Gud hade
förordnat åt fäderna rörande deras säd.

5. Mina fäder, som hade vänt sig bort från sin rättfärdighet och från de
heliga befallningar, som Herren, deras Gud, hade givit dem och som dyrkade
hedningarnas gudar, vägrade bestämt att hörsamma min röst;

6. ty i sina hjärtan hade de föresatt sig att göra det onda och hade
fullständigt vänt sig till Elkenahs gud och Libnahs gud och Mahmackrahs gud
och Korashs gud och Faraos, konungen i Egypten, gud.

7. Därför vände de sina hjärtan till hedningarnas offer och offrade sina
barn till sina stumma avgudar och hörsammade icke min röst utan sökte taga
mitt liv genom Elkenahs prästs händer. Elkenahs präst var också Faraos
präst.

8. Vid denna tid plägade Faraos, konungens i Egypten, präst att på altaret,
som hade uppförts i landet Kaldéen, offra män, kvinnor och barn till de
främmande gudarna.

9. Och det begav sig, att prästen offrade till Faraos gud, och likaså till
Shagreels gud, på samma sätt som egyptierna. Shagreels gud var solen.

10. Faraos präst offrade även som tackoffer ett litet barn på det altare,
som stod vid den kulle, som kallades Potifars kulle, i övre delen av slätten
Olishem.

11. Denne präst hade en gång på detta altare offrat tre jungfrur, som voro
döttrar till Onitah, vilken var av kunglig börd i rakt led från Ham. Dessa
jungfrur offrades för sin dygds skull. De ville icke falla ned och tillbedja
gudar av trä eller sten, och därför dödades de på detta altare och det
skedde på egyptiernas sätt.

12. Och det begav sig, att prästerna övade våld mot mig för att döda även
mig, såsom de hade gjort med dessa jungfrur på detta altare. På det att ni
må veta något om detta altare, hänvisar jag till den förklarande bilden i
början av denna uppteckning.

13. Det var byggt i form av en sådan säng som begagnades av kaldéerna, och
det stod framför Elkenahs, Libnahs, Mahmackrahs och Korashs gudar samt även
framför en gud liknande Faraos, konungen av Egypten.

14. Och på det I mån hava en uppfattning om dessa gudar, har jag avbildat
dem i figurerna i början, och dessa figurer kallas av kaldéerna Rahleenos,
som betyder hieroglyfer.

15. Och när de lyfte sina händer mot mig för att offra mig och taga mitt
liv, se, då upplyfte jag min röst till Herren, min Gud, och Herren lyssnade
och hörde mig och fyllde mig med en syn av den Allsmäktige och ängeln från
hans närhet stod vid mig och löste genast mina bojor.

16. Och hans röst ljöd för mig: Abraham, Abraham, se, mitt namn är Jehova
och jag har hört dig och kommit ned för att befria dig och taga dig bort
från din faders hus och alla dina fränder till ett främmande land, om vilket
du intet vet.

17. Detta gör jag, emedan de hava vänt sina hjärtan bort från mig för att
dyrka Elkenahs gud, Libnahs gud, Mahmackrahs gud, Korashs gud och Faraos,
konungen i Egypten, gud. Därför har jag kommit ned för att hemsöka dem och
förgöra dem som har lyft sin hand emot dig, min, son, Abraham, för att taga
ditt liv.

18. Se, jag skall leda dig vid min hand och jag skall taga dig och ikläda
dig mitt namn, ja, din faders prästadöme, och min kraft skall vara över dig.

19. Såsom det var med Noa, så skall det bliva med dig; men genom ditt verk
skall mitt namn bliva känt på jorden, evinnerligen, ty jag är din Gud.

20. Se, Potifars kulle låg i landet Ur i Kaldéen. Och Herren nedbröt
Elkenahs och landets gudars altare och förgjorde dem helt och slog prästen,
så att han dog. Det blev stor sorg i Kaldéen och likaså vid Faraos hov; och
Farao betyder konung av kungligt blod.

21. Denne Egyptens konung härstammade från Hams länder och var genom födsel
besläktad med kananéerna.

22. Av denna härstamning kommo alla egyptierna, och sålunda bevarades
kananéernas blod i landet.

23. Egypten upptäcktes först av en kvinna, som var dotter till Ham och
dotter till Egyptus, vilket på kaldeiska betecknar Egypten, som betyder det
som är förbjudet.

24. När denna kvinna upptäckte landet, stod det under vatten, och efteråt
lät hon sina söner bosätta sig i det, och sålunda kom från Ham den ras, som
bevarade förbannelsen i landet.

25. Den första regeringen i Egypten upprättades av Farao, äldste sonen till
Egyptus, Hams dotter, och den liknade Hams regering, vilken var
patriarkalisk.

26. Farao var en rättfärdig man och han upprättade sitt rike och dömde
folket vist och rättvist hela sitt liv. Han strävade allvarligt efter att
efterlikna den orden, som upprättades av fäderna i de första släktleden,
under de första patriarkernas regeringstid, ja, under Adams regering och
också sin fader Noas, som välsignade honom med jordens och visdomens
välsignelser men förbannade honom med avseende på det som vidkommer
prästadömet.

27. Farao var av den släktlinje, som icke hade rätt till prästadömet, även
om faraoner gärna gjorde anspråk på att hava fått det från Noa genom Ham,
och därför blev min fader vilseledd av deras avguderi.

28. Jag skall emellertid härefter försöka att framställa tidräkningen från
mig tillbaka till skapelsens början, ty uppteckningarna hava fallit i mina
händer och jag har dem intill denna dag.

29. Efter det att Elkenahs präst hade blivit slagen, så att han dog,
uppfylldes det, som sades till mig angående landet Kaldéen, nämligen att det
skulle bliva hungersnöd i landet.

30. I överensstämmelse härmed spred sig hungersnöd över hela landet Kaldéen,
och min fader led svårt av hungersnöden, och han ångrade det onda, som han
ämnade göra mot mig, nämligen att beröva mig livet.

31. Men fädernas uppteckningar, ja, patriarkernas, rörande prästadömets
rättigheter, bevarade Herren, min Gud, i mina egna händer. Därför har jag
bibehållit kunskapen om skapelsens begynnelse och också om planeterna och
stjärnorna, såsom de uppenbarades för fäderna, intill denna dag, och jag
skall försöka att skriva något om detta i denna uppteckning till gagn för
mina efterkommande.

Kapitel 2

1. Nu lät Herren Gud hungersnöden tilltaga i landet Ur, så att min broder
Haran dog; men min fader Tera bodde ännu i det kaldeiska Ur.

2. Och det begav sig, att jag, Abraham, tog Sarai till hustru och min broder
Nahor tog Milka till hustru, och de voro båda döttrar till Haran.

3. Herren hade sagt till mig: Abraham, gå ut ur ditt land och från din släkt
och från din faders hus, bort till ett land som jag skall visa dig.

4. Därför lämnade jag det kaldeiska Ur för att fara till Kanaans land; och
jag tog Lot, min broders son, och hans hustru och Sarai, min hustru, med
mig, och min fader följde även med till det land, som vi kallade Haran.

5. Och hungersnöden upphörde; och min fader stannade i Haran och bosatte sig
där, emedan det fanns många hjordar i Haran. Min fader vände sig åter till
sin avgudadyrkan; därför stannade han i Haran.

6. Men jag, Abraham, och Lot, min broders son, bådo till Herren, och Herren
uppenbarade sig för mig och sade till mig: Stå upp och tag Lot med dig, ty
jag ämnar taga dig ut ur Haran och göra dig till budbärare för mitt namn i
ett främmande land, som jag skall giva din säd efter dig till evig
besittning, när de hörsamma min röst.

7. Ty jag är Herren, din Gud; jag bor i himmelen; jorden är min fotapall;
jag sträcker ut min hand över havet och det lyder min röst; jag gör stormen
och elden till min vagn. Jag säger till bergen: Viken hädan, och se, de
tagas bort i en virvelvind, på ett ögonblick, plötsligt.

8. Mitt namn är Jehova, och jag känner änden från begynnelsen; därför skall
min hand vara över dig.

9. Jag skall göra dig till ett stort folk och jag skall välsigna dig
övermåttan och göra ditt namn stort bland alla folk och du skall bliva till
välsignelse för din säd efter dig, så att de i sina händer skola bära detta
ämbete och prästadöme till alla folk.

10. Jag skall välsigna dem genom ditt namn, ty så många som mottaga detta
evangelium skola kallas efter ditt namn och skola räknas ibland din säd och
skola stå upp och välsigna dig som sin fader.

11. Jag skall välsigna dem som välsigna dig och förbanna dem som förbanna
dig; och i dig (det vill säga i ditt prästadöme) och i din säd (det vill
säga ditt prästadöme) skola jordens alla släkter bliva välsignade, ja, med
evangeliets välsignelser, vilka äro frälsningens välsignelser, ja, det eviga
livets, ty jag giver dig ett löfte, att denna rättighet skall fortsätta i
dig och din säd efter dig (det vill säga den bokstavliga eller kroppsliga
säden).

12. Efter det att Herren hade upphört med att tala till mig och bortvänt
sitt ansikte från mig, sade jag inom mig: Din tjänare har sökt dig med
allvar; nu har jag funnit dig;

13. du sände din ängel att befria mig från Elkenahs gudar och jag gör väl i
att hörsamma din röst; låt därför din tjänare stå upp och gå i frid.

14. Så drog jag, Abraham, åstad såsom Herren hade sagt till mig, och Lot
följde med. Jag, Abraham, var sextiotvå år gammal, när jag drog ut ur Haran.

15. Jag tog Sarai, som jag hade tagit till hustru medan jag var i det
kaldeiska Ur, och min broders son Lot med mig, likaså all den egendom vi
samlat och de själar vi vunnit i Haran, och begåvo oss på väg till Kanaans
land och bodde i tält på vägen dit.

16. Därför var evigheten vårt skydd, vår klippa och vår frälsning, då vi
färdades från Haran över Jershon för att komma till Kanaans land.

17. Jag, Abraham, byggde ett altare i Jershons land och offrade till Herren
och bad, att hungersnöden skulle avvändas från min faders hus, så att de
icke skulle omkomma.

18. Sedan foro vi från Jershon genom landet till ett ställe kallat Sikem.
Det var beläget på slätten More, och vi hade redan kommit över gränsen till
kananéernas land och jag offrade ett slaktoffer där på Mores slätt och
åkallade Herren i innerlig bön, emedan vi redan hade kommit in i detta
avgudadyrkande folks land.

19. Och Herren uppenbarade sig för mig som svar på mina böner och sade:
Detta land giver jag åt din säd.

20. Och jag, Abraham, stod upp från platsen vid altaret, som jag hade byggt
till Herren, och drog till ett berg öster om Betel och slog upp mitt tält
där med Betel i väster och Ai i öster. Där byggde jag ett annat altare till
Herren och åkallade åter Herrens namn.

21. Och jag, Abraham, fortsatte färden söderut. Hungersnöden rådde ännu i
landet och jag, Abraham, beslöt att draga till Egypten och vistas där, ty
hungersnöden blev mycket svår.

22. När jag stod i begrepp att draga in i Egypten, begav det sig, att Herren
sade till mig: Se, din hustru Sarai är en mycket skön kvinna att skåda;

23. därför skall det ske, att egyptierna skola säga, när de få se henne: Hon
är hans hustru; och de skola dräpa dig, men låta henne leva; se därför till
att du gör sålunda:

24. Låt henne säga till egyptierna, att hon är din syster, så skall du få
leva.

25. Och det begav sig, att jag, Abraham, omtalade för min hustru Sarai allt
vad Herren hade sagt till mig. - Därför beder jag dig säga till dem, att du
är min syster, på det att det måtte gå mig väl för din skull och min själ få
lov att leva för din skull.

Kapitel 3

1. Jag, Abraham, hade Urim och Tummim, som Herren min Gud hade givit mig i
Ur i Kaldéen.

2. Jag såg stjärnorna, att de voro mycket stora och att en av dem var
närmast Guds tron; och det fanns många stjärnor, som voro nära tronen.

3. Och Herren sade till mig: Dessa äro de styrande stjärnorna och namnet på
den stora är Kolob, emedan den är nära mig, ty jag är Herren din Gud. Jag
har satt denna att styra alla dem, som tillhöra samma orden som den du står
på

4. Och Herren sade till mig genom Urim och Tummim, att Kolob i sitt omlopps
tider och årstider var enligt Herrens sätt, så att ett varv var en dag för
Herren efter hans räknesätt och ett tusen år enligt den planets tideräkning
på vilken du står. Sålunda räknas Herrens tid enligt Kolobs tidräkning.

5. Och Herren sade till mig: Den planet som är det mindre ljuset, mindre än
det som råder över dagen, ja, natten, står över eller är större än den på
vilken du står enligt tidräkningen, ty den rör sig långsammare i sin orden.
Detta är ordningen, emedan den står över den jord du står på; därför är dess
tidräkning icke så omfattande vad beträffar dess dagars, månaders och års
antal.

6. Och Herren sade till mig: Abraham, dessa två fakta finnas och du ser dem
med dina ögon; det är dig givet att veta de olika tidräkningarna och den
bestämda tiden, ja, den jords bestämda tid, som du står på, och den bestämda
tiden på det större ljuset, vilket är satt att råda över dagen, och den
bestämda tiden på det mindre ljuset, vilket är satt att råda över natten.

7. Den tid, som är bestämd för det mindre ljuset, är vad dess tidräkning
beträffar längre än tidräkningen på den jord, som du står på.

8. Och där dessa två fakta existera, där finns ett annat faktum över dem,
det vill säga, att det måste finnas en annan planet, som har en ännu längre
tidräkning.

9. Sålunda måste det finnas en planets tidräkning över en annan, tills du
kommer nära Kolob, vilken Kolob har Herrens tidräkning, och denna Kolob är
satt nära Guds tron att styra alla de planeter, som tillhöra samma orden som
den du står på.

10. Det är dig givet att veta alla stjärnornas bestämda tid, vilka äro satta
till att giva ljus, tills du kommer nära Guds tron.

11. Så talade jag, Abraham, med Herren ansikte mot ansikte som en man talar
med en annan. Och han berättade för mig om de verk hans händer hade gjort.

12. Och han sade till mig: Min son, min son, (och hans han var utsträckt)
se, jag skall visa dig allt detta. Han lade sin hand på mina ögon, och jag
såg de ting, som hans händer hade gjort, och de voro många; och de
mångfaldigades inför mina ögon och jag kunde ej se änden av dem.

13. Och han sade till mig: Detta är Shinenah, som är solen. Han sade till
mig: Kokob, vilket är stjärna. Han sade till mig: Olea, vilket är månen. Och
han sade till mig: Kokaubeam, vilket betyder stjärnor eller alla de stora
ljus, vilka voro på himmelens fäste.

14. Och det var om natten, när Herren talade dessa ord till mig: Jag skall
föröka dig och din säd efter dig såsom dessa; om du kan räkna sandkornen -
så skall dina efterkommandes antal bliva.

15. Och Herren sade till mig: Abraham, jag visar dig detta, innan du drager
in i Egypten, så att du kan förkunna alla dessa ord.

16. Om två ting existera, det ena över det andra, så måste det finnas något
större över dem. Därför är Kolob den störste av alla Kokaubeam, som du har
sett, emedan den är närmast mig.

17. Om det nu finnes två ting, det ena över det andra, och månen är över
jorden, så kan det ju hända, att det finnes en planet eller stjärna över
den; och det finnes intet, som Herren, din Gud, sätter sig för i sitt hjärta
att göra, som han icke gör.

18. Såsom han nu danade den större stjärnan, så är det också, när det finnes
två andar och den ene är intelligentare än den andre, så har dock dessa två
andar, även om den ene är intelligentare än den andre, ingen begynnelse; de
existerade förut, de skola icke hava någon ände, de skola existera härefter,
ty de äro gnolaum eller eviga.

19. Och Herren sade till mig: Dessa två fakta existera, att det finnes två
andar, den ene intelligentare än den andre; det måste finnas en annan
intelligentare än de; jag är Herren, din Gud, jag är intelligentare än de
alla.

20. Herren, din Gud, sände sin ängel att befria dig från Elkenahs prästs
händer.

21. Jag bor mitt ibland dem alla, och därför har jag nu kommit ned till dig
för att till dig kungöra de verk, som mina händer hava gjort, och vari min
visdom överträffar dem alla, ty jag regerar i himlarna ovan och på jorden
nedan i all visdom och klokhet över alla de intelligenser dina ögon hava
sett från begynnelsen. Jag kom i begynnelsen ned ibland alla de
intelligenser du har sett.

22. Och Herren hade visat mig, Abraham, intelligenserna, som voro
organiserade, innan världen var; och bland alla dessa fanns det många av de
stora och ädla.

23. Och Gud såg dessa själar, att de voro goda och han stod mitt ibland dem
och sade: Dessa skall jag göra till mina regenter; ty han stod ibland dem
som voro andar, och han såg, att de voro goda, och han sade till mig:
Abraham, du är en av dem; du utvaldes innan du föddes.

24. Och en som var Gud lik stod ibland dem, och han sade till dem som voro
med honom: Vi vilja gå ned, ty det finnes plats där, och vi skola taga av
dessa beståndsdelar och dana en jord, på vilken dessa kunna bo.

25. Vi vilja pröva dem med detta för att se, om de vilja göra allt vad
Herren, deras Gud, befaller dem.

26. De som bestå i sitt första tillstånd skola erhålla mera, men de som icke
hålla sitt första tillstånd skola icke få härlighet i samma rike som de, som
hålla sitt första tillstånd; och de som hålla sitt andra tillstånd skola
krönas med mera härlighet på sina huvuden i all evighet.

27. Och Herren sade: Vem skall jag sända? En, som liknade Människosonen,
svarade: Här är jag, sänd mig. En annan svarade och sade: Här är jag, sänd
mig. Och Herren sade: Jag vill sända den förste.

28. Och den andre blev vred och höll icke sitt första tillstånd, och på den
dagen följde många efter honom.

Kapitel 4

1. Då sade Herren: Låt oss gå ned. Och de gingo ned i begynnelsen, och de,
det vill säga Gudarna, organiserade och formade himlarna och jorden.

2. När jorden hade blivit formad, var den tom och öde, emedan de icke hade
format något annat än jorden; och mörker rådde på djupets yta och Gudarnas
Ande svävade över vattnet.

3. Och de (Gudarna) sade: Varde ljus; och det vart ljus.

4. Och de (Gudarna) sågo ljuset, ty det var klart; och de skilde ljuset,
eller lät det skiljas, från mörkret.

5. Och Gudarna kallade ljuset dag, och mörkret kallade de natt. Och det
begav sig, att de kallade tiden mellan afton och morgon för natt, och mellan
morgon och afton för dag. Detta var det första eller början på det som de
kallade dag och natt.

6. Gudarna sade också: Varde mitt i vattnet ett fäste till att skilja vatten
ifrån vatten.

7. Gudarna befallde fästet, så att det skilde vattnet under fästet från
vattnet ovanför fästet; och det skedde såsom de hade befallt.

8. Gudarna kallade fästet himmelen. Och det begav sig, att de kallade tiden
från afton till morgon för natt; och det begav sig, att de kallade tiden
från morgon till afton för dag. Och detta var den andra tidsperioden som de
kallade natt och dag.

9. Och Gudarna befallde och sade: Vattnen under himmelen samle sig på en
plats och jorden komme fram torr. Och det skedde som de befallde.

10. Gudarna kallade torra marken jord och vattensamlingarna kallade de stora
vatten. Och Gudarna sågo, att de blevo åtlydda.

11. Och Gudarna sade: Låt oss bereda jorden till att frambringa gräs,
fröbärande örter, fruktträd som bära frukt efter sin art, vars frö i sig
själv frambringar sin egen likhet på jorden. Och det skedde som de befallde.

12. Gudarna organiserade jorden till att frambringa gräs av sina egna frön
och örten till att frambringa örter av sina egna frön, som bära frön efter
sin art, och jorden till att frambringa trädet av sitt eget frö, och som bär
frukt, vars frö kan frambringa endast det som det självt är, efter sin egen
art. Och Gudarna sågo, att de blevo åtlydda.

13. Och det begav sig, att de räknade dagarna; och tiden mellan afton och
morgon kallade de natt, och det begav sig, att de kallade tiden mellan
morgon och afton för dag; och det var den tredje tidsperioden.

14. Gudarna organiserade ljusen på himlafästet och läto dem skilja dagen
från natten och satte dem till att vara tecken och årstider och dagar och år

15. och organiserade dem till att tjäna som ljus på himlafästet att giva
ljus på jorden. Och det skedde så.

16. Gudarna formade de två stora ljusen, det större ljuset till att råda
över dagen och det mindre ljuset till att råda över natten; tillsammans med
det mindre ljuset satte de stjärnorna.

17. Gudarna satte dem på himlafästet till att giva ljus på jorden och till
att råda över dagen och över natten och till att skilja mellan ljuset och
mörkret.

18. Gudarna vakade över det de hade befallt, tills det åtlydde.

19. Och det begav sig, att tiden mellan afton och morgon var natt; och det
begav sig, att tiden mellan morgon och afton var dag; och det var den fjärde
tidsperioden.

20. Gudarna sade: Låt oss bereda vattnen att frambringa ett vimmel av
levande varelser och flyge ock fåglar över jorden under himmelens fäste.

21. Och Gudarna beredde vattnen, så att de skulle kunna frambringa stora
valar och alla slags levande varelser, som vattnet vimlar av, vart efter sin
art, så ock alla bevingade fåglar, vart efter sin art. Gudarna sågo, att de
skulle bliva åtlydda och att deras plan var god.

22. Gudarna sade: Vi skola välsigna dem och låta dem bliva fruktsamma och
föröka sig och fylla havets vatten eller de stora vattnen, och låta fåglarna
föröka sig på jorden.

23. Och det begav sig, att de kallade tiden mellan afton och morgon för
natt; och det begav sig, att de kallade tiden mellan morgon och afton för
dag; och det var den femte tidsperioden.

24. Gudarna beredde jorden att frambringa levande varelser, efter deras
arter, boskapsdjur och krälande djur och vilda djur, efter deras arter. Och
det skedde, som de hade sagt.

25. Gudarna organiserade jorden att frambringa de vilda djuren efter deras
arter, och boskapsdjuren efter deras arter, och alla kräldjur på marken
efter deras arter. Gudarna sågo, att de skulle lyda.

26. Gudarna rådslogo med varandra och sade: Låt oss gå ned och dana
människan till vår likhet och till vår avbild. Vi skola giva dem herravälde
över fiskarna i havet och över fåglarna under himmelen och över
boskapsdjuren och över hela jorden och över alla kräldjur som röra sig på
jorden.

27. Så gingo Gudarna ned för att dana människan till sin egen avbild, till
Gudarnas avbild skapade de henne, man och kvinna skapade de dem.

28. Gudarna sade: Vi skola välsigna dem. Och Gudarna sade: Vi skola låta dem
bliva fruktsamma och föröka sig och uppfylla jorden och lägga den under sig,
och råda över fiskarna i havet och över fåglarna under himmelen och över
alla djur som röra sig på jorden.

29. Gudarna sade: Se, vi skola giva dem alla fröbärande örter, som skola
växa på hela jorden, och alla träd, som skola bära frukt, ja, det fröbärande
trädets frukt vilja vi giva dem; detta skola de hava till föda.

30. Och åt alla djur på jorden och åt alla fåglar under himmelen och åt allt
som krälar på jorden, se, åt dem skola vi giva liv och vi skola också giva
dem alla gröna örter till föda, och allt detta skall ordnas sålunda.

31. Gudarna sade: Vi skola göra allt vad vi hava sagt och organisera dem;
och se, de skola vara mycket lydiga. Och det begav sig, att de kallade tiden
från afton till morgon för natt; och det begav sig, att de kallade tiden
från morgon till afton för dag; och de räknade den sjätte tidsperioden.

Kapitel 5

1. Och sålunda skola vi fullborda himlarna och jorden och alla deras
härskaror.

2. Gudarna sade till varandra: I den sjunde tidsperioden skola vi avsluta
vårt arbete, som vi hava rådslagit om, och vi skola vila i den sjunde
tidsperioden från allt vårt arbete, som vi hava rådslagit om.

3. Gudarna fullbordade sitt verk i den sjunde tidsperioden, emedan de i den
sjunde tidsperioden skulle vila från alla sina arbeten, som de (Gudarna)
hade rådslagit med varandra om att dana; och de helgade den. Sålunda
beslutade de vid den tid, då de rådslogo med varandra om att dana himlarna
och jorden.

4. Och Gudarna kommo ned och danade dessa himlarnas och jordens
generationer, när de danades den dag Gudarna skapade himlarna och jorden,

5. enligt allt vad de hade sagt rörande varje planta på marken, innan den
fanns på jorden, och varje ört på marken, innan den växte; ty Gudarna hade
inte låtit det regna på jorden, när de rådslogo om att göra dem, och hade
icke skapat någon människa till att bruka jorden.

6. Men en dimma steg upp från jorden och vattnade hela marken.

7. Gudarna danade människan av jordens stoft och togo hennes ande (det vill
säga, människans ande) och införde den i henne, och inblåste livsanden i
hennes näsa och människan blev en levande själ.

8. Gudarna planterade en lustgård österut i Eden och satte däri människan,
vars ande de hade infört i den kropp de danat.

9. Ut ur jorden läto Gudarna växa alla slags träd, som äro ljuvliga att se
på och goda till föda; också livets träd mitt i lustgården och kunskapens
träd på gott och ont.

10. En flod utgick från Eden, som vattnade lustgården; sedan delade den sig
i fyra grenar.

11. Gudarna togo människan och satte henne i Edens lustgård, till att bruka
och bevara den.

12. Gudarna befallde människan och sade: Du må fritt äta frukten av varje
träd i lustgården,

13. men av kunskapens träd på gott och ont skall du icke äta, ty den dag du
äter därav skall du döden dö. Nu såg jag, Abraham, att det var enligt
Herrens tid, som var efter tiden på Kolob, ty Gudarna hade ännu icke bestämt
tidräkningen för Adam.

14. Och Gudarna sade: Låt oss göra en medhjälpare åt mannen, ty det är ej
gott att mannen är allena, därför vilja vi dana en medhjälpare åt honom.

15. Gudarna läto en djup sömn falla över Adam, och han sov och de togo ett
av hans revben och fyllde dess plats med kött.

16. Av det revben som Gudarna hade tagit från mannen, danade de en kvinna
och förde henne fram till mannen.

17. Och Adam sade: Detta var ben av mina ben och kött av mitt kött. Hon
skall heta Maninna, ty av man är hon tagen.

18. Fördenskull skall en man övergiva sin fader och sin moder och hålla sig
till sin hustru, och de skola varda ett kött.

19. Och mannen och hans hustru voro båda nakna och blygdes icke för
varandra.

20. Gudarna danade av jorden alla markens djur och alla himmelens fåglar,
och förde dem till Adam för att se vad han skulle kalla dem. Och vadhelst
Adam kallade dem, det skulle de heta.

21. Och Adam gav namn åt alla boskapsdjur, åt fåglarna under himmelen och åt
alla markens djur; och för Adam fanns det en medhjälpare.

Joseph Smiths skrifter

Kapitel 1. Utdrag ur en bibelöversättning: Matteus' evangeliums

tjugofjärde kapitel, börjande med sista versen av det tjugotredje kapitlet,
ur konung Jakobs bibelversion.

1. Ty jag säger eder, att I härefter icke skolen få se mig och veta, att jag
är den, om vilken profeterna hava skrivit, förrän I skolen säga: Välsignad
vare han som kommer i Herrens namn, i himmelens skyar och alla heliga änglar
med honom. Då förstodo lärjungarna, att han åter skulle komma till jorden,
sedan han hade förhärligats och krönts på Guds högra sida.

2. Och Jesus gick därifrån, ut ur templet; och hans lärjungar kommo till
honom för att höra honom och sade: Mästare, visa oss rörande templets
byggnader, om vilka du har sagt, att de skola nedrivas och lämnas öde för
oss.

3. Jesus sade till dem: Sen I icke allt detta och förstån I det ej?
Sannerligen säger jag eder: Här på detta tempel skall icke lämnas sten på
sten, som ej skall nedbrytas.

4. Och Jesus avlägsnade sig från dem och gick upp på Oljeberget. Och när han
satt på Oljeberget, trädde hans lärjungar fram till honom, medan de voro
allena, och sade: Säg oss när detta skall ske, som du har sagt rörande
templets och judarnas förstöring, och vad är tecknet på din tillkommelse och
världens ände, eller de ondas undergång, som är världens ände?

5. Då svarade Jesus och sade till dem: Sen till, att ingen förvillar eder;

6. ty många skola komma i mitt namn och säga: Jag är Kristus, och skola
förvilla många.

7. Då skola de överlämna eder åt lidande och skola döda eder, och I skolen
bliva hatade av alla folk för mitt namns skull.

8. Då skola många taga anstöt och förråda varandra.

9. Och många falska profeter skola uppstå och bedraga många.

10. Emedan laglösheten förökas, skall kärleken kallna hos många.

11. Men den som håller ut intill änden skall bliva frälst.

12. När I därför fån se förödelsens styggelse, om vilken är

talat genom profeten Daniel rörande Jerusalems förstöring, då skolen I stå
på den heliga platsen; den som läser, han give akt.

13. Då må de som äro i Judeen fly bort till bergen.

14. Då må den som är på hustaket fly och ej återvända för att hämta vad som
finnes i hans hus.

15. Ej heller må den som är ute på marken vända tillbaka för att hämta sina
kläder.

16. Ve dem som äro havande eller som giva di på den tiden!

17. Bedjen därför Herren att eder flykt icke må ske om vintern eller på
sabbaten.

18. Ty då, på den tiden, skall det bliva en stor vedermöda bland judarna och
Jerusalems invånare, ja, vars like Gud aldrig förut sänt över Israel sedan
begynnelsen av deras rike intill nu; ej heller skall den åter sändas över
Israel.

19. Allt som redan drabbat dem är blott början på de sorger, som skola komma
över dem.

20. Och om den tiden icke bleve förkortad, skulle ingen av deras kött bliva
frälst, men för de enligt förbundet utvaldas skull skall den tiden bliva
förkortad.

21. Se, detta har jag talat till eder enligt judarna; och åter, om efter den
tidens vedermöda, som skall drabba Jerusalem, någon säger till eder: Se, här
är Kristus, eller: Där är han, så tron honom icke.

22. Ty på den tiden skola även falska krister och falska profeter uppstå och
göra stora tecken och under för att, om möjligt, förvilla även de utvalda -
de enligt förbundet utvalda.

23. Se, jag talar detta till eder för de utvaldas skull; och I skolen också
få höra om krig och rykten om krig; sen till, att I icke bliven bekymrade,
ty allt vad jag har sagt eder måste ske; men änden är ännu icke.

24. Se, jag har sagt eder det förut.

25. Därför, om man säger till eder: Se, han är i öknen, så gån icke ditut,
eller: Se, han är inne i de hemliga kamrarna, så tron det icke,

26. ty såsom morgonens ljus kommer från öster och lyser ända till väster och
omstrålar hela jorden, så skall även Människosonens tillkommelse bliva.

27. Nu framsätter jag en liknelse för eder. Där åteln är, dit skola örnarna
församla sig. Så skola också mina utvalda samlas från jordens fyra hörn.

28. Och de skola höra om krig och rykten om krig.

29. Se, jag talar för mina utvaldas skull; ty folk skall resa sig mot folk
och rike mot rike, och det skall bliva hungersnöd och farsoter och
jordbävningar på olika platser.

30. Och åter, emedan laglösheten tilltager, skall kärleken hos många kallna,
men den som icke bliver övervunnen skall bliva frälst.

31. Åter, detta evangelium om riket skall predikas i hela världen till ett
vittnesbörd för alla folk. Och sedan skall änden komma, eller de ogudaktigas
undergång.

32. Då skall förödelsens styggelse, om vilken profeten Daniel talar, gå i
fullbordan.

33. Och omedelbart efter den tidens vedermöda skall solen förmörkas och
månen upphöra att giva sitt sken och stjärnorna falla från himmelen, och
himmelens makter skola bäva.

34. Sannerligen säger jag eder: Det släkte i vilket allt detta skall ske
skall icke förgås, förrän allt jag har sagt eder har blivit fullbordat.

35. Ehuru de dagar skola komma, då himmel och jord skola förgås, så skola
dock mina ord icke förgås, utan de skola alla gå i fullbordan.

36. Och såsom jag sade förut, efter den tidens vedermöda och efter det att
himmelens makter skola bäva, skall Människosonens tecken visa sig på
himmelen och alla släkter på jorden jämra sig. Och de skola få se
Människosonen komma på himmelens skyar med makt och stor härlighet.

37. Den som bevarar mitt ord skall icke bliva vilseförd, ty Människosonen
skall komma och han skall sända ut sina änglar före sig med starkt basunljud
och de skola församla återstoden av hans utvalda från de fyra väderstrecken,
från himmelens ena ända till den andra.

38. Lären en liknelse av fikonträdet. När dess grenar redan äro mjuka och
löven börjar spricka ut, då veten I att sommaren är nära.

39. Likaså, mina utvalda, skola de veta, när de se allt detta, att han är
nära och står för dörren.

40. Men om den dagen och den stunden vet ingen något, icke ens Guds änglar i
himmelen, ingen utom Fadern allena.

41. Men som det var i Noas dagar, så skall det ock vara vid Människosonens
tillkommelse;

42. ty det skall bliva med dem, som det var i dagarna före floden, ty ända
till den dag Noa gick in i arken åto och drucko de, gifte och bortgifte de
sig,

43. och de visste av intet, förrän floden kom och tog dem allesammans bort -
så skall det ske vid Människosonens tillkommelse.

44. Då skall det som står skrivet uppfyllas, att i de sista dagarna två
skola vara tillsammans ute på marken; en skall bliva upptagen, och en skall
lämnas kvar;

45. två skola mala på samma kvarn; en skall bliva upptagen, och en skall
lämnas kvar;

46. och vad jag säger till en, det säger jag till alla människor; vaken
fördenskull, ty I veten icke vid vilken timme eder Herre kommer.

47. Men veten detta: Om husbonden visste under vilken nattväkt tjuven skulle
komma, så vakade han och tillstadde icke att någon bröt sig in i hans hus,
utan han skulle hava varit redo.

48. Varen därför ock I redo, ty i en stund då I icke vänten det skall
Människosonen komma.

49. Finnes nu någon trogen och förståndig tjänare, som av sin herre har
blivit satt över hans husfolk för att giva dem mat i rätt tid -

50. salig är då den tjänaren, om hans herre, när han kommer, finner honom
göra så. Sannerligen säger jag eder: Han skall sätta honom över allt vad han
äger.

51. Men om den onde tjänaren säger i sitt hjärta: Min herre kommer icke så
snart,

52. och han begynner slå sina medtjänare och äter och dricker med dem som
äro druckna,

53. då skall den tjänarens herre komma på en dag då han icke väntar det, och
i en stund då han icke tänker sig det,

54. och han skall låta hugga honom i stycken och låta honom få sin del med
skrymtare. Där skall vara gråt och tandagnisslan.

55. Och sålunda kommer de ogudaktigas ände, enligt Moses' profetia, sägande:
De skola utrotas från folket; dock är jordens ände ännu icke, men kommer
snart.

Kapitel 2. Utdrag ur profeten Joseph Smiths historia

1. På grund av de många rykten, som hava satts i omlopp av illasinnade och
ränkfulla personer angående Jesu kristi Kyrka av Sista Dagars Heligas
uppkomst och utveckling, och vilka alla av sina upphovsmän varit avsedda att
skada dess karaktär som kyrka och dess framgång i världen, har jag känt mig
föranledd till att skriva denna historia, för att taga allmänheten ur
villfarelsen och att giva alla sanningssökare kunskap om de verkliga
förhållandena, såsom de äro, både vad gäller mig själv och kyrkan, så långt
jag känner till dessa.

2. I denna berättelse skall jag framställa de olika händelserna, som gälla
denna kyrka, i sanning och rättfärdighet, såsom de hava ägt rum eller som de
nu förefinnas i det åttonde året efter nämnda kyrkas upprättande.

3. Jag är född i Herrens år adertonhundrafem den tjugotredje december i
staden Sharon i Windsor County i staten Vermont... Min fader, Joseph Smith
den äldre, flyttade från staten Vermont till Palmyra i Ontario (nuvarande
Wayne) County i staten New York, då jag var ungefär tio år. Omkring fyra år
efter min faders ankomst till Palmyra flyttade han med sin familj till
Manchester i samma Ontario County.

4. Hans familj bestod av elva personer, nämligen min fader Joseph Smith, min
moder Lucy Smith (vilkens namn före hennes giftermål var Mack, dotter till
Solomon Mack), mina bröder Alvin (som dog den nittonde november
adertonhundratjugofyra i sitt tjugosjunde år), Hyrum, jag själv, Samuel
Harrison, William, Don Carlos och mina systrar Sophronia, Catherine och
Lucy.

5. Omkring två år efter det att vi hade flyttat till Manchester, rådde det
där vi bodde stor upphetsning på grund av religion. Den började bland
metodisterna men blev ganska snart allmän bland alla sekter i den delen av
landet. I själva verket tycktes hela landsdelen gripen därav och stora
skaror slöto sig till de olika religiösa partierna, vilket förorsakade icke
så liten villervalla och strid bland befolkningen, då somliga ropade: "Se
här!" och andra: "Se där!" Några kämpade för metodisternas, andra för
presbyterianernas och åter andra för baptisternas tro.

6. Ty oaktat den kärlek, som dessa omvända bekände sig hava, när de blevo
omvända, och den stora nitälskan de olika predikanterna ådagalade, medan de
verkade för att uppväcka denna form av religiösa känsloutbrott för att få
alla att omvända sig, som de älskade att kalla det, utan avseende på vilken
sekt de inträdde i, så visade det sig dock, när de omvända började dela på
sig några till ett parti och andra till ett annat, att både predikanternas
och de omvändas till synes så vänliga sinnesstämning var mera låtsad än
verklig, ty det uppstod stor förvirring och bitterhet. Präst stred mot präst
och omvänd mot omvänd, så att all den vänskap de hyst för varandra, om de
verkligen hade hyst någon, gick helt förlorad i ordstriden och kampen för
olika åsikter.

7. Jag var då på mitt femtonde år. Min faders familj vanns över till den
presbyterianska tron och fyra av dem slöto sig till den kyrkan, nämligen min
moder Lucy, mina bröder Hyrum och Samuel Harrison och min syster Sophronia.

8. Under denna oroliga tid stämdes mitt sinne till allvarliga betraktelser
och stor oro. Även om jag sjönk i djupa och ofta pinande tankar, höll jag
mig dock på avstånd från alla dessa partier, även om jag besökte deras olika
möten så ofta tillfälle erbjöd sig. Efter någon tid började jag dragas åt
metodisterna och kände begär att sluta mig till dem. Striden och oenigheten
mellan de olika trosåskådningarna var emellertid så stor, att det var
omöjligt för en person så ung och med så liten erfarenhet av människor och
ting som jag att bilda sig ett säkert begrepp om vem som hade rätt och vem
som hade orätt.

9. Ibland kände jag mig ganska upprörd till sinnes, ty ropet och tumultet
var så stort och pågick ständigt. Presbyterianerna voro avgjorda motståndare
till baptisterna och metodisterna och använde sig av både förnuftets och
spetsfundighetens all makt att bevisa deras misstag, eller åtminstone förmå
folk att tänka att de hade fel. Å andra sidan voro baptisterna och
metodisterna lika ivriga i sina försök att bevisa sina egna lärosatser och
vederlägga alla andras.

10. Mitt i denna ordstrid och detta meningsutbyte sade jag ofta till mig
själv: Vad kan man göra? Vilket av alla dessa samfund är det rätta, eller
hava de alla orätt? Om något av dem är det rätta, vilket är det då och hur
skall jag kunna få veta det?

11. Medan jag kämpade mot dessa stora svårigheter, som voro en följd av
striden mellan de olika religionspartierna, läste jag en dag i Jakobs brevs
första kapitel och femte vers: 'Men om någon av eder brister i vishet, så må
han utbedja sig sådan från Gud, som giver åt alla villigt och utan hårda
ord, och den skall bliva honom given'.

12. Aldrig har något skriftställe gjort större intryck på en människas
hjärta, än vad detta den gången gjorde på mitt. Det tycktes med stor kraft
tränga in i mitt hjärtas innersta känslor. Jag begrundade det om och om
igen, vetande att om någon människa behövde vishet från Gud, så var det jag,
ty jag visste ej, vad jag skulle göra, och om jag ej fick mera vishet än jag
då hade, skulle jag aldrig få veta det. De olika sekternas religionslärare
tolkade nämligen samma skriftställe så olika, att allt hopp om att avgöra
frågan genom att vädja till bibeln tillintetgjordes.

13. Omsider kom jag till slutsatsen, att jag antingen måste förbliva i
mörker och villrådighet eller ock följa Jakobs råd att bedja till Gud. Jag
beslöt då att "utbedja mig sådan från Gud", emedan jag trodde, att om han
giver vishet till den som "brister i vishet" och giver "villigt och utan
hårda ord", så kunde jag drista mig att försöka.

14. Enligt detta beslut att "utbedja sådan av Gud" gick jag ut i skogen för
att försöka. Det var på morgonen en härlig, klar dag, tidigt på våren
adertonhundratjugo. Det var första gången i mitt liv som jag gjort ett
sådant försök, ty trots all min ängslan hade jag ännu aldrig försökt att
bedja med hörbara ord.

15. Sedan jag hade kommit till det ställe, dit jag förut beslutat mig för
att gå och sedan jag sett mig omkring och funnit, att jag var ensam, föll
jag ned på mina knän och började uppsända mitt hjärtas begär till Gud.
Knappast hade jag gjort detta, förrän jag omedelbart greps av en makt, som
blev mig helt och hållet övermäktig och hade ett så förvånande inflytande
över mig, att min tunga bands, så att jag icke kunde tala. Tätt mörker omgav
mig och det tycktes en stund, som om jag vore dömd till plötslig undergång.

16. Men då ansträngde jag mig av alla krafter att ropa till Gud om att
befria mig ur den fiendes makt, som hade gripit mig, och i samma ögonblick
som jag höll på att sjunka i förtvivlan och överlämna mig åt undergång - och
detta var icke en inbillad fara utan en verklig, osynlig varelses kraft,
vilken kom från den osynliga världen och som hade en så underlig makt, som
jag aldrig förr hade känt hos något väsen - i detta förfärliga ögonblick såg
jag en ljuspelare mer strålande än solen alldeles över mitt huvud, och den
sänkte sig gradvis, tills den vilade på mig.

17. Så snart den syntes, kände jag mig befriad från den fiende, som höll mig
bunden. När ljuset vilade på mig, såg jag två personer, vilkas glans och
härlighet trotsa all beskrivning, stående över mig i luften. En av dem
talade till mig, nämnande mig vid namn, och sade, pekande på den andre:
'Denne är min älskade Son. Hör honom.'

18. Min avsikt med att gå och rådfråga Herren var att få veta vilken av alla
sekterna, som var den rätta, på det jag måtte veta, vilken jag skulle sluta
mig till. Så snart jag åter kom i besittning av mina sinnen, så att jag
kunde tala, frågade jag därför personerna, som stodo över mig i ljuset,
vilken av alla sekterna, som var rätt och vilken jag skulle sluta mig till.

19. Jag fick till svar, att jag inte skulle sluta mig till någon av dem, ty
de voro alla orätta. Den person som talade till mig sade, att alla deras
trosbekännelser voro en styggelse inför honom, att deras lärare voro alla
fördärvade, att "detta folk ärar mig med sina läppar, men deras hjärtan äro
långt ifrån mig; och fåfängt dyrka de mig, eftersom de läror de förkunna äro
människobud. De skola hava ett sken av gudsfruktan, men skola icke vilja
veta av dess kraft."

20. Han förbjöd mig åter att sluta mig till något av dem, och han sade
mycket annat till mig, som jag inte kan skriva ned nu. När jag åter hämtade
mig, fann jag, att jag låg på rygg och skådade upp i himlen. När ljuset
försvunnit hade jag ingen styrka, men återvann något av den och gick hem. Då
jag lutade mig mot eldstaden, frågade min moder, vad som fattades mig: Jag
svarade: "Alls intet, allt är väl. Jag mår ganska bra." Sedan sade jag till
min moder: "Jag har fått veta, att den presbyterianska läran inte är sann."
Det tycks som om redan tidigt i mitt liv motståndaren förstod, att jag var
bestämd till att oroa och besvära hans rike. Varför skulle annars mörkrets
makter förena sig mot mig? Varför motståndet och förföljelserna, som rasade
mot mig nästan redan från barndomen?

21. Några dagar efter det att jag hade haft denna syn, råkade jag komma i
sällskap med en av de metodistpredikanter, som var mycket verksam i den
förut omtalade religiösa väckelsen. Då vi samtalade om religion, fick jag
tillfälle att skildra synen, som jag haft, för honom. Jag blev mycket
förvånad över hans uppförande. Han upptog vad jag sade inte blott likgiltigt
utan behandlade det med stort förakt och sade, att det allt kom från
djävulen, att det inte fanns något sådant som syner och uppenbarelser i
dessa dagar, att allt sådant hade upphört med apostlarna och att det inte
skulle komma något mer av det.

22. Jag upptäckte emellertid snart, att min berättelse hade skapat många
fördomar mot mig bland religionslärarna och orsakade stor förföljelse, som
fortsatte att tilltaga. Ehuru jag endast var en obetydlig gosse, mellan
fjorton och femton år gammal, och ehuru mina livsvillkor voro sådana, att de
lämnade en sådan gosse utan betydelse i världen, så lade dock män i hög
ställning märke till mig och uppretade den allmänna opinionen emot mig och
förorsakade bitter förföljelse. Detta var vanligt bland alla sekterna. De
gjorde alla gemensam sak och förföljde mig.

23. Då och ofta senare grubblade jag allvarligt på hur märkligt det var att
en obetydlig gosse, litet mer än fjorton år gammal, och en som dessutom var
tvungen att skaffa sig uppehälle genom sitt dagliga arbete, skulle anses
vara en tillräckligt viktig person att tilldraga sig de storas uppmärksamhet
i dåtidens mest populära sekter, och det i sådan grad, att det fyllde dem
med den bittraste förföljelse- och motståndsanda. Så var det dock, vare sig
det nu var besynnerligt eller ej, och det förorsakade mig ofta stor sorg.

24. Det var dock ett faktum, att jag hade sett en syn. Jag har sedan tänkt,
att jag hade samma känslor som Paulus hade, när han höll sitt försvarstal
inför konung Agrippa och berättade, att han hade haft en syn och sett ett
ljus samt hört en röst. Dock var det endast några få som trodde honom. Några
sade, att han var oärlig, andra att han var förryckt, och han blev föremål
för åtlöje och smädelser. Allt detta tillintetgjorde dock ej synens
verklighet. Han hade sett en syn, han visste det och ingen förföljelse kunde
förändra den saken. Även om han skulle bliva förföljd till döds, så visste
han dock, ja, till sitt sista andetag, att han både hade sett ett ljus och
hört en röst tala till sig, och hela världen kunde ej förmå honom att tänka
eller tro annorlunda.

25. Så var det med mig, Jag hade förvisso sett ett ljus, och mitt i det
ljuset såg jag två personer, och de talade förvisso till mig. Trots att man
hatade och förföljde mig, emedan jag sade, att jag hade haft en syn, var det
dock sant. Medan de förföljde mig, smädade och falskeligen talade allt ont
om mig för vad jag sade, blev jag manad att i mitt hjärta säga: "Varför
förföljer man mig för att jag talar sanning?" Jag har verkligen sett en syn,
och vem är jag, att jag skulle strida emot Gud, och varför vill världen
tvinga mig att förneka, vad jag verkligen sett? Ty jag hade sett en syn. Jag
visste det och jag kunde icke förneka det, ej heller vågade jag göra det, ty
jag visste, att genom att så göra skulle jag förtörna Gud och komma under
fördömelse.

26. Vad det angick den sekteriska världen, var jag i mitt sinne förvissad om
att jag icke skulle sluta mig till någon av sekterna utan förbliva som jag
var, tills jag mottog ytterligare upplysningar. Jag hade funnit att Jakobs
vittnesbörd var sant, att om en människa saknade vishet, skulle han utbedja
sig sådan av Gud och erhålla utan hårda ord.

27. Jag fortsatte med att sköta mina dagliga sysslor till den tjugoförsta
september adertonhundraatjugotre och led hela tiden svår förföljelse från
människor av alla klasser, både religiösa och icke-religiösa, emedan jag
fortfarande vidhöll att jag hade haft en syn.

28. Under tiden mellan den dag jag hade synen och år adertonhundratjugotre,
blev jag - emedan jag förbjudits att sluta mig till någon av den tidens
religiösa sekter och emedan jag var mycket ung och förföljd av dem, som
borde hava varit mina vänner och behandlat mig vänligt, och om de trodde,
att jag blivit vilseledd, borde de hava försökt att leda mig tillbaka in på
den rätta vägen på ett passande och kärleksfullt sätt - utsatt för alla
slags frestelser, och då jag råkade ut för allt slags sällskap, begick jag
ofta många dåraktiga fel och ådagalade en ynglings brister, vilka - ledsamt
att säga - ledde mig in i olika frestelser, som Gud icke kunde åse med
välbehag. I det att jag bekänner detta, får dock ingen tro, att jag gjorde
mig skyldig till några stora eller grova synder. Det låg aldrig i min natur
att begå sådana. Jag gjorde mig emellertid under tiden skyldig till
flyktighet och var ibland i livligt sällskap etc., som var oförenligt med
den värdighet, som skulle iakttagas av en som var kallad av Gud, som jag
hade blivit. Detta kan dock icke tyckas besynnerligt för någon som tänker på
hur ung jag var och som känner till mitt medfödda muntra sinnelag.

29. Till följd av detta kände jag ofta förebråelser för min svaghet och mina
ofullkomligheter. När jag ovannämnda afton den tjugoförsta september hade
dragit mig tillbaka och gått till sängs, tog jag min tillflykt till bön och
åkallan om den allsmäktige Gudens förlåtelse för alla mina synder och
dårskaper samt även att han skulle tillkännagiva för mig, hur min ställning
och mitt förhållande voro till honom, ty jag trodde säkert, att jag skulle
få en gudomlig uppenbarelse, som jag förut hade haft.

30. Medan jag så höll på att åkalla Gud, upptäckte jag ett sken, som syntes
i rummet och som tilltog i glans till dess rummet var mera upplyst än vid
middagstiden, och snart syntes en person vid sidan av sängen och stående i
luften, ty hans fötter rörde ej vid golvet.

31. Han var klädd i en löst hängande, bländande vit dräkt. Den var vitare än
något jag förut sett på jorden. Ej heller tror jag, att något jordiskt
skulle kunnas göras så utomordentligt vitt och glänsande. Hans händer voro
bara, likaså hans armar något ovanför handlovarna. Även hans fötter voro
bara och benen ett litet stycke ovanför anklarna. Hans huvud och hals voro
likaledes bara. Jag kunde se, att han icke hade några andra kläder än denna
mantel, emedan den var öppen, så att jag kunde se bröstet.

32. Icke endast hans mantel var bländande vit, utan hela hans person var
obeskrivligt härlig, och hans ansikte liknade sannerligen ljungelden. I hela
rummet var det utomordentligt ljuset, men icke så klart som kring hans
person. När jag först såg honom, blev jag rädd, men min fruktan försvann
snart.

33. Han kallade mig vid namn och sade till mig, att han var en budbärare
sänd av Gud till mig och att hans namn var Moroni. Han sade vidare, att Gud
hade ett verk för mig att utföra, och att mitt namn skulle hållas i ära och
vanära bland alla nationer, släkten och tungomål, eller att man skulle
omtala det som gott och ont ibland alla folk.

34. Han sade, att det fanns en gömd bok, skriven på plåtar av guld, vilken
innehöll en berättelse om denna (amerikanska) kontinents forna invånare och
deras ursprung. Han sade också, att den innehöll det eviga evangeliet i dess
fullhet, såsom Frälsaren överlämnade det åt de forna invånarna.

35. Vidare omtalade han, att två stenar infattade i silverbågar - och dessa
stenar fastgjorda vid en bröstsköld, utgjorde de så kallade Urim och Tummim
- voro gömda på samma ställe som plåtarna, att i forna dagar de, som ägde
och begagnade dessa stenar, voro siare och att Gud hade berett dem, så att
denna bok skulle kunna översättas.

36. Efter det att han hade sagt detta, började han att citera profetiorna i
Gamla testamentet. Han citerade först en del av Malakis tredje kapitel och
också samma profetias fjärde eller sista kapitel, ehuru med en liten
avvikelse från texten i Bibeln. I stället för att citera första versen som
den står i våra böcker, läste han:

37. 'Ty se, dagen kommer, och den skall brinna såsom en ugn. Då skola alla
fräcka människor och alla som göra vad ogudaktigt är brinna såsom strå, ty
de som komma skola uppbränna dem, säger Herren Sebaot, så att varken rot
eller krona lämnat kvar av dem.'

38. Och vidare citerade han femte versen sålunda: "'Se, jag skall uppenbara
prästadömet för eder genom profeten Elia hand, förrän Herrens stora och
fruktansvärda dag kommer."'

39. Han citerade också nästa vers annorlunda: "'Och han skall inplanta i
barnens hjärtan de löften, som givits till fäderna, och barnens hjärtan
skola vända sig till sina fäder. Om så icke vore, skulle hela jorden läggas
öde vid hans tillkommelse."'

40. Utöver detta citerade han Jesajas elfte kapitel och sade, att det snart
skulle fullbordas. Han citerade också tjugoandra och -tredje verserna i
Apostlagärningarna tredje kapitel, precis som de förekomma i vårt Nya
testamente. Han sade, att den profeten var Kristus, men att dagen ännu ej
var inne, när "var och en som icke lyssnar till den profeten, han skall
utrotas ur folket", men att den snart skulle komma.

41. Han citerade också Joels andra kapitel, från tjugoåttonde versen till
slutet. Han sade också, att detta ännu ej gått i fullbordan, men snart
skulle. Han sade vidare, att icke-judarnas (hedningarnas) fullhet snart
skulle inträda. Han citerade många andra skriftställen och gav många
förklaringar, som icke kunna nämnas här.

42. Ytterligare sade han, att när jag fått de plåtar, om vilka han talat -
ty tiden att erhålla dem var ej inne - skulle jag ej visa dem för någon
människa, ej heller bröstskölden med Urim och Tummim. Om jag visade dem för
några andra än dem om vilka jag skulle erhålla befallning att göra så,
skulle jag förgås. Medan han talade med mig om plåtarna, öppnades mitt
sinne, så att jag kunde se platsen, där de voro dolda, och detta så klart
och tydligt att jag kände igen stället, när jag besökte det.

43. Efter detta meddelande såg jag, att ljuset i rummet började samlas kring
personen, som talat till mig, och det fortsatte därmed, tills rummet åter
var mörkt utom omkring honom. Då såg jag plötsligt en ljusväg ända upp till
himmelen och han for upp till dess han ej syntes längre, och rummet var då
som det varit innan det himmelska ljuset visat sig.

44. Jag låg och tänkte på det besynnerliga i denna scen och undrade
storligen över det som blivit sagt till mig av detta ovanliga sändebud.
Medan jag övervägde det, upptäckte jag plötsligt, att det ånyo började
ljusna i mitt rum, och nästan ögonblickligen stod samme himmelske budbärare
åter vid sidan om sängen.

45. Han började åter att berätta detsamma, som han hade sagt vid sitt första
besök utan den allra minsta förändring. När han gjort detta, underrättade
han mig om att svåra domar skulle hemsöka jorden med ödeläggelse genom
hungersnöd, svärd och pest och att dessa svåra domar skulle komma över
jorden i detta släktled. När han sagt detta, uppfor han på samma sätt som
han gjort förut.

46. De intryck, som allt detta gjorde på mitt sinne, voro nu så djupa, att
all sömn hade flytt från mina ögon, och jag låg där överväldigad av vad jag
både sett och hört. Men huru stor var icke min förvåning, när jag åter såg
samme budbärare vid min sida och hörde honom upprepa ånyo detsamma som han
sagt förut till mig! Han tillfogade dock en varning. Han sade, att Satan
skulle försöka fresta mig (emedan min faders hus var i små omständigheter)
att försöka komma i besittning av plåtarna för att bliva rik. Han förbjöd
mig detta och sade, att jag icke fick hava någon annat för ögonen, när jag
erhöll plåtarna, än att förhärliga Gud. Någon annan bevekelsegrund än den
att uppbygga hans rike fick ej göra sig gällande, ty annars kunde jag ej få
dem.

47. Efter detta tredje besök uppfor han åter till himmelen som förut, och
jag lämnades att tänka på det besynnerliga, jag nu erfarit. Nästan genast
efter det den himmelske budbäraren hade uppfarit från mig för tredje gången,
gol hanen, och jag märkte, att dagen började gry, så att våra samtal måste
hava varat hela natten.

48. Kort därefter steg jag upp och gick som vanligt till dagens nödvändiga
sysslor, men då jag försökte att arbeta som vanligt, fann jag, att min
styrka var så försvagad, att jag var oförmögen därtill. Min fader, som
arbetade tillsammans med mig, upptäckte att något fattades mig, varför han
tillsade mig att gå hem. Jag be gav mig då åstad för att gå hem, men när jag
skulle kliva över en gärdesgård för att komma ut ur åkern, där vi befunno
oss, sveko mina krafter mig helt och hållet, och jag föll hjälplös till
marken och låg medvetslös en stund.

49. Det första jag kom ihåg var att en röst talade till mig och kallade mig
vid namn. Jag slog då upp ögonen och såg samme budbärare stående över mitt
huvud, omgiven av ljus som förut. Han upprepade åter, vad han sagt
föregående natt och befallde mig att gå till min fader och berätta för honom
om synen och de befallningar jag fått.

50. Jag lydde. Jag vände om och gick tillbaka till min fader på åkern och
talade om alltsammans för honom. Han svarade, att det var från Gud och
uppmanade mig att gå och göra såsom budbäraren befallt. Jag gick då bort
från åkern och begav mig till platsen, där budbäraren sagt, att plåtarna
voro gömda, och på grund av synens stora tydlighet kände jag genast igen
platsen, när jag kom dit.

51. I närheten av byn Manchester i Ontario County (län) i New York, ligger
en ganska stor kulle, den högsta i den trakten. På västsidan av den och icke
långt från toppen under en ganska stor sten lågo plåtarna förvarade i en
stenkista. Den nämnda stenen var tjock och avrundad i mitten på ovansidan
samt tunnare mot ytterkanterna, så att mittpartiet var synligt ovanför
markytan, medan kanterna runtom voro täckta med jord.

52. När jag tagit bort jorden, tog jag en hävstång, som jag stack in under
kanten på stenen och med någon ansträngning lyfte jag upp den. Jag tittade
då ned, och där såg jag i sanning plåtarna, Urim och Tummim och bröstskölden
som budbäraren sagt. Kistan, vari de lågo, hade utförts genom att sammanfoga
stenar i ett slags cement. Tvärsöver bottenstenen lågo två andra stenar, och
på dessa lågo plåtarna och de andra föremålen tillsammans.

53. Jag gjorde ett försök att taga ut dem, men det förbjöd budbäraren,
vilken även upplyste om att tiden för att taga fram dem ännu ej var inne.
Den skulle ej komma förrän om fyra år från den dagen. Han sade till mig, att
jag skulle komma till det stället om ett år precis från den dagen, då han
skulle träffa mig där, samt att jag skulle fortsätta att komma till dess
tiden var inne att erhålla plåtarna.

54. Jag gick följaktligen som jag blivit befalld, varje år, när ett år
förlupit, och träffade samme budbärare där samt erhöll samma instruktioner
vid varje sammanträffande rörande det, som Herren stod i begrepp att göra,
samt huru och på vad sätt hans rike skulle styras i de sista dagarna.

55. Då min faders ekonomiska förhållanden voro mindre goda, måste vi arbeta
med våra händer, utföra dagsverken och dylikt, närhelst tillfälle yppade
sig. Ibland voro vi hemma och ibland borta och genom ständigt arbete kunde
vi skaffa oss ett någorlunda drägligt uppehälle.

56. År adertontjugofyra drabbades min faders familj av en stor sorg genom
min äldste broder Alvins död. I oktober adertonhundratjugofem fick jag
arbete hos en äldre man vid namn Josiah Stoal, som bodde i Chenango County i
staten New York. Han hade hört något om en silvergruva, som skulle ha
öppnats av spanjorerna i Harmony, i Susquehanna County i staten
Pennsylvania. Han hade, innan jag kom till honom, hållit på att gräva för
att om möjligt finna gruvan. Då jag kom i hans tjänst tog han mig och de
övriga arbetarna med sig för att gräva för att finna silvergruvan. Jag
fortsatte med detta närmare en månad utan att se något resultat av arbetet
och lyckades till slut övertala den gamle mannen att upphöra med att gräva
efter gruvan. Härav uppkom ryktet att jag skulle hava varit skattsökare.

57. Medan jag hade detta arbete, var jag inackorderad hos en herr Isaac Hale
därstädes. Det var där jag först såg min hustru (hans dotter) Emma Hale. Vi
gifte oss den adertonde januari adertonhundratjugosju, medan jag ännu
arbetade för herr Stoal.

58. Då jag fortfarande påstod att jag sett en syn, fortsatte förföljelsen
mot mig, och min hustrus familj var mycket mot vårt giftermål. Jag måste
därför taga henne till en annan plats, och vi foro till herr Tarbills hem i
South Bainbridge, Chenango County i staten New York, och där gifte vi oss.
Strax efter giftermålet lämnade jag herr Stoal och for till min fader och
arbetade på hans gård den sommaren.

59. Slutligen kom stunden, då jag skulle få plåtarna, Urim och Tummim och
bröstskölden. Den tjugoandra september adertonhundratjugosju, då jag, som
vanligt vid slutet av varje tolv månader, hade begivit mig till platsen, där
de voro gömda, överlämnade samme himmelske budbärare dem åt mig med den
tillsägelsen, att jag skulle vara ansvarig för dem. Om jag förlorade dem
genom försummelse, skulle jag förgås, men om jag ville anstränga mig av alla
krafter att förvara dem till dess han, budbäraren, skulle komma och hämta
dem, skulle de bliva beskyddade.

60. Jag förstod snart orsaken varför jag fått en så sträng befallning att
förvara dem, samt varför budbäraren sade, att när jag utfört det, som
fordrades av mig skulle han hämta dem. Det hade nämligen knappast blivit
bekant, att jag hade dem, förrän de kraftigaste ansträngningar gjordes för
att taga dem från mig. Varje tänkbar list användes för det ändamålet.
Förföljelsen blev bittrare och hårdare än förut och många människor bevakade
mig ständigt för att om möjligt taga dem ifrån mig. Men genom Guds visdom
fick jag behålla dem, till dess jag fullbordat det, som fordrades av mig,
När sedan, såsom överenskommet var, budbäraren kom för att hämta dem,
överlämnade jag dem åt honom, och han har dem i förvar intill denna dag, som
är den andra maj adertonhundratrettioåtta.

61. Upphetsningen fortfor emellertid ännu och ryktet, med sina tusen tungor,
var alltjämt sysselsatt med att sprida osanningar om min faders familj och
om mig. Om jag skulle berätta endast en tusendel av dem, skulle det fylla
volymer. Förföljelsen blev emellertid så outhärdlig, att jag tvingades lämna
Manchester och for med min hustru till Susquehanna County i staten
Pennsylvania. Medan jag gjorde förberedelser för resan - vi voro mycket
fattiga och förföljelsen var så svår mot oss, att det fanns liten
sannolikhet för att vi skulle bliva något annat - så funno vi mitt i dessa
svårigheter en vän i en man vid namn Martin Harris, som kom till oss och gav
mig femtio dollar som hjälp till resan. Herr Harris bodde i Palmyra, Wayne
County, i staten New York och var en aktad lantbrukare.

62. Genom denna lägliga hjälp kunde jag nå min bestämmelseort i Pennsylvania
och omedelbart efter ankomsten dit började jag skriva av tecknen från
plåtarna. Jag skrev av ganska många och genom Urim och Tummim översatte jag
några av dem, vilket jag gjorde mellan tiden från min ankomst till min
hustrus faders hus i december och följande februari.

63. Någon gång i denna februari månad kom ovannämnde herr Martin Harris till
vår plats, fick skrivtecknen, som jag hade skrivit av från plåtarna, och tog
dem med sig till staden New York. Angående vad som timade med honom och
skrivtecknen hänför jag till hans egen berättelse om händelserna, som han
skildrade dem för mig efter sin återkomst, och som lyder:

64. "Jag reste till staden New York och visade de skrivtecken, som blivit
översatta. tillika med översättningen, för professor Charles Anthon, en man
berömd för sina litterära insikter. Professor Anthon sade, att
översättningen var alldeles riktig, ja, bättre än någon översättning från
egyptiskan han förr sett. Jag visade honom då de ännu oöversatta
skrivtecknen och han sade, att de voro egyptiska, kaldeiska, assyriska och
arabiska och att de voro verkliga skrivtecken. Han gav mig ett intyg som
bevis för folket i Palmyra på att skrivtecknen voro äkta och att
översättningen av dem, som voro översatta, var riktig. Jag tog emot detta
intyg och stoppade det i fickan och skulle gå ut ur rummet, då herr Anthon
hejdade mig och frågade hur den unge mannen kom underfund med att
guldplåtarna lågo gömda, där han fann dem. Jag svarade, att en Guds ängel
hade kungjort det för honom.

65. Då sade han till mig: 'Låt mig se det där intyget.' Följaktligen tog jag
fram det ur fickan och gav det till honom. Han tog det och rev sönder det
och sade, att det numera icke funnos några änglabetjäningar och att han
skulle översätta plåtarna, om jag ville bringa dem till honom. Jag talade om
för honom, att en del av plåtarna voro förseglade och att jag icke hade
tillåtelse att föra dem till honom. Han svarade: 'Jag kan icke läsa en
förseglad bok.' Jag gick då min väg och besökte dr Mitchell som bekräftade
vad professor Anthon sagt rörande både skrivtecknen och översättningen."

66. Den femte april adertonhundratjugonio kom Oliver Cowdery till mitt hem.
Jag hade aldrig förut sett honom. Han berättade för mig, att han hade varit
skollärare i det grannskap, där min fader bodde, och då min fader var en av
dem som sänt barn till skolan, inackorderade han sig för en tid i hans hem.
Medan han bodde där, omtalade familjen för honom hur jag hade fått plåtarna
och därför hade han kommit för att få ytterligare upplysningar av mig.

67. Två dagar efter herr Cowderys ankomst (eller den sjunde april) började
jag översätta Mormons bok och han började skriva för mig.

68. Vi höllo ännu på med översättningsarbetet när vi följande månad (maj
adertonhundratjugonio) en dag gingo in i skolen för att rådfråga Herren
angående dop till syndernas förlåtelse, vilket vi funno omtalat i
översättningen av plåtarna. Medan vi bådo och åkallade Herren nedsteg en
budbärare från himmelen i en ljussky, lade sina händer på oss och ordinerade
oss, sägande:

69. 'I Messias' namn giver jag eder, mina medtjänare, Arons prästadöme, som
innehar nycklarna till betjäning av änglar, till omvändelsens evangelium och
dop genom nedsänkning till syndernas förlåtelse. Detta skall ej åter
borttagas från jorden, förrän Levis söner ånyo offra ett offer åt Herren i
rättfärdighet.'

70. Han sade, att detta Aronska prästadöme icke hade myndighet till att giva
handpåläggning för den Helige Andens gåva, men att denna myndighet skulle
givas oss senare. Han befallde oss att gå och bliva döpta och föreskrev, att
jag skulle döpa Oliver Cowdery och att han sedan skulle döpa mig.

71.(se fotnot efter vers 75) Följaktligen gingo vi och blevo döpta. Jag
döpte honom först och sedan döpte han mig, Därefter lade jag mina händer på
hans huvud och ordinerade honom till det Aronska prästa dömet, och sedan
lade han sina händer på mig och ordinerade mig till samma prästadöme - ty så
hade vi blivit befallda.

72. Det sändebud, som besökte oss vid detta tillfälle och konfirmerade detta
prästadöme på oss, sade att han hette Johannes, han som kallas Johannes
döparen i Nya testamentet, och att han handlade under ledning av Petrus,
Jakob och Johannes, som innehade det Melkisedekska prästadömets nycklar,
vilket prästadöme, sade han, skulle i rätt tid tilldelas oss och att jag
skulle kallas kyrkans förste äldste och han (Oliver Cowdery) den andre. Det
var den femtonde dagen i maj adertonhundratjugonio, som vi ordinerades under
denne budbärare händer och döptes.

73. Omedelbart efter det att vi kommit upp ur vattnet, sedan vi blivit
döpta, erforo vi stora och härliga välsignelser från vår himmelske Fader. Så
snart jag hade döpt Oliver Cowdery föll den Helige Anden på honom och han
stod upp och profeterade mycket, som snart skulle äga rum. Så snart jag hade
blivit döpt av honom, hade jag likaså profetians ande, och jag stod upp och
profeterade om kyrkans uppkomst och mycket annat, som tillhörde kyrkan och
detta människosläkte. Vi voro fyllda med den Helige Anden och fröjdade oss i
vår frälsnings Gud.

74. Då vårt sinne nu var upplyst, började vi förstå Skriften, och den sanna
meningen och avsikten med de mera hemlighetsfulla skriftställena
uppenbarades för oss på ett sätt som aldrig förr och såsom vi aldrig tänkt
på. Under tiden tvingades vi hemlighålla att vi mottagit prästadömet och
blivit döpta, på grund av den förföljelseanda, som redan hade visat sig i
grannskapet.

75. Vi hade hotats med pöbelupplopp gång på gång och detta till och med av
religionslärare. Deras avsikt att hetsa pöbeln på oss hindrades endast av
det inflytande, som min svärfaders familj utövade (under gudomlig försyn).
Familjemedlemmarna hade blivit mycket vänligt stämda mot mig och motsatte
sig pöbelvälde samt ville, att jag skulle få fortsätta översättningsverket
utan avbrott. Därför erbjödo de och lovade oss beskydd mot alla olagliga
tilltag, så långt det stod i deras förmåga.

Fotnot till vers 71: Oliver Cowdery beskriver dessa händelser sålunda: "Det
var dagar, som man aldrig glömmer - att sitta under ljudet av en röst, som
var dikterad genom himmelsk inspiration, fyllde mitt hjärta med största
tacksamhet. Dag efter dag fortsatte jag oavbrutet att skriva från hans
diktamen, som han översatte med hjälp av Urim och Tummim, eller som
nephiterna skulle ha sagt 'uttydare', historien eller urkunden, som kallas
Mormons bok.

Att här omtala Mormons och hans trofaste son Moronis intressanta skildring
av ett folk, som en gång var älskat och gynnat av himmelen, skulle förbigå
vad jag här har för avsikt att göra. Jag skall därför uppskjuta det till
vidare och, som jag sade i inledningen, gå rakt in på några få händelser,
som äro direkt förbundna med denna kyrkas uppkomst, vilka kunna vara av
något intresse till några tusenden, som hava stigit fram och antagit Kristi
evangelium mitt bland de religiöst förblindades förakt och skrymtares
baktal.

Ingen människa med sunt förnuft kunde översätta och skriva de direktiv, som
Frälsaren gav till nephiterna om det bestämda sätt, som människorna skulle
uppbygga hans kyrka på, och särskilt då fördärv hade spritt osäkerhet bland
alla religiösa former och system, som människorna utövade, utan att visa
hjärtats önskan och uppsåt genom att bliva begraven i den våta grav som ett
anrop till Gud 'om ett gott samvete - i kraft av Jesu Kristi uppståndelse'.

Efter att ha nedskrivit skildringen av Frälsarens verksamhet bland
återstoden av Jakobs säd i denna världsdel var det lätt att se, att mörker
täckte jorden och dunkel folket, såsom profeten sade. Vid närmare eftertanke
var det lätt att se, att mitt i den stora striden och kampen om religionen
det inte fanns någon, som hade makt och myndighet från Gud att förvalta
evangeliets förordningar. Ty det kan med rätta spörjas: 'Hava män, som
förneka uppenbarelse, myndighet att handla i Kristi namn, när hans (Kristi)
vittnesbörd ej är något annat än profetians ande, och hans religion är
grundad och byggd på och uppehållen av direkt uppenbarelse från Gud i alla
världens tidsåldrar, när han har haft ett folk på jorden?' Om dessa fakta
voro begravda och omsorgsfullt gömda av män, vars hela ämbete skulle
ifrågasättas, om de en gång fingo lov att lysa upp för människorna, så voro
de dock icke längre gömda för oss, och vi väntade bara på att denna
befallning skulle ges till oss: 'Stån upp och låten döpa eder.'

Vi hade inte hyst denna önskan länge förrän den uppfylldes. Herren, som är
nåderik och alltid villig att besvara den ödmjukes uppriktiga bön, täcktes
att kungöra sin vilja för oss efter det att vi avsides från människoboningar
hade åkallat honom i brinnande bön. Helt plötsligt, som från evighetens
mitt, talade Återlösaren frid till oss. Slöjan eller förlåten delade sig och
Guds ängel kom ned iklädd härlighet och bringade det så ivrigt efterlängtade
budskapet och nycklarna till omvändelsens evangelium. Vilken glädje, vilket
under, vilken förvåning! Medan världen befann sig i oro och förvirring -
medan miljoner famlade som blinda efter väggen, medan alla människor famlade
i osäkerhet, sågo vi med våra egna ögon och hörde med våra egna öron som i
det klaraste dagsljus, ja, klarare än glansen av majsolens strålar, som just
då ödslade all sin prakt över naturen! Hans stämma, ehuru mild, trängde in i
vårt innersta och hans ord 'jag är eder medtjänare' borttog all fruktan. Vi
lyssnade, vi skådade, vi beundrade! Det var en ängels röst från härligheten!
Det var ett budskap från den Allrahögste! Då vi hörde den fröjdade vi oss,
medan hans kärlek brann i vår själ och vi inhöljdes i synen av den
Allsmäktige. Var fanns det rum för tvivel? Ingenstädes. Osäkerhet hade
flytt, tvivel hade sjunkit för att aldrig mera uppstå, medan svek och
fantasi hade flytt beständigt!

Men tänk, käre broder, tänk vidare för ett ögonblick på vilken glädje, som
fyllde våra hjärtan och med vilken överraskning vi måste ha böjt oss (ty vem
skulle icke ha böjt knä för en sådan välsignelse?) när vi under hans händer
mottogo det heliga prästadömet, då han sade: 'I Messias' namn giver jag
eder, mina medtjänare, detta prästadöme och denna myndighet, som skall
förbliva på jorden, så att Levis söner ånyo må offra ett offer åt Herren i
rättfärdighet.'

Jag skall ej försöka att skildra för eder mitt hjärtas känslor, ej heller
den majestätiska skönhet och härlighet, som omstrålade oss vid detta
tillfälle, men ni må tro mig, när jag säger, att varken jord eller människa
med tidens vältalighet skulle en gång kunna börja ikläda språket en så
intressant dräkt eller ett så sublimt sätt som denna heliga person. Nej! Ej
heller förmår denna jord att giva den glädje, skänka den frid eller förstå
den visdom, vilka innehöllos i varje mening, som de uttalades genom den
Helige Andens kraft. Människa kan bedraga medmänniska, bedrägeri följa
bedrägeri och de ondas och ogudaktigas barn hava makt att förleda de
dåraktiga och oförståndiga, till dess att de flesta endast nära sig genom
uppdiktning eller fantasi, och lögnens frukt för den flyktige och vanvettige
i sin ström till graven; men endast vidröringen av hans kärleks finger, ja,
en härlighets stråle från den högre världen, eller ett ord frän Frälsarens
läppar, från evighetens sköte, gör det allt till obetydlighet och utblottar
det ur sinnet för evigt.  Förvissningen om att vi befunno oss i en ängels
närvaro, vissheten om att vi hörde Jesu röst och den oskärade sanningen,
som den kom från en helig person, dikterad av Guds vilja, är för mig något
som ej kan beskrivas, och jag skall, så länge jag lever, alltid betrakta
detta bevis på Frälsarens godhet med förundran och tacksägelse; och i de
boningar där fullkomlighet bor och synd aldrig kommer, hoppas jag att
tillbedja honom på den dag, som aldrig når sin ände." - Times and Seasons,
vol. 2, sid 201.

TROSARTIKLARNA

1. Vi tro på Gud, den evige Fadern, på hans Son, Jesus Kristus, och på den
Helige Anden.

2. Vi tro, att människorna skola straffas för sina egna synder och ej för
Adams överträdelse.

3. Vi tro, att hela människosläktet, medelst Kristi försoning, kan bliva
frälst genom att lyda evangeliets lagar och förordningar.

4. Vi tro, att evangeliets första grundsatser och förordningar äro: 1) Tro
på Herren Jesus Kristus; 2) Omvändelse; 3) Nedsänkningsdop till syndernas
förlåtelse; 4) Handpåläggning för den Helige Andens gåva.

5. Vi tro, att en man för att predika evangeliet och betjäna i dess
förordningar måste kallas av Gud genom profetia och handpåläggning av dem,
som äro bemyndigade.

6. Vi tro på samma organisation, som fanns i den ursprungliga kyrkan,
nämligen apostlar, profeter, herdar, lärare, evangelister o.s.v.

7. Vi tro på tungomålsgåva, profetia, uppenbarelser, syner,
helbrägdagörelse, uttydning av tungomål o.s.v.

8. Vi tro, att Bibeln är Guds ord i den mån den är riktigt översatt. Vi tro
också, att Mormons bok är Guds ord.

9. Vi tro allt vad Gud har uppenbarat, allt vad han nu uppenbarar och vi
tro, att han ännu skall uppenbara många stora och viktiga ting angående Guds
rike.

10. Vi tro på Israels bokstavliga insamling och de tio stammarnas återkomst,
att Sion skall grundläggas på det amerikanska fastlandet, att Kristus
personligen skall regera på jorden samt att jorden skall bliva förnyad och
erhålla sin paradisiska härlighet.

11. Vi göra anspråk på förmånen att dyrka Gud, den Allsmäktige, i enlighet
med vårt eget samvetes bjudande och tillstädja alla människor samma förmån -
att tillbedja huru, var eller vad de behaga.

12. Vi tro på att vara konungar, presidenter, styresmän och överhetspersoner
underdåniga och att lyda, ära och understödja lagarna.

13. Vi tro på att vara ärliga, sannfärdiga, kyska, barmhärtiga och dygdiga
och att göra gott mot alla. Vi kunna i sanning säga med Paulus: Vi tro
allting, vi hoppas allting, vi hava uthärdat mycket och hoppas kunna uthärda
allting. Vi eftertrakta allt, som är dygdigt, älskvärt, prisvärt och gott.

Joseph Smith.